Det finns ett talesätt: Om man röstar på elefanter får man jordnötter.
Vad får man om man röstar på åsnan? Höbal?
Hur försvinner människor så de aldrig hittas?
Orsakerna är nog lika många som de försvunna. Politik får människor att försvinna. Ofta har förhållandena inget med det vi kallar politik att göra med utan det är ren terror, förtryck, den starkes makt och förakt mot de små människorna. Just nu flyr ryssar militärtjänsten och ukrainare flyr ryssar.
Brott finns också, även så illa att människor aldrig hittas. Nu mera är Missing People ofta igång och letar efter eventuella brottsoffer i Sverige.
Sedan finns olyckor, någon virrar sig bort i ödemarken. Jag läste om vandrare som hade försvunnit på PCT innan jag åkte iväg. Det fanns efterlysningar på vissa platser och vi var nog lite mer uppmärksamma då om vi lämnade leden. Nej, jag hittade absolut ingenting. Inte ens skräp.
Men en del människor bara bryter kontakten för det tjänar inget till längre och försvinner från vår krets.. Det kanske var så med tjecken? Eller något värre?
Vi som är gamla nog minns Tjeckoslovakien och Pragvåren 1968.
I korthet:
Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Brezjnevdoktrinen tillämpades. Ett ytterligare sätt att besluta till vilken sida ett land får tillhöra. Känns det igen, igen? (Läs själv mer om Pragvåren, det är lite invecklade turer.)
Tjecken var en studerande i Sverige på någon typ av stipendium. Jag tror han hade kommit i början på vårterminen. Jag lärde aldrig känna honom väl men främst de få av oss som pratade tyska höll honom under sina vingar. Ja, han pratade också engelska. Han var ofta i gänget när vi fikade på Moderna Museet, vårt stamställe. Vi bjöd för han hade ont om pengar. Vi var konstnärer, fotografer, filmare, drömmare men några hade också ett arbete för att finansiera det vi hellre ville göra.
Det var på den gamla tiden då konstnärer av diverse art inte kunde vänta sig bli försörjda av andra genom Samhället utan knegade på med något annat, som jag på restaurang.
Jag försöker minnas hur vi träffade honom. Det var nog i fiket på Moderna Museet där det kunde vara livliga diskussioner om allt möjligt.. Jag är inte säker på syftet med hans stipendiet, vad tjecken studerade. Jag minns det var något med arbetarrörelsers historia eller liknande och han pratade varmt om fackföreningar och socialdemokratin som en idé.
1968 är det brev och telefon som gäller i kontakter med folk långt borta. Tjecken sa att han hade regelbunden kontakt med sina föräldrar. Efter invasionen fick han inte kontakt med dem. Han greps av panik. Han ville hem. Vi försökte lugna honom och be honom att avvakta men icke. Han åkte hem. Vi uppmanade honom att hålla kontakt och komma tillbaka när situationen lugnat sig.
Tjecken hade bevisligen klivit på planet till Berlin på Arlandas flygplats. Han skulle fortsätta till Leipzig kanske med tåg eller buss. Han borde sedan ha bytt i Leipzig tåg mot Prag. Om nu tåget gick ändå dit. Eller flyga vidare till Prag genom Österrike. Eller… Vet inte hur han tänkte.
Och så försvann han. Om det var på resan eller efter att ha passerat gränsen till Tjeckoslovakien hade vi ingen aning om.
Vi fick inte mer kontakt med honom.Ingen svarade i telefonnummer han hade angett.
Vi var ganska knäckta. Så småningom började vi, hans vänner som vi trodde oss vara, undra vem han var – egentligen. Kände vi honom alls? Dödad? Grep man honom vid gränsen? Sket han bara i allt? Spion? Hade vi varit hans kamouflage? Vad hade vi pratat med honom?
Vem var han?
Men absolut ingenting hände. Ingen kontakt med tjecken. Han föll i glömska snart men ibland har jag undrat vad var sanning i det mysteriet.
Pragvåren pågick fast det var höst. Och de av mina vänner som hade haft ens några små tankar om det kommunistiska systemets förträfflighet hade fått sitt light bulb moment och sa aldrig mer ett pip.
