Separationsångest och skuldkänslor – flytt till demensboende.

Jag har inte haft ork att skriva. Jag börjar, slutar, finner allt som pågår värdelöst, ointressant och lägger av. Jag är i separationsfas och det känns inte alls bra.

Gubben min har fått en plats i ett äldreboende. Det var inte utan bekymmer. Man får inte välja plats, det gör någon som aldrig har träffat personen i fråga. Priset för vården är mer än hans pension.  Jag måste söka hyresbidrag åt honom. Att söka bidrag innebär att skattepengar flyttas från det ena kontot Försäkringskassan till det andra kontot Kommunen. Smart? Fast byråkrater måste väl också leva.

Att behöva ansöka bidrag som pensionär med många arbetsår bakom sig är faktiskt förnedrande. Han är en man som har arbetat åren mellan 16 och 78 år, en del ideellt, drivit eget, de allra sista åren arbetade han dock på deltid. Inga sjukskrivningar under arbetstid. Studierna betalades med sparade pengar. Men pensionen är för liten för att betala både hyra, mat och vård i ett äldreboende. När jag tyckte att hyran för ett rum och toalett var orimlig sa handläggaren att boendet var ett av de billigare. Så jag måste söka bidrag för honom. Jag är glad att han inte begriper det. Han skulle blankt vägra.

Ingen betalar en miljon i året för en pensionärs vård, inte. Han är ju bara en gammal svensk man, svensk släkt sedan vallonernas tid. En som var med och byggde upp landet som kallades folkhemmet ett tag.

Han är från försvunnen tid. Även om hans gärningar än lever skötta av andra eller bevarade i bild.

Sedan har man tre  dagar på sig att säga ja eller nej. Annars får man börja om med ansökan. Jag kände panik.

Vilka beslutar om flytt med tre dagars varsel? Bara de som åker med ambulans sista gången. Jag blev faktiskt grinig i telefon, men jag antar att de är vana med det med sådan regel. Priset börjar ticka omgående oavsett dagen för inflytt. Rummet var inte ens tömt och städat. Ja, ingen lik i sängen, tack och lov.

Gnällig? Ja. Jag erkänner att jag är en gnällig person. Är det dålig vård kommer vi att gnälla ännu mer. Vi är inte av den tysta bussiga sorten.

Jag tänkte vara snäll mot det nya boendet så de inte får bekymmer omedelbar. Så jag försökte få en tid för kontroll och kateterbyte hos Urologen HS. Katetern fungerar nämligen illa. Men urologen sysslar inte med det. Nej, vi har beslutat att inte ta sådana patienter längre, sa de.

Tar inte sådana patienter längre? Vilka ska de ta då? Du kan alltid gå till husläkaren och be remiss till någon annanstans, sa hon.

Vart då? Ni satt faktiskt in katetern.  Inte deras bekymmer. Vi har bestämt oss att inte ta mot dessa patienter. Du får vända dig till…

Jag har förstått att vården har krackelerat. Alla försöker skuffa undan patienter till någon annan.  Inte vårt bord… Tiden då jag arbetade på samma sjukhus är definitivt begraven. Vi hade nästan ingen väntetid. Oavsett arbetstyngden fick man en tid helst dagen efter  om bara för en kort konsultation. Tidig vård – färre problem tyckte vi, då. Det fanns alltid någon som svarare i telefon. Du behövde inte trycka ett nummer av sju alternativ och ändå inte få prata med någon. Det var då det. Varför känns som tillgängligheten har försämrats?

Att separera från en dement partner smärtar. Kan de ta hand om honom bättre än jag? Vill de ens höra hur jag brukar lösa dagens bekymmer?  Jag har ju sju års erfarenhet av just honom. Kommer han att trivas? Kommer han att dö snabbt som väldigt många gamla gör när de till sist flyttar till ett boende och jag får känna mig skyldig? Korttidsdöd som det heter på nyspråk.

Kommer han ens ihåg mig om ett tag?

Jag har många samvetsfrågor men inga svar. Separationsfasen är inte enkel. Det är lika jävligt som det var att få beskedet demens. Tiden där emellan har varit upp och ner, det sista året bara nedförsbacke.

Han har inte förstått flytten som permanent utan tillfällig. Kanske lika bra. Jag vill inte att han känner sig sviken.

Fattigpensionär? Hur kunde det hända?

