”Quitters day”.

Har du redan gett upp nyårslöftena? Igår kanske? Eller gav du inga?

Här har det varit lata veckor sedan nyåret. Jag har alltid haft min sämsta tid i början av Januari. Det är inte mörkret för jag gillar inte ljusa nätter. Det bara är så.

Jag tror det finns lågenergiska tider även utan orsak i var och ens liv.

Så, inga nyårslöften är brutna igår på Quitters dag. Jag gav inga. Men nu börjar jag fundera på möjliga vandringar, redan planerade resor och annat som behöver lite tankeverksamhet. Må inte covid åter knäcka mina planer. Vi alla är trötta på den kinesiska faran likaså terroristen Putin med kompani.

Jag försöker att inte planera för mycket. Slumpen får råda lite. Den minst planerade turen, med dålig träning innan och ovanpå den överlägset längsta vandringen jag har gjort, PCT, blev lyckad trots brist på just planering.

Packa ryggsäcken, glöm inget och börja gå. Det är en hyfsad regel.

Jag började igår med att låna en tjock roman på engelska, Brick Lane av Monica Ali. Skall hålla engelskan i gång lite bättre. Jag läser dagligen nyheter på engelska men en roman är annat. Sedan försökte jag inse min ålder. Det är faktiskt problematiskt. Jag har svårt att begripa min begränsning på grund av ålder. Varför skulle tusen eller två tusen mile vara värre nu än en ännu längre sträcka i 2018? Skärp dig, säger jag till mig själv. Du är snart urgammal, säger mitt förståndiga jag. Men jag fräser tillbaka att då är det ju bråttom.

Jag försöker vara förståndig, begränsa mig. Vad är viktigast, gå långt eller även hinna träffa folk? Båda går inte ihop. Om jag skulle vandra åter i USA vill några där även vandra med mig. Vi har nu väntat i två år på grund av covid som tog död på alla våra planer. Men jag är inte så bra på att vandra i sällskap. Jag är ingen bra läromästare som vissa tror. I teorin är det kanske ok men i praktiken går jag lite som jag känner och det kan bli lata eller tunga dagar, ingen ordning alls.

För att öka på grubblerierna försåg sonen mig med en bok om vandringar i Norge.

Grannen som är från Norge har sagt: men Norge då... med en ton som avslöjar att jag har missat något storartat. Det jag sett hittills var storartat. Visst är jag lockad – igen. Men, jag har vandrat i Norge, fast inte långt försöker jag försvara mig.

Så Quitters dag härskade inte här igår utan en liten plan för året bubblade upp samt en promenad. Hur var det nu, skulle det vara 10000 eller 7500 steg som räddade oss från tidig död? Eller räckte det till och med 4500 steg för att fortsätta leva, bara man drack två liter vätska också. Nu säger forskningen nämligen att vatten är också något som håller oss friskare och längre i liv. Fantastiskt forskning! Vad räknas som vätska är en bra fråga. Jag tror att jag tar mig en whisky.

Har du några planer för i år?

PS. År 2019 konstaterade det sociala träningsnätverket Strava att cirka 80 procent av de människor som gav nyårslöften angående träning hade gett upp redan den andra veckan i januari. Strava räknade ut att den andra fredagen i januari var den dagen då motivationen hos de flesta börjar minska och att många då ger upp. Därav namnet ”Quitters day” i år den trettonde januari.

Bilder från Norge.

Varför lyder inte vädret?

I går var det underbart vinterväder. Nyfallen snö. Vit mark. Lukten av lite vinterkyla. Jag mötte en man som ropade till mig: Är det inte vackert! Han viftade med armarna som om han ville omfamna hela den snöiga världen.

Ja, det är så vackert, ropade jag tillbaka och han snurrade runt av pur glädje.

Idag regnar det. Snön på träden har försvunnit. Slask. Halt. Värsta vädret som finns är när smältvatten fryser. Benbrotten ökar. Median varnade igår för snökaos. Dagarna före skrevs om den varmaste vintern i hela Europas historia. Strax före oroades det om kylan och följande elräkningar.

Det känns ibland som om vädret vore i olag. Men minnet är kort. Nog hände det på 70 talet att jag grillade korv ute med barnen på Juldagen.

Visst gick vi i ösregn till julkyrkan när jag var skolbarn. Alltid dunjacka på kvällarna under sommarens vandring. Nog är det varmare eller kallare beroende hur långt bakåt vi minns eller studerar.

Mitten maj 2020 i Sörmland. Kallt och snöfall.

Något som jag har tänkt är att årstiderna har liksom snurrat en månad bakåt. December är som november, maj är april. Och så. Vårt läge mot solen är kanske förändrad? Nog bestämmer solen mer än teoretikerna? Eller är jag ute och cyklar, dessutom utan cykel?
Min far var en bondpojke och duktig i att spå väder. Det brukade stämma väl så bra. Skulle han kunna göra det nu? Vet ej. Han hade svårt att lära ut eftersom det krävdes åratals observationer generationer bakåt.

Idag är det datormodeller.

Känns som intresset för domedagsprofetior angående klimat har sjunkit något. Oftast kan det bara existera ett intresse i taget, speciellt i media, borträknad Trump. Just nu slår Putins krig mot Ukraina ut klimatet, flankerad av vårt eget krig på gatorna. Men Covid kanske ökar? Och, när kommer elpengarna?

