Månadsarkiv: december 2016

En julhistoria om ett annat barn.

Publicerat av
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta hände på den tiden då jag arbetade på Huddinge sjukhus som kurator. På Julaftons morgon ringde en barnmorska och frågade om jag kunde komma in, till förlossningen fast jag var ledig. Hon hade lite panik i rösten. Ett barn hade fötts på morgonen. Modern var påtänd av heroin. Hon hade promenerat in med fostervattnet rinnande, utan några som helst papper eller mödravårdsjournal. Hon var vresig. Barnet mådde dåligt och hamnade på neonatal för avgiftning.

Jag åkte in. Jag tittade på barnet, en klen pojke som skakade i kuvös med en massa slangar på sin lilla kropp. Jag gick till moden som låg kvar på förlossningen

Modern var både gråtfärdig och grinig. Hon hade planerat att avgifta sig precis till förlossningen, men barnet kom i förtid. Barn till heroinister brukar komma i förtid. Miljön i magen är så förfärlig att barnet vill ut. Mödravård? Nej, det hade hon inte haft tid till. Hon hade varit där en gång, men inte mer. Barnmorskan hade inte letat efter henne.

Vad gör man med ett sjukt barn och en abstinent mor på julafton? Barnet omhändertogs av socialjouren per fax, men behövde vård på neonatal en längre tid. Modern fick plats på enskilt BB rum där hon fick hjälp med avtändning och sin hälsa. Jag föreslog att hon kunde be hjälp från Socialtjänsten. Hon kunde be att bli placerad tillsammans med barnet i ett mödrahem för utredning. Nu, gråtande och skakig   gick hon med på vad som helst. Tack, tack, tack…

Att hamna i ett mödrahem ger lite tid att inse situationen och söka mer hjälp eller att lämna barnet i annan vård. Man kan inte lämna bort något man inte har haft. Att rycka bort barn från olämpliga mödrar på en gång efter förlossning fungerar illa. Man måste bli mor, psykiskt, innan man kan tänka till vad är bäst för barnet. Bråk och rättegångar är usel lösning.

Hennes livshistoria från ett missbrukarhem fram till gatan får ni bara ana. Men resultatet kan jag berätta. Hon gick till ett mödrahem med barnet, därefter till behandling bra bit från Stockholm, från sitt gamla liv. Efter fem år avvecklade jag vår sporadiska kontakt och läget var bra. Jobb, bostad, drogfri, barnet mådde bra. Men det märkliga var att under min tid som kurator på det sjukhuset föddes varje Julafton ett barn vars moder var en påtänd, för socialtjänsten okänd kvinna.

Var det julbarnet som påtalade oss om livets skörhet? Vad det barnet som skulle hjälpa oss att öppna våra ögon att se hur illa livet for med några av våra medmänniskor? Eller var modern bara en av dessa dårar som började ta droger för att må häftigt och bättre men fastnade och kröp nu fram gravid från gatan och fick möta livets största allvar?

Bilden en annan mor som samhället inte hade plats till under förlossningen.

Årets resor

Publicerat av
img_5145

Två utlandsresor blev det i år. En till Paris med ett plusbarnbarn och en till nästan ödemark på Grönland.

Paris har drabbats av terror i olika former. När lägret i Calais tömdes fylldes gatorna i Paris av invandrare som inte ville åka hem och det blev kaotiskt. Under tiden vi var i Paris pågick fackliga demonstrationer. Det var också strejk angående bränsletransporter.

Vi såg nästan ingenting av detta. Protesterna höll sig på stans norra sida omkring Triumfbågen på Charles de Gaulle och vårt hotell fanns nära Eiffeltornet. Det var just tornet barnet ville se samt slottet där Marie Antoinette hade bott och varifrån hon tvingades mot döden vid den blodiga franska revolutionen. En historielektion i natura speciellt när barnet var nästan lika gammal som prinsessan Marie Antoinette vid sitt giftermål med den franska kronprinsen.

Bevakningen av folk och Paris var total. Jag blev uppmanad att visa min handväska av 2 tungt beväpnade poliser. Jag, presumtiv terrorist?  Poliser/militärer fanns överallt. Det kändes tryggt? Inte.

Paris är stort. Det gör man inte på ett veckoslut. Speciellt inte när århundradets översvämning trängde sig in på Louvre och Notre Dame. Stängt var det.

img_5596

Grönlandsresan kan betecknas med udda natur, magi och trubbel. Försenat flyg, försenad bagage och sedan markbrand på leden jag skulle vandra gjorde att planen krympte. Jag fick vända från leden och göra samma sträcka två gånger. Jag som alltid sagt att gå samma led i olika riktningar verkligen öppnar naturen var sur, för det kändes bara som nederlag. Jag delade den med andra vandrare jag mötte vilka hade vänt redan före mig. Jag var tvungen att andas in röken och få ögonen att rinna innan jag gav upp. Två dagar efter kom regnet, men det var för sent att vända igen.