Hur blev vi fattigpensionärer?  Jag försöker räkna ut vad jag själv gjorde för fel.

Jag började arbeta tidigt, som 12 år gammal men det arbetet var min mors på papper. Jag var självförsörjande från det.  Efter skolan arbetade jag som barnflicka och på fabrik. Jag var för ung för pensionssystem som fanns då.

Sedan flyttade jag till Sverige och blev någon typ av diversearbetare det första året. Sedan restaurangjobb, ofta sex – sju dagar i veckan. Jag stortrivdes men det var inte bra betalt. Jag ser att första året inte hamnade på pensionssystem, det halkar efter. Jag hade lite fotojobb men de pengarna… glöm det. Jobbade också på ungdomsgård och fick utbildning till ledare.

Det hände massor med saker men nu struntar jag i det utan håller mig till lön och pensionspoäng.

Jag har tre barn. Första gången var jag barnledig sex månader, fick en dagmamma och arbetade sedan som svarvare. Jag var enda kvinnan. Lönen var mycket bra men jag tålde inte metalldammet utan blev sjuk och gav upp efter sex månader. Så jag återgick till restaurang med lön som var ca hälften. Jag städare några kvällar i veckan.

Jag fick två barn till. Det är nu mitt stora pensionsmisstag sker.  Jag stannade hemma med barnen. Ibland  var jag dagmamma för barn med särskilda behov som inte kunde vara i ett stökigt daghem, men det var lågt betalt.

Jag var hemmafru men utnyttjade tiden. Jag läste till studenten och filosofie kandidat samtidigt och hade sedan lite städjobb men det var så lite att det blev inga poäng  av det. Jag  bytte barn med en annan mamma som också läste så vi var varandras barntillsyn.

Ett antal flytt på grund av makens jobb och inga pensionspoäng för mig. Lite tidningsartiklar men noll poäng. Några års utlandsjobb heltid för maken, deltidsjobb för mig. Noll pensionspoäng för utlandsjobb. När vi kom hem började jag arbeta som lärare. Ja, jag hade inte lärarutbildning  men det var brist på lärare redan då. Jag hade ju fil. kand. och ungdomsledarutbildning, det räcker långt.  Det var osäkert att vara vikarie. Jag valde sedan mellan lärarhögskolan och socionomutbildningen. Det sistnämnda vann.

Skilsmässa. Det var ekonomiskt tufft att vara ensam med ungarna men betydligt bättre än dåligt äktenskap. Hans pensionskonto gick förstås med honom, likaså försäkringarna. Jag läste till socionom och arbetade ibland som  lärarvikarie och i ett studieförbund samtidigt. Jag blev färdig socionom, fortsatte sedan med forskarutbildning. Inga pensionspoäng. Jag fick ett bra arbete. Nu börjar pensionskontot växa.

Jag skrev en bok och betalade all inkomst som skatt med det dåvarande Pomperipossa systemet. Shit. Restskatten tog några år att betala igen. Inga extrapengar alltså.

Fortsatt heltidsarbete som socialsekreterare och gruppansvarig. Jag arbetade extra som utredare för kriminalvården och på socialjouren. Nu skulle jag skrapa ihop femton arbetsår med fulla ATP poäng. Inga problem. Jag borde förstås sparat men en lön räcker inte så långt.

Bytte jobb till kurator. Höjde lönen. Vidareutbildning samtidigt. Barnen flyttade till studier. Jag arbetade 50, ibland 60 timmar i veckan. Fullt ATP klart och mer. Jippii!

Första pensions besked kom. Lät bra. 17 – 18 tusen kan man klara sig bra på. Jag fortsatte att arbeta. Sedan byttes pensionssystemet och många hamnade till det gamla och nya liksom blandat och det var inte fördelaktigt, även om det påstods så. Någonstans försvann flera tusen. Jag fortsatte att arbeta extra.

Jag började pensionsspara men det hann bli så pass lite att allt betalades ut på en gång och jag fick skatta bort en stor del av det.  Jag arbetade till precis 68 dock sista åren 75% men det hade jag ingen nytta av i pensionshänseende.

Några år före pensionering flyttade jag ihop med min särbo. Han hade arbetat mycket ideellt och om sådan strunt blir det ingen pension av. Dessutom tidvis egenföretagare, det är jättedumt.  Han arbetade till 78, så han pendlade än någon vardag i veckan. Sedan jobbade han som statist och modell även lite skådespelarjobb men det om något ska man helst göra gratis för att bygga på sin image. Han hade inget behov av image vid 79.

