När min son seglade iväg till de stora haven ensam i sin gula lilla båt (lilla, säg inte mot) fast han knappt kunde segla, satt han en skylt på sin arbetsplats: kommer strax. Han var borta i åtta månader, den gången. Det blev sedan mer men då var han en skicklig seglare. Att segla är inte min grej, men att vandra är favoritsysselsättning. Att vandra en gång till långt och länge står på min Bucket List.
Så jag sätter samma skylt hit även om tiden inte blir så lång, troligen sex månader.
Jag skall solovandra i USA. Leden heter Pacific Crest Trail vars popularitet exploderade efter filmen och boken Wild. Jag hade dock spanat på leden före det men kunde inte vara borta så lång tid. Jag börjar vid mexikanska gränsen i Campo och går mot norr så länge jag ids och orkar. Kanske hoppar jag över någon mer besvärlig del, att vada är inte min starka sida. I år var det dock ingen hög snö år, vilket innebär enklare vad men också ett behov att bära mera vatten.
Jag har ingen ambition att gå hela Pacific Crest Trail, dess 2659 mile, men det kan hända att jag ändå hamnar på Kanadagränsen till slut. Jag har usel planering, jag som brukar planera varje sträcka, varje matinköp, varje vilodag och hålla det. Tiden krympte. Döden kom emellan. Jag får ta det som det kommer.
De som går hela leden brukar vara i 35 års ålder. I min ålder fanns förra året 1,5 män, hur nu en sådan person kan se ut. Oavsett åldern avbryter flera ganska snabbt. Att gå hela dagarna i den kaliforniska öken – vilken den första delen är – var inte precis vad de tänkte. Jag för min del ser framemot ökendelen.
Jag säger adjö för ett tag för alla mina läsare. Jag ska gå.
Jag har funderat över livet och döden de sista dagarna. Det är naturligt när döden drabbar en. Det är inte så att jag bara sitter och grubblar. Jag gör vad som skall göras, det praktiska. Vi närmast anhöriga samlades för kaffe. Jag gick 22 kilometers träningsrunda. Jag packar saker för min vandring. Jag tömmer lägenheten av mina privata saker, den är ju uthyrt den första maj för sex månader.
Min hyresgäst är en indisk dataexpert. Dessa vi har ont om. Men någon bostad kan man inte ge till honom utan han får leta och flytta runt. Nyss sa politiker att vi inte skall ha arbetskraftsinvandring för enkla arbeten. Bra, men hur tänkte han få folk till arbete om bidragen ger lika mycket som lönen, eller kanske mer? Vilket arbete kan den helt outbildade få? Kommunala stödjobb?
Jag gör en liten ömsesidig insats och hyr ut till datakillen.
Valet kommer att gå förbi mig. Jag kan inte rösta från USAs ödemark. Skönt att slippa propagandan men jag hade velat rösta – om jag visste på vilket parti. Jag känner föga sympati för någon parti nu även om det finns punkter i vallöften jag kan instämma i. Löften är löften, verklighet annat. Jag får veta hur det gick när jag är åter hemma.
I min ålder börjar man känna ungefär att jag har gjort min del för Samhället. Vad har jag gjort – egentligen – utöver mina tre barn? Jag har haft fadderbarn, arbetat med bistånd, planterat 1000 träd i Afrika, smugglat saker till de behövande, varit ganska varsam med miljön men flyger, ofredat politiker i Kina angående Tibet, domar mot yttrandefrihet i Saudiarabien, mer… även ställt frågor till svenska politiker fast de aldrig svarar. Jag har inte lastat världen med kriminalitet eller missbruk. Jag har arbetat i ett yrke som ansågs samhällsnyttig. Jag var framgångsrik, sägs det. Jag har försörjt mig och mina barn.
Jag har protesterat mot vapen och krig. Försvarat yttrandefrihet med hot mot mitt liv. Oroat mig för den islamisering jag anser att landet är på väg mot. Inga muslimska länder fyller ju demokratibegreppet eller yttrandefrihet, inte fred med oliktänkande, jämlikhet för kvinnor, allt det som är viktigt för mig.
