Idag, på Förintelsens minnesdag publicerar jag ett gammalt inlägg.
Vissa människor glömmer man inte. De har liksom fastnat i hjärnan, hjärtat, minnet. Man undrar hur hon mår nu? Har han det bra? Jag såg en bild i tidningen av en sådan person, ett barn som nu är vuxen och har hittat sin väg trots en tid av tomhet och trassel.
Men det var inte om barnet jag tänkte berätta om utan om en judisk kvinna, nu död, som jag träffade på mitt extraknäck några år sedan. Hon var liten, skrynklig och ansågs också dement. Hon bodde i ett demensboende. Hon hade sökt till judiska ålderdomshemmet men fick inte plats, hon var i för dåligt skick.
Hon hade svårt att sova. Läkaren erbjöd sömntabletter men hon höll sig vaken när mörkret kom. Hon pratade, nej hon sjöng. Eftersom det var på ungerska förstod jag inte vad hon sa men det lät som en och samma historia varje gång. Jag försökte skriva ner en del och översätta, fick lite hjälp av en som kunde lite ungerska. Då kände jag igen texten. Det var från uttåget ur Egypten från gamla testamentet.
Jag sjunger till Herrens ära:
stor är hans höghet och makt.
Häst och vagnskämpe
vräkte han i havet.
Herren är min kraft och mitt värn,
han blev min räddning.
Han är min Gud,
honom vill jag prisa,
min faders Gud,
honom vill jag lovsjunga…
Du ledde med trofast kärlek
det folk som du friköpt,
förde det med makt
till din heliga boning. (2 Mos 15)
Hon liksom sjöng orden. Hon kunde det utantill. Kanske missade hon ord men detta hade varit hennes livlina i Auschwitz. Hon hade inte vågat sova för då kunde döden vinna över livet. Hon reciterade Bibeln. Hon höll fast i sin tro. Hur hon sedan kom till Sverige kunde hon inte längre berätta.
Hon hade vackra kläder men ingen hann göra henne fin längre. Varannan vecka kom en gitarrist till hemmet och sjöng med de boende. Hon vägrade delta. Vilket trams. Det var hennes kväll om jag jobbade. Jag duschade henne, tvättade håret, rullade upp det och satt på henne fina kläder. Hennes underkläder var speciellt fina, men de hade hon ju inte på i vanliga fall eftersom alla hade blöjor, behövdes det eller inte. Att vara fin under var som en kompensation till kläderna på koncentrationslägret. När hon var färdig serverade jag te och satt på en opera cd. Hon sjöng med, medan de andra gamlingarna sjöng Taube. Tja, inte alla en del hade redan somnat.
I dagarna har judarnas situation åter blivit aktuell. Somras var Gazakriget där de agerade snarare bödel än offer, nu terrorn i Paris och oron i Malmö, staden med det multikulturella experimentet, eller ska jag kalla det totala misslyckandet i integreringsfrågan.
Lär vi aldrig något av historien? Är det omöjligt att leva i fred med varandra?
Jag pratade med flera militärer under min PCT vandring. Just dessa som jag pratade med hade stabila förhållanden eller de hade hittat både arbete och liv igen efter Vietnam, Kuwait, Afghanistan och Irak eller andra stationeringar. Men på varje ort där jag fyllde på mat såg jag information över hjälp till ”våra veteraner”. Även om soldaterna hade haft funderingar över det rätta – skulle vi vara där eller inte – hade de gjort vad som förväntades av dem. De hade valt yrket. En hade röjt minor efter Kuwaitkriget. En annan hade hämtat hem folk från Hanoi vid det bittra slutet. Mer…
Dag 97 satt jag ensam med chauffören i bussen till Chester. Han hade gjort två vändor i Irak och var inte glad över utvecklingen efteråt. Allt kändes förgäves. Demokrati växer inte ur gevärspipan. Skulle vi ha varit där, var en bra fråga som det heter. Skulle vi ha stannat tills allt hade stabiliserat sig, var en annan.
Han var nöjd med de något isolationistiska tendenser, Amerika först, som Trump visade. Vi är inte hela världens räddare eller ekonomisk stötta. USA först, sedan andra. Vi har nog skit här hemma. Nu körde han buss i stället tanks. Han släppte av mig på icke hållplats i Chester (leden var stängt på grund av brand, jag både liftade och åkte buss runt) så jag skulle få kortare väg tillbaka till leden.
