Är du en kaffemissbrukare? Knappast, för sådana mängder dricker väl ingen? På 90 talet – så länge sedan! – var jag på FN s missbrukskonferens i Glasgow. Jag representerade mig själv för ingen ville betala mitt deltagande fast jag var inbjuden att föreläsa på grund av mitt arbete.
Öppningstalaren var prinsessan Diana, hon berättade om sitt arbete i familjer med missbruksproblem, så vi var liksom på samma bransch om man räknar bort prinsessjobbet. En av de ”stora” forskarna var en man som hade studerat kaffe och missbruk, han fick föreläsa i det stora auditoriet. Vi tyckte nog att det var lite smått i jämförelse med alla andra droger och ekonomin kring dem, men vi lyssnade tills kaffepausen kom. Vi tog ju bara en – två koppar så missbruksgränsen var långt borta. Han hade studerat mest hemlösa och kommit underfund att 30 koppar om dagen var missbruksgränsen.
Hur stora kopparna var har jag glömt likaså hans namn och om vi sedan antog den definitionen.
Okända jag fick föreläsa för en mindre grupp. Jag blev dock uppskattad till den grad att publiken tyckte jag borde ha fått plats i stora auditoriet i stället kaffemannen. Otroligt, sa någon, detta borde vara en modell för världen. Vad jobbade jag med? Behandlade blivande/nyblivna familjer med missbruk. Förebyggde fosterskador vilket borde vara extra lönsamt.
Men, verksamheter som kostar lite nu stängs ofta på grund av ekonomi och uteblivna åtgärder kan kosta multum senare. Kortsiktighet är rådande. Så är det även med miljön?
Miljö och kaffe? Hänger det ihop? Ekonomi, miljö och kaffe är hårt sammanbundna.
Så, hur ser ditt kaffedrickande ut? Själv var jag 45 när jag började med en kopp på helgen men nu är det två koppar om dagen, ungefär. Jag har sållat mig till de miljoner om inte miljarder människor som dricker kaffe dagligen.
Kaffeodling är en stor industri och försörjer över 25 miljoner människor. Kaffeodling har gett bättre ekonomi för många, speciellt ägarna förstås. Kaffe är handelsvara nummer 2 efter olja. Överallt poppar kaféer upp som Starbucks eller Wayne’s Coffee.
Det finns mer än 60 kaffesorter men bara två av dem har betydelse kommersiellt: Arabica och Robusta. Robusta står för 20 % av odlingen, har mer intensiv, lite bitter smak och används till espresso och snabbkaffe. Plantorna är tåligare än Arabica. Det mesta av Robusta odlas i dag i Vietnam, där bönder har fått flytta på grund av storskalig odling av kaffe. Så din kopp kaffe har kanske sparkat iväg någon fattig lantbrukare. En del minor kan också explodera när ny mark röjs för kaffe.
Arabica är det finare, dyrare kaffet med mjukare smak och mindre koffein än Robusta. Stor producent är Brasilien. I Brasilien huggs urskog för att tillfredsställa vårt behov av kaffe, socker, bilbränsle och kött förstås. Miljön och djurlivet far illa när stora skogsarealer skövlas för att ge plats för odlingar.
Där det odlas kaffe, där huggs skogen ner.
Det är ekonomin som styr din kaffekopp. För att minska kostnaderna ökar andelen Robusta i kaffemakarnas blandningar. Nästan 60 % av all världens odlade kaffe är Arabica men det blandas nu mera med det billigare Robusta när tekniken har lyckats neutralisera den bittrare smaken.
Klimatförändringarna påverkar kaffeodlingarna. Kaffe är en känslig växt som blommar en kort tid. Uselt väder med mycket regn vid blomning kan slå ut produktionen. Eller torka och värme. Avkastningen har redan sjunkit. I Tanzania har den gått ner från 500 kg per hektar till 300 kg. Monokultur utarmar jorden. Kommer kaffeodlingarna att flytta till bättre mark och slå ut något annat, något som inte går att exportera? När vi passerade kaffeodlingarna i Tanzania syntes torkans härjningar tydligt på lågland.
Dricker du kaffe? Latte? Cappuccino? Espresso? Är kaffe det första du dricker på morgonen? Är det ok att jordbruksmark används för en produkt vi kan klara oss utan? Jag hör skriket från lattemaffian. Om kaffet blir 25 % dyrare, kanske svårare att få tag på, en ren lyxprodukt och något som dessutom smakar sämre, hur många koppar kaffe dricker du då? Är det Peak Coffee vi ser snart?