Jag har tagit hand om min sambo, nästan till slutet. Men det är inget att skryta över. Det är så man gör. Kärlek kräver ibland uppoffringar.
Dock lämnar jag ingenting efter mig. Allt jag har gjort är så förgången tid. Så är det. Blommor, applåder och sedan glömska. Fattigpensionär. Slut.
Jag har kommit till ett slags uppgiven punkt i livet vad gäller samhället jag lever i. Jag känner mig oändligt trött över tillståndet i världen, inte bara i landet Sverige. Ni som läser denna blogg behöver inga flera förklaringar. Ni vet och jag vet att ni förstår.
Så, jag planerade en lång vandring, något jag har velat göra länge. Att gå rensar huvudet och sinnet. Det är en befrielse att försvinna ut till ödemarken från alltför mycket ”civilisation”. Jag gladde mig åt min resa. Efter sju år vågade jag lämna min sambo permanent till andra händer.
Min sambo dog snabbt av svält. I Sverige. I Kommunens boende. Jag vet inte vad som står i dödsattest men har man inte fått någon vätska och mat på över en vecka och dör då är det ju svält och törst man dör av. Oavsett eventuella andra diagnoser. Oavsett om ens tid hade liksom runnit ut. Det fanns en suverän person på boendet men han kan ju inte bo på jobbet och bära allt på sina axlar. Han fick bli en dödsängel med en morfinspruta i handen.
Ingen ringde oss innan det var nästan förbi. Resan till mina barnbarn under den veckan fick en bitter eftersmak.
Jag fick sitta dödsvakt omgående efter resan. Och döden kom snabbt. Som sagt, jag var tacksam för det. Morfin är de svältande döendes vän. Anna Ekelund Nachman skriver i ”Dagens Samhälle” om sin väns död. ”Ni måste acceptera att hon är döende, säger personalen. Att svälta människor till döds kombinerat med mycket morfin är inte ovanligt om de är tillräckligt gamla.”
Att svälta människor till döds med morfin… läs det sakta och känn hur det låter. Kanske det bästa som händer om man liksom gett upp? Men läs det sakta och lyssna på hur det låter för din egen framtid.
Samhällets moral mäts bäst i två saker: hur vi tar hand om de små värnlösa barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är inte god. Barn föds i bilar. Små barns vård ses som jämlikhetshinder. Gamla får svälta. Det finns säkert många andra måttstockar men jag tror att livets början och livets slut är de bästa mätinstrument vi har.
Hur mäter du samhällets moral mot och av sina medborgare?
Ingen går dock genom livet oskadd. Det är så lätt att gå sönder men det tar tid att lappa ihop sig. Vi hoppas alltid det bästa för de människor vi älskar. Många av oss rent av sliter för att åstadkomma det. Man kan dock inte leva för någon annan, bara vara en del av andras liv.
Jag vill tacka alla som har skrivit en kommentar och tröstat mig på grund av min sambos död. Ni betyder så mycket! Även om jag inte ens vet vilka ni är känns det som om vi var nära varandra en stund i en svår situation.
Så, tack! Det var stödjande och uppskattat.
Död väcker känslor och frågor. Det oåterkalleliga gör situationen svår.
Kunde jag ha gjort på annat sätt är en vanlig fråga. Om jag hade… Om de andra… Det stora OM fyller tankarna, så även mina.
Döden kan dock vara en befrielse på många sätt. Att inte behöva lida är viktigt för den sjuke och dennes anhöriga. Att det går fort, inte veckors dödsvaka. När den kommande döden blev ett slutgiltigt faktum önskade jag bara att det skulle gå fort och utan plågor.
Så blev det också. Jag är tacksam för det.
