Julminnen och skuggsidor.

Att vara ett adoptivbarn orsakar många frågor. Skälet varför ens mor lämnade bort sitt barn är bara en av funderingar som uppstår under åren. Att vara annorlunda än resten av familjen kan vara en plåga eller en välsignelse. Att få syndaförlåtelse eftersom man liknar sin far eller mor och deras sämre sidor finns inte. Lik sin mor, lik sin far får en annan betydelse.

Jag blev adopterar under Julen som 11 månader gammal. Jag blev ett udda barn i en strängt religiös familj. Det skar sig ständig. Samtidigt hade mina adoptivföräldrar stor tilltro till att jag fixade saker som de själva inte hade kunnat göra. Jag blev den första och länge den enda med universitetsutbildning i deras stora släkt.

I mitt arbete som terapeut träffade jag livets skuggsidor. 25% av mina patienter med narkotikamissbruk var adopterade.  Jag grubblade mycket på detta. Var risken större för dem eller var de villigare att söka hjälp? Att påstå sociala och ekonomiska faktorer som skäl var uteslutet. Pengar var inte ett problem, inte föräldrars utbildning och position i samhället.

Vi som adopterades under kriget har dock andra kännetecken. Vi hade förluster redan vid födsel eller innan. Vi var fattiga i pengar och kanske även möjligheter. Men så många hade det knapert så vi avvek nog inte. Dock har vi barn födda under kriget byggt upp det välstånd som nu håller sakteligen att krackelera.

Jag har få ljusa minnen av min adoptivfar. Han var en trasig människa när han äntligen kom hem från andra världskriget och efterföljande lång sjukhusvistelse. Han gick till arbete som han skötte prickfritt tills han åter blev sjuk, fick cancer och fick amputera det i kriget skadade benet. Han dog tidigt eller kan det vara sent med tanke på skador och sjukdom. När han låg i sjukhuset före döden blev det mitt ansvar att besluta om vården tillsammans med hans läkare. Så jag reste hem. Min mor och mina syskon la ansvaret på mig. De bad till Gud. Jag skulle sköta det jordiska. Att välja mer eller mindre sjukvårdsåtgärder blev enkelt och svårt.

Han tror på Gud, låt det bli Guds vilja men lät honom inte lida, sa jag. Han dog efter några dygn, 61 år gammal. Det beslutet släppte mig inte på lång tid. Gjorde jag fel? Är det rätt att besluta om förkortad tid? En fråga som är oerhört aktuell även idag.

Jag har ett julminne. Ett barndomsminne, ett av de få med far. Det var inte så säkert att fattiga familjer köpte en stor julgran, det fick kanske räcka med några grankvistar eller liten gran på bordet. Men den Julen skulle vi ha en riktig fin gran. Far lät mig välja en på torget.

Ta en som är lika lång som du, sa han. Du får välja.

Jag var 9 år, ganska kort kanske 120 cm.

Vi gick tidigt på Julaftons morgon. Det snöade med fina flingor. Över det stora torget rådde julstämning. Lyktor och vedkorgar brann. Det var fullt av stånd. Hästar stod vid sidan av  torget. Många granförsäljare. Bönder från landet sålde potatis, hyacinter, ”lanttuhauta” alltså kokta kålrötter till rotmoslåda. Julkärvar för småfåglar. Korvförsäljning och kaffe med bullar. Kanske kunde far köpa korv att ta med hem?

Allt var så fullt av förväntan.

Först köpte vi kålrotsmos. Att göra kålrotslåda till Jul är en finsk tradition.  Mor hade ett recept som sedan har följt mig till Sverige. Nej, det var inga mått i den, bara ös på kålrotsmosen några ägg, äggkulor, vispgrädde, smör och svartpeppar tills du tycker det räcker och ha två kokta mosade potatisar också i smeten så det blir inte så stark kålrotssmak. På ytan skorpmjöl och gör något mönster med kniv som dekoration. Alltså, hon gjorde en stor sats som sedan fanns ändå till Nyår på bordet.

Vi gick runt och tittade på granarna. Jag ställde mig bredvid de och mätte. Till sist hittade jag en som såg fin ut. Pappa prutade lite, det hörde till. Vi hade köpt en riktig gran!

När vi passerade korvförsäljaren sa far: vi tar med lite korv hem.

Vi bar in granen till källaren. Mor kokade kaffe, varm choklad till lillasyster och mig. Vi fick var sin bulle och vi delade på de än varma korvarna. Klockan tolv utlystes Julfriden i radion. Efter det hämtades granen in och dekorerades. Riktiga ljus. Några julkarameller som jag hade gjort. Pepparkakor. Bara några få köpedekorationer. En gammal julängel och en silvrig stjärna högst upp.