Förra året så här dags var jag i Tanzania och besteg Kilimanjaro med min son, Tommy. Tja, vi hade sällskap av ett gäng på 13 personer. 4 av dem var obligatoriska, du tilläts inte bestiga berget utan hjälp av 2 personer. En inkomst och en säkerhet. Redan andra dagen såg vi någon sjuk person ledas tillbaka, dagen efter några till. Höjdsjukan slog till eller var det brist på träning.
Resten av våra 13 var förhoppningsfulla hjälpredor i hopp om att få några dollar i dricks och kanske efter några år och flera tripp avancera och få gå en kurs till guide. Att anstränga sig för några dollar var bättre än att sitta hemma och vänta på något påhugg. Framtiden krävde arbete. Ingenting kom gratis. Så de bar våra och sina saker glatt ändå till sista camp som var på 4600 meters höjd, i skor som ofta hade sett sina bästa dagar, packningen på huvudet och de hade allt klart med tevattnet kokande när vi kom till platsen. Servicenivån var högre än på lyxhotell.
Vilken arbetslös ungdom i Sverige skulle satsa så? Vi orkar ju inte ens plocka bären i skogen utan måste importera bärplockare.
Men det kändes kolonialt på något sätt. Den vita kvinnan vars packning bärs av en svart man, vars mat lagas av en kock, vars tre liters vattenflaska konkas av … Jag var ju van att vandra ensam och fixa allt själv. Tommy bar sina saker, vilket orsakade oro i gänget. Kanske handlade det om pengar, det dricks som man förväntas att ge till alla. Om vi inte vore nöjda… Han fick släppa något från sin packning till dem. Friden var återställd. Vid toppbestigning hade guiden svårt att hålla Tommys tempo vilket han löste genom att föreslå fotografering för att få en paus.
Den omvända kolonialismen med turister som betalade dyrt för de svarta som passade upp dem?
Det var en fantastisk resa. Först safari med turen att se Big Five och otaliga andra djur, sedan bestigning. Men, jag blev något uppskakad över utvecklingsnivån i landet. Kanske även besviken, för Tanzania har varit länge en stor biståndsmottagare, bland annat från Sverige. Det kanske var fel bistånd som läror om jämlikhet? El, vatten och toaletter saknas, speciellt på landsbygden. Arbetslösheten är hög. Skolor är än undermåliga. Min guide berättade om sin dröm att ha barnen i en privatskola för där var lärarna varje dag och skickade inte hem barnen om de fick bättre betalt extra arbete på annat håll någon dag. Skolor och arbetslöshet är globala frågor, inte bara i fattigare länder.
Även här hemma klagar lärarna på lönen och byter arbete. Också jag valde en annan utbildning efter några år i skolan. Bristen på utbildade lärare är stor. Många föräldrar försöker flytta sina barn till friskolor för att få bättre undervisning. Vissa problem är universella. Men ett land med världens dyraste skola borde inte ha problem liknade ett utvecklingslands. Någonting är allvarligt fel. Kan de elever som tror att allt fixar sig utan ansträngning vara en del av problemet, inte bara de som inte kan svenska?
Nog vidgar resor ens vyer både hemma och borta. Mycket är av samma slag och annat är bara en fortgående misslyckande.
Kilimanjaro var den häftigaste turen jag har gjort. Även om vandringen hela Nordkalottleden inte var så illa heller. Eller att korsa Island till fots. I år blir det tour du Mont Blanc – igen, men med lite nya vägar. Se en alpglaciär innan de är försvunna.
Den stora censursläggan har slagit till. Hände det något i sak, som att presentera andra lösningar i tiggarfrågan, än att riva affischer? Knappast. Men riktigt reklamjippo blev det, dock inte från SDs sida utan från mediepolisernas. Det var som deras lilla julafton. Kränkt! Ha rätt! Vandalisera! Höras! Censur och inkvisition är två usla systrar. Ingen halshöggs än men det kommer säkert.
Här kommer den upprörande texten: Sorry about the mess here in Sweden. We have a serious problem with forced begging! Our goverment (sic!) won’t do what’s needed. But we will! And we’re growing at record speed. =) We are the opposition and we promise real change! We are the Sweden Democrats!