Vi gör många saker för sista gången under livets lopp och inte tänker eller vet att något som sker nu kommer aldrig att hända igen. Jag kommer aldrig att vandra i skogen med min sambo. Jag försöker komma ihåg när det var sista gången. Jag kan datera det genom att se på mina bilder. 20170708 klockan 12.45 satt vi på en bänk i skogen och drack kaffe. Efter det kom vi aldrig så långt. Många saker sker och ha skett sista gången utan att vi då anar det. Så är livets gång.
Jag är singel, inte en i ett par mer. Det är en stor förändring, även om vi inte längre var ett par utan rent av en patient och en vårdare. Det finns en scen i den populära serien ”Sex and the City” då huvudpersonen Carrie är singel igen och det är jobbigt. Hon försöker finna sig i det och går ensam till en restaurang. Det är dukat för två på bordet. När servitören frågar henne om hon väntar på sällskap säger hon: nej, det blir bara jag och servitören plockar bort den andra halvan av dukningen. Hon finner sig i singellivet – för stunden i alla fall.
Vet inte ens varför jag kom ihåg just den scenen, det finns säkert många bättre beskrivningar om livet som ensamstående, men den säger som jag: nej, det är bara jag.
Det finns folk omkring mig. Jag är inte ensam, men de har en annan relation till mig. Kom just hem från min son som försöker lära mig att använda GPS. Min långa vandring närmar sig. Det är troligen också en sak jag gör för sista gången i livet: att vandra riktigt långt. Att åldras styr ens göranden, man kommer inte undan.
Om vi visste vad som sker sista gången i våra liv, skulle vi handskas med dessa stunder annorlunda? Kanske borde vi ta vara på livet betydligt mer noggrant och inte låta dagarna flyta iväg.
Idag dog min sambo Dick stilla på demensboendet. Han var där bara 24 dagar. Flytten och allt nytt var för mycket för hans nu så sköra hälsa.
Han skulle fylla 88 år snart.
Han hörde till den gamla stammen som hade en ära att klara sig själv, försörja sig och familjen, leva enkelt och med tanke på miljön, hälsan och andlighet som inte har något med religion att göra. Han hade drömmar och han gjorde verklighet av dessa. Bli en biodynamiker vilka inte ens fanns än i Sverige, lära och leda andra, byta vid 62 yrke till naturfotograf, bli statist och lite skådespelare också. Vara lycklig.
Jag har nog aldrig träffat en människa som var rent barnsligt lycklig i det han gjorde. Han påstod att han var lycklig med mig och jag valde att tro på honom..
Han var aldrig sjuk eller beroende av samhället. Inte innan den dagen okänd sjukdom slog till. Efter tre månaders utredning fick han diagnosen demens.
Han hade knappt slutat arbeta. Han hade precis fyllt 81 år.
Ett av de första statistuppdragen Dick gjorde var i Edith Backlunds video ” I`am a true believer”.
Det passade bra för Dick, för han trodde om människor mer gott än ont. Han såg det ljusa i mörkret. Han trodde på liv efter detta, inte bokstavligen utan i form av vad vi lämnar efter oss. De trädgårdar han byggde upp lever i andra händer idag. De bilder han tagit dyker ibland upp i någon publikation. De dikter han skrev till mig är en skatt jag just nu inte orkar läsa. De knivar han slöjdade täljer träföremål till nytta och nöje.
Han var så totalt vacker inuti sig att för mig som är en praktisk kallhamrad realist blev hans andliga hållning ibland nästan för mycket. Dock älskade vi varandra. Han stod ut med mina brister.
Han var tillhörig de äldre svenskarna som inte frågade vad de kan få utan vad de kan ge och hur de kan fylla en uppgift i livet. En generation som går mot graven. Vad blir deras legat? Det är andra vindar som blåser, andra idéer som råder. Folkhemmet är död och begraven. Om ett tag minns ingen de strävsamma svenskarna som byggde landet och trodde på en tanke om bättre värld, bara man gör sin del.
Vi kände varandra nära 28 år. Det känns idag som om jag hade ett hål i mitt hjärta.
Packning.
