Arbor Day

Utvalda

”Arbor Day” firas i USA idag, 26 april. Då uppmärksammas vikten att plantera träd. Den första ”Arbor Day” var 10 april 1872 och då planterades en miljon träd i Nebraska.

Organisationen har sedan planterat mer än 500 miljoner träd i 50 tal länder.

Oftast firas minnesdagar för det som redan har hänt men träddagen är för framtiden.

Har du mark? Plantera då några träd.

https://www.arborday.org/celebrate/

I bild: träd i USA vid PCT. Överst Varner springs, nästa Baden Powell nägra av världens äldsta träd.,

Expert på naturen? Inte.

Utvalda

Eftersom jag har vistats i naturen och ödemarken en ganska stor del av mitt liv tror folk att jag kan mycket om just naturen. Träd, växter, insekter, fåglar, utveckling, väder…men det är inte så.
Jag vet namn och lite fakta på de vanligaste träden och växter, känner igen fåglar och djur men en stor del av naturen har förblivit ett ostuderat mysterium. Jag har ju vandrat en del utanför Sverige också och inte läste jag extra om naturen i förväg annat än temperatur och regnmängd. Man ska veta vad som behöver packas med. Jag har tagit en snabb titt på ledbeskrivning, ifall sådan finns. Ibland har jag blivit rejält överraskad. Det är en stund av ren lycka. Kanske även trubbel. Dock sitter en del av skolkunskap och även livets än i huvudet. Jag vet fast jag inte läser om. Det finns flera människor vilka har utsett sig till experter i någonting, utan utbildning och utan ens erfarenhet. Och flock följer dem och tror.

Efter turen och resan har jag letat reda på fakta om naturen, även om de städer och byar jag har passerat.

Först se och uppleva, sedan kanske studera har alltid varit min metod.

När mina barn var små lärde jag dock namn på de växter och djur vi hade omkring oss. Senare, när vi hade sommarbarn insåg jag att de barnen kände inte igen ens en gran, fast de gick i skolan. De var absolut naturnoviser,
Det där är inte gran, sa de, för det har vi på vinden och sätter ihop i Jul!
Nog var det fattigt.

Så, lär du dina barn det elementära om naturen nära dig?

Människan kartlägger, ger namn, katalogiserar, antar, ibland bara tror. Vi har förklaringar, tabeller, regler. Vi försöker räkna ut framtiden. Och naturen visar oss ständigt hur lite vi vet och förstår. Den anpassar sig inte till våra datorprogram och vi blir frustrerade. På samma Internetsida kan vi läsa hur arter dör för att längre ner se hur många hundra nya arter har funnits. Och om vädret finns många dagliga bud för att inte ens nämna klimatet.

Min sambo, som jag träffade år efter min skilsmässa, var helt annorlunda. Som född på samma datum med Linné (annat år förstås) blev han också en trädgårdsmästare. Han kunde namnen, naturens utveckling, fåglarna, fjärilarna, mossorna, bästa sättet att odla giftfritt, sjukdomarna som drabbade växtligheten. Mer och mer. Han förklarade naturen åt mig och det var intressant, jag såg naturen på ett närmare sätt men magin krympte. I sina bilder fångade han naturens själ medan jag var bara en som avbildar.

Trots åldern är jag än ett barn som ligger under ett träd och bryr sig bara om dess skönhet, inte om arten, åren, när sker lövsprickning även om jag vet dess mänskliga namn. Trädets snällhet mot mig med sin skugga i solgasset. trädkronan som vi sällan ser på grund av vår litenhet. Höstlöven som faller. Lövträdens nakenhet på vinter. Träd som bara avviker från det ordinära. Växternas symbios.

Ibland kramar jag om ett gammalt träd, Trädets liv är kanske 600 år men omvandlat till människolivstid som mitt är vi båda gamlingar. Även den har sett Världen ur många synvinklar, tänker jag. Från oro till fred och inbillad trygghet. Idag lider jag med Ukrainas natur. Hur miljökatastrofen där kommer att påverka dem och omgivningarna kan vi bara försöka räkna ut men kommer att ändå sitta med okunskap och har noll koll på de långsiktiga skadorna.

Oavsett alla datorprogram vet vi väldigt lite om vår omgivning. Vad är det som kan få allt att tippa över och då även våra liv? Dumhet troligen. Inbillningen att vi är herre över naturen, att vi kan till och med ändra klimatet visar våra brister som människa och hur anpassad forskning är. Gud har vi i stort avskaffat och datormodellerna har ersatt ödmjukhet över okunskap och vår litenhet.

Naturen hittar alltid en utväg men vi gör knappast det.

Överst bokskog på Mörkö.

Tankar om träd och död

Utvalda

Gjorde en runda i skogen. Äntligen vårväder. Satt mig på en sten där vi, min sambo och jag hade suttit ofta för att dricka medhavd kaffe. Så även idag fast nu mera har jag hela stenen för mig själv.

