Kategoriarkiv: iniskogen

Iniskogen/vandra

En elkänslig klient i skogen – mitt fall på socialbyrån.

Publicerat av

Såg att bidrag till olika handikapporganisationer tas upp i Riksdagen och risken finns att vissa förlorar sina bidrag då. Elöverkänslighet är inte en erkänd medicinsk diagnos enligt Socialstyrelsen, men genom ett regeringsbeslut från 1995 räknas elöverkänslighet som ett funktionshinder. Elöverkänsligas Riksförbund är en handikapporganisation som saknar vetenskapligt stöd, men får i statsbidrag, runt 1,7 miljoner kronor varje år.  

Bidragsutbetalningar till handikapporganisationer kan komma att ändras. Majoriteten av riksdagspartierna anser att det bör finnas krav på vetenskapliga belägg för de handikapporganisationer som får statsbidrag och välkomnar att bestämmelsen om stöd (pengar) ses över.

Återpublicerar ett tidigare inlägg om min elöverkänsliga klient på socialbyrån. Det är inte en åsikt i frågan, bara ett fall från länge sedan.

–Kan någon komma, grät hon i telefon.

Det var sorgebarnet, en elallergiker boende i en stuga i skogen . Nu hade hon slut på ved och mat, hon frös och kände sig sjuk i kroppen. Hon stod i en telefonkiosk och hade ovan allt en punka på cykeln.

Det var min jourvecka på socialbyrån. Klockan var redan 17. Dagen hade varit hektisk. Jag ringde efter en taxi och åkte med en påse frukt, bröd och pålägg, några ljus och svängde förbi ett trädgårdscenter och köpte lite ved. Jag hade kunnat bara ge en tid dan efter men visste att hon inte skulle ta sig till byrån.

Hon var i 35 års ålder och bodde långt in i skogen i en stuga utan el. Hon tålde inte det moderna livet. Läkarna hade skakat på huvudet och skickat henne till psyket. Socialtjänsten krävde att hon sökte arbete eller blev sjukskriven. Hon var utbildad med examen från universitet. Där hade hon varit bara det man var tvingad till. Så fort hon kom till elintensiva lokaler började hjärtat banka, svetten rann, huvudvärken steg och några gånger hade hon tuppat av. Hon fick stötar från el-kontakter. Så hade det varit sedan skolåldern men hade accelererat när hon blev vuxen. Nu var livet ute omöjligt. (Och detta var på 80 talet då datorer och mobiler var bara en tanke.)

Något arbete sökte hon inte längre. Pension fick hon inte eftersom hon inte var sjuk. Socialbidrag var egentligen uteslutet eftersom hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande, utöver lite matpengar när hon orkade komma till kontoret. Nu var allt hon hade förbrukat till sista vedpinne. Den lilla stugan var ett arv från en moster. Föräldrarna hade dött utan tillgångar. Mor hade varit psykisk sjuk.

Vad gör man? Hon var febrig, alldeles tydligt kroppsligt sjuk, jag var villrådig. Det var kallt, fuktigt och rörigt i stugan. Jag satt fyr på spisen, tände ljus, bredde mackor, kokade te. Vi satt tysta ett bra tag. Mera te. Sedan undrade hon om jag tyckte hon var tokig.

Jag tyckte inte det. Hon var sjuk. Jag lovade skicka hemtjänsten med matlådor och be en sjuksköterska titta till henne. Hon skulle få mera ved. Sedan travade jag hemåt på den mörka skogsvägen och var helt utan idéer om hur det skulle gå att hjälpa henne.

Jag kunde ju skyffla henne till nästa i jour. Eller bevilja bara mera matlådor och ved och lasta henne till en ekonomihandläggare igen.

Jag kunde inte lämna ärendet. Vet inte varför. Jag började åka till henne ibland när tiden tillät. Vi pratade lite smått och drack te.  Hon hade ätit av den levererade maten fast hon var inte säker om det var giftfritt. Våren kom. Vi drack te och hon berättade något mer om hur hon såg på livet. Hon var intelligent på sitt sätt även om det inte klaffade med livet utanför.

