God Jul!

046

img_5693

img_4250-2

Snögubben är från annat år. Här är det snarare höst än vinter.  Hoppas ni får en god jul. Glöm allt elände för ett tag och ta hand om varandra!

En julhistoria om ett annat barn.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta hände på den tiden då jag arbetade på Huddinge sjukhus som kurator. På Julaftons morgon ringde en barnmorska och frågade om jag kunde komma in, till förlossningen. Hon hade lite panik i rösten. Ett barn hade fötts på morgonen. Modern var påtänd av heroin. Hon hade promenerat in med fostervattnet rinnande, utan några som helst papper eller mödravårdsjournal. Hon var vresig. Barnet mådde dåligt och hamnade på neonatal för avgiftning.

Jag åkte in. Jag tittade på barnet, en klen pojke som skakade i kuvös med en massa slangar på sin lilla kropp. Jag gick till moden som låg kvar på förlossningen

Modern var både gråtfärdig och grinig. Hon hade planerat att avgifta sig precis till förlossningen, men barnet kom i förtid. Barn till heroinister brukar komma i förtid. Miljön i magen är så förfärlig att barnet vill ut. Mödravård? Nej, det hade hon inte haft tid till. Hon hade varit där en gång, men inte mer.

Vad gör man med ett sjukt barn och en abstinent mor på julafton? Barnet omhändertogs av socialjouren per fax, men behövde vård på neonatal en längre tid. Modern fick plats på enskilt BB rum där hon fick hjälp med avtändning och sin hälsa. Jag föreslog att hon kunde be hjälp från Socialtjänsten. Hon kunde be att bli placerad tillsammans med barnet i ett mödrahem för utredning. Nu, gråtande och skakig   gick hon med på vad som helst. Tack, tack, tack…

Att hamna i ett mödrahem ger lite tid att inse situationen och söka mer hjälp eller att lämna barnet i annan vård. Man kan inte lämna bort något man inte har haft. Att rycka bort barn från olämpliga mödrar på en gång efter förlossning fungerar illa. Man måste bli mor, psykiskt, innan man kan tänka till vad är bäst för barnet. Bråk och rättegångar är usel lösning.

Hennes livshistoria från ett missbrukarhem fram till gatan får ni bara ana. Men resultatet kan jag berätta. Hon gick till ett mödrahem med barnet, därefter till behandling bra bit från Stockholm, från sitt gamla liv. Efter fem år avvecklade jag kontakten och läget var bra. Jobb, bostad, drogfri, barnet mådde bra. Men det märkliga var att under min tid som kurator på det sjukhuset föddes varje Julafton ett barn vars moder var en påtänd, för socialtjänsten okänd kvinna.

Var det julbarnet som påtalade oss om livets skörhet? Vad det barnet som skulle hjälpa oss att öppna våra ögon att se hur illa livet for med några av våra medmänniskor? Eller var modern bara en av dessa dårar som började ta droger för att må häftigt och bättre men fastnade och kröp nu fram gravid från gatan och fick möta livets största allvar?

(Detta är en gammal berättelse från Julen 2008. Bilden en annan mor som samhället inte hade plats till under förlossningen.)

 

Årets julberättelse och liten påminnelse om Julens mening

DSCF0037

Årets julberättelse är ett barndomsminne. Jag har ganska få barnsliga barndomsminnen eftersom vi som föddes under kriget blev vuxna för fort. Då menar jag vuxna i ansvar, inte i sättet eller prylar. Inuti mig fanns ett barn, skalet betedde sig som vuxen. Jag uppfattades som väldigt ansvarsfull redan vid fyra år.

Ett av de få minnen är en blå gungstol.

Jag vet inte hur den julklappsönskan uppstod. Kanske hade jag sett en blå gungstol någonstans. Jag önskade mig en blå gungstol med en tupp målad på stolsryggen. Tuppar var något magiskt. Jag hade sett en bild på skolbokspärmen och inuti den fanns ju all hemlig visdom. Var man duktig värpte tuppen ett ägg. Jag förstod ganska snabbt att det var bara en lögn som skulle få barn att bli flitiga. Jag kunde läsa men vi hade få böcker, bara Bibeln, religiösa skrifter och Morgontidningen. Jag skulle fylla fem en månad efter julen.

kukkokukko2

På julafton var jag uppskruvad av väntan. Den riktiga Tomten skulle komma, det hade far lovat. Familjerna i hyreslängan hade gått ihop om en Tomte från tomteförmedlingen. Julklapparna var ställda i källaren enligt avtal. Julmiddagen var förbi och jag hängde i fönstret och spanade efter Tomten. Hastigt såg jag honom med en hästdragen stor kälke. På kälken låg säckar och en blå gungstol. Men han åkte från vårt hus, inte mot gården.

Jag ropade: Där åker Jultomten med en blå gungstol!

Far kastade ut en blick, svor (han hade aldrig svurit för det gjorde inte en god kristen) och ryckte upp fönstret, hoppade ut, började ropa på hjälp och springa strumplästen efter kälken. Några män anslöt till jakten. Strax fångades den tjuvaktiga Tomten in för vi bodde alldeles nära en polisstation och poliserna promenerade ute för att säkra julfriden. De hjälpte till med alla säckarna. Hela huset tackade far för den fina insatsen. Jag har ett dimmigt minne att han fick en flaska glögg av någon, men han drack ju inte något med alkohol i. Det var den enda gången vi hade en Tomte från en förmedling.