Just nu räcker pengarna för vi har två dåliga pensioner ihop och lever snålt. Men sedan… Hur skulle man kunna trolla med bara en pension? Bo eller äta?

Jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Vi är nu 355 000 pensionärer i samma sits, under fattigdomsgränsen. Flertal är kvinnor som tog hand om barnen utan daghem, precis som jag. Det fanns en tid då många mödrar stannade hemma med barnen till skolålder, inte av djävulskap utan att barnomsorgen var inte utbyggd. Man tyckte till och med att små barn mådde bäst hemma. En mans lön var tillräckligt för en familj utan extravaganser.  Vi hade lekskolor  för social fostran. Vilka fantastiska privata lekskolor! De första hemmapapporna fanns också. De var beundrade, inte vi mammor.

Många kvinnor började arbeta på 60- talet i de växande kvinnoyrken inom äldreomsorgen, barnomsorgen, vården av handikappade och i de stora affärer som poppade upp i nya förortscentrum. Barnen började i daghem. Kanske började mamman i ett annat daghem. Ens gamla mor flyttade till ålderdomshemmet. Nu institutionaliserades vården i stor skala. Kvinnorna ”befriades” från hemmet till lönearbete. De offentliga kvinnojobben var dock lågt betalda.

Livet blev dyrare. Behoven ökade. En lön räckte förut. Nu skulle många familjer behöva tre löner för att gå runt. Idag försöker politiker lägga ner och osthyvla så mycket som det går av ”kvinnoarbetsplatser” som äldreomsorg, för det  räcker inte pengarna till. En ny generation kvinnor med deltidsjobb och blivande fattigpensionärer?

Vi kan inte backa och ångra våra liv. Livet kan inte levas som pensionsplanering. Ingen vet hur världen och Sverige ser ut när man går i pension. Systemet kommer att göras om och den vanlige arbetaren med normal lön blir inte vinnaren. Förmodligen är det hela avskaffat när våra yngre barn hamnar i den åldern och garanterat när våra barnbarn gör det. Desto fler som inte betalar in men lyfter ut från systemet, desto mindre blir pensionerna. Systemet börjar likna pyramidspel och kommer att kollapsa.

Det kommer att ske förändringar och din frihet kringskärs mer, var så säker. Det finns mycket snack om hur pensionerna kan bli bättre men inga radikala åtgärder. Kanske skulle Staten bara garantera en väldigt låg samma grundnivå för alla? Resten får du ta hand om själv. Men då skulle skattesystemet också behöva bli mer jämlik, ett slags medborgaravgift oavsett inkomst. Jag hör redan vänsterfolket ropa om hemska miljonärer.

Glöm det.

Pensionärer kan få mat från soporna. Det skedde redan i något äldreboende. Vänj er vid att livet som pensionär är oförutsett och innehåller inga guldkanter om du inte har sparat ihop en stor buffert.

Är du lågavlönad är skillnaden mellan att ha arbetat eller inte försumbar i fråga om vad man får ut som pension alternativt bidrag. http://www.dn.se/ekonomi/arbetsar-syns-inte-i-pensionskuvertet/

Vissa behöver inte oroa sig för mat och hyra. Mona Sahlin plockar ut statsrådspension på 55 327 kronor i månaden. Vad gjorde hon för att förtjäna detta?

Tidigare jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) hade en inkomst på 1 371 600 kronor under 2015, Trots sin inkomst har han plockat ut pension för 19 561 kronor varje månad.

Det finns fler…

EU:s gräns för risk på fattigdom är 60 procent av medianinkomsten, det vill säga cirka 12 100 kronor i månaden.

Statistiska centralbyrån (SCB) för statistik över hur många äldre svenskar som lever under fattigdomsgränsen och därmed kan klassas som fattigpensionärer.

18,2 procent av dem som är 65 år och äldre levde under fattigdomsgränsen 2015.  År 2005 var 10,1 procent fattigpensionärer. Många är kvinnor och de som aldrig har arbetat i Sverige.

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/fler-fattigpensionarer–sa-ar-laget-pa-din-ort/

http://folkbladet.se/nyheter/norrkoping/aldre-fick-mat-fran-soppasen-om4717713.aspx

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/birgitta-74-efter-hyran-har-jag-3-000-att-leva-for/

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/efter-45-ar-av-jobb-pengarna-racker-inte/

http://www.expressen.se/dinapengar/355-000-lever-under-gransen-for-fattigdom/

 

 

 

Glad över att bli gammal?

001-kopia

Känner du någon gammal människa? Som gammal avser jag de över 80, kanske kan någon 75 år eller yngre hamna i den kategorin också. Nu menar jag att du verkligen känner personen, inte bara vet om dennes existens. Du träffar den gamla och ni tillbringar givande tid tillsammans. Inte att du hastar till gamlingen två veckor före julen med en Aladdin chokladask och presentkartong duschtvål och schampo (de vanligaste julklapparna i servicehuset) och kanske omkring födelsedagen eller när det blev en semesterdag över. Att ringa och säga hur upptagen du är räknas inte.

Jag har arbetat i äldreboende och servicehus. Att besöken ser så ut är inget ovanligt. Livet är hektiskt. De gamla blir lätt en ”när vi hinner och inget annat pågår” besök. Många barn har knappt kontakt med de äldre. Gamla tiders generationsboende är mer än sällsynt i Sverige. På gott, de unga skall flytta ut och bli självständiga. Om de nu hittar någonstans att bo.  Men det är också på ont, för kontakten mellan generationerna blir smal.

De äldre kan förmedla erfarenhet baserad på hur det blev när man gjorde på ett sätt. Om vi inte kan dra slutsatser av det som har skett kan vi inte fixa framtiden heller. Vi är allmänt dåliga på att dra slutsatser. Hur många gånger har politikerna kört med samma åtgärder som redan är misslyckade?

För en politiker är en pensionär bara en utgift.

Den äldsta personen jag har känt och delat liv med är min mor. Hon dog strax före sin 95 årsdag. Ja, jag städade åt en 98 årig kvinna då jag arbetade i hemtjänsten en sommar och en hundraåring fanns i Servicehuset men dessa räknas inte som personliga bekanta.

Många av de andra personer jag har känt och som har haft stor betydelse för mitt liv, har dött före eller strax efter pensioneringen.

Emma Morano är den äldsta levande människan på jorden. Hon är född den 29 november 1899 i Civiasco i norra Italien, alltså 117 år gammal. Hon är den enda kvar i världen som upplevt tre sekler. Hon är också en av de tio dokumenterat äldsta personerna som någonsin ha levat.

Hur kan man bli så gammal? Hon säger att singellivet och 2 råa ägg om dagen har hållit henne i liv. Råa ägg? Men varför blir vissa gamla och har orken kvar medan andra är skruttiga redan vid 50 eller före fast de inte lider av en sjukdom?

Bra gener? Vetenskapen tror att arvet har stor betydelse. Alla i min mors släkt blev omkring 90 och var inte speciellt sjuka. Men ingen  blir gammal om man vansköter sin kropp. Så, leva sunt gör en gammal. Hur var det nu? 10 000 steg om dagen och mycket grönsaker eller andra knep som rasar över oss. Tänk om vi gamla inte sköter oss och blir vårdfall? Fy! Ett meningsfullt arbete som inte sliter ut kroppen? Omtyckt och älskad? Glad? Människor med en negativ attityd till att åldras och till gamla människor förkortar sina liv med i genomsnitt 7,5 år. Eller tvärtom; med en positiv attityd kan man leva 7,5 år längre.

Hur kan man bli positiv om att närma sig slutet?

Att skjuta upp planer gör en negativ. Och då förkortas livet alltså och då har planer och drömmar ingen betydelse. Jag har en drös begravda planer. Nu blev det komplicerat.

Jag ligger nog risigt till. Jag vill inte vara ung igen men vill att orken vore det. Åldrandet i kroppen är jag absolut negativ till. Hur många år försvann då?

Avgörande är också att människor känner syfte och mening med livet, att de är behövda. Är jag behövd? Varför är jag inte riktigt glad då? Jag är kanske inte behövd alls utan bara inbillar mig att min sambo har det bättre hemma med mig än i ett boende för dementa. Är det bäst för honom att just jag är anhörigvårdare och inte Kommunens omsorg? Vad vore bäst för mig?

Det är en bra fråga.

Hur många friska år har man kvar kan ingen veta. Att bli gammal och sjuk är nog inget man önskar. Just nu pratar man om den kommande influensan och rekommenderar alla gamla som lätt kan bli sjuka och  trilla av pinn att vaccinera sig. Gamla? Man är  i kategorin gammal vid 65 i sjukvården. Och urgammal vid 85 för då anses man inte ens kunna betala på vårdcentralen.