Vi tog varann i hand och tackade för samtalet. God bless You. (7 augusti -18 dag 97 på PCT)
Vid ca 2000 mile efter Barlow pass (Oregon) mötte jag två män, mariners, med sina söner ute på jakt. Efter att ha berättat vilka djur jag hade sett och vart den sista dagen övergick vi till politik. Ja, de hade röstat på Trump. De undrade vad jag trodde om Sovjet och riskerade Sverige att drabbas. Vi var överens om att Putin är en nyckfull person och att sia nästa drag är mer än vi kunde. Putin kommer att trakassera Ukraina igen så fort de närmar sig EU det minsta. Putin har svårt att stå ut med Sovjets spruckna imperium. Han vill ha Sovjets Förenta Stater och helst mer. Men även han har försvagats med tiden. Vilka drar i trådarna bakom honom är en bra fråga. Sverige kan ligga risigt till.
Hoppar han på er så kommer vi, sa männen.
Vi är inte med i NATO. Vi är inte så snälla mot USA med tanke på hur media behandlar er president, svarade jag.
Vi kommer, sa de skrattande, vi ogillar ryssarna ännu mer.
Vi ogillar ryssarna ännu mer. Skulle jag vara lugn? Deras två söner lyssnade intensivt och nickade ibland. Den äldre läste kinesiska som andra språk. Det var det populäraste valet i hans skola.
Inte spanska?
Vad ska man ha spanska till? ( 8 sept. -18 dag 129 på PCT)
Idag är situationen hotande, för Ukraina i alla fall. Ryssland samlar sina trupper, igen. Med viss regelbundenhet hotar Putin Ukraina och NATOs eventuella nya medlemmar, som Finland. Putin har aldrig stått ut med den splittrade Sovjetmakten. Inte att länder nära lutar hellre mot USA än Sovjet.
Hotar de oss på allvar eller är det en styrkedemonstration i gen? Covid har drabbat Ryssland hårt. Dags att vända blicken mot andra fiender? Putin har mycket att förlora, mer än gasledningens inkomst. Skrammel kommer i läget med stängd Europa då myndigheter är fullt upptagna med restriktioner och tvång mot sin egen befolkning. När USA har dragit sig ur Afghanistan med mindre lyckad utgång och visat oorgnanisation och svaghet. NATO ökar närvaron i Östeuropa. Putin i Belarus och gränsen till Ukraina. Mer… Putin har alltid velat visa sig som en ”riktig man”, även ridande på en björn. Det mot en svag, virrig president i USA. Det är svårt att se Biden som en stark och stabil ledare. Hoppas några av de andra i hans närhet är det. Kina sitter lugnt spanar på läget och väntar.
I spänt läge kan ett misstag faktiskt leda till storkrig. Eller överger vi bara Ukraina som sitter närmast till att anfallas?
Sveriges försvar skulle orka några veckor enligt experter. Vi är beroende av samarbete. Vissa undrar vad vi skulle försvara. Ett samhälle skadad av kriminalitet och bidragsberoende eller ett land av demokrati och fosterlandskärlek? Igår när strömmen gick i nära fyra timmar sa några här: det var inte ryssarna än… Vi skrattade.
PS. Ni andra bloggare: attackeras ni av ryskt spam? Jag får det dagligen. Men vet inte vad som står för jag kan inte ryska.Inga kvinnor som säljer sig när jag försökte översätta.
Någon försökte ta sig in i min lägenhet med nyckel igår kväll. Jag tittade i portögat men såg bara ryggen av en man som sedan gick in i hissen. Om ett tag ringde det igen och bankade på dörren. Utanför stod samme person, en man med mörk hudfärg och svart hår. Jag öppnade inte dörren eftersom han var obekant. Efter en kvart ringde han på dörren igen och det lät som om han provade även med nyckel. Nu ilsknade jag till och ryckte upp dörren.
Mannen sa ungefär: mig ringa jälpa di.
Var han från hemtjänsten? Han höll i en nyckelknippa. Han hade jackan med logga från hemtjänsten. Fel dörr och med den svenskan garanterat på fel plats. Jag var ohövlig, sa nej, fel dörr och stängde dörren. Det kunde ju vara fejk. En rånare. Jag har inte hemtjänst. Ingen i huset har samma namnskylt som jag .
På morgonen läste jag – igen – att nog borde kanske kommuner ha en språktest för nyanställning i hemtjänsten.
Mina erfarenheter av hemtjänst och äldreboenden är nu nära fyra år gamla, men frågorna om äldreomsorgens kvalité ser ut att vara precis de samma idag. Behovet att förbättra äldreomsorgenär en segdragen historia som politikerna vänder och vrider ibland. Myndigheterna pratar. Regeringen pratar också med lite upprörd ton. Jag kan inte se att det händer något revolutionerande.
Frågorna om äldreomsorgspersonal med svag svenska, saknaden av adekvat utbildning, bristande hygien, tidspress, timvikarier, personalbyten och lönenivåer inom äldreomsorgen är liksom eviga.