Blev du upprörd? Skrek? Blev kränkt och rädd? Har du blivit censurerad någon gång eller inte ha vågat säga din åsikt med rädsla att någon kunde tycka illa om dig? Att du inte tänkte rätt?
Jag skrev några år i en nättidning, men sedan åkte jag på censur. Jag kunde inte förstå orsaken i det fallet, artikeln var harmlös, handlade om filmarbetarnas villkor och var något folk hade efterlyst. Kanske kulturfrågor får bara skrivas av rättfolk? Jag hade skrivit några mer irriterande artiklar någon gång. Jag hade inte brutit mot publicistiska regler eller lag. Så jag slutade skriva där och började med min blogg. Jag kunde inte stå ut att bli censurerad utan klar laglig orsak.
Jag har en gång försvarat yttrandefriheten offentligt trots dödshot. Yttrandefrihetär demokratins grundbult tillsammans med fria val. När vi börjar sortera vad som får sägas, vad inte, är samhället på sluttande plan mot demokratins undergång. När politikerna bryter mot valresultat och slumpar våra röster till någon annan har de pissat på våra rättigheter. I ord brukar de flesta döma länder utan yttrandefrihet. I praktiken låter det annorlunda.
Att censurera eller hota mig är förstås bara en petitess när stora drevet mot reklamen på Östermalms tunnelbana är i gång. Så stort del blev! Jag har så svårt att begripa ilskan som vänsterextremister – för, det kan ju inte vara andra? – öser på grund av SD reklamen i alla medier. De river affischer, demonstrerar, medan polisen tittar på. Det är som en förlorad fotbollsmatch. Jag tror att den vanlige jobbaren inte är intresserad av mobbens härjningar och avsikter. De har ett viktigare liv. De funderar över vad det skall bli till middag, att ungarna behöver nya skor, att det regnade igen så badutflykten blev inställd och att lönen hade svårt att räcka till något extra. De är trötta på meningslösa demonstrationer när syftet är bara att visa ilska, när tiggarna ändå sitter vid mataffären och inget händer, soporna ökar i parken och skatterna höjs men inget gott kommer från det. De lever i den riktiga världen, inte på Twitter.
Få hade reagerat om inte mediepolisen hade skrikit så det hördes till minsta ödetorp i Sverige och till utomlands. Vi som inte ens visste om någon SD reklam har nu blivit rejält informerade. Vi är sura på översittarna. Folk gillar faktiskt inte mobbning och förstörelse, oavsett innehåll. I regel är vi ganska ointresserade av reklam, står man på perrongen vill man helst komma snabbt hem eller till dit man ska, inte ta politiska ställningstaganden. Men nu är vi informerade och tycker.
Tänk efter: vilka reklampelare har du passerat idag? Minns du och gjorde de intryck? Tog du beslut om någonting tack vare reklamen?
Nu är SD affischerna borta för de var säkerhetsrisk. Vilken dålig ursäkt. Var de illa inklistrade så något kunde falla på huvudet på en demonstrant? Eller var det censur?
Nyttiga idioter. De goda dumskallarna. Nu rasslar det till hos SD som kröp uppåt några procentandelar. Vi är trötta på sandlådan, i politiken och median.
Hur många av dessa demonstranter gav en rejäl slant till tiggarna? Biljett hem, nya kläder och en startpeng låt oss säga månadslön och som avstod själv sedan hjältemodigt från höstgarderob, helgresan och nya mobilen eller i alla fall latten för veckan? Inga? Räckte det att skrika och vandalisera?
Sommarens stora politiska mediehändelse? Nog är det ynkligt.
Många ensamkommande barn startar sitt liv här med en påtvingad härva av lögner. De ljuger om sin ålder och om sin familj, om sitt land och födelseort. Inte alla förstås, men det visar sig att många unga pojkar är äldre än 17, det syns även utanpå och om man skulle kolla på Facebook. De är inte flyktingar utan kommer genom smugglare, har inte tappat bort sina anhöriga, utan dessa väntar på en signal att få resa efter, bli anknytningsfall. Jag kan förstå deras planering, den är ganska smart. Men, bör vi gynna lögner? Nöden har ingen lag brukar vi ju säga. Vilken börda har familjen lagt på den unges axlar? Vems fel blir det om inte allt fungerar som planerat i drömlandet? Antalet ensamkommande barn är idag 21,5 % av hela asylströmmen, hittills i år tom maj 3099 personer.