Funderar du någonsin på dina sista 20 år? Som ekonomin ser ut och de åtaganden Regeringen lägger på dem som arbetar är kanske pension från Staten snart bara en dröm. De som är unga nu får arbeta till gravens rand. Inte till 70 utan så länge man kan kravla sig fram. Sedan blir det soppkök för de barskrapade. Redan nu är billiga matserveringar  för fattiga pensionärer överbelamrade hos välgörenhetsorganisationer.

Hur skall Regeringen förverkliga sina planer om vi inte arbetar hela livet? Eller Centerpartiet och Miljöpartiet sina drömmar om Storsverige i befolkning mätt?

Hur som helst, har du drömmar realisera de snarast. Tiden går, den väntar inte. Inte ekonomin heller. Så, vad hade du för planer inför livet?

http://www.svd.se/raa-agg-och-konjak–116-ariga-emmas-rad-for-langt-liv/om/varlden

Bild: min sambo vid 78 år gör en reklaminspelning i Norge.

Slaget mellan brösten och flaskan.

Nu grälar politikerna igen om fördelningen av föräldrapenningen. Varför envisas mammorna, inte papporna, att ta hand om barnet den större delen av föräldraledigheten? Kan det bero på att det är kvinnan som är gravid, bär barnet i sin kropp och också föder fram barnet eller genomgå en operation: kejsarsnitt? Kan något litet skäl vara att hon ammar, vilket anses bäst för barnet? Kanske var graviditeten jobbig och förlossningen slutade med underlivsskador, inte alls ovanligt idag? Det kan hända att den blivande familjen inte alls räknade ut hur mycket de eventuellt förlorar i pension så där om 30 – 40 år ifall någon av dem tog hand om barnet någon månad mer. Inte funderar mamman i termer förtryck och pappan i beröm när de delar föräldrapenningen och försörjningen av familjen enligt eget tycke.

Politikerna lägger alldeles för stor vikt på lönearbete och för liten vikt på det lilla barnet. Det är ju frågan om barnets första år, sedan kommer 17 till innan barnet är myndig. Därefter bor många barn kvar hemma eftersom de inte kan hitta eget boende. Det finns otaliga möjligheter till jämlikhet.

Och en sak är säkert: inga familjer planerar att föda barn till daghem. Det är något ekonomin sedan bestämmer eller kanske ens eget behov att självförverkliga något som absolut inte kan vänta några år. Få arbeten förändras så i några månader att man är helt ute om man tar ut föräldraledigt. Det gäller både män och kvinnor.

Idag mår många barn dåligt och olika diagnoser vi knappt visste ens existerade sprider sig. Det är möjligt att tidigare underskattade vi problemen, men kan en del bero på vårt jäktiga liv? Vi hinner inte med barnen och det betalar sig senare men trista resultat. Barnen borde kanske ta mer tid och arbetet och prylarna mindre? Vi borde skola barnen i vardagslivet, ansvar och delaktighet hellre än curla dem med pengar, service, dataspel och hobbyer. Kan hända att även skolan skulle fungera bättre om vi hann se hur våra egna barn sköter den biten?

Det är märkligt att jämlikhetskampen förs främst på dessa två nivåer: föräldrapenning och kvotering till bolagsstyrelser. Det är de späda barnen och få stora bolag som ska stå på barriären. Effekten vore knappt märkbart. Den miljön där barnen sedan vistas är övervägande kvinnodominerad, som daghem och skola. I kommuner finns också klar delning: kvinnor på sociala området och vården, män på gatukontoret. Det är på de nivåer jämlikhet vore synligt, inte i slaget mellan brösten och flaskan.

Jag tycker att Staten ska ge fan i att peta på hur många dagar mammor och pappor är hemma med sitt lilla barn. Den fördelningen måste vuxna människor kunna göra själv utan pekpinnar från Pappa Staten. Är nu pensionsförlusten för mammor ett allvarligt problem är det lätt åtgärdat. Det är bara att Staten pytsar in lite extra pensionspengar, låt oss säga för 2 – 3 år för de kvinnor som fött barn, men max för två barn. Man kan inte arbeta som barnafödare, förr eller senare skall var och en ut till jobbet eller Arbetsförmedlingen.