Sparar du saker du inte kommer att behöva? Jag såg ett avsnitt av Simpsons. En japansk bok om minimalism inspirerar Marge att göra en livsstilsförändring så hela familjen får säga adjö till saker som inte längre skänker dem någon glädje. Och hon städar. Barnen städar. Till sist är det tomt, utöver Homers gris. Men Marge är en sällsynt smart kvinna – eller är hon det – hon spar allt i ett förråd. När saknaden över sakerna slår till kan förrådet öppnas.
Simpsons lär vara den längst producerade serien. Som också har förutspått olika riktiga händelser i förväg. Trumps vinst var en.
Kanske fick jag en impuls av Simpsons för idag slog jag sönder ett gammaldags datorbord. Den har varit på väg ut i några år men de saker jag än förvarade i hittade ingen plats annanstans. Men nu städade jag. Jag orkade inte bära bordet till återvinning utan att knacka den till mindre bitar. Fortsatte att slänga andra icke glädjande saker. Möblerade om och kände mig nöjd.
Det blir en städvecka. Jag är så snorig. Bäst att hålla sig hemma och rensa ut.
Tänk om vi kunde rensa även våra tankar. Ta bort det som inte ger glädje utan får oss att känna mindre trevliga känslor. Vad praktiskt och befriande det vore att lyfta ut allt vi inte längre vill behålla i minnet. Det där besvärande som ibland poppar upp. Ett musikstycke som påminner om en stund vi vill glömma. Ett misstag på jobbet. Taskig skilsmässa. En klantighet som orsakade sjukhusvistelse. Eller det närapå vrede vi kan känna för Samhällsutvecklingen. Tänk om allt vi hatar, är rädda för, har ångest över eller skäms för bara passerade som en vind utan att beröra oss.
Ibland känns som om hjärnan vore en död risig buske med bara ett ynkligt pip som försöker höras över röran.
Dessa livets mindre goda ingredienser kan vi gott leva utan? Kan vi? Är det inte så att misstag och sorger lär oss, får oss att bli vuxna, mogna människor? Allt det som betecknar oss som en människa. Kan de som glider genom livet på en räkmacka verkligen förstå andra människor, de med ont om pengar, med felsteg och problem? Ibland tycker jag att flera har ”Marie Antoinette syndrom”. De förstår ingenting av vanliga människors situation. De koketterar med rena dumheter.
Finns det perfekta människor? Utseendemässigt kanske? Alla flickor ser ju lika ut tack vare ett filter man kan använda för Internet. Det finns inte kvar skavanker, inte personlighet, inget än en plutande mun och falska ögon mot mobilen. Figur man inte har. Man kan inte ens känna igen bekanta flickor i bilder längre. En massproduktion av samma vara. Men innehållet i hjärnan måste vara ångestfylld? Jag duger inte utan jag måste ta på mig en mask. Jag är dock för gammal för att varken analysera eller kommentera den världen som finns idag på olika Internetsidor utlagda av unga kvinnor.
Är vissa hjärnor mer aktiva i att reagera och spara? Olika hjärnkapacitet? Ibland undrar man när politiker lovar samma saker år ut år in men glömmer att det är gammal skåpvara och oförverkligade löften. Nu ska det igen bli superb äldreomsorg. Sjujäkla satsning på Samhället. Har vi inte hört det före varje val? Återbruk? Kanske kan vi få glömskehjälp av någon politiker som går obekymrat till arbete utan att se vad som hände och håller på att hända med Sverige? Som inte kommer ihåg förra vallöften. Att inte se och inte höra kan vara en konst inövad redan i barndomen när man gick med ungsossarna och lärde sig att bli en ägare av Sverige.
Ägare av Sverige? Så sa en socialdemokrat som var ordförande i en viss kommun. Vi äger ju landet, sa han. Jag tror han missade något, som de företag vilka än fanns i landet och de arbetare som producerade nyttigheter. Samt skatt. Den personen försökte övertala mig att gå med S och bli ungdomsledare. Han lockade mig med ett fotolabb som jag kunde fritt köpa in. Jag sa nej. Är alldeles för konservativ för att ens kunna vända mig åt vänster för en ungdomslokal med fotolabb. Det var på 80 – talet. Idag vet jag inte ens vart S positionerar sig. Det är en soppa beroende på vilka man delar bädd med.
Vi bör inte bara klaga och märka ut bara S. Samma sjuka finns nog i flera partier. Var och en vet ju bäst, så bäst att man inte ens kan prata med alla.
Men, gjorde jag ett dumt val? Är det inte som politiker man får förmåner, makt och kan glida runt på en räkmacka? När jag läser meriter för politiker, även i Regeringen, kan det vara skralt både med utbildning och erfarenhet från ett annat, vanligt arbete. Ändå är man med och styr landet. Den förståelse som krävs om hur vanligt folk vill ha det kan brista. Och det rejält. Men, röstboskapen har också ett kort minne.
Kanske våra hjärnor anpassar sig till det vi tror och bara ibland får man en sur påminnelse om våra felsteg och brister? Bäst jag fortsätter att kasta onödiga prylar.
Hjärnbilden från:
