Jag är inte särskilt förtjust i Lars Vilks rondellhundar även om jag tycker att greppet är genialt. Att tycka eller inte tycka om konst är verkligen fråga om smak. Själv faller jag för naturbilder, gärna foto, men det finns många äldre mästare som kan tekniken att måla och uttrycket är så man häpnar. Av de nutida har Ai Weiwei varit rent av knäckande och utställningarna i Kiasma, Helsingfors, brukar göra en mållös. Man kan erkänna betydelsen av konstyttringar även om det inte tilltalar en.
Vilks rondellhundar hör till vår tids konst, de provocerar men gör också religionen en tjänst genom att göra den mindre dogmatisk – nej, så blev inte alls fallet. Han hamnade på Islams dödslista. Man kan inte kritisera islam utan risk. Islam är mer än en religion.
Den normala människan struntar i konst den inte gillar, kanske säger en nedsättande kommentar, men går inte och skjuter konstnären. Dock finns det människor även i Sverige som tycker Vilks borde ha fått en kula i skallen, jag vill inte ens ge dem utrymme med en länk.
Lars Vilks valde sin väg och får ständigt betala för det. Dagens terrorattack, skottlossning, skedde i ett möte för yttrandefrihet, i Köpenhamn. Denna gång klarade han sig medan någon annan, inte än namngiven person, fick betala priset för islams hat mot yttrandefrihet. Bland mötesdeltagare var också Dan Park, inte så populär i trånga kretsar, nyligen dömd för hets mot folkgrupp när någon tog illa upp vid en utställning.
Jag har läst en aktuell bok ”Härskarna i Kreml från Gorbatjov till Putin” av Örjan Berner. Boken ger en bra bakgrund till dagsläget. Utgångsläget är maktkampen mellan Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin och leder vidare till Vladimir Putins Ryssland. Är Putin representant för ett storryskt tänkande som har legat i träda under Rysslands svaghetsperiod sedan slutet på 80-talet? Man kan nästan misstänka det på grund av hans uttalanden att delning av Sovjet var det största misstaget i det förflutna.
Sovjetunionens upplösning var unik i den moderna historien. Ett imperium upplöstes inom loppet av några år. Ett socialt system, som haft global räckvidd och inflytande försvann. Kärnvapenhotet i världen trappades radikalt ner. Ryssland, världens största land, omvandlades med tumultartade former. 14 nya stater skapades varav tre i vårt grannskap. Örjan Berner var ambassadör 1989-1994 i Sovjetunionen och i Ryssland samt i flertalet av de stater som ingick i det sovjetiska väldet efter dess upplösning i december 1991.
1783 hade Krim erövrats från det Osmanska riket av Katarina den stora. På Krim bodde mest krimtatarer men nu skedde inflyttning av andra folkslag. År 1954 gav Chrusjtjov Krim till den ryska rådsrepubliken Ukraina. Under andra världskriget ockuperades Krim av tyskar och efter återerövring deporterades tatarerna av Stalin. Idag bor är 60 % ryssar och 15 % tatarer. I en omröstning på -90 talet uttalade sig Krim för självständighet men godtog anslutningen till Ukraina med stor autonomi. Detta gällde till 2014. Krim har åter bytt ägare och strider pågår mellan Ryssland och Ukraina. Nej, inga ryssar väl utan rysslandsvänner med avancerade tunga vapen som man kan köpa i vilket snabbköp som helst. Hm. Ett avtal har åter nåtts i natt, liknande den som nåddes 5/9 och som krackelerade ganska snabbt.
Jag tror att Putin önskade införliva Ukraina och trodde att det skulle gå snabbt utan trubbel, men icke. Han missbedömde läget. Hoppas han inte missbedömer våra grannar lika illa. Läs nu boken om du är den minsta intresserad av Rysslands tillkomst och utveckling fram till nu och minns åter Gorbatjovs fredspris. Putin nästa? Norrmännen har ju lite svårt att definiera fred.
Jag har några personliga minnen om Sovjetunionen och Ryssland. Den första handlar om min mor. Jag såg henne gråta två gånger i livet och den första var 6 mars 1953. Hon var ingen lättrörd person. Tidningarna kom med svarta sorgband runt en bild på en man. Texten lydde ”Vår allas gode fader Stalin är död”. Nej, det var inte en Sovjettidning utan finsk. Stalin hade dött dagen innan. Min mor grät. ”Han måste varit en god man”, sa jag. Min mor grät än värre. Hon grät av lättnad, så stor var rädslan för Sovjet och Stalin. Min far tittade på sina krigsmedaljer. Kriget var slutligen slut. Jag hade fått min första världspolitiska lektion. Vi pratade aldrig politik hemma och i historieböckerna hade vi hunnit till Kolonialtiden.
