Träd och gruvhål – om sevärdheter på Sörmlandsleden.

De senaste två somrarna har covid påverkat våra resvanor. Världen har helt enkelt varit stängd på grund av oron för smitta. Många svenskar har upptäckt att ens närmiljö har mycket intressant och vackert att se. Svenskar har börjat besöka Sverige helt enkelt. Vandring är en av de saker som har ökat. Dock var det tyst nu i september på Sörmlandsleden.

Även jag har fått kasta önskemålen på väntelistan. Sommaren har tillbringats med barnbarn i en stuga vid havet. Långpromenader eller de mindre. Skönt! Sedan den närliggande Sörmlandsleden. Fjäll känner jag mig färdig med men man vet aldrig.

Både Dream Trail, Te Araroa och Appalachian (mina tilltänkta att välja från) finns bara i en guidebok så länge och kanske aldrig blir en verklighet.

Så, vackra vandringar på Sörmlandsleden?

Nej, det är inte alltid vackert i naturen. Risiga rastplatser. Skräp. Oändliga hyggen, ofta igenvuxna så det är svårt att gå. Man ser inget framför sig. Vart är stigen? (bilder ovan)

Grusvägar med den grövre varianten av grus som är så jobbigt för fötterna. Områden som är helt uppgrävda av vildsvin. Nu mera sätter skogsägare ibland upp skyltar: det är svinen som gör markskadorna inte vi.

Man får trava i snabb takt förbi de områden och stanna till när naturen bjuder på vackra överraskningar som granen på etapp 26.

Strax efter Vallmotorp finns ett märkligt träd. Det ser ut som om den hade försökt växa sig till en ek men nej, det blev en gran. Kanske även träd vill välja vilken sort de vill vara, hur de känner och inte enligt biologin?

Eller bot tallen:

Några svampar märktes också i årets stora svampflora. Stolta fjällskivlingen hade över 30 cm bred hatt. Stubbar kunde ha en svamparmé. Det är så träden slutar sina dagar, överväxt med svamp och mossa, förenas sakta med jorden. Som vi.

En geologisk sevärdhet på etapp 19, Horsbetslet. En stenbro, tio meters valvbåge av granit är sällsynt om inte unik i Världen.

Norra sidan av Sörmlandsleden visar folkets arbetshistoria. Det slit våra förfäder hade för att få bröd på bordet och bygga upp samhället. Vandraren går bland gruvhål, kolarkojor och torprester. En del av vår historia.

Åren 1836 – 1907 bröts i Skottvång (etapp16) sammanlagt 72 000 ton järnmalm. Malmen gick bland annat till kanontillverkningen vid Åkers styckebruk. Så, eventuella krig drev på utvecklingen? Idag förväntar sig Regeringen att vi super till pengarna för försvaret. Enligt budgetförslag skall höjd skatt på alkohol bekosta ökade behov hos vårt Försvar. Vad händer om vi inte super nog?

Gruvan blev sedan olönsam och las ner 1921.

Skottvångs gruvområde finns idag som kulturminne med flera gruvhål och stenhögar, kolartorp och organiserad verksamhet för besökare.Allt var dock stängt när jag passerade där. Flera schakt finns längs leden.

Vilket slit det måste ha varit att klättra ner ca 100 meter och sedan frakta malmen upp. Eller vakta en kolarkoja/mila. Jag tror vi kan knappt föreställa oss den ansträngning som svenskar la i för att bygga upp och utveckla landet.

Idag sker arbete ofta maskinellt. Idag är det datorn som styr det tunga på många arbetsområden. Hackan och spaden har ersatts med knapptryckning.

På den södra sidan av Sörmlandsleden finns flera slott och större jordbruk som kungens sommarslott Tullgarn (med vilken min ingifta släkting har haft närkontakt). Nynäs slott vars huvudbyggnad är från 1835 men godset har funnits sedan medeltiden. Toreholm, fd. Gäddeholm nära Trosa från 1300, senare ombyggd och har haft flera ägare. Hörningsholm finns på Mörkö Släkten Bonde äger slottet sedan 1746.

Så, du kan vandra genom gruv- och torpområden, lite folktro och slottsparker. Nog finns historia om Sverige längs Sörmlandsleden.

1 svar på ”Träd och gruvhål – om sevärdheter på Sörmlandsleden.

Kommentarer är stängda.