Det bästa var inlandsisen. Det var bara magiskt att gå på en is som var 110 000 år gammalt även om den förstås förnyas hela tiden. Isen var på stadiet förintelse tack vare värmen. Vattnet forsade mot havet som en lerig sörja. Samtidigt ökat ismassan. Värmen – jag mätte +32 i skuggan under min första vandrings dag – var oroväckande. Under vandringen såg jag flera torkade sjöar och alla vattendrag jag skulle vada över var också torra.

Den mesta marken var grus och sand fint som pulver, tundra och sten, inget att odla på precis även om värmen ökar. De träd som var planterade såg lidande ut i torkan.

Det är en klimatförändring. Vad är orsak och verkan tvistar de lärda om även om världens ledare har accepterat en modell, vår felaktiga energianvändning. Vi kanske är för många helt enkelt? I stället att gnälla över en biff borde vi gnälla över befolkningsökningen? Om alla vill ha det vi har så…

Kanske finns det också naturliga varmare och kallare perioder, istider och förändringar vi inte rår på hur än världens ledare flyger runt till konferenser och skriver avtal? Det pågår borrning på Grönland över förändringarna. Resultat kommer så småningom.

Detta är del 4 på Årskrönikan.

Årets vansinne.

Publicerat av

016

Det är svårt att välja årets vansinne. De är så många. Från terrorattacken i Bryssel 22 mars där 33 offer dog, bilen som kördes över folket i Nice 14 juli där 84 miste livet, varav flera barn Otaliga mord, bränder, skjutningar, död och sorg, krig… Det är ändå ett mord som stannar i mitt minne fast jag inte ens kände kvinnan. Det beror på Rikspolischefen.

25 januari i år knivhögg en asylsökande man, som låtsades vara barn, ihjäl en från personalen: Alexandra Mezher. Hon arbetade på det HVB-hemmet i Mölndal som hade tagit mot detta ”barn”. Hon var 22 år. Hon arbetade ensam på natten bland alla vårdtagare, varav mördaren var en. Hon blev knivhuggen flera gånger så illa att hon förblödde ihjäl. Förövaren skadade också en yngre boende.

Efter att utländska tidningar ifrågasatte den skyldiges ålder beroende på bilder som visade otvivelaktigt en vuxen, bedömdes han om. Han var troligen äldre  än den döde Alexandra Mezher.

Hela orten var i chock. Men inte polischefen.

Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. // Men också för den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” Rikspolischefen vid mordet av 22-åriga Alexandra Mezher. https://www.youtube.com/watch?v=oQ-X78nMhjE

Det var så polischefen markerar sitt chefskap, sin uppfattning om människor som blir offer för våld. Familjen som förlorade en dotter vars trauma var oerhörd var inte mycket värt för polischefen.

Hur kände de poliserna sig som fick ta hand om ärendet? Borde de ha skyndat sig att förstå den skyldige och låta offret ligga? Chefen är den som anger tonen, nivån på arbetet. Är det på grund av detta arbetsklimat så många poliser lämnar yrket?

Brottet bedömdes som synnerligen grov misshandel och vållande till annans död, inte mord.  Hur många knivhugg blir mord? Straffet för Youssaf Khaliif Nuur, vuxen man från Somalia i ett boende för barn, blev rättspsykiatrisk vård och tio års utvisning. Så, han kan komma tillbaka och njuta åter av vår välvilja. Varför?

Jag kan inte förstå detta. Kanske du kan?

När man ser på nyheter eller läser media om oron i HVB hemmen med asylsökanden blir man fundersam över hur och varför vi tar mot ensamma män som säger sig vara barn för ca 2000 kronor om dagen. Flykting? Jag har svårt att se dessa personer som flyktingar. Våra grannländer är inte i krig.

Det finns miljoner flyktingar, jag ifrågasätter inte det. Hjälp på plats är det jag vill se mer av, inte lyckosökare. Jag kan förstå dem, alla vill ha det bättre, men det är inte tillräckligt skäl till mottagandet som asylsökande här.

Många ”gråter” för dessa ensamkommande unga män, men få tänker på dem som är kvar, kvinnor och barn, gamla och skadade. Vi borde nog tagit mot unga kvinnor, de som riskerar bli tvångsgifta till äldre män, nära släktingar eller bli fru nummer två, tre, fyra. Jag ser dock helst att vi tar mot kvotflyktingar från läger, en organiserad hjälp till de mest behövande. Kristna flyktingar som har lättare att integrera sig med vårt samhälle.

Dessa unga män kostar 2000+ kronor om dagen. 2000 kronor räcker för ett mål mat till 603 undernärda barn. Mat för en familj på flyktingläger en månad kostar 765 kronor, så nära tre familjer överlever på en ung mans dagpenning och vård.

Jag tror att systemet med flera unga män från många olika länder och olika kulturer boende ihop, behandlade som tonåringar oavsett ålder är helt galet. Bränder, slagsmål, i värsta fall död… Jag vill inte minska arbetsgivarens ansvar men Alexandra Mezher är offer för usel asylhantering, offer för politikers ”vara bäst och snällast” syndrom.

