Planera? Eller ta dagen som det kommer? Två långvandringar, olika planering

Tänker du göra en lång vandring i år? Planerar du för det? Jag har gjort två långa vandringar och väldigt många kortare. 1995 gick jag Nordkalottleden. Förra året var det Pacific Crest Trail. Jag förberedde mig totalt olika.

Då, inför Nordkalottleden gick jag till väga verkligen noggrant. Utöver inköp av ny utrustning och ordentlig genomgång av det månader innan, provpackade jag och kunde min ryggsäcks innehåll i beckmörkret.

Jag övade så jag satt upp tältet på några minuter, även i mörkret. Jag köpte alla kartor nästan ett år före och planerade för en dags sträckor, matplatser, tältplatser och möjlighet till matinköp. Jag räknade ut matbehov och när avresan närmare sig skickade jag några paket med mat, film mm till vissa knutpunkter.

Jag tränade flera gånger i veckan på gym och gick till och från arbetet ca en mil om dagen. Jag övade med packad ryggsäck i varierad terräng.

Jag tog kontakt med några tidningar så jag kunde få ett löfte om köp av artikel och bilder från vandringen och få betalt. Bar med stativ och 2 kameror med två objektiv samt en massa filmrullar, det var före det digitala när man än fotograferade med film. Packningen var således tung.

Att hålla kontakt med anhöriga skedde per vykort och telefon när post och telefonkiosk fanns tillgänglig. Jag skickade iväg film från de ställen som hade postgång. Trots sommar var vädret kyligt och som värst hade jag regn fjorton dagar i sträck.

Jag sålde bilder och intervjuades efteråt och vann någon tävling som handlade om motion. Att gå Nordkalottleden som ensam kvinna ansågs lik en prestation. Troligen var jag den första som gick hela leden, men är inte säker. Leden saknade än markeringar på vissa sträckor och broar var på planeringsstadiet eller trasiga. Det fanns således några besvärliga vad.

Nordkalottleden är nästan 800 kilometer och jag gjorde en extra runda så det blev just 800 km.  Jag var ute 52 dagar varav några stod jag stilla eftersom jag fick besök till leden och på ett ställe möttes av lokalpress. Det blev inte så många kilometer per dag. Det var min första långa vandring, de andra hade varit några hundra kilometer som max.

Tänk så stort det var på den tiden, före Internet. Idag gör folk vad som helst, äventyr av olika art är vardagsvara. När flera hundra, kanske tusentals gör samma sak som att gå från Mexiko till Kanada, bestiga de högsta bergen mm är det ingen tidningsnyhet längre. Internet har förändrat nyhetsflöden och värdet av en prestation.

Jag hade min stund i rampljuset, gjorde någon intervju även två år efter och fick tillbaka varenda krona och lite till jag hade lagt ut.

Förra året satsade jag då på Pacific Crest Trail i USA. Det var helt annorlunda med planering för PCT. Kanske till och med bättre.  Jag förberedde mig väldigt lite, kan säga tog det som det kom. Något innan dog också min sambo. Jag hade inte tid att planera.

Att köpa en olycksfallsförsäkring är ett måste och se över vaccinering. Så klart fixade jag visum, fick tio års visum. Köpte biljetter till USA så fort jag hade tillstånd att vandra PCT i januari så jag kom billigt undan Ja, du måste ha tillstånd, följa vissa regler och rangers kontrollerar det lite oväntat. Jag såg en person som fick lämna leden och han lät inte glad för de böter han skulle betala.

Jag hyrde ut min lägenhet för sex månader. Resten, själva planen för vandringen blev lite hipp som happ.

Jag hann inte träna eller gå mer än en gång i veckan, ibland två, eftersom jag tog hand om min sjuka sambo som inte kunde lämnas ensam. Utrustning var lättvikt, som ny ryggsäck och nytt tält. Jag provpackade inte ryggsäcken, den var ju lika stor som den förra. Jag satt upp tältet en gång på vardagsrumsgolvet.

Jag slog ihop sakerna dagen före resan i en bag utan större ordning och fick packa ryggsäcken på hotellet i San Diego när jag hade köpt mat och annat jag behövde. Dagen efter tog jag buss till startpunkten och bar då ryggsäcken för första gången. Jag behövde köpa en del under vandringens gång som nya skor och byxor samt annat som gick sönder eller kom på att behövas.

Jag köpte en guidebok men inga kartor. Jag Googlade hemma leden på Internet. Det såg inte illa ut på den platta datorytan. Litade på min GPS jag hade fått låna. Tja, jag trasslade med den de första dagarna för jag hade inte satt mig i funktionerna riktigt.  Jag sände meddelanden med det till anhöriga. Jag hade ingen Internetkontakt på leden och telefonen vägrade för det mesta att fungera. Fick ibland hjälp per GPS av min son för omärkta omvägar tack vare bränder. GPS var användbar. Jag tog mot meddelanden och kunde skicka de var som helst, på områden där det fanns ingenting annat än berg och skog.

Matinköpen  blev ”ta det som finns”. Det fungerade men var enformigt. Jag skickade tre paket till mig själv under vandringen, varav ett var nya skor och de andra till ställen med få matvaror.

Jag planerade inga sträckor och tältplatser utan gick så länge jag ville eller orkade. Stannade när jag tyckte så. Lagade mat när jag var hungrig eller när det fanns vatten. Tog pauser när det kändes så. De flesta jag mötte hade dagens etappmål klar och de tog få pauser. Många  var i naturen men såg inte omgivningen.

Som en person vilken haft järnkoll på arbetet och sedan i vården av min sjuka sambo var det befriande att skippa planering. Det fungerade. Fast jag var så mycket äldre nu gick jag betydligt flera kilometer per dag än tidigare trots att terrängen var bitvis svårare. Min slarvigt planerade vandring var lyckad.

Pacific Crest Trail är 2,653 mile, 4,270 km. Jag var ute 160 dagar varav några få noll dagar. Jag avbröt två dagar före Kanada tack vare vinter och för mycket snö. Jag  gick sedan fem dagar vid havet före hemresan som kompensation.

Planering är inte allt. Planera inte ihjäl dig. Det går inte att planera allt. Ta med mindre prylar. Minimalisera! Tackla problem om de kommer så väl det går, inte i förväg. Glöm bara inte en bra förstahjälp pack.

Vid sidan av Pacific Crest Trail finns det riktiga USA.

Jag ville gärna göra små avvikelser från Pacific Crest Trail och se det ”riktiga landet”. Det var dessutom nödvändigt för att fylla på mat och ofta även vatten. Små städer eller ska jag kalla de byar vid leden var mer än intressanta.  Några var stora husvagnscampingar. Andra platser tävlade om att vara mest hikervänliga. Folk var alltid intresserade och hjälpsamma. De delgav saker ur sitt liv, politisk tillhörighet, information om  platsen, ja, jag skulle kunna sitta i timmar och prata med dem jag träffade.

Information på anslagstavlor visade att här tar vi hand om de våra. Jag träffade flera veteraner som hade fått hjälp av community för att komma i gång igen.  Väl hemma tittade jag på uppgifter om olika platser, som befolkning, arbete och inkomster och blev smått överraskad ibland. Välmående man inte såg utanpå fanns i statistiken.

En plats där jag planerade att fylla på mat var Anza camping (mile 140). Enligt guideboken var avvikelsen från leden bara några få mile men det stämde inte. Jag gick och gick i den heta solen.  De många förbudsskyltarna runt gårdar med hundar springande längs staket kändes inte bra. Men jag fick lift utan att lyfta på tummen av ett par som körde mig till campingen fast de skulle åt andra hållet. Jag hamnade på en husvagnscamping.

Det såg ut lite som vilda västern, om man borträknade enorma husvagnar där folk bodde permanent. Jag var den enda som tältade. Ägarna, två äldre män behandlade mig som en prinsessa. En var sjukvårdsutbildad och undrade om jag behövde sjukvård eller någon hjälp. Jag sa inget om mina hemska skavsår.

Oavsett ingångna skor, tejp och dubbla strumpor hade jag massor med skavsår i början. Jag var dock inte den enda. Sanden åt sig upp i allting trots gaiters.

De värmde en fryst hamburgare år mig och serverade kaffe. Vi satt ute och pratade om vandring och livet. Anza camping hade inte så ofta PCT vandrade längre. De unga orkade bära mat längre sträckor så besöken var mera sällsynta. Jag duschade. Jag sov på min ensamma tältplats. På morgonen åt vi frukost ihop innan jag gick för att ansluta mig till leden. Nej, Anza camping är nog inte värt att göra en avstickare till trots vänliga ägare. Om det inte är kris på mat och vattenförrådet. Men det kändes väldigt amerikanskt på något sätt.

Det finns många platser att fylla på mat i och få en dusch. En stad som de flesta vandrare besöker är Wrightwood (ca 362 mile). Lite utanför stan finns en utmärkt plats att ta igen sig på: https://www.holistichealthdayspa.com/

Ägaren (glömt namnet!) hämtade mig från stan. Jag fick ett underbart rum. Hon tog min smutstvätt, försåg mig med handdukar, schampo och duschkräm. Hon körde mig till en restaurang och affär. Dagen efter kördes vi som hade övernattat i huset till leden igen. Allt för det facila priset 35 dollar/natt ( år 2018). Rekommenderas!

En ort som såg lik glömd landsort vid första anblicken var en livlig plats med odling och turistnäring samt smarta knep för att öka handel och ortens överlevnad. Det var Trout Lake (från Hwy 23 ca mile 2235) med 557 innevånare och närhet till Mt. Adams (bilden högst upp). Jag fick lift av en svampplockare men det gick en pickup två gånger om dagen från/till leden. Orten hade en liten restaurang och jag kastade mig genast över äppelpaj och kaffe. Nej, äppelpajen var inte i topp tre. Jag handlade mat. Träffade andra vandrare som hade tagit gratistransporten. Kanske erbjöds det en dusch någonstans men jag skippade det för att hinna äta och packa mina matvaror innan transporten ut gick. Sedan körde pickup oss till leden med ett stop vid utsikten mot Mt. Adams.

Jag slapp att sitta på flaket. Som en gammal kvinna hade jag alltid förmånen att sitta framme och prata med chauffören. Han körde vandrare hela sommaren och  det var gratis för dem. Hans omkostnader och lön betalades av affären och restaurangen. Till dagen hade han kört exakt 900 vandrare. Affären hade haft 1000 enskilda vandrarkunder. Jag räknade lite i huvudet. Jag hade handlat för 75 dollar och fikat. Om alla köpte för 50 dollar så… Kanske var vandrare och turister de som höll affären uppe? Säsongen var inte slut ens. Det fanns folk bakom oss. De som gick mot söder var också än på leden mot Trout Lake. Transporten var en bra idé även om många  liftade dit. Sedan kom svampplockarna, bärplockarna och vinterturisterna.

Bilen stannade precis vid leden. De snabba unga försvann fort mot skogen och jag var åter ensam på leden. Det var en skön kväll även om miljön var mestadels bränd skog. Mörkret föll och jag satt tält. Jag åt en Huckleberry paj till middag. Det var en specialitet på Trout Lake. Missa inte den om du passerar Trout Lake!

Det finns många andra minnesvärda platser. Jag längtar tillbaka men det blir en vandring eller två i Sverige i år. Det är också vackert och närmare att tillgå.

Men den viktiga frågan – pajen då?

Månen lyste. Natten föll på medan jag gick på riksväg 140 för att ansluta åter till Pacific Crest Trail. Jag hade fyllt på mat och vatten på Fish Lake Resort. Dessutom hade jag ätit den bästa fruktpajen i mitt liv. Det är dag 110 under min PCT vandring.

Jag var nöjd med livet fast ryggsäcken vägde en del eftersom den var full av mat, vatten och gas. Tur att jag tog med mig extra vatten för Cascade Canal, som borde ha varit en vattenkälla, var torr. Jag satt tält vid den torra kanalen högre upp på leden och kokade en kopp te. Jag hade ätit middag på Fish Lake men fyllde nu på med några kex. Jag var alltid hungrig.

Vandrare pratade ofta om mat och drömde om något de skulle äta hemma. Så även jag.

Maten var enformig på leden. Den byggde på två grundstenar: kort  koktid och låg vikt. Nudlar, frystorkat, potatismos, tonfisk, grötflingor eller müsli och sportdryck var basen. Däröver tortillabröd, nötsmör, jerky, kex, nötter, torkad frukt. När jag passerade en mataffär köpte jag choklad, äpplen och apelsiner, tomater och avokado för några dagar. När vädret blev kallare utökades min mat med ost och kokta ägg. Jag fick mycket mat och snask från olika dagvandrare, de som skulle avbryta, hundrastare  och även en hel del från en restaurang vid White Pass gratis eftersom de skulle just stänga.

Jag bar vad jag orkade. Jag åt massor när jag passerade någon tätort. Frukost, lunch, middag, mellanmål ibland trängd ihop på få timmar, ändå var det inte tillräckligt för den mängd energi som behövdes. Jag tappade totalt 14 kilo från min helt normala vikt. Vill du banta gör en långvandring.

Jag åt äppelpaj som efterrätt när jag fyllde på mitt matförråd. Äppelpaj är USA, inte bara hamburgare.  Alla pajer var inte förstklassiga. De serverades inte snyggt, var kalla eller glassen smakade inte grädde. Någon hade äppelmos i stället äppelbitar. Degen kunde vara geggig. Men andra var frasiga med goda äppelskivor och serverades med glass som smakade äkta vara eller lagom vispad grädde. Det fanns även små pajer i pappförpackning i några affärer. Jag tyckte de var så delikata vilket förmodligen var inte sant utan det var sockret och fettet som talade.

Den enda bärpajen jag åt var paj med Huckleberries. På Trout Lake (dag 139) var pajer med de bären en specialitet. Jag köpte en hel paj. Det var min middag ute i den brända skogen med utsikt mot Mt Adams när mörkret föll. Området hade massor med bär på brandareor och så klart hungriga björnar. Jag hade spanat efter bär tidigare i skogen, men torkan hade tagit alla hallon och smultron. Nu, i Washington som var ett regnigare område kunde man äta Huckleberries så man till sist mådde illa.

Så till min ”pajtävling”. Vinnaren blev Fish Lake Resort  där jag åt en persikopaj. En annan vandrare åt äppelpajen den gången. De båda pajerna var himmelska. En frasig botten, ovan den frukten snyggt inlagd i halvmåneformade skivor, inte för mosiga utan lite tuggmotstånd kvar. Inte för söt så något av syran i frukten var kvar, svag kanelkryddning och ett tunt lager nötcrunch. Locket var av deg remsor, puffiga som av smördeg. Lagom varm. Till det hemgjord vaniljglass. Först när jag hade glufsat i mig pajen kom jag på kameran. Sorry! Det var en himmelsk paj.

https://fishlakeresort.net/

https://oregonencyclopedia.org/articles/blueberries_and_huckleberries/#.XDthRM1G3IU

 

Det sista om död och demens?

Även om jag var medveten om min sambos förestående död i snar framtid blev det som ett slag. Vår relation som ett par vilka älskade varandra hade dött åratals innan då han genom snabbt utvecklad demens förlorade sitt minne, sitt aktiva liv och blev vårdbehövande. Han blev min patient och jag hans vårdare. Jag förlorade vårt goda  liv tillsammans. Det var då jag sörjde, i början av den långa demensresan.

Jag tror att vi uppskattar det goda i livet alldeles för lite. Jag tackade för sällan, då. Jag var hans livs kärlek, sa han. Jag var inte förmögen till något så stort, bara något tillräckligt. Kanske därför kunde jag inte lämna bort honom till ett permanent boende? Följaktligen krympte mitt eget liv sakta till närapå intet.

Jag försökte ge honom ett slags fortsättning till den tillvaro vi hade haft. Någon kort lysande stund var allt som vanligt. De stunder krympte till intet. Sedan blev allt ohållbart för mig och han kom till ett permanent boende och dog.

Att svälta och törsta ihjäl med hjälp av morfin är nutidens demensvård. Jag kan inte bedöma om det var rätt åtgärd. För, ingen ringde mig. Jag var hos barnbarn en vecka som barnvakt, i en annan stad. Att inte ringa de anhöriga när döden närmar sig visar hur vården ser med likgiltighet på de mänskliga relationerna. Han man lämnat sin sambo till ett demensboende har man separerat och har inget att säga till. Jag hade fullmakt för besluten gällande hans vård men det var utan värde. Det sättet demensboendet behandlade honom och sket i oss anhöriga blev ett sår som nog aldrig lämnar mig riktigt.

Efter sju dagar kom någon med sunt förnuft till jobbet och lyfte på luren. Då var han borta från denna värld, utom andning och hjärtslag. Döendet blev inte långdraget. Det är jag tacksam över.

Jag hade mardrömmar om hans död i början av vandringen på Pacific Crest Trail. Jag gjorde en ofrivillig sorrow walk genom den Kaliforniska öknen. Jag törstade ihjäl  varje natt. I och för sig gick jag i ökenlandskap och vattentillgången var begränsad men denna törst var mördande. Oavsett hur mycket jag drack var det inte tillräckligt.  Hans död plågade mig. Inte döden i sig utan sättet jag lät honom dö på i det usla stället utan att orka ta hand om honom hemma ändå till slutet. Det var mitt fel.

