Glädjestunder och sorgpromenader

Jag såg en häger vid sjön. Den såg lite trött ut och jag började undra om den var samma fågel jag hade sett på platsen så där 15 -20 år. Eftersom den hägern inte flyttade söderut under vintern brukade vi, min sambo och jag, köpa en julklapp till den, en hög strömming och lägga den till hägerns favoritplats.

Kanske åt han fisken, kanske inte. Vi såg aldrig någon glädjedans över julklappen.

Jag hade inte sett fågeln de senaste två åren, men nu satt en till synes gammal häger på exakt samma plats. Jag blev glad. Kanske var det samma häger som än tappert bevakade sitt revir och nu njöt av solen vid sjön. Som vanligt, ingen kamera eller mobil med.

Hur länge lever en gråhäger? Den äldsta märkta var över 35 år, så visst kan denna vara samma fågel.

Det var dagens glädjepunkt. Ser man på massmedian idag finns det inte mycket att glädjas åt. Död, dagliga skjutningar, sprängningar, våldtäkter, bostadslösa studenter… Vi bevakar illa och tar uselt hand om vårt revir.

Jag gjorde också en runda i skogen och plockade svamp. Min sambo och jag plockade svamp varje år innan han blev så sjuk att våra gemensamma skogspromenader tog slut. En dag blev det hans sista skogsbesök. Man vet sällan innan om något blir ”sista gången”. Först efteråt ser man hur någonting tog slut den dagen. Nu kände jag mig sorgsen när jag såg några par med en svampkorg.

Minnen om ett lycklig liv, ett liv tillsammans, drabbade mig hastigt. Vi hade suttit så många gånger just på den platsen där jag satt igen och drack mitt kaffe. Smärtan över livets gång och grymhet sköljde över mig hastigt.

Jag fortsatte att gå. Använde skogsterapi över min ledsamhet. Hittade Karl Johan, olika soppar och lite andra svampar. Det mesta torkades. Av resten blir det risotto någon dag.

Den radikala barnuppfostran

I ett samhälle vågar föräldrar inte släppa ut sina barn för ett gäng av barn härskar på området. De är än i grundskoleåldern men använder våld, kastar sten eller slår med plåtrör. De använder strypgrepp, hot om våldtäkt och de lyssnar inte på kvinnor för kvinnor har ju inget att säga till. Att få skit i brevlådan är straffet om man protesterar.

Nej, det är inget krigsområde. Inte heller plats styrt av någon terrororganisation. Inte träningsläger för terrorister. Det är svenska Grums. Barnen är nyanlända med familj. Bråket har pågått ett tag, kanske uppemot ett år och nu eskalerat.

Ingen har gjort eller  gör något radikalt för att stoppa de hotfulla barnen. Inte kan man anmäla barn till Polisen. De boende har vänt sig till Hyresgästföreningen.  Hyresgästföreningen? Kanske blir ett möte då alla kan förbrödras med något trevligt.

Ska jag säga som vissa poliser: vad har de här barnen varit med om och stryka dem medhårs?

Eller ska jag bedöma det som revirstrid som redan är förlorad när föräldrarna till de hotade barnen hukar sig och vill absolut inte få en ”vi och dom” känsla? Stockholmssyndromet igen?

Jag skulle få vi och dom känsla direkt om det vore mitt barn som var hotad.

Jag minns en händelse i min barndom. Det var sommar. Jag var tio år och ansvarig ute för min lillasyster på tre år. På gården bodde tre nyinflyttade större pojkar varav två bråkade ständigt med oss flickor och de mindre pojkarna. Jag hade klagat till min far men han trodde mig inte för pojkarna var från en trevlig familj och föräldrarna arbetade i bra arbeten.De två förstörde våra sandslott. De vred ut dockhuvuden. Välte dockvagnen. De snodde mitt hopprep. De kastade bollen till taket. Min syster grät. Inget allvarligt alltså men ständig tjafs. Den yngste av dem stod skamset bredvid och blev hånad av sina bröder.

En dag fick jag nog. När jag såg killarna komma ställde jag mig på en låg stenmur. De måste passera mig. Med perfekt timing måttade jag ett slag mot den största killen rakt på näsan och skrek samtidigt: jävlas du en gång till så slår jag mer. Han föll omkull. Blödande och ylande sprang han hem.

På kvällen kom hans far med pojken hem till oss. Fadern var arg. Jag behövde kok stryk. Pojken var omplåstrad och ynklig.

Min far sa: Men hur har det gått till. Titta på lilla flickan min. Hon kan ju inte ens nå att slå så. Inte har hon kraft heller.

Jag stod så liten och snäll jag kunde bredvid min stora far.

Mannen bar så mycket ursäkt. Pojken åkte på björkris på grund av lögnen. Effekten uteblev inte. De två var sedan snälla pojkar på gården. Vi spelade boll ihop och byggde stora sandslott.