Sedan var det en jul i stillhet som jag hade svårt med. Jag var den som alltid sprang ute eller gick in i skogen. Eller läste böcker som inte var religiösa.

Det jag minns av min far är dock inte främst  julgransköp utan hans trasiga inre efter kriget. Den hårdhet och regler han hade för oss alla för att hålla ihop oss och sitt liv. Som barn kunde jag inte förstå, lägga ihop det han upplevt och som kom för alltid påverka hans liv. Han var en perfekt arbetare, en uppskattad medlem i den religiösa gruppen, noggrann och sparsam. Men att vara en kärleksfull far var inte hans angelägenhet. Ord var för män, kärlek för kvinnor. Dock såg jag hur han uppskattade och beundrade mor.

När döden redan satt på vänteläge berättade han för mig om kriget. Jag tror inte han hade pratat med någon om det. Nu inför döden och det han visste om mitt arbete lät han allt komma ut. Jag besparar er om det. Det var ohyggligt. Krig, oavsett för vad, är förfärligt. Hur kan vi bete så mot andra? Far var rädd för Guds dom. Jag försäkrade honom att Gud förlät den som bad, den som hade levt med Bibel som rättesnöre. Kriget och hans kamraters död var inte fars fel. Jag bad med honom. Vad skulle jag göra?

Fader Vår, som är i himmelen!

Helgat varde ditt namn;

tillkomme ditt rike; ske din vilja,

såsom i himmelen så ock på jorden;

vårt dagliga bröd, giv oss idag;

och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse,

utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

För min del hade jag slutat tro på både änglar och Gud åratals innan.

Vad är syftet med livet? Jag har aldrig kommit underfund med det. Livet levs framlänges, förstås baklänges och ofta inte ens det. Styrs vi av makthavare? Är vi hjälplösa inför de stora besluten? Har människan inte förmågan att skilja mellan det goda och det onda? Varför väljer vi att förstöra i stället att bevara?

Kanske har allt varit bara en allenarådande slump? Den tanken befriar oss från skuld.

Vet inte. Vet ingenting. Jag har bara frågor, inga svar. Ibland måste man bara härda ut.

Isolering och Julfilmer

EU rekommenderar självisolering för alla. Isoleringen ska enligt EU-kommissionen gälla sju dagar före och efter en social sammankomst. Svenska tyckare instämmer i kören. Menar de att alla som arbetar ska bara gå hem 7 dagar före Julafton?

Nej, antikroppar är ingen garanti heller. Ett problem är att alla inte utvecklar antikroppar, ett annat är att ojämlikheten riskerar att öka eftersom det inte är gratis att testa sig för antikroppar i alla regioner, enligt statsepidemiolog Anders Tegnell.

Ojämlikhet ökar…javisst. Nu är även Coronatester ojämlik.

Själv har politiker inga problem att isolera sig. På EU nivån kan de bara gå. Ingen kommer att sakna dem över Julen. Jag tror inte heller om vår så kallade Regering tar ledigt nu märks större skillnad. En person räcker säkert som Tegnell kan ringa till. Kan de inte erbjuda sig att arbeta inom hemtjänst eller i något boende och se själva efter hur äldreomsorgen med förbättringspotential ligger till? Riksdagen då? De borde också ta ett vårdjobb som extra resurs. Det är dock tveksamt om alla kunde klara av jobbet.

Nu basunerar Regeringen att Covidvacccin skall vara gratis för alla. Underbart! Regeringen med Löven i täten tar kostnaden ur egen ficka. Det kallar jag solidaritet. För, de menade väl inte att skattebetalare skall …nej, nej, det är en gåva till folket.

Är jag spydig? Rätt uppfattat. När jag ser dödstalen i Sverige och i grannländer känns det att Regeringen här var oförberedd och sen på bollen. De begriper inte ens varifrån pengarna kommer. Gratis? Skäms de inte? Det är bara de som inte arbetar alls, eller inte ha vita jobb och illegala icke skyddsbehövande som får något gratis.

Ja, de gamla som behöver hjälp kan inte isoleras utan får utsätta sig för risken att hemtjänst och vårdpersonal är smittbärare. Vi självgående 70+ har nu varit mer eller mindre isolerade sedan mars. Vi handlar dock mat. Har du varit i affären klockan 7 på morgonen? Då är det bara vi gamla och kanske någon stressad person som försöker handla lunch  på väg till jobbet.

