Vinter och Internetvinter?

Jag såg en del förbudsskyltar under min vandring på PCT.  Detta låg på ett område där snö var garanterat bristvara, året runt.  Men det var inte snö jag tänkte på utan EUs försök att reglera Internet. Internetvinter?

EU:s nya upphovsrättsdirektiv är på väg mot en sista, avgörande omröstning i Europaparlamentet. Jag klipper bara några rader och önskar att ni läser resten själv, länkar nedan. Det finns protestlista också att skriva på.

Artikel 11, »Länkskatten«:

  • Att återge mer än enstaka ord eller mycket korta utdrag ur tidningsartiklar (eller alla media?) kommer att kräva en licens. (Exakt vad detta betyder lär domstolarna få reda ut.)
  • Detta skall gälla utan undantag. Vilket innebär att även privatpersoner, småföretag och ideell verksamhet kommer att omfattas.

Skall vi bli kriminella allihopa? Hur skulle kontrollen ske? Är uselt insatt. Visst vill jag inte att min text och bild stjäls  och hamnar i kontext jag inte kan stå för (händer det? ). Folk får gärna låna om de skriver till mig en rad om det och lägger en länk. Många av oss bloggare använder ju andras material, nyheter mm och uppger en länk varifrån. Det är ju ofta själva vitsen med inlägget. Hur skulle reglerna bedömas för det? Vet ej.

Denna bild från Aurora, vinter i Umeå.

Nu ska jag inte måla upp Internetvinter utan alla som använder någon plattform bör nog ta en titt på EU förslagen. Kan vi sitta alldeles lugnt och vänta på vad EU överheten i sin visdom reglerar och  beslutar det som bäst gagnar yttrandefrihet? Jag skrev i alla fall på protestlistan. Mitt förtroende för politiker är tämligen begränsad. Yttrandefrihet är för viktigt för att sjabblas bort..

En dags Stockholmsvinter.

Har Internet stulit våra barn?

Kan jag gå nu, sa barnet när vi bakade kakor till Julen. Kakorna var i ugnen.  Okej då, sa jag fast jag ville säga nej, du gör färdigt. Internet drog. Det spel hon spelade innan baket var mer spännande än att baka kakor.

Baka kakor har vi gjort så många gånger. Den fantasivärlden hon byggde på Internet var en nyare upplevelse. När kakorna var färdiga satt jag mig med henne för att se vad var så spännande att det gick före julbaket.

Hon hade byggt ett hus med en katt som gick omkring, en kvinna bodde i huset, barn kom från skolan, trädgård… det var ett fint bygge.  Nu styrde hon händelserna i huset. Inget julbak dock. Det var ett fantastisk bygge.

Som mormor blir man tämligen obehövlig i att sysselsätta barn som hunnit bli över tio år. Någonstans där ökar användningen av digitala medier. Internet fixar innehållet. Man blir snabbt en som ser till att hemmet fungerar, tvätten fixas, huset dammsugs, mat lagas, i tid till skolan, ett slags ”ha koll” person. Tiden då man gjorde roliga saker som julpyssel tillsammans med barnbarnen försvann ungefär efter tioårsåldern. Lägg till  läxor och aktiviteter flera kvällar i veckan utanför hemmet så blir det inte mycket tid över, varken för kakor eller Internet.

Man är inte så rolig längre. Internet har slagit ut oss gamla.

Kanske har flytten från mormor till Internet skett  ännu tidigare för andra? Nu under jultiden ser man flera äldre gå ut med barn som ser ut att vara barnbarn. Barnet håller i en mobil och stirrar i rutan medan den medföljande äldre försöker säga något. Bäst att bli intresserad i vad som händer i mobilen? Annars är man väl ute?

Jag är inte riktigt förtjust i barndomsupplevelser som sker per Internet. Den magiska rutan stjäl våra barn. När man väl släpper in barnen i Internetvärlden blir det som en drog, svår att avbryta. Forskare säger att Internet stimulerar samma punkter i vår hjärna som droger. Inte märkligt att vissa inte kan avbryta spelandet. Internetmissbruk är nu mera klassad som vårdbehov.

Vi outsourcar vårt minne till en hårddisk. Hur påverkar det vår förmåga att minnas och sortera information? Blir vi dummare fast informationsmängden borde spå annat?