Någon i styrande ställning måste börja tänka till.

Detta inlägg är del 3 i årskrönikan.

Årets smällar, ut med det gamla in med något annat.

Publicerat av
3a33b85000000578-3919428-le_journal_de_montreal_reporting_on_trump_s_victory-m-48_1478719066457

Jag brukar göra en årskrönika men i år kommer den i mindre delar. De är händelser som jag väljer ut från årets flöde. Först ut var förra inläggets mantra ansvar och nu har turen kommit till de som grät.

Jag minns en snutt från TV där yngre personer demonstrerade i London mot Brexit efter att valresultatet var klart. Journalisten frågade några hur de hade röstat. Nej, dessa demonstranter hade inte orkat ta sig till valurnan, men skrika på gatan orkade de. Så, varför klaga när man inte ville delta med sin vilja?

Omröstningen genomfördes 23 juni 2016 och lämna-sidan vann med snåla 51,9 %. Storbritannien är faktiskt på väg ut ur EU. Svensk media grät och bar sorgkläder i statlig TV. Den oberoende TV kanalen som det sägs. Den som vi icke licensskolkare betalar.

Hur kunde detta hända? Hur kunde alla ha så fel? Tja, inte alla men de som nu drog svarta kläder på sig under Midsommar.

Babels torn börjar spricka. Det brukar inträffa med tiden för stora konstgjorda enheter. Stater faller, Imperier krackelerar. Speciellt de som strävar efter makt och är långt bota från vanliga människors verklighet kan se sin guldgruva sina. Folk älskar inte makten, knappt resultaten. Representanter som går där i EU korridorer finns mer för sin egen skull, lönen, förmånerna, makten än för en verklig ansträngning att göra Europa bättre och bevara dess förr så framgångsrika kultur.

Det sistnämnda ser jag föga av.

Stort, dyrt, centralstyrt, bortom de som betalar brukar inte fungera. Om EU inte går omkull just nu haltar i alla fall grunden betänkligt idag. Vissa ledare har haft stor makt som Merkel men andra är mindre involverade eller har mindre att säga till helt enkelt. Vad händer när de nuvarande makthavarna byts ut?

Den andra gången svensk media grät var när Hillary Clinton blev runner up i stället att vinna valet. 9 de november vaknade massmedian till en ny dag som var vedervärdig. Det var chockartat. Tredje statsmakten och de flesta politiker, alla som syns och tilläts att yttra sig hade ju bestämt att Hillary, en kvinna, skulle bli president. Hennes lämplighet föranledde föga diskussion. Det fanns inget tvivel över utgången. Det var motståndaren som hackades i smulor. Men icke. På ett mirakulöst och ganska övertygande sätt vann en annan, en vit man som inte tillhörde i den amerikanska politikeradeln.

Sorgkläderna togs åter fram i TV. Även sjuklöverns partiledare bar svart.

Många av oss vanliga människor hade förstått redan under sommaren vart det lutade. Jag läste hans ordentliga program och Clintons tomma. Donald Trump skulle vinna. Han kommer att gå till historien av flera skäl. Man kan säga mycket om honom men han blev vald på grund av egna meriter och bristen på dem. Han hör inte till politikergräddan utan är av annan sort, en medborgare i första hand, en streber också så klart. Andra gången vinst i president tombolan.

Hans team har också personer från annanstans än bara från politikerhyllan. Det blir faktiskt spännande att följa has tid i Vita Huset.

Det blåser en kall vind mot politikeradeln. Även här i Sverige är misstron mot dem ökande. Italien, Holland, på håret Österrike och går vi längre ut i världen finns få ledare som gör sig förtjänta av folkets kärlek. Det rör sig bland folk. Om det är av godo får historien att bedöma.

Massmedians sorgkläder är hängda i garderoben. För stunden.

Svensk massmedia (SVT, dagstidningar, feministbloggar, genustrams och Twittermaffian)  har ett obehagligt sätt att bestämma vad som är rätt och riktigt för folket, även för folket i andra länder. De försöker fostra oss. Tidning som DN vilket var den första jag prenumererade i Sverige för att hålla mig a jour i samhället har blivit en icke läsbar åsiktsropare. Saklighet och neutralitet är ord de inte kan. Visst, en tidning skall ha en åsikt i debatt, ledare, opinionsbildare men när verkligheten vrängs till rätt budskap ”så skall ni tycka idag” då är det som hämtad från Nordkorea. Utan utländsk press och flitiga oberoende bloggare samt alternativmedia vore tillståndet i landet bakom en dimridå med sällan kommande reportage från verkligheten.

Så, sorgkläderna inhängda. När ser vi de näst? När folk vägrar tycka som SVT?

cover-final

Hillary Clinton var first runner up för årets person i Time.

Detta inlägg är del 2 i årskrönikan