Vem kan isolera sig i 15 dagar? Inte den som behöver arbeta och inte heller den som tänkte sig att handla mat till Jul. Även om jag handlar per Internet så promenerar inte matkassen hem av sig själv. Skulle behöva en robotbetjänt. Finns det sådana att låna? Gymnasieskolor stängs igen. Räddningsplanka? Tror ni att alla ungdomar sätter sig nu hemma och inte öppnar dörren för kompisar eller för utgång? Om barn smittar eller inte har käftats om nog. Nu ska alla  i familjen hålla sig hemma om någon är sjuk. Så dags då. Testningen räcker dock inte till. Var och en får bli en Coronaexpert och göra en bedömning själv.

Kanske hade det varit bäst att stänga hela landet i två veckor? Folk kunde ges en dag att hamstra mat och sedan är det stängt för de lediga. Bara vårdpersonal och polis, brandkår, ambulans och sopgubbar/gummor fick gå ut. Fler oumbärliga? Alla  brott under tiden kunde snabbt straffas med stupstock  på torget. Ingen smittfara precis. Kunde bli en mer lärorik upplevelse än Samhällstjänst eller klapp på axeln.

Men, var inte meningen flockimmunitet? Det kan inte ske om folk inte blir smittade. Om vi undviker att smitta oss och blir det ingen flockimmunitet.  Det var också lite tveksamt med immunitet. Hur länge gäller det? Så de med förstånd i behåll undviker smitta så väl det går. Jag ser fler och fler  med munskydd ute. Som någon viktig person sa: det är inte förbjudet. WHO ska vi inte bry oss om.

Vi kan isolera oss och se på julfilmer. De är absolut harmlösa. Flera av dem når inte ens B filmnivå med B och C skådisar samt är nära på intelligensbefriat. Storyn är densamma. Någon kvinna eller man har inte lust att fira jul. En gammal sorg hindrar det. Död hustru, kär död anhörig eller ett val att flytta till storstad och toppjobb. Någon av motsatt kön (här är det inga könsbyten eller HBTQ än) älskar julen och bor i en liten stad.  Man kan hitta de orten på  kartan i USA. Slumpen, som snöstorm, gör att julhataren och julälskaren hamnar i samma lilla mysiga stad med massor av julgranar, julljus, traditioner och snälla människor. Det är vackert som i ett julkort. Ofta är det en ensam far eller mor med ett tindrande barn, eget företag som är hotad av stadsplanerade eller någon liten komplikation som skrämmer. Men i slutet finner huvudpersonerna varann, alla hinder är borta och när juleljusen lyser hamnar paret under misteln.

I det vanliga livet finns inte många mistlar.

Nej, kvinnorna är inga våp, de är hårt arbetande och väntar inte på prinsen.  Oftast lyckas man också med mångfald, en svart julgransförsäljare, bästa vän eller kunder i en brödbutik med fransk bagare.

Jag tror att folk i de små städerna har haft roligt med filmproduktionen. En massa statister som får se sig själva på den vita duken.

Se en Julfilm. Ja, det finns några med klass som ”Love Actually” och ”Fanny och Alexander”.  Själv gillar jag också Bruce Willis som McClane i den första ”Die Hard”. Det är Jul. Ja, han har en julklapp också med sig. Och, han är en riktig filmhjälte som gör stunten själv. Sist bröt han visst en del ben och sa sig vara – kanske –  för gammal. Han är 65, inte än en riskgrupp för årets risk.

Har du en Julfilm att rekommendera?

PS. Hur ser covid- 19 död ut – egentligen? Jag kollade min åldersgrupp.

3. november var i min åldersgrupp 70 -79 år 7563 personer konstaterat sjuka, 543 intensivvårdade och 1275 döda.

3. december är 12 720 personer sjuka, 707 intensivvårdade och 1473 döda.

 Alltså något omkring 200 personer har dött under en månad i den åldersgruppen under ett av de värsta månaderna totalt. Jag vet inte hur många i den åldern avlider av andra skäl, själva siffran – siffran, inte personerna – är inte katastrofal tills man jämför med våra grannländer. Det finns ca 989 000 personer i den åldersgruppen. (Siffrorna är inte absolut sanning eftersom det är viss eftersläpning eller andra fel.)

Den falska Tomten och en blå gungstol.