Det låter inte som en anstormning. Ändå är det svårt och dyrt att hantera.
Sverige har tidigare erfarenhet av storskalig mottagning av barn, de finska krigsbarnen. Om det mer senare. Men kraven idag är helt annorlunda. Det finns ingen likhet mellan dagens asylsökande barn och den organiserade mottagningen av de finska småbarnen. Idag vet man också mer om hur barn påverkas av att ryckas från sina föräldrar och sin miljö och hamna någonstans där ingen pratar ens språk. Ingen myndighet skulle idag komma på iden att åka till krigsområden, ta barnen från föräldrar och flytta dem till tryggare ställe. Familjer flyr oftast ihop om man kan. Sedan, kanske, tar penningsugna organisatörer över och lovar något bättre än UNICEF driven flyktingläger med tält och bajamaja.
Barn kan inte ta sig fram genom flera länder utan hjälp. Ungdomar kanske kan? Barn kan inte ha tjänat ihop de pengar smuggling till Sverige kostar. Det måste finnas vuxna finansiärer och planerade bakom. Jag kan förstå dem, alla vill ge sina barn ett bättre liv, men att betala 100000 för en smuggelbiljett skulle räcka till mycket på plats. Det är inte de fattigaste som kan fly till Sverige. Jag har svårt att tro detta system är bra för någon. Är ”barnen” i verkligheten vuxna män som ljuger skall de inte behandlas som barn utan utvisas eller hamna i det vanliga asylsystemet. Att ha heltidsomsorg för vuxna män när bristen på familjehem för barn är skriande låter som ett idiotiskt system. Kunde de fly hit själva kan de säkert sova ensam på nätterna?
Är de ensamkommande självständiga flyktingar eller är det organiserad inflyttning, s.k. ”ankarbarn”? Gunnar Sandelin har lagt ut siffror på dem och de anhöriga som söker anknytning efteråt. 2014 har 3280 ensamkommande beviljats asyl och 2787 anhöriga har sökt uppehållstillstånd samma år. ”… Hur många ensamkommande barn som får hit sina familjer kan vi inte se, men dessa siffror ger ju ändå en fingervisning om hur det ser ut, och visar på hur stor migrationen är på just det området”, förklarar Migrationsverket i ett mejl och twittrar: ”Vår vision är ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter.”
Globala migrationens möjligheter?
Bristen på platser för de ensamkommande barnen är akut. Det kan beskrivas som kaos. Sydsvenskan har i en reportageserie beskrivit den huggsexa som har uppstått där lycksökare kan öppna boenden utan tillstånd och företag kan tjäna 5000 kronor per dygn för en placering. (Vad tror du att Socialtjänsten betalar för ett placerat barn som är född i landet?) Att företag hyr ut ettor för närmare 70 000 kronor i månaden måste vara en lysande affärsidé som kommunpolitiker utan räkneförmåga betalar med våra skattepengar. Finns det ingen gräns? Vi har ju usel matteundervisning i skolan, kan det bero på det? Någon plan finns det i alla fall inte.
Det finns för många legitimerade samhällsplundrare i gång idag.
Blir det inte knepigt att placera ensamkommande ”barn” till skolan enligt uppgiven ålder, om de är äldre i verkligheten, med andra betydligt mindre barn. Skolan är redan i fritt fall. Undersökningarna visar att det är till stor del invandringens ”fel”, eller ska vi säga den usla planeringen. Metoden ”vi blundar så löser det sig” eller ”mera pengar” har inte fungerat. Det finns flera skäl, men just invandring bidrar till skolraset på grund av språket och kunskapsnivån samt lärarnas oförmåga att vara en tolk, socialarbetare och lärare, samtidigt. Ett enda nykommet barn i en svensktalande skolklass lär sig svenska snabbt, får kamrater, integreringen fixas. I en klass dit flera nykomlingar – som inte pratar svenska – kläms in bara så där bildas två grupper i klassen. Grupper vi -som -pratar- samma -språk och dom – andra finns på många skolgårdar idag. De kan vara de svensktalande som är ”dom andra”.
Fel uppgiven ålder kan få många konsekvenser. Straffmyndighet, rösträtt, giftermål, pension är några. Förmåner och skyldigheter man inte har rätt till eller borde få.