Så här på Allhelgonahelgen tänker vi på människor vilka inte längre finns bland oss. I min ålder börjar det bli många. Det finns också klienter och patienter jag har mött vilka inte försvinner ur minnet. Några har gjort intryck av oförglömlig art. Jag tänkte på en person vilken jag hade som klient en kort tid. Jag kallar mannen bara Finnen. Han förblev finsk medborgare hela sitt liv.
Först något om den finska invandringen. Under åren 1950 till 1970 flyttade skaror av finländare till Sverige i jakt efter arbete. Många kom för att arbeta en kort tid kanske som sommarvikarier, men flera blev kvar. Omkring 450 000 personer flyttade från Finland till Sverige, och även om flertal återvände förblev drygt 230 000 bosatta i landet, som jag. Om vi räknar med alla finländare som vid något tillfälle arbetade i Sverige är de ca 700 000 personer. Så, vem var med och byggde landet?
Inte bara finländare utan många andra invandrare sökte sig då till Sverige från länder som Jugoslavien, Turkiet, Grekland och Italien för arbete främst i industrin. De var billiga personer, direkt i arbete och som skattebetalare. En dåtida arbetskraftsinvandrare betalade mer i skatt än vad han eller hon kostade i form av transfereringar.
Gick det inte bra var det bara att åka hem.
Det är annat idag, både med invandrare, arbetstillfällen och transfereringar.
Den person jag vill berätta om kallar jag enkelt Finnen.
I mitten av -50 talet flyttade Finnen först ensam till en dåvarande industristad i Sverige. I staden fanns då både textilindustri, pappersbruk, vapentillverkning och elektronikföretag samt hamn med mera och service som behövdes för en växande stad. Finnen hade tur för arbete och bostad var redan ordnad genom den finska arbetsförmedlingen så det var bara att leta sig till rätt plats i produktionen. Oftast åkte man dock på vinst och förlust. Sverige ropade efter fabriksarbetare. Även de utan utbildning klarade ett arbete vid löpande bandet. Finnen är snart 30 år och har arbetat sedan två års yrkeslinje men varit tidvis arbetslös. Han är gift med sin ungdomskärlek.
På fabriken fanns många män inflyttade från Finland. De var ett gäng som sökte bättre tillvaro för sina familjer eller bara bättre betald kneg för kortare tid. Fruarna fick också arbete främst i textilindustrin. Barnen lärde sig svenska av kompisar och i skolan. Tillvaron var förhoppningsfull.
Efter några månader flyttade Finnens fru till Sverige. Hon fick omgående arbete i en fabrik. Med tiden fick familjen en större lägenhet, bil inköptes och pengar skickades till gamla föräldrar i Finland. En dotter föddes. Finnen kände sig lyckligt lottad.
Sedan kom kraschen. Från 1970 till 1986 las mesta industrin i staden ner. Fabriken Finnen arbetat i stängdes på grund av rationalisering, alltså nedläggning. Finnarnas ofta bristande språkkunskaper i svenska innebar att det var svårt att hitta andra jobb. Nej, det fanns inte Sfi och arbetskamrater tillika chefer talade ofta finska. Har du arbetat hela ditt liv i industrin på samma produktionskedja finns det inte kvalifikationer för annat. De Statliga Verk som placerades på orten gav inget jobb åt män och kvinnor sparkade från fabriker.
Flera friska men väl så slitna personer i 50-års ålder uppåt blev tvingade till förtidspension när A-kassan var slut. En del vägrare och försökte ännu hitta annat. Att bli förtidspensionerad kraschade ekonomin för resten av livet. Att återvända till Finland när barnen var mer svenska än finska, i studier eller redan gifta och hade barnbarn var otänkbart.
Staden tänkte sig att fabriksområdet kunde ändå bli en tillgång, turismen skulle fylla på luckorna.
Flera platser i Sverige har tänkt så när arbetstillfällena försvann. Turismen är dock en osäker bransch. Inget för språksvaga halvgamla fabriksjobbare att få anställning i. Inte fyller turismen bortfallet av skatteintäkter. De är bara minnen för andra tider, kanske en trist påminnelse hur arbetslöshet och taskig ekonomi blev till.
Så Finnen blev arbetslös. Hans fru likaså men hon fick snabbt arbete med städning på deltid. Familjens ekonomi var nu helt förändrad.
Vad händer med en finsk man som inte längre kan försörja familjen? En del tar till flaskan. Så gjorde Finnen men först efter några år. Han gav upp tröstlöst sökande efter arbete. När jag träffar honom 1985 – han söker inte ens själv utan skickas genom en chef för boendet för bostadslösa – har han varit arbetslös i sex år, sökt jobb två, supit nära fyra och bott på gatan kanske ett år, sedan i ett lågtröskelboende det senaste halvåret. Han hade flyttat ut ur hemmet själv när alkoholen tog helt över.
Hans fru gav upp och begärde skilsmässa som dock aldrig genomfördes. Dottern studerar i Universitet. Finnen får fira Jul med sin familj men nu är det än kall november. Om han slutar supa kan han kanske flytta hem. Han skäms och bor hellre på gatan.
Jag arbetar då som socialsekreterare mest med missbrukare. Jag träffar Finnen, han är nykter då men luktar gammal fylla. Han beklagar sig inte. Han har inget hopp om någonting. Han går i trasiga, smutsiga kläder och hans skor är trasiga sandaler.
Har han inga kläder kvar hos förra frun? Nej, det han hade har försvunnit, stulits och bara den svarta bröllopskostymen är kvar där men är för liten. Arbetskläderna hade han slängt efter två år.
Jag beviljade honom en omgång kläder och startade ansökan om förtidspension. Han var närmare 60 år nu. Han får bli utredd på Socialmedicinska. Det är kö dit, om två – fyra månader kanske. Men jag litar inte på att pengarna går till kläder så jag går och handlar med honom.
Ryktet går att Finnen får nya kläder. Fyllegänget hänger på och följer noga våra göranden. Affären är något avvisande men jag blänger på dem och visar min legitimation. De blir lite mer hjälpsamma.
Han kläs upp i nytt från kalsonger till jacka. Skorna är svårast, hans fötter är illa åtgångna och några tår skadade, kanske frusna.
När han ser sig i spegeln börjar han gråta. Jag föreslår att han ska gå och klippa sig. Jag – socialbidraget – betalar också för det.
Vissa av mina arbetskamrater tyckte att jag hade slösat på Socialtjänstens pengar. Kläder till en fyllo! Jag tyckte nog att Staden var skyldig honom mer än en omgång kläder. Second Hand? Nej, inget användbart i hans storlek, mest klänningar från gamla nu döda damer.
Finnen var nästan nykter fram till Julen. Det där med pension var kanske inte så dumt. Jag försökte skynda på utredningen. Han fick löfte om ett enkelrum i boendet när något blev ledigt – om han höll sig nykter, ungefär. Han besökte sin familj som planerat under Julen. Han var nykter vid besöket och fick stanna över helgen.
Omkring nyår försvann han. Spårlöst.
När Finnen inte kom till nästa möte hos mig, inte tillbaka till boendet och inte var kvar hos sin familj började jag leta genom att fråga missbrukarna i stan. Nej, ingen visste något. Jag var bekant med närapå alla missbrukare samt hade räknat stans bostadslösa så jag försökte använda den kännedomen. Inget. Jag försökte kolla ifall hans nya kläder dök upp på någon annan, men icke. Inte var de sålda till stans second hand heller.
Det blev en polisanmälan men polisen la nog ingen större möda på det. De var säkra på att han fallit i vattnet vid hamnen i fyllan och svepts ut till havet. Det hade hänt förr med någon.
Jag grubblade. Blev hans liv för tydlig för honom och han hade tagit livet av sig. Vad var min del i det?
Familjen gav upp hoppet om ett tag. Egentligen hade de gett upp tidigare. Men frun grät, bittert. Hon förbannade till och med flytten till Sverige. Men som så för många andra fanns det inget kvar i Finland att flytta tillbaka till.
Mysteriet löstes aldrig. Finnen var och förblev försvunnen.
Ha en bra Allhelgonadag. Kom ihåg de som har lämnat oss. Ägna en tyst stund för livets outgrundliga mening – vad det nu är för dig.
Vi tappar bort varann i livet. Vi flyttar. Vi blir osams, bryter kontakten. Vi växer åt olika håll. Folk dör omkring oss. Men vissa försvinner spårlöst. Jag ska berätta om några försvunna personer, den första blev dock ”hittad” genom egen kontakt.
Jag läste i ”Det Goda Samhället” om den försvunne brevbäraren Bosse Jansson som försvann 1976. Jag kom att tänka på de personer som också försvann och vars försvinnande jag var lite inblandad i. Den första kallar jag XY, en svensk man då ca 30 år.
I början -60 talet levde jag i Stockholm ambulerande mellan olika boenden. Jag arbetade på flera ställen men det bästa var restaurang Brända Tomten där jag hade jobb både på kvällen och natten. På nätterna förevigade min pojkvän och jag inredningen på Tomten och tog även matbilder. Vid fyra – fem på natten var vi klara och åt frukost. Då passerade tidningskillen oss och vi köpte hans tidning. Ibland stannade han en stund för kaffe.
Vi kallar honom XY vilket var lämplig förkortning för honom. Han hade studerat matte, det som fanns att studera i Universitet. Men något jobb fick han inte. XY var inte social på det sättet som krävdes och han var dessutom till höger vilket inte uppskattades i den vänsterlutande miljön. Så han bar ut morgontidningar. Han hade ljugit för att ens få det jobbet. Han vistades i skogen så ofta han kunde.
Jag kände gemenskap med honom. Jag hade ju också burit ut morgontidningar från tolv års ålder, i fem år. Och skogen hade alltid varit mitt hem.
XY hade planer, sa han, men han delgav de inte. Han förblev en lite mystisk person. Vi visste inte ens vart han bodde. Men vi köpte hans tidning under två sommarmånader då vi arbetade med fotograferingen, sju dar i veckan, precis som han.
En dag kom XY inte med tidningen. Inte den nästa, inte på en vecka. Var han sjuk? Han bara försvann. Om ett tag blev vi oroliga och nyfikna. Vi kontaktade tidningsutdelaren som ersatte XY genom att ropa efter honom på Stureplan, men han visste inget bara att föregångaren hade visst sagt upp sig. Den nya sålde inte heller sin tidning utan behöll den. Det var förbjudet att sälja de överblivna, sa han.
Hade XY fått bättre jobb? Hade han drabbats av ett brott? Inget i tidningar. Att bli överfallen var inte vanligt då så det borde ha stått på första sidan. Inget. Han försvann för oss.
Jag beslutade mig att prenumerera på Dagens Nyheter. Jag ville följa med tiden lite bättre och också bättra på min svenska. Idag skulle jag inte ens tänka mig att läsa den tidningen. Så förändras allting och inte till det bättre.
Mysteriet med XY löstes efter några år. Han hade rest till USA. Han hade bländat ett berömt Universitet med sina mattekunskaper. Nu skulle han bli professor. Hans kunskap och begåvning gjorde nytta i USA. Vi kunde gärna hälsa på om vi kom dit.
Vi var lättade. Mysteriet löst. Varför sa han inget?
Men, jag hade ju gjort exakt så även om i mindre skala. Inte berättade jag om min flytt till Sverige annat än till mor och far. Jag kunde misslyckas, hamna arbetslös på gatan. Bäst att tiga tills jag hade något att skryta om. Efter några år blev jag den första i min släkt att läsa i Universitet. Min mor berättade det till vartenda en som iddes lyssna. Det var stort då, det var fint att komma in i Universitet, kunskapens högborg. Idag är flera utbildningar bara en direktlinje till oanvändbar ickekunskap.
Nej, XY och jag träffades aldrig mer. När jag kom till USA 2018 hade han försvunnit inte bara ur min adressbok utan från jordelivet.
De tre andra försvunna är en helt annan mer tragisk historia, kommer någon annan dag.