Men du som än grubblar över klimatet hittar en bra och förståelig blogg hos

https://judithcurry.com/

Hon är dessutom utbildad i frågan, inte så vanligt när profetior utropas.

Till Ukraina med Pink Flyd

Har du inte lyssnat än på Pink Floyd: He Hey Rise Up är det dags.

Pink Föyd hör till mina musikfavoriter. Här spelas Echoes 1 och 2 och A Moment Lapse of Reason samlingen eller något annat. Dock tycker jag bäst om opera eller klassiskt t.ex.Beethoven eller Rachmaninov. Hans trea är jag särskilt förtjust i. Jag följe en gång en blind man till konsert med Rachmaninov´s trea. Jag lyssnade hälften med slutna ögon lik den blinde och upplevelsen var oförglömlig..

Gärna något lite aggressivt tungt mäktigt när jag städar. Ja, jag har än lager CD skivor. Gammalmodigt?

PS. Har lagt min utrustningslista på sidan: ”Vandringar/my hikes” lättare att hitta. Saknas något som du brukar ha med dig?

Dagens ämnen i mataffären och torget och lite annat gnäll.

Jag handlade mat och blev liksom deppig. Ja, priserna har ökat. Rejält. Jag såg flera pensionärer som kollade priser. Det var inga lyxvaror som hamnade i deras korgar. Inte hel kött och sånt. Jag pratade med några äldre kvinnor och alla var oroliga för ekonomin. Vi stod vid disken med smör och margarin. Smör på brödet har blivit en lyxvara, sa någon. . Mjölk till gröten likaså. Någon tipsade om ost som hade bra extrapris. Alla hade börjat handla på tisdagar då pensionärer som var medlemmar fick 5% rabatt.

Samtalen med folk i affären, på torget, i trapphuset handlar idag om matpriser, elräkningen, oron att någon klanmedlem kanske bor i huset och någon spränger dörrarna, att kriget i Ukraina kan sprida sig tack vare en rent av galen man i Ryssland.

Covid har helt utmönstrat från samtalen.

Mittemot mig finns ett gammalt servicehus som är omdöpt till något annat med utebliven service på plats. Du får välja omsorg, heter det. Så olika företag åker till huset. Jag ser att få har någon julbelysning i år. Det är mörkt. Någon jag pratade med sa att kyrkan var full första advent för det var gratis kaffe efteråt. Annars är det tomt.

Alla pensionärer lever inte loppan på Kanarieöarna. Alla har inte bostad som de kan skuldsätta. Alla har inte den där stugan med vita knutar de kan tillbringa helgerna i. Många har bara det som finns i deras lägenhet vars kommande hyra de ängslas för. De är ofta ensamma kvinnor över 80 eller deras män har dött utan att lämna en förmögenhet efter sig.

Alla har inte barn som kan eller vill bidra till den där guldkanten i livet.

Ändå är våra pensionärer långt från de fattigast i Världen. Vi räknas till och med som det bästa systemet i Världen. Varför känns det då inte så? Gnäll?

Det känns dock som den bästa tiden är förbi för Världen. Det handlar inte om pengar, det handlar om förlorad hopp. Det är inte svårt att tänka så idag. Krig nästgårds. Skattepengar går till krigsutrustning, inte till civila behov. Klimataktivister vill att militären skall klimatanpassas. Vilket skämt. Krig är just ett sätt att rasera miljön, det finns inget klimatpositivt i det.

Förtrycket av kvinnor ökar, inte minskar. Hunger som följetong. Vi har hört om svält i vissa länder sedan evigheter. Men de fattiga länders inbördeskrig lever sitt liv ändå. Det går att fortsätta rada på elände hur länge som helst.

Mycket av det som är galet i Världen är resultat av politik, några makthavare och de rika som styr i bakgrunden.

Men vi har varit med som anhängare eller tysta medgivare. Vart drar man skuldgränsen?

Det jag minns från min ungdom var stora brister i levnadsförhållandena men vi hade den där tilltron: om jag gör mitt bästa kan allt blir bättre.

Jag har framtiden i min hand.

Det måste ha varit oerhört barnsligt att tänka så. Då, efter kriget när jag var barn tyckte folk i allmänhet att deras arbete gav en möjlighet till gott liv för deras barn. De trodde att Regeringen arbetade hårt för att ge folket bättre tillvaro och framtid, inte för sin egen position. De stora mäktiga länderna uttryckte i gemensam kör: aldrig mer krig.

Det var då det.

Än är Sverige ett av de bästa länderna att leva i. Det beror på vem du är, vart du bor, vad du gör, vad du äger och vad man jämför med och hur man definierar ett gott liv. Däremot är dina möjligheter att påverka väldigt små utöver ditt eget liv och ibland inte ens det.

Var nöjd med det du har. I morgon kan det vara annorlunda. I betydelsen värre. Vi fortsätter streta som myrorna i sin stack, på olika sätt. Jag ska sätta på lite te. Kanske en pepparkaka så jag gnäller mindre.

Glöm inte registrera din katt hos Jordbruksverket. Ett av de nya lagarna.