Sju år blev min gräns. Det är något magiskt med sju år. De sju dödssynderna, de sju dygderna, Jakobs sju års väntan för giftermål med Rakel, sju goda och sju svåra år, de sju underverken, sju veckodagar och olika religiösa betydelser som sju sakrament, den judiska sjuarmade ljusstaken eller att gå sju varv runt Kaba. Nästan sju år med en dement person, avlösning några timmar i veckan, vandring inte ens varje år (min största hobby) och förlust av allt utanför hemmet som kontakten med andra människor… Om jag insett hur det blev hade jag då tagit på mig vården av honom?

Vet inte. Kanske jag bara följe mitt hjärta och gjorde det som var äkta kärlek och förlorade så resten av mitt eget liv?

Under tiden följe jag de hälsoråd som antogs bromsa demens. Bra mat med mycket grönt. Maten har ingen effekt om det lämnas på tallriken. Jag kämpade med hans obefintliga matlust. Promenader, pussel och korsord. Fortsätta bara livet som det var. Det sista fungerade inte så länge. Det har visat sig också att pussel av olika slag inte har läkande betydelse. Det är livet innan, ens utbildning och användning av hjärnkapacitet som bromsar så demensstegen tar något längre tid. Att pussla kan vara roligt i sig. Inget fel i det.

Min sambo hade utbildat sig utomlands. Men han glömde nästan omedelbart det tyska språket.  De dementa återvänder snabbt till ursprungsspråket. Jag minns en kvinna i ett boende som hade återvänt till sin ungdoms hembygds dialekt och inte ens hennes barn kunde förstå henne. Att få vård på sitt eget språk är väsentligt. Det borde gälla även de svenska vårdbehövande gamla. Så är dock inte fallet. Vården av de gamla anses vara bra inkörsport för invandrare till det svenska arbetslivet.

Motion, som promenader och träning, sägs hjälpa det mesta hälsoelände vi kan drabbas av. Du tränar väl?  Dans är det senaste. Dans hjälper så att stegen i demensutvecklingen går lite saktare. Min Kommun tror inte på dansens betydelse. De drog in dansmusiken för de gamla. För dyrt. Dans är ju som en parningslek. De gamla har passerat den tiden. Vad ska de dansa för?

Ja, vi dansade inte heller. Jag bara trampar partnern på tårna. Vi var dock ute varje dag oavsett vädret, men sträckorna krympte med tiden. Hade promenader betydelse? Vet ej, kanske det bara uppehöll förmågan att gå intill de sista månaderna då även det var svårt.

Demensråd är dock bara för att bromsa utvecklingen, inte än att bota eller hindra.

Politikerna är bekymrade för kostnader som Alzheimer och demens orsakar. De hoppas på ett vetenskapligt genombrott, helst ett magiskt piller som håller oss alerta och i arbete tills vi dör utan vård, snabbt och kostnadseffektivt. Äldreomsorg kan man dra in. De gamla sjuka är inte i stånd att klaga. Det finns alltid andra viktigare utgifter.

Det är skrämmande att bli gammal och sjukling. Det är väldigt nära till ättestupa.

Samhällets moral mäts i omhändertagandet av de späda barnen och de gamla vårdbehövande, de sköraste. Moralen i samhället är inte god. Föda barn kan man i bilar och BB tiden är avskaffad. De gamla är bara en kostnad man helst vill slippa. Många andra måttstockar finns men jag finner dessa två som enkla och synliga utan behov av forskning och utredningar. Livets början och livets slut.

Känner du någon dement? Eller har du en dement anhörig? Hur påverkades ditt eget liv?

https://www.msn.com/sv-se/halsa/kondition/att-dansa-och-lära-nytt-kan-motverka-demens/ar-BBR1ghm?ocid=spartandhp

https://www.svd.se/40-000-aldre-lider-av-undernaring-inom-aldreomsorgen

https://edition.cnn.com/2018/12/19/health/reverse-cognitive-aging-exercise-diet-study/index.html

Om pensionsekonomi:

https://www.expressen.se/dinapengar/svenska-pensionarer-ar-fattigast-i-norden/

Om min sambos död:

http://blogg.iniskogen.se/2018/04/12/hal-i-mitt-hjarta/