Jag tog hand om min dementa sambo i nära sju år. Han dog i april 2018. Men de sju åren före hans död fick vi mångsidig erfarenhet av äldreomsorgen i min kommun och även av flera korttidsboenden, några i gränskommuner. Jag brukade skriva ner vår ”demensresa” och ibland hamnade något på bloggen. Jag undvek att peka ut folk. Jag var tacksam för mina avlösare, fast de var många. Bristerna var organisationens, inte enskilda vårdbiträdens. Chef för verksamheten anger tonen. Jag tror att de flesta gjorde vad de kunde, om inte mer.
Än idag byter vi – jag och de som är kvar i jobbet– några ord när vi passerar varandra i Centrum. Att vinka längre från har också varit vanligt nu i covidtider.
Vi hade avlösning i början 2 timmar i veckan, i slutet 4 timmar till varannan vecka. Han fick plats på en dagcentral en halvdag i veckan hösten år fem och år sex, räknad i demensår. Det var en plats med utbildad personal, en var till och med Silviasyster. Lokalerna var passande för verksamheten med en liten trädgård. Maten lagades på plats med hjälp av de gamla. Men sedan sparade Kommunen in platsen och bytte till något sämre, mindre i ett höghus. Trångt, lokalen delades med andra ibland. Ingen matlagning. Ingen trädgård. Personal som förmodligen spanade efter nya jobb. Sedan orkade sambon inte dit. Dementa har svårt med förändringar.
Flera av avlösarna var invandrare och nivån svenska kunde vara från allt till ingenting. Den person som kunde minst sa ”hej” och något mer vi inte begrep. Alla var trevliga men om min sambo hade varit riktigt dålig hade jag inte vågat lämna honom i händerna på en person som inte kunde svenska. Några var utbildade men dessa undersköterskor hade en tendens att sluta och byta till mer betalda jobb. Kommunen ansträngde sig inte att ha dem kvar. Vem skulle inte byta jobb för några tusenlappar mer och bättrearbetstider?
Några gånger i året använde vi korttidsvård. Jag brukade besöka mina barnbarn eller vandra under tiden. Nivån på svenska språket i korttidsvård var ibland snällt sagt bristfällig. Utöver mycket annat . Ingen av oss skulle acceptera hemma förhållanden som att inte få duscha på 12 dagar.
December 2017 skrev jag:
Ringklockan till demensavdelning var sönder. Ja, den var sönder redan i augusti mindes jag. Telefonnumret fungerade inte heller. Det var avstängt. Några besökare till kom och stod vid dörren. Vi ringde olika nummer men ingen svarade. Vi bankade faktiskt på dörren. Genom glasrutan såg vi några personer vandra framåt tillbaka i korridoren. En av demförsökte öppna dörren men han var inte personal. Till sist, efter 25 minuters väntan, besvärade vi avdelningen bredvid som surt släppte in oss.
Vårbiträdet, en ung kvinna, var ensam på avdelningen och pratade varken svenska eller engelska, inget språk vi kunde förstå. Hon ville inte släppa in oss och inte ut heller. En enda person som inte kan prata med de boenden var denna söndag eftermiddag ensam med en hel avdelning. Det stod så på anslagstavlan ”idag jobbar X 14 – 21.” Skulle hon få alla i säng dessutom?
Jag skulle hämta min sambo från korttidsboendet där han vistats i 12 dagar. Nej, jag var inte på en nöjesresa utan till hjälp för en annan sjuk anhörig.
Jag besparar er resten men en bloggversion finns publicerad, länk nederst.
Ibland känns det som diskussionen om äldreomsorgen var hämtad från en önskebrunn. Kanske en röksvamp som sakta vittrar är en bättre beskrivning. Skälet till bristerna i äldreomsorgen beror på vår, främst politikernas, inställning till de gamla människorna, de icke produktiva. Nivån av moral är inte god. Yrket vårdbiträde har nedvärderats till lätt jobb som vem som helst direkt från gatan kan göra. Så det har blivit oattraktivt. Att den anställde inte kan prata med vårdtagaren eller sina arbetskamrater borde vara en surrealistisk känsla, inte hurra vi är multikulturella. Det finns andra yrken som också fallerar, polisen, brandkåren… men genuscertifiering fungerar.
Ibland tänker jag att politikerna tror sig ha evigt friskt ungt liv och aldrig hamna i ett boende eller ens ha hemtjänst. Förmodligen har de råd att betala för bättre vård med sina fallskärmar.
PS. Det finns äldreboenden som tycks vara önskeställen. Min sambo var en gång tio dagar i en sådan. Trädgård. God hemlagad mat. Nog med personal. Men det stängdes sedan. För dyrt. Vi bodde i Stockholms län. På andra delar av Sverige kan det vara annorlunda?