Det här är en gammal julhistoria.  Dock har den massvis med efterföljare i nutiden. Folk i stil ”ge mig ett tillfälle så saknar jag moral” utnyttjar möjligheter som finns genom hål i bestämmelserna, illvillig planering eller bara med ond avsikt som ger vinst. Fusk som livsstil. Girighet helt enkelt. Under året har medier avslöjat flera fall, men det finns säkert tusentals i det dolda. Iraks försvarsminister lyfte bidrag i Sverige. Andra använder flera identiteter och på så sätt får mer fördelar. Hundratals personer kan vara skrivna i en lägenhet och få tillgång till de sociala förmånerna även när de inte bor här. Flera politiker fuskade med bostadsbidrag genom att skriva sig till och med hos sin mamma fast familjen hade lägenhet i Huvudstaden. Och de simpla  vanliga småfuskare med uttag från ersättningar fast man inte hade rätt till  några pengar. Mer… Personer som nyss avgick ofrivilligt på grund av lagvidriga handlingar får nya lukrativa uppdrag från sina politikerkompisar. Det är också ett slags brottslig mygel.

Men nu till Julen, Tomten och den blåa gungstolen. Julen då jag förlorade något av barns tro på att alla människor är goda. Även om jag var född under kriget och har ett krigsminne som mitt första var förlusten av tilltro till människor chockartad. Jag förstod inte riktigt hur allt hängde ihop. Jag var ju bara fyra år, nära fem.

Det var julafton. Vi hade varit till torget och lyssnat på borgmästaren som utlyste julfriden. Orkester spelade. Vi hade också besökt den gamla kyrkan vid torget för en kort julbön. Snön föll i stora flingor. Affärernas julljus lyste. Staden var så vacker.

Julgranen dekorerades efter besöket på torget. Far satt i ljusen, de var förstås riktiga ljus. Jag hade gjort julkarameller och hjärtan, något missformade, av papper. Mor hängde i pepparkakor, röda äpplen och riktiga karameller i granen. Vi hade bara några få köpedekorationer. Överst i granen satt en gammal julängel och ovan den en stjärna. Grannen hade alla världens flaggor i sin julgran. Det var så spännande att tänka sig hur många länder fanns i världen. Vår gran hade bara en remsa glitter.

Far tände alla ljusen. Granen var så vacker!

Efter  en tidig middag skulle Tomten komma. Far och mor hade lovat det. Jag hade önskat mig en gungstol. Jag vet inte varifrån den önskan kom. Jag kände inga barn som hade en gungstol men alla hade en pall, även jag. Min var röd. Gungstolen skulle vara blå och på ryggen en målad tupp.

Jag hängde i fönstret och väntade.

Då såg jag Tomten. Han hade en hästdragen släde men han åkte helt åt fel håll med några säckar och en blå gungstol. Jag skrek: där åker tomten med en blå gungstol! Pappa kastade ut en blick, svor (han svor aldrig eller använde fult språk) och han hoppade strumplästen ut genom fönster.

Stoppa tjuven, skrek far. Hans skrikande fick folk på gatan att reagera. Andra i huset tittade också ut och snart sprang flera män efter Tomten.
Tjuven valde en dum väg, förbi polisstationen och där greps han. Tjuvtomten firade sin jul bakom lås. Far i sin tur släpade en säck och gungstolen hem. De andra plockade också sina julklappssäckar med sig. Jag antar att polisen tog hand om hästen. Man hade ju än hästridna poliser.

Min far hyllades som hjälte. Alla berörda familjer i huset kom till oss och tackade honom. Alla hade med sig någon julklapp till min modige far. Men far gav mig äran för jag hade ju upptäckt tjuven. Jag som hade larmat fick extra karameller.

Vi hade räddat Julen.

Hur kunde detta hända? Barnfamiljerna i huset hade gått ihop om en tomte från tomteförmedling. Julklappspåsarna ställdes på en avtalad plats med namnlappar på. Men Tomten lät tillfället göra tjuven. Han hade inte räknat med ett barn som hängde i fönstret i väntan på en blå gungstol.

Jag grubblade över tjuvtomten. Kunde det finnas andra elaka tjuvaktiga människor, inte bara de ryssar som sköt min far i benet och dödade min farbror som alla tyckte mycket om? Död var dock än bara ett ord. Innehållet, döden som slutgiltig, kommer för barnen senare, kanske vi åtta år ungefär. Men ryssarna var onda, det visste jag. Kunde Tomten ha kommit från Ryssland och vara en falsk sådan och inte från Korvatunturi där den riktiga Tomten bodde?

Det var svårt. Jag förlorade tron på Tomten och blev avvaktande mot människor jag inte kände. En falsk eller en riktig? Den frågan är aktuell även idag för många människor.

Som äldre funderade jag vad den falska Tomten planerade att göra med alla klappar? Skulle han sitta hemma i klapphögen och känna sig rik? Att stjäla julklappar från fattigkvarter hade föga säljvärde. De var barnböcker, ritpapper, färgpennor,  en tröja och kanske ett  par vantar man fick som julklapp. De leksaker  som fanns i paketen var inte köpta i den fina leksaksaffären utan från en billighetsförsäljning på Tempo. Fruarna fick något till köket, kanske ett nytt förkläde och män fick hemstickade strumpor eller en tröja, högst en bok med bilder på fäderneslandet.