Det blev varmare och naturen vaknade. Det var helt underbart i skogen. Men jag måste komma till ett beslut som hon kunde acceptera. Jag tänkte avsluta kontakten till sommaren och erbjuda henne en utredning  på den  socialmedicinska kliniken. Det var nog bästa alternativet och de gjorde även hembesök.  Socialmedicinska var livlinan i många omöjliga ärenden vilka lutade mot förtidspension. Jag informerade henne lite förbigående om den möjligheten och hon sa inte nej utan mmmm.

En dag hade hon varit nästan till stan. En annan till biblioteket. En dag frågade hon om jag kunde ordna ett städjobb på kvällstid då det inte var så mycket elektriska apparater i gång. Gärna vikariat ifall hon inte orkade arbeta så länge.

Vad hände? Vet inte. Jag kastade mig över AF. Hon började arbeta med städning, försörja sig, gå till affären och köpa mat fast det fick gå fort, låna mera böcker och om ett tag var hon inte längre beroende av socialtjänstens bidrag och jag behövde inte grubbla på hur jag skulle kunna hjälpa henne.

Var tacksam för dina barn.

Publicerat av

Idag, på Alla Hjärtans dag, minns jag de gamla som ingen besökte i Ålderdomshemmet. De gamla kvinnorna utan levande släktingar. Flertal hade mist sina anhöriga i kriget. Deras liv sköttes av en gode man som betalade räkningarna och anställd personal. ”Vi övergivna”, som en av dem sa.

Hur många mödrar har förlorat sina söner och även döttrar i de eviga krig som pågår? Då andra Världskriget, nu närmast oss kriget i Ukraina som snart har sin tvåårsdag.

Då. länge sedan, bildade jag och min kompis en besöksgrupp som besökte dessa gamla i det stora boendet i min hemstad. Vi var uppskattade tills någon byråkrat kom på att det stred nog mot lagen. Nej, vi tog absolut inte mot pengar men fick ibland bulle och saft. Vi var 12 – 14 år gamla. De ensamma gamla blir snart fler än förr med sjunkande barnantal. Många kvinnor i de mer välmående länderna väljer bort barn, det finns roligare självförverkligande på andra sätt. I vissa länder är barnkullarna än för stora jämfört med ekonomin. Kan vi ana nya flyttströmmar?

Idag annonseras efter besök hos ensamma även på Internet. ”Bli besöksvolontär för ensamma dementa.” Jag har haft nog av demens.

Idag tänker jag också på oss som har en livförsäkring. Nej, jag menar inte de eventuella pengar som någon får efter vår död utan våra barn. De barn vi nu gamla mödrar har fostrat upp eller i alla fall försökt. De barn som stod ut med vår oförmåga. Barn som skötte skolan och hade hobbyer. Barn som aldrig klagade trots brist på pengar. Som inte sa mot när vi förändrade deras liv med skilsmässor, flytt, skolbyte, nya partner. De barn som än håller kontakt, ser till sina mödrars behov trots att de har sitt och de sina att sörja för. Som även förser sin mor med sådant en fattigpensionär inte kan prioritera.

De barn, trots att de inte är kristna mer än till arv, vilka hedrar sin mor som har haft en stor påverkan i deras liv, i år räknat.

Jag är lyckligt lottad. Jag har världens bästa barn. Har du också sådana barn? Var då lycklig över din livförsäkring. Det är det bästa du kan få i livet. Att lita på Samhället och Regeringar blir bara en stor besvikelse.

Så länge min mor levde kom jag ihåg henne på Alla Hjärtans dag med ett kort och min syster eller bror köpte blommor från mig. Hon kom ihåg varenda födelsedag, så kom vi också ihåg henne.

(Far då? Det får någon far skriva om.)

Snöbollskrig utan motpart.