Det finns en massa kunskap på nätet, inte bara skräp. Det är som en jättestor uppslagsbok. Frågan är vad och hur barnen väljer? Youtube med kändisar? Till min glädje insåg jag att mina barnbarn är som svampar. De suger åt sig information. Frågan är om de i den åldern kan sortera ut det falska, de för dagen ”rätta åsikterna”, utsagor avsedd att påverka? Snopet var de i alla fall att få veta vissa saker som i svensk press presenterades som sanning medan de inte stämde med verkligheten, alls. Inte när man började vidga sina vyer med utländsk press.

Va?! Median ljuger!

Ja, massmedian har sin agenda. Det har också mormödrar.

————————————————————————————–

Den överskattade naturen mot det trygga TV spelet.

069

Natur och barn låter så självklart. Föreställer vi inte barnen på en sommaräng plockande blommor, med en kanin i famnen på en bondgård, i skogen på picknick eller på en utflykt i det vilda med en kanot och tält? Nej, det var att ta i. Nutidens barn ser vi med en Ipad eller dator spelande det senaste dataspelet medan föräldrarna sitter med Facebook.

Lider vi till och med av ”Nature deficit disorder”?

Många barn känner empati med djuren. Hur många har inte berättat hemligheter eller fått tröst av sitt husdjur? Djur hjälper barnen öva ansvar genom att ta hand om ett levande väsen, nog så bra övning inför framtiden. Djur ökar respekten för allt levande.

Barn har dålig kontakt med naturen. I undersökningen, där 1 010 föräldrar till barn mellan två och tolv år tillfrågades nu i juni månad, hade 24 procent inte varit över huvud taget i naturen (i en skog, vid havet, en sjö eller en äng) den senaste veckan, och nära hälften av barnen, 47 procent, hade bara varit i naturen i en timme eller mindre. (Vet ej om park räknades.)

Samtidigt hade hälften av barnen, 49 procent, tillbringat fem timmar eller mer framför tv:n under samma junivecka – och 58 procent av barnen hade varit fem timmar eller mer framför en dator, mobil eller surfplatta.

Vad gör föräldrarna och barnen på den gemensamma fritiden? Behöver barn tas till skogen eller räcker det att förse dem med en dator? Det finns ju många natursidor på Internet, garanterat utan farliga djur, skrubbade knän och fästingbett. Är det föräldrarna som är ointresserade av naturen eller har barnen förlorat lusten att bygga kojor i skogen, klättra i träd, titta på små djur genom en lupp och plocka bär? Introducerar vi naturen till barnen så de får lust att utforska mer?

Ser vi naturen som en nödvändig del av barnens liv? Kanske inte. Men utan Internet skriker alla.

När jag skrev om natur och barn på en sajt för föräldrar – de bad mig – fick jag kommentarer som att naturen var överskattad eller att skola och daghem sköter väl det. Hur ser vår fritid ut med barnen? På lördagar ser jag många familjer i vårt centrum och hamburgerbar  är fullt. Fritiden går åt att handla, städa, äta och förmana? Tiden är så knapp för nutidens föräldrar. Det är fråga om prioritering, att fördela de få timmar som kvarstår efter det nödvändiga arbetet och hemarbetet. Natur får stå tillbaka. Det är så mycket annat som får stå tillbaka.

Det händer att naturen också föreställs som farlig för barn och skräckrapporter om farliga vargar dyker ständigt upp i media. Insekter som gör oss sjuka, svampar som tar död på oss, stigar man bryter benen av, träd man ramlar från och får hjärnskakning… Att skrämma är en verklig björntjänst utan björn. Det hjälper inte barnen att ta del av vår natur.

Det är inte bättre tjänst för barnen att de får sitta med ett våldsamt datorspel och försöka ta ihjäl så många det går.

Att vara i naturen ökar förståelsen för miljön och den förmågan lär bli nödvändig för våra barn. Kanske en bra idé för oss äldre att ge naturupplevelser till barnbarnen i stället prylar barnen inte hinner att leka med. En fjällvandring med mormor eller kanottur med farfar är en present som räcker länge och skapar minnen.

IMG_2784 - kopia

Många barn rör sig för lite. Precis som för vuxna är det en fördel för barn att vara rörliga. Barn som rör på sig blir smartare och de lyckas bättre med studier. Motion påverkar hjärnan positivt. Rörelse och sport ute minskar risken för fetma.  Hur mycket rörelse är då tillräckligt? Det sägs inte. Många barn sportar några timmar i veckan intensