Män, djur och misslyckanden.

Utvalda

Afghanistan är nästan borta ur media, ointressant, i skuggan av Ukraina, diverse omröstningar och det vanliga skräpet som skilsmässor, nakna människor eller någon som går ut med något..

Men resultat av våra ansträngningar, eller o – resultat sipprar ibland ut. Det mesta handlar om kvinnors situation.

Man kan inte få sharia, västerländsk livsstil och frihet för kvinnor samtidigt. Det är det ena eller det andra. I 20+ år försökte väst förändra Afghanistan med, vapen, demokrati, jämlikhet, kvinnoprojekt, stöd till militären för att hålla terroristerna i lagom ordning och allt västerländsk stuff och slutresultat var att väst fick fly i överfyllda flygplan. Talibanerna intog scenen. Införandet av islamisk styre har sedan skett snabbt.

Afghanistan önskade frihet från väst och fick det. Som följ sinade bidragen. Brist på mat. Flickor miste skolgången. Småflickor säljs mot pengar och mat. Kvinnor återgår oftast till hemmet. Terrorattentat från oliktänkande. När så elementära nyttigheter som mat sinar genast undrar man vart biståndet tog vägen, mot vilka onödiga projekt de riktades mot. Eller i vems fickor slantarna hamnade.

Kvinnor skall nu uppträda i heltäckande klädsel annars bestraffas den mannen som är ansvarig för kvinnan. Ja, kvinnan ägs av männen, make, fader, bror, vuxen son eller något mer avlägset. Även kvinnliga TV presentatörer skall täcka munnen, skall de prata med ögonen eller hur var det tänkt.

Vistelser i parker kan delas till mans- och kvinnodagar. Likaså skall inte män och kvinnor äta tillsammans. Ja antar att det gäller ute, eller? I de starka fästena för talibaner som Kandahar skall kvinnor som inte bär burka likställas med djur.

Renlevnad? Rädslan för kvinnor och deras sexualitet är total bland talibaner. Makt för ynkliga män. Knäcka den som kan tryckas ner i skorna – om man har några.

Även mäns kläder och utseende regleras. Skägg till exempel. Att avvika är inte tolererbart.

I en undersökning av Pew recearsh om muslimska länder 2017 var Afghanistan det landet i Världen som högst önskade bli styrt av sharia, islams lag. Det är så nu.

Som en skribent skrev: wanted their freedom and they got it.

Skall vi tycka synd om dem nu? Har inte kvinnorna stöttat sina talibanmän i åratals? Skött deras hushåll, fött deras barn, glatt åt deras vinster? Inget samhälle på den primitiva nivån fungerar utan kvinnor som gör det män inte kan eller inte anses vara mansgöra. Kvinnor ska ta hand om hem och det växande släktet. Passa upp männen. Skall vi ösa på mer jämlikhetsprojekt?

Ja, jag tycker synd om kvinnorna, men… det är en oeffektiv känsla.

Borde inte vi ha satsat på vatten och ström, mödravård och skolmåltider och skippat överkursen jämlikhet? Börjat på botten.

Demokrati och jämlikhet införs inte med vapen, bidrag och önskedrömmar. Inte i Afghanistan, inte någonstans. Vi borde ha lärt det länge sedan. Någon som vill försöka med Iran? Eller närmare hemma, någon svenskt av klan styrt område?

Hjälpen för Afghanistan har varit resultatlöst för landet i stort. Men det har haft betydelse för enskilda personer. Många av dem har dock lämnat landet, de som kan. Pengar hamnade i någons fickor, inte för utveckling. Så några ringar i vattnet bildas inte. Att drömma om skolan, inte gå i kvarstår för flickor. Kvinnor är andra klassens medborgare.

Kvinnoförtryck finns även i Sverige fast i en liten skala. Hedersmord utan heder. Regler för flickor. Också vi har otaliga projekt för integration och jämlikhet . Men islam håller stånd även här. Det är ett samhällssystem som innehåller livets alla delar. Ett slags handbok över tillvaron. När studenterna kom ut nära mig bar många en sjal under mössan och sitt hemlands flagga. Tolv år i skolan har påverkat föga, om någonting i den så omhuldade integration. Du blir inte svensk, i den gamla meningen, om vi nu vet vad det är. Idag ser vi beslöjade kvinnor överallt, på torget, affären, olika arbetsplatser, i kommunal och statlig verksamhet.

Skall vi bry oss om det? Varför känns det inte bra?

Handlar kläder om förtryck? Ibland är det tydligt när en sommarklädd man håller fast en kvinna i svart kåpa och det är varmt ute. Eller småflickor med sjal och täckta ben nu när värmen är 25 plus. Men, är det vad jag tror mig att se? Är det inte bara mode, likadant fast omvänt som de väl så nakna unga svenska kvinnorna visar upp på väg till någon fest på en fredagskväll?

Vad är integration – egentligen? Kläder? Enligt lag får invandrare ha kvar sin kultur men det sägs inget om den svenska. Vem ska då integreras och till vad? Svenskarna? Ingen har satt några krav för invandrare, inte innan ukrainska flyktingar kom hit. Då lät det genast annorlunda. De ska jobba, sa ministern, vem det nu var. Folk ska inte vara bidragsberoende i Sverige. Nyss klagade SR att det fanns få möjligheter till svenskundervisning för ukrainare så de kunde börja jobba, helst igår.