Den andra kontakten var en burk surströmming. Det gick bra att passera med burken genom säkerhetskontrollen i Stockholm. I Moskva fanns säkerhetskontroll även ut ur planet vid mellanlandning och burken fastnade där. Det blev allmänt kaos, beväpnade vakter rusade in och nu var vi misstänkta för terror mot Sovjet. Vi försökte förklara att det var mat. Till sist tog de burken med sig som en bomb och släppte oss men bevakningen kvarstod tills vi satt i nästa plan. Jag hoppas att de sköt burken. Lite skadeglädje måste man ha. Surströmmingen var avsedd som gåva för norrlänningar i Vietnam dit vi var på väg. Vi passerade en gång till Moskvas flygplats och det kändes tryggt för några följe oss hela tiden ändå in till toadörren,
Det var 1979 och Leonid Iljitj Brezjnev var Sovjets härskare.
Nästa omgång var betydligt roligare. I december 1997 skulle Rysslands president Jeltsin komma på statsbesök till Sverige och med honom höga dignitärer från olika intresseområden. Vår avdelning på HS skulle utbilda regeringens och sjukvårdens representanter att förebygga drogskador hos barn och lösa problem med mödrar med HIV/Aids – på en timme och 45 minuter genom en tolk.
Jag antar att tiden fick min chef lägga uppdraget i mina händer. Hon brukade bli långdragen, berätta egna historier och hon insåg att rappa jag var ett bättre alternativ. Jag tror att hon var rädd. Jag tränade med klockan.
Då så, 30 tal ryssar kom med vakter, ryska sjukvårdsministern, professorn från Moskvas läkarutbildningen, diverse icke namngivna personer och en bastant tolk. Jag fick inte prata med henne. Hon skulle bara översätta. Skit, jag ville komma överens med tolken om hur lång mening i taget hon ville ha, men hon ställde sig en bit från och tittade bort. Jag skulle börja med en bild men var nervös och glömde dra ner duken, men en man skyndade sig genast för att hjälpa mig. Lite skratt och jag nappade upp min miss – så kan det gå och började.
Efter 2 timmar var vi inte klara. Efter 2,5 frågade alla fortfarande fast vakterna försökte dra iväg dem till nästa punkt. Vid 3 timmar visade jag förlossningsrum, isoleringsrum och BB för några utvalda personer. De var imponerade, jag undrade hur deras egna lokaler såg ut. I korridoren på väg ut gav jag tips om hur de kunde organisera vården av Hivpositiva förlossningspatienter bättre i Moskva, de hade vårdolyckor medan vi hade inga på grund av stränga rutiner. De skrev så pennorna glödde. Nu pratade vi engelska och vakterna var griniga. När vi skakade hand på parkeringen sa en av dem: Jeltsin skulle behövt det här om alkohol och de skrattade fast lite tyst och ansträngt. Vissa föstes till en buss, några till limousin, de vinkade och jag suckade av lättnad. Alla verkade ju nöjda.
Besökarna insåg att de hade kunskapsbrister och bad om hjälp med material. Jag jagade efter information och skickade iväg några tjocka paket. Då var min ryska karriär slut. Min chef krävde att någon med högre rang skulle ta hand om kontakterna, en kurator var nog inte lämplig. En professor tog ansvaret. Han kunde dock föga av det ryssarna var ute efter: att hindra barn smittas med HIV eller bli skadade av moderns missbruk. Vilka kontakter och hjälp utvecklades senare vet jag inte.
Jag hade gärna velat ha en bild av mig och sjukvårdsministern men fotografering var inte tillåtet annat än vid förutbestämda tillfällen.
Hur som helst, en föreläsning räcker inte. Även i Sverige föds det alkohol/drogskadade barn trots otaliga föreläsningar för barnmorskor och socialarbetare. Ibland undrar jag om en del av de problem vi har med barn som ökade diagnoser kan vara samma som i Ryssland: att gravida kvinnor bär sig år som män och dricker alkohol. Jämlikhet har sina sidor.
André Brink är död. Få författare har berört mig så mycket med sina historier, språket, magin, närvaron. Hans berättelser bara griper tag i en och man släpper inte boken innan den är slut. Han var min ständiga Nobelprisfavorit och när Coetzee fick priset läste jag genast några av hans böcker och kunde inte alls förstå varför han valdes framför Brink, sydafrikaner båda två. Har du inte än läst något av honom väntar en läsupplevelse. Börja med de tidigaste böckerna som Ett ögonblick i vinden eller Ut ur mörkret.