Så, vad borde vi göra? Invandring är en stor marknad och stor arbetsgivare, fast den producerar inget säljbart utan betalas med skattemedel. Det finns hur många arbeten som helst att söka på invandringsbranschen, ta en titt bara, det finns kanske något för dig. Man kan bli miljonär. Vi har ingen kontroll för utgifterna längre. Det är faktiskt inte vi som styr utgifterna, utan de asylsökanden som väljer Sverige. Det finns ingen budgeterad gräns. Att tycka annat än fri invandring är rasism, detta ord som slängs ut så fort någon säger ”men…”.
Men, vi har ju tagit mot andras barn förut. Under krigsåren 1939–44 förflyttades nära 80 000 yngre finska barn till Sverige där de placerades i huvudsak till fosterfamiljer. Omkring 8 000 av krigsbarnen hamnade i något av de 400 barnhem som byggdes enkom för dem. Så många hem öppnades då för främmande barn. Drygt 7 000 av barnen kom att stanna permanent i Sverige. Men, en del av barnen for illa. De vill nu ha ersättning från Sverige. Några blev splittrade för livet. En del fick ett bättre liv. Jag bodde som granne med ett barn som flyttades tillbaka med tvång, för hennes svenska föräldrar ville adoptera henne efter 5 år i Sverige. Hon var nu 9 år, kunde inte längre finska. i Sverige bodde hon på en herrgård i Mälardalen, i Finland med en fattig, ensam mor i ett köks rum. Hon var det enda hennes mor hade, maken hade dött i kriget. Jag har också träffat en pojke som stannade, var lycklig och ärvde en stor gård i Norrland. Men ibland pratade han om sina finska föräldrar vilka han inte ens kom ihåg för de dog under kriget. En bild var det han hade och några brev på finska vilka han inte kunde läsa själv.
Skillnaden mot idag är att familjerna då tog mot barnen frivilligt, utan ersättning och syftet var att de skulle tillbaka hem efter kriget. De skulle inte assimileras. Idag rullar ersättningarna. Barnen är en statlig affär, inte välgörenhet. Integration skall vara ömsesidig, vill vi eller inte. Det är ett helt annat läge. http://www.popularhistoria.se/artiklar/de-finska-krigsbarnen/
Vi tar mot flest asylsökande ensamkommande barn i Norden. Vi ligger på topp i Europa. Om man ser till hur många invånare de olika västländerna har, tar Sverige emot totalt flest flyktingar. Det går 24,4 asylsökande per 1 000 svenskar. I jämförelse med länder i Mellanöstern där Turkiet härbärgerar 1,8 miljoner och Libanon 1,2 och 50 miljoner finns i världen är det förstås ett piss i havet. Rent praktiskt och ekonomiskt kan inte alla flyktingar flytta hit. Även om Sverige har gott om skog, som en viss partiledare sa, är det inte förberett för miljoner nya innevånare, inte ens för nuvarande antal. Vi varken planerar eller bygger för invandring. Vi har varken skolplatser, bostäder, arbete, sjukvård eller svenskutbildning som räcker om vi ska ha ungefär samma standard för alla. Jag tror att ingen vill ha tältläger här, många, bland annat jag var förbannade när en kåkstad dök upp på ett naturskyddsområde nära vårt centrum. Tältläger är inget alternativ. Ja, ingen skulle fly hit om det vore tältläger, man flyr till något bättre, till ett land med bidragssystem. Nyligen upptäckte EU:s gränsöversvakningsmyndighet Frontex att människosmugglare hade satt upp en hemsida med vad olika nordeuropeiska länder erbjuder asylsökande i bidrag och boende.
Invandring har blivit den viktigaste frågan i Europa. Jag undrar lite om det gäller invandring i sig eller bara muslimsk invandring med de förändringar i våra samhällen den innebär?
Öppningstalaren var prinsessan Diana, hon berättade om sitt arbete i familjer med missbruksproblem, så vi var liksom på samma bransch om man räknar bort prinsessjobbet. En av de ”stora” forskarna var en man som hade studerat kaffe och missbruk, han fick föreläsa i det stora auditoriet. Vi tyckte nog att det var lite smått i jämförelse med alla andra droger och ekonomin kring dem, men vi lyssnade tills kaffepausen kom. Vi tog ju bara en – två koppar så missbruksgränsen var långt borta. Han hade studerat mest hemlösa och kommit underfund att 30 koppar om dagen var missbruksgränsen.