Det är annat tonläge från Regeringens sida mot kristna ukrainska krigsflyktingar än det har varit mot andra invandrargrupper, de från Mellanöstern/Afrika.. Det är inget vi kan vända nu. Det tåget har gått, tror jag, trots att leken vända på stenar pågår i alla partier nu i valtider..

Bilder: Kvinnor i Kabul 1972. svensk delegation i Iran februari 2017 och talibanregeringen.

PS. Islam är världens mest växande religion, idag 1800 milj. mot kristna 2000 milj.

PS2. Jag och min särbo var efterfrågade till ett arbete i Afghanistan i slutet -80 för en internationell organisation (han hade varit chef för ett program förut) men han insåg att det var omöjligt att bedriva något där utan korruption, begränsningar mm. Så det föll på sin egen orimlighet.

Det finns många tecken på civilisationens nedgång.

Utvalda

Någon gång hittar även en blind höna ett frö. Jag läser sällan dagspress, den svenska. Men råkade se det här. En tidsbild! Läs hela!

Den mänskliga karaktären är inte alltid vad vi själva skulle önska. Med www-epoken fick var och en, hög som låg, tillgång till all världens kunnande. Litteratur, konst, vetenskap och uppslagsverk var nu bara några knapptryck bort. Människan fick allt, men hon valde porr, Johnny Depps rättegång och att fotografera sig själv. Blicken vänds inte alltid utåt mot världen, utan påfallande ofta inåt mot egot. Men det är inte skärmens fel att vi väljer och väljer fel och myndigheterna kan inte göra det åt oss.

Klipp från ”Egot, ansvaret och skärmarna” . Publicerad 2022-06-14 Maria Ludvigsson i DN.

Sorg är en märklig känsla – om en tur till en speciell plats.

Utvalda

Ungefär tio kilometer från mig fanns en magisk plats, några dammar, en bäck och döende skog. Min sambo och jag tillbringade där åtskilliga dagar för att fånga något genom kameralinsen.

Fotografering var vår stora hobby och för sambon även yrkesmässig. Vi hade samma kameror när vi träffades. Han var trädgårdsmästare men hade alltid velat fotografera mer. Jag uppmanade honom att göra något av det. Livet går så fort. Han gick ner i halvtid på arbetet och köpte en fotoutrustning. Inom kort var han känd på orten och sålde bilder till olika ändamål, tidningar, böcker, reklam…. Just dammarna, som vi kallade platsen, blev fotograferade året runt fast de bilderna hamnade sällan i annat bruk.

Vi var där tillsammans sista gången 20130910. Vi tog bussen så nära det gick men kom aldrig till själva dammarna. (Bilen hade vi gett bort, jag är en usel bilförare.) Nu saknade jag bilen för sambon orkade inte backen upp. Vi fortsatte längs stigen förbi bäcken. Han kom inte ihåg platsen innan vi kom till en liten bro. Då lyste han upp.

Min sambo hade då varit sjuk i demens bara några år men demensen tog snabbt över hans liv och så även min.

Jag bar sorg över hur vårt liv fick sitt slut. Inte själva livet men allt dess innehåll. Jag blev en vårdare, han min patient. Jag hade obefintlig förmåga att avsluta det och låta honom flytta till demensboende. Erfarenheterna från korttidsvård var rent av usla. Men till sist flyttade han, efter nästa sju år hemma. Min psykiska ork var helt slut. Min sambo dog inom några veckor, april 2018. Jag åkte iväg till USA och PCT. Det var planerat. Ingen störta iväg resa.

Jag har gått förbi platsen vid några tillfällen. Det ligger nära Sörmlandsleden. Jag har dock inte förmått mig att kliva av från leden och gå närmare för att se hur platsen är idag. Jag kan se förändringarna från håll.

Skogen är nedhuggen. Dammarna som en vattenfylld jordgrop med grävmaskiner omkring. Hur det ser ut längs bäcken ser man inte. Det är ogenomträngligt igenvuxet. Det liv platsen hade finns inte kvar, eller i helt annan form.

Men nu, under min korta vandring över helgen, beslutade jag mig att gå en tur längs bäcken och gå runt de gamla dammarna som inte finns annat än en vattenfylld grop. Sumpskogen var borta. Ja, allt var närmast försvunnet. Ingen magi kvar. Inga sångsvanar häckar där. Säkert inga djur kvar som då var bosatta på platsen. Men längs bäcken växte ormbunkarna. Ett hygge nådde precis till bäcken men några stora träd var kvar. Det var närmast ogenomträngligt. Jag gick vidare och satt en stund vid den lilla bron.

Dammarna och bäckfåran var vår plats – då. Vi kände ren lycka där.

Nu var allt bara en vanlig oattraktiv håla. Det tog mig nästan fyra år att förmå mig gå dit och säga adjö till den platsen. Sorg är märkligt.

Rädd för regn?

Utvalda

Jag skulle ha börjat en kort vandring idag, en vecka ungefär, men gav upp. Nattens åskväder och ösregn gjorde att jag tappade lusten. Jag står ut med regn men vill ogärna börja med allting blött. I morgon ser det bättre ut?

Den här sommaren är ganska spikad med besök, resa och aktiviteter. Men höst är min bästa tid. Då blir det en längre vandring någonstans.

Några filmer att se om vandring och fly civilisationen i väntan på bättre väder.:

PS. Så klart lyser solen nu! Den svarta himlen försvann.