PS2.Ann Charlotte Marteus skrev om äldrerånen i Expressen 25 jan 2022
Det här skrev jag 2015 men julmartyrer är aktuella igen, varje Jul. Så jag återbrukar det med en ny gnäll längst ner.
Vem fixar Julen hos er? Eller hör ni till de unika familjerna där alla gör sin del så att det blir helt rättvist och ingen får glänsa? Hur gör ni då? En väl avvägd lista och tidtagning?
Julmartyrer? Känns det bekant? Några kvinnor skriver om hur de vill inte längre vara den som bakar bullar eller fixar julmaten, klapparna och myset. Någon annan som maken eller barnen ska göra det eller så skippar man det mesta. Jämlikhet var ordet.
Enligt undersökning är många traditionella i sitt julfirande. Samma mat, hemlagade köttbullar. Men det är inte bara själva maten som är traditionell, även arbetsfördelningen är det. 40 procent av de kvinnor som tillfrågats uppger att de tar ”stort eller fullt ansvar” för julbordet, samma siffra för männen ligger på 17 procent. Det innebär att kvinnor i hög utsträckning måste jobba dubbelt under julen. Så män ligger på soffan och jäser?
Årets siffror ser ännu värre ut. 8 av 10 kvinnor i en barnfamilj är Julens projektledare. Men är det inte bra att styra?!
Män släpar hem julgranar, bär matkassar, hämtar ungarna från daghem, går runt med barnen och köper julklappar, står i postkön och bär hem paket, står i Systembolagskön och det är inte bara öl de köper utan vin och champagne, ser till att bilen är fixad för resan till släkten. Dessutom arbetar män ofta längre dagar än småbarnsmammorna. Nu när jag handlade sent vid 19 tiden igår var det flera män som handlade matvaror enligt en lång lista, kanske skriven av en kvinna.
Vad är det för fel på oss? Håller jämlikhetssträvan att äta upp allt som livet innehåller, även Julen? Ska vi skippa julen för det är inte delat med millimeterrättvisa? Kan vi fira jul med barnen om jämlikhet brister? Hur gör alla ensamma föräldrar med svikare till f.d. partner? Gör bara hälften? En halv julklapp och halv prinskorv var?
Barnen får fixa gran och julpynt. Barnen får julstäda. Barnen får fixa julmaten. Barnen får fixa julklappar och slå in paket. Barnen är från och med nu projektledare över julen, inte jag, skrev en jultrött mamma.
Vad ska föräldrar göra? Resa bort? När blev det fel att ordna och fixa tillsammans med barnen? Ja, är de i tonåren kan de ju ta över en del.
Har inte barnen fått göra julpynt, städa sina rum, hjälpa till med bak och mat även förr? Har de inte fixat julklappar och slagit in de? Har de inte fått delta i julförberedelser som små med föräldrar? Eller har gnällspikarna fixat allt i låsta rum?
Någon jämför julförberedelserna med slöjbärare i Iran. Om kvinnor där kan ta av slöjan kan vi sluta stressa inför Julen. Vilka jämförelser! Att förenkla riktig kvinnoförtryck till hemlagade köttbullar och julpynt. Någon klagade att det inte räcker att bara baka bullar och hålla barnen hela och rena för att ses som en bra mamma.
Det har faktiskt aldrig räckt. Det krävs så mycket mer. Ja, vi har lämnat en del till daghem och skolan i tron att de fostrar barnen. Vi ser resultat av den kollektiva fostran på många sätt idag, på gott och ont. Som förälder skall man leda barnen i livet, lära dem att klara av saker, till och med Julen och ge dem någon slags moral och ram för tillvaron. Att älska, leda och lära ut och fixa en massa praktiska saker är uppgiften för föräldrar. Bara bullar räcker inte. Men det är inte alls fel att kunna baka. Bak är en bra syssla att göra med barnen.
Det räcker inte med kärlek.
Många av dagens barn är fattiga. Jag menar inte att de har brist på mat eller prylar utan fattiga på familjeminnen, saker som mamma och pappa gjorde med dem, inte dagisfröknar eller fritids, inte badresan till Thailand eller senaste mobilen. Vilka minnen ger vi till barnen? Julgnäll?
Så, pepparkaksbak nästa? Deg kan man köpa färdig.
I år klagas det igen. Kvinnan är projektledare till Julen och förlorar till och med pensionspengar och blir sjukskriven.
Jag blir bekymrad när jag ser att det är kvinnorna som tar merparten av ansvaret. Inte minst i familjer med barn, där åtta av tio kvinnor tar huvudansvaret. Är det inte de kvinnorna är det inte sällan en mamma eller svärmor till dem som tar ansvaret för att få julen att gå ihop, säger Therese Svanström, ordförande TCO december 2021