Publicerat av

På grund av att en kvinna¨ har anmält snöbollskastning som träffade hennes barnvagn med barn i, till Polisen föreslår jag att vi sätter upp skyltar överallt liknande denna i Kalifornien, Mount Laguna. Skylten såg jag på dag 6 på PCT, mile 43. Nu brukar det knappt snöa i Mt Laguna men det är bra att vara förberedd. Idag var det 7 plusgrader där.

Vem är så korkad att de kastar snöbollar på barnvagnar? Förr kastade vi på benen eller framför obekanta och bara en. Sen sprang vi. Och inga isbollar.

Kanske behöver vi idag snöbollsfria zoner och platser där man får kasta snöbollar.

Som straff kan offret få kasta snöbollar på förövarna låt oss säga i tio minuter. Men inte på huvudet.

Hjälper inte det kan vi ta exempel från Nordkorea där två 16 år gamla pojkar har dömts till 12 års straffarbete för de hade tittat på sydkoreanska filmer. Nordkoreansk rättvisa anser att utländska filmer ger dålig moral. Pojkarna blev utskällda offentligt. De slapp i alla fall dödsdom. Lite annat än svenska domar tre max fyra år i SIS hem för mord med full frihet per Internet att umgås med sina kompisar i kriminella gäng och kanske boka en hämtning för nya gig.

Gör om. Gör rätt.

Nu blir det vinter som vi har önskat , hurra!

Publicerat av

Vinter, kallt och snö. Varje gång det snöar är som om snön kom för första gången. Trafikkaos. Inställda tåg och bussar. Insnöade gamlingar. Elavbrott. Hur kunde det hända, igen?

Ett nytt beteende kom också. Att hota och misshandla snöröjare. I stället att fråga om de vill ha en kopp varm kaffe slår någon idiot snöröjaren så glasögon krossas. Hot är vanligt mot snöröjare.

Vore det jag skulle all snö hamna på den tomten mitt i natten. Den typen av hatfulla människor får avreagera sig i kroppsarbete: snöskottning.

Natten till 3/1 var kallaste natten på 25 år i Kvikkjokk, 43,6C.  Det är ofta kallt i Kvikkjokk och köldhålen Nikkaluokta. I Norrland går just nu inga bussar och inga tåg. Det är för kallt. Att hamna i diket är inte så kul vid de minusgraderna. Och tågtrafiken – ja, den skulle jag inte lita på ens under sommaren. Sist jag försökte ta tåget var det inställt. Det blåste. Jag hade dock gått 8 kilometer för att komma till tåget utan att blåsa bort.

I söder sitter bilarna fast på E22 på grund av snön. Att ta bilen när snö lovas är som att förbereda sig till en långresa i ödemarken. Dricka, mat, filtar, extra kläder, tålamod, en spade kan vara bra. att ha och en full reservdunk. Det sista för de förhatliga bensin – och dieselbilar.

I Hörby kör brandbilarna hemtjänsten till de gamla.

Här i min Kommun finns inte ett spår kvar av feministisk plogning som utövades några vintrar. Bilarna plogar nu det som behövs först. Den stora vägen, så folk ska komma till Pendeln och jobbet. Till Centrum. Runt Centrum. Till arbetsplatser. Och de skottar in till höghusen. Till sist plogas parkvägen ren, det som plågades först under den feministiska eran.

Varför blir det snökaos? Det snöar. Förmodligen också för att vi förväntar oss det inte längre. Klimatexperterna har ju lovat evig sommar. Het sommar då vi alla brinner upp nästan. Havet stiger så vi drunknar. Vi öser pengar för att stävja Klimatet. EU har avsatt 700 miljarder! Euro till en fond för att få igång ekonomin. Pengarna är öronmärkta, bland annat till stöd för medlemsländernas klimatarbete. Plus alla andra fonder och bidrag för Klimatet i hela Världen.

Tänk om vi inte kan styra klimatet? Hemska tanke.