Den yngsta blev jag god vän med. Vi satt ute och skrev dikter, läste  något eller bara funderade över världen. Han var begåvad men fick inte läsa vidare på grund av familjens ekonomi och motstånd. Han blev öppet homosexuell och det passade inte familjen. Han dog ung i matförgiftning, sas det.

Jag tycker inte att någon skall använda våld som uppfostringsmetod. Men skulle jag än gå tillbaka i tiden och stå på stenmuren skulle jag klippa till utan tvekan.

Låt bli våra flickors underliv!

Låt bli våra flickors underliv. Nyamko Sabuni pratade igår i nyheterna att alla flickor bör kontrolleras i skolan så de inte har blivit könsstympade.

Låt bli. Det är inte vi svenskar födda och bosatta här sen barnsben som stympar våra flickor. Att utsätta dem för förnedrande kontroller på grund av att fåtal från andra kulturer stympar sina flickor föranleder inte en landsomfattande aktion. De problem med orimliga sedvänjor som invandringen eventuellt bär med sig hit måste tacklas där de finns – hos de aktuella invandrade. Vi andra -varken svenskar eller invandrare – behöver inte drabbas av allting för fåtals skull.

Juli 2006 körde hon samma race. Hon blev inte bönhörd. Men nu har en föräldrapar från Cambia könsstympat sin dotter och sitter anhållna. Detta skall orsaka räfst i hela riket enligt Sabuni.

Ett antal tvångsundersökningar vid misstanke om könsstympning har ägt rum I Sverige: i Stockholm 1998, i Göteborg 1999, i Uppsala 2005, Stockholm 2006, i Malmö 2008, och i Karlstad 2010. Ingen av dessa undersökningar visade att omskärelse utförts. I Uppsalafallet dömdes Uppsala kommun, efter att ha blivit stämda av DO, att betala skadestånd till familjen. Myndigheternas agerande stred mot diskrimineringslagen. Etnisk bakgrund är inte motiv till att enskilda medborgare får ett visst behandling av myndighetsperson. Bara för att en flickas familj kommer från ett land där kvinnlig omskärelse praktiseras ger det inte samhället rätt att utföra en gynekologisk undersökning med tvångsmedel.

Är det därför Sabuni tänker undersöka  flickors underliv – igen? Är det så omfattande samhällsproblem att alla flickor bör undersökas? Vad gör hon åt omskärelse av pojkar då? Jag avskyr när lagar ändras för en liten minoritets skull och en stor skara drabbas i onödan. Det måste finnas andra metoder än att kränka alla. Vad tänker hon göra om det uppdagas något som hände åratals innan?

Jag tror att vi håller våra flickor hemma när Sabuni går under deras kjolar.

En liten ljuspunkt i kvinnors rättigheter sker i Somalia. Där föreslås att ett förbud mot kvinnlig omskärelse ska ingå i den nya grundlagen. I utkastet till den nya konstitutionen står att ”kvinnlig omskärelse är en grym och degraderande traditionell vana, och liktydig med tortyr”, och att det ska förbjudas.

I dag omskärs nästan alla somaliska flickor så det kommer att ta tid innan denna sedvänja faller i glömska.

 

 

Skicka tillbaka importfruarna …

Fruimport kan ske på så många sätt. Den värsta jag mött som socialsekreterare var en slagen kvinna med ett litet barn. Hon från ett mellanösterland och muslim, han svensk utan varken tro eller moral. Det var en kärlekshistoria genom arbete, vilket och vad kan vi lämna därhän – hon kunde engelska och tolkade – som ledde till äktenskap och kvinnans flytt till Sverige. Först var det gullegull och få slag. Sedan fick hon barn och blåmärkena började bli fler. När han gav sig på barnet kom hon till byrån men vågade inte ens sitta ner. Hon hade varit gift under två år.

Hon kunde inte återvända hem. Hon var från en mindre by där alla kände varandra och de religiösa reglerna var redan tänja när hon fick lov att lämna byn. Hon skulle bli utstött. Men hon ville åka. Vågade inte. Vi placerade henne och barnet i ett jourhem och började grubbla.

Hon fick köpa kläder och enkel barnvagn samt lite leksaker till barnet. Det gick inte att få till stånd en anmälan mot mannen eller ens komma in i lägenheten för att hämta saker. Han sket nu fullständigt i henne och barnet.

Då kom vi på en idé. Vi skrev ett officiellt papper att hon måste lämna Sverige eftersom mannen inte var kapabel att ta hand om henne. Vi kontaktade ambassaden i hennes hemland. De tyckte det var lite kul. Vi skickade henne tillbaka med socialbidrag för några månader i fickan och de nya sakerna. Hon grät och det var lyckotårar. Tänk, ambassaden körde henne hem från flygplatsen och visade pappret.  Ingen kunde förstås läsa det men vi hade stämplat på det  några stämplar vi hade. Ambassaden lovade hälsa på henne och se att allt var väl. Han tyckte det var trevligt att se lite av landet.

Det gick bra för henne. Hon blev inte trakasserad, tvärtemot. Men vi bröt säkert mot alla regler. Regler är till att brytas.