Jag fick min gungstol med en målad tupp. På fjärde klass vann jag en internationell teckningstävling om tuppen som symbol i olika länder. Priset var äran och lite pengar. Gungstolen ärvdes av mina syskon och sedan av systers barn och lektes till sist sönder. Jag har ingen bild för kameror var inte vanliga på den tiden.

Dagens barn, även de små, har andra drömmar än jag hade. På önskelistan står saker som inte ens fanns under min barndom. Barnen har också en möjlighet att bli behandlade som barn, inte som vuxna och förstående. Inte på alla platser och i alla lägen men i stort har barnens tillvaro förändrats radikalt. Frågan är om vi nu är på väg vidare eller baklänges?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

God Jul till er alla, oavsett hur och om ni firar Jul. Men stanna upp och ägna en liten stund för huvudpersonen och då menar jag inte på Kalle Anka eller Tomten. Jag tror att vi bör hålla hårt i våra kristna traditioner, kärleksbudet och frid på jorden så inte andra, ovälkomna krafter rycker de ifrån oss. Oavsett om vi är troende eller inte är Julens mening en strålande tanke.

PS. Barnet i fönstret är av yngre årgång.

 

 

 

Om vikten av Julkalendrar och reserv i skafferiet

IMG_4879När min familj åkte till Vietnam i slutet 70 talet funderade jag på vilka saker vi inte ville vara utan. Mitten januari fick vi utresedatum och vikten på den tillåtna fraktlådan. Jag gick till bokhandel för att köpa julkalendrar för årets jul.

De var lite nedlåtande i affären och upplyste mig om datumet, att tiden för julkalendrar var slut. Jag lät dem att hålla ett tag, elak som jag var, sedan berättade jag om skälet till mitt fel i tiden önskan. Kunde de ha några bortplockade kalendrar kvar?

De gick genast till förrådet och jag köpte julkalendrar, ritpapper, pennor, spel, och barnböcker. De önskade mig trevlig resa.

Lådan kom först nära Julen. Den hade stått i hamnen några månader med alla andra lådor tills några av oss gjorde helt enkelt inbrott i hamnförrådet för att få både privata lådor och önskade matvaror till Jul. Allt var kvar i vår låda, förseglad med spikar, skruvar och järnband runt. Våra barn var de enda med julkalendrar den första december. Det var en liten dos av lycka även för grannbarnen som ville se vad som gömde sig bakom luckorna. När firman delade ut plastgranar och vi hittade några julgranskulor i diplomatshoppen var det jul, fast pepparkakorna blev väl annorlunda.

Man måste ligga i steget före för saker som är oumbärliga, som har betydelse eller som räddar livhanken. I Vietnam var det saker som cykelreparation, sytråd, knivar, pennor, plåster, värktabletter, ljus, batterier,  verktyg och papper för än så länge kom det inget papper från pappersbruket vi skulle bygga. På utlandsresor hamstrade vi kläder och allt som skulle behövas de närmaste fem månaderna. Vi hade en egen mataffär men tillgången var varierande.

Idag är även folket i Vietnam på väg att bli konsumenter som vi. De har passerat oss rejält i PISA. De vet att bra skola och flitiga elever är framtiden i en konkurrensutsatt värld.

I dagens läge här hemma gäller andra ”bra att ha saker”. Det är klokt att spara ens oersättliga bilder inte bara på egen dator utan på någon annans dator också och ha ett extra minne. Det är att klara några dagar om strömmen går. Vid strömavbrott tar vattnet slut, affären stänger och så klart fungerar inte de små plastkorten vi har i stället fysiska pengar. Att tro någon annan tar ansvaret vid en kris är naivt – för att använda ett modeord – för det kommer inte den där mystiske ”någon annan” och förser dig med livets nödtorft.

Förr var uppfattningen om tillräcklig beredskap 72 timmar men nu anser man att vi borde ha resurser för 5 – 10 dagar. Vissa är preppers och skall klara månader och de förbereder sig för katastrofer på ett systematiskt sätt. Vi andra borde hamstra lite. Krisberedskapen är låg i Sverige, både den fysiska och psykiska. Vi importerar minst hälften av vår mat.

Att ha rimlig reserv för en vecka är bättre än inget.

Detta händer om transporterna stoppas en vecka:
Dag 1: Mjölk och färskbröd tar slut i butikerna
Dag 2: Färskvaror tar slut i livsmedelshandeln, störningar i kollektivtrafiken
Dag 3: Mejeriprodukterna i butikerna är slut, tydlig brist på drivmedel, skolbespisningen serverar rester
Dag 4: Brist på livsmedel, alla drivmedel slut på tankstationerna
Dag 5: Skolmaten helt slut, restauranger stänger, många fordon får ställas

OK, hur många dagar klarar du efter Julhelgerna när julmaten är uppäten och den gråa vardagen är här? Better safe than sorry?

http://www.atl.nu/lantbruk/vi-har-gjort-oss-s-rbara
http://cornucopia.cornubot.se/2015/12/nej-72-timmar-racker-inte.html
http://www.atl.nu/lantbruk/sveriges-sj-lvf-rs-rjningsgrad-r-0