Att bli rik på stölden var en rejäl felkalkyl om han inte hade en skara barn hemma, lika fattiga som vi i hyreslängan nära tågstationen.

Idag har falskhet sin givna plats i vårt Samhälle. Kan du blåsa någon av pengar så gör man det resonerar alltför många. Att slita av en jacka från ett barn är vardag. Att lura gamlingar är bara som en sport. Att blåsa Samhället räknas som om pengarnas värde tillverkades i Riksdagens källare, inte av människor genom arbete och skatteinbetalning.

Kanske Jultomten också har passerat sin glanstid? Önskelistor är ofta köporder till stackars föräldrar vilka idag balanserar på en tunn lina om kärlek till sina barn. Föräldrar får snarare höra att de förstört världen och stulit barndomen än få innerlig tack över det slit och förmåner nutidens svenska barn erhåller genom sina föräldrar och landets skattebetalare.

Jag undrar vilken väg vi kommer att ta nästa år och sedan? Utan en Regering som inte ser hur utvecklingen sker är vi illa ute. Det är som om vi backade mot det som inte fungerade förr, det vi ville från i stället att ens behålla det vi än har: yttrandefrihet, skärvor av demokrati och jämlikhet på papper mellan de två kön vi förr hade. Ett slags trygghet i att om vi råkade illa ut utan egen förskyllan skulle det Samhället vi betalade skatt till ta hand om oss. Eller när bli gamla vill jag tillägga. Vad sen? Det är som om varningsklockorna hade ringt länge och nästan tappat klangen.

För en stund vill jag inte grubbla. Det är Jul nu, en kristen tradition, dock förvanskat till mer shopping och mat än tro. Men håll ihop, tänk goda tankar, tänd ett ljus och besvärj mörkret.

Ha en God Jul! Ta hand om varandra! Familj och närstående, de vi älskar, är det enda värdefulla vi har.

Speciellt tack till min bloggsponsor!

And to my American Friends: I wish You Merry Christmas and Happy New Year!

En till gör väl inget? Om stölder och julklappar.

Flera av mina forna patienter försörjde sig med drogförsäljning,  stölder och snatteri. Nu när de var gravida kom deras stöldverksamhet i annat läge. Ja, de flesta patienter var missbrukare eller partner till en missbrukare, det var ju en specialistmottagning för drogberoende familjer. Det var vanligen inte något problem att hjälpa dem att överge missbruk. Försörjning var en svårare sak. Sluta sälja droger eller stjäla satt en utan försörjning, kanske på bar backe.

Socialtjänsten var sällan välvillig. Att hjälpa en hel familj vidare till behandling innebar en rejäl kostnad. Min kamp skedde med Socialtjänsten, sällan med patienten. Jag misstänker att det inte är annorlunda nu. De som håller på med drogmarknad har dock mer multikulturell prägel idag tack vare våra öppna gränser.

Jag hade en patient som hade försörjt sig med försäljning av droger. Hon var stor på branschen. Men hon fick välja planerad LVU för det kommande barnet eller att sluta sälja knark. Hon var också duktig på att snatta. Hon försökte sluta. Droger gick snabbt men att försörja sig var värre.

En dag kom hon till mottagningen i en mammaklänning. Hon såg söt ut. Då sa hon: jag var nästan hederlig, jag bytte bara till en prislapp jag hade råd med.

Vad säger man då?

, sa jag. När ditt barn går till barnkalas med en present du snattat eller bytt prislapp på och han är än dum nog att säga det, hur många kalas blir han bjuden då? Kommer du att ha barnet med dig när du förser dig med stöldgods eller skaffar du en barnvakt? Jag bara undrar.

Ridå.

Snart är det jul. Jag misstänker att en del av julklapparna är stöldgods. Ligorna har bråda dagar. Om du kollar något fönster med elektronik eller smycken länge kommer kanske en kille fram och lovar dig billigare pris i morgon. Hälften så där. Det är bara att beställa. Även affärer kan sälja stöldgods eller insmugglade varor. De är varor med billigare pris.

Det är många som tar chansen. Alldeles vanliga människor som lever hederligt liv, arbetar och vill fira en bra Jul med familjen stöder den kriminalitet som gnager på vårt samhälle.

Det kanske inte beror på girighet utan känslan att rättvisa och trygghet i Samhället håller på att försvinna? En till gör inget.