Jag förlorade ”Ett ögonblick i vinden” vid min skilsmässa och jag letade efter ett exemplar i några år. Nu har jag två begagnade samt en engelsk. Ifall någon som lånar… nej, jag lånar inte ut böcker man inte kan vara utan.
Hans memoarer är också en bild av sin tid, i början apartheidåren då han växer upp.
En stor författare har gått ur tiden men hans böcker finns kvar. Hans böcker är översatt till 30 språk. Brink var född 1935.
Jag har varit på bio och sett ”Wild”. När jag var ung gick jag alltid på bio på min lediga dag, ibland såg jag två filmer om dagen. Sedan satt jag med mina vänner på ett café och analyserade filmen från varje synvinkel som spelet, skådespelarna, foton, budskapet, det osynliga, vår egen uppfattning, fel och brister. Det var mer ord och mindre action på den tiden, inga fantastiska effekter heller. Bio hör inte till vanligheter nu mera eftersom jag behöver någon som kan hålla min gubbe sällskap under tiden, utan film ses på DVD eller i TV. Men idag hann jag gå på bio när avlösaren var ett längre pass hemma hos oss. Det var filmen Wild, en 100 dagars vandring Pacific Crest-leden utfört i verkligheten av Cheryl Strayed och i filmen av Oscarsnominerad Reese Witherspoon.
Strunta nu i vissa gnälliga recensioner och se filmen. Det är som två filmer i en eftersom Cheryls liv, missbruk och sexmissbruk, moderns död och liv spelas upp i oändliga bakåtblickar samtidigt som hon vandrar 100 dagar på Pacific Crest-leden. Redan i början inser man att någon vandrare är hon inte, än. Fel prylar, oprövade saker då hon måste läsa instruktionshäften, för tungt, så tungt. Jag som är petnoga med min utrustning, prickar av allt när det åker in i ryggan, har lätta, bara nödvändiga saker med och minimalt tält väntade bara på skavsåren i filmen vilka hon snabbt fick över hela kroppen. Men med tiden blir hon ett med sin vandring. Reese Witherspoon som vann Oscar för Walk the Line och har även spelat många söta flickor med rätta kläder går in i sitt livs roll? och är värd sin nya Oscarsnominering.
Pacific Crest-leden sträcker sig längs den amerikanska västkusten, 4286 kilometer från den mexikanska gränsen till den kanadensiska, från ökenlandskap till bergskedjor och nationalparker, genom hetta och iskyla, från lervälling till snödjup. Det har blivit populärt att försöka gå en bit eller genom, alltså hela 4286 km.
Verklighetens Cheryl gick år 1995 och 1770 km av leden. Det var samma år som jag gick Nordkalottleden som är bara 800 kilometer. Cheryl flydde sitt liv, jag var rejält utbränd och väldigt sugen på att vandra långt och vara ledig från jobbet. Jag hade en noggrann planering, Cheryl chansade. Hon bestämde sig för att gå i 100 dagar, vilket innebar start i Mojave (södra Kalifornien) och mål vid statsgränsen mellan Oregon och Washington, viss sträcka liftande hon då snön som täckte Sierra Nevada gjorde terrängen oframkomlig.
Det var en prestation. Jag började genast längta efter att packa ryggsäcken och bara gå. Men sunda förnuftet säger att Pacific Crest vore för mycket för en gammal tant. Eller är det?
Såg nyligen också ”Tracks”. Även den är en verklighetsbaserad film om en ung kvinna, spelad av Mia Wasikowska, som fått nog av andra, har en inre längtan efter något, letar efter sig själv och går 270 mil över öknen i Australien med några kameler och sin hund. Det är en film där regissören har missat den stora ensamheten och satsat mer på scener där hon träffar folk. Men det är vackert och magiskt. Tracks bygger på Robyn Davidssons resa och bok med samma namn, på svenska ”På kamelrygg genom öknen” och storyn publicerades i National Geographic.
Jag har lätt att förstå deras längtan bort, att ta med det nödvändigaste och bara gå, ensam, utan försäkringar, lita på sin egen förmåga, om bara för ett tag.
Varken ”Wild” eller ”Tracks” slår dock inte min absoluta favorit, ”Into the Wild”, baserad på en bok av Jon Krakauer på svenska ”In i vildmarken” om Christopher Mc Candless som luffade runt i USA och sist i Alaska där han dog troligen av svält. Han spelas av Emile Hirsch som går in i naturen som ingen annan. Hans känsliga, nästan spröda sätt att tackla livet fastnar på sinnet och man kan se filmen om och om igen när man längtar bort från civilisationens nackdelar. Den filmen ligger i en klass för sig med några helt magiska scener som tvärkast med civilisation, stad alltså och slutscenerna vilka är bland de bästa i en film.