Min sambo dog i dagarna fem år sedan. Det känns som igår och det känns som oändligt länge sedan. Jag minns honom speciellt på ”våra” platser. De promenader vi gjorde i närliggande skogen tills han inte längre orkade gå så långt. Före hans sjukdom hade vi tillbringar oändligt med tid i naturen med våra kameror.
Jag lämnade stenen och fortsatte.


Då såg jag björken, den björken jag har gått förbi i över trettio år. Den var Inte längre en stående björk utan en nedhuggen hög. Att se det gjorde nästan ont på något märkligt sätt.
Varför hade man huggit ner den? Hade den blåst omkull? Var bara dess tid slut precis som vår egen tid slutar en dag?

Björken ger kanske värme i något hus. Dess grenar kommer att härbärgera insekter, svampar, mossa… nya levande organismer. Trädets liv tar inte slut, det antar bara nya former. För naturen är död en omvandling till något annat. För människor är det mer slutgiltigt. Inte ser jag något att växa på den gamla begravningsplatsen. Bara gräs ,och grus i gångarna.

Träd och gruvhål – om sevärdheter på Sörmlandsleden.

Utvalda

De senaste två somrarna har covid påverkat våra resvanor. Världen har helt enkelt varit stängd på grund av oron för smitta. Många svenskar har upptäckt att ens närmiljö har mycket intressant och vackert att se. Svenskar har börjat besöka Sverige helt enkelt. Vandring är en av de saker som har ökat. Dock var det tyst nu i september på Sörmlandsleden.

Även jag har fått kasta önskemålen på väntelistan. Sommaren har tillbringats med barnbarn i en stuga vid havet. Långpromenader eller de mindre. Skönt! Sedan den närliggande Sörmlandsleden. Fjäll känner jag mig färdig med men man vet aldrig.

Både Dream Trail, Te Araroa och Appalachian (mina tilltänkta att välja från) finns bara i en guidebok så länge och kanske aldrig blir en verklighet.

Så, vackra vandringar på Sörmlandsleden?

Nej, det är inte alltid vackert i naturen. Risiga rastplatser. Skräp. Oändliga hyggen, ofta igenvuxna så det är svårt att gå. Man ser inget framför sig. Vart är stigen? (bilder ovan)

Grusvägar med den grövre varianten av grus som är så jobbigt för fötterna. Områden som är helt uppgrävda av vildsvin. Nu mera sätter skogsägare ibland upp skyltar: det är svinen som gör markskadorna inte vi.

Man får trava i snabb takt förbi de områden och stanna till när naturen bjuder på vackra överraskningar som granen på etapp 26.

Strax efter Vallmotorp finns ett märkligt träd. Det ser ut som om den hade försökt växa sig till en ek men nej, det blev en gran. Kanske även träd vill välja vilken sort de vill vara, hur de känner och inte enligt biologin?

Eller bot tallen:

Några svampar märktes också i årets stora svampflora. Stolta fjällskivlingen hade över 30 cm bred hatt. Stubbar kunde ha en svamparmé. Det är så träden slutar sina dagar, överväxt med svamp och mossa, förenas sakta med jorden. Som vi.

En geologisk sevärdhet på etapp 19, Horsbetslet. En stenbro, tio meters valvbåge av granit är sällsynt om inte unik i Världen.

Norra sidan av Sörmlandsleden visar folkets arbetshistoria. Det slit våra förfäder hade för att få bröd på bordet och bygga upp samhället. Vandraren går bland gruvhål, kolarkojor och torprester. En del av vår historia.

Åren 1836 – 1907 bröts i Skottvång (etapp16) sammanlagt 72 000 ton järnmalm. Malmen gick bland annat till kanontillverkningen vid Åkers styckebruk. Så, eventuella krig drev på utvecklingen? Idag förväntar sig Regeringen att vi super till pengarna för försvaret. Enligt budgetförslag skall höjd skatt på alkohol bekosta ökade behov hos vårt Försvar. Vad händer om vi inte super nog?

Gruvan blev sedan olönsam och las ner 1921.

Skottvångs gruvområde finns idag som kulturminne med flera gruvhål och stenhögar, kolartorp och organiserad verksamhet för besökare.Allt var dock stängt när jag passerade där. Flera schakt finns längs leden.

Vilket slit det måste ha varit att klättra ner ca 100 meter och sedan frakta malmen upp. Eller vakta en kolarkoja/mila. Jag tror vi kan knappt föreställa oss den ansträngning som svenskar la i för att bygga upp och utveckla landet.

Idag sker arbete ofta maskinellt. Idag är det datorn som styr det tunga på många arbetsområden. Hackan och spaden har ersatts med knapptryckning.

På den södra sidan av Sörmlandsleden finns flera slott och större jordbruk som kungens sommarslott Tullgarn (med vilken min ingifta släkting har haft närkontakt). Nynäs slott vars huvudbyggnad är från 1835 men godset har funnits sedan medeltiden. Toreholm, fd. Gäddeholm nära Trosa från 1300, senare ombyggd och har haft flera ägare. Hörningsholm finns på Mörkö Släkten Bonde äger slottet sedan 1746.

Så, du kan vandra genom gruv- och torpområden, lite folktro och slottsparker. Nog finns historia om Sverige längs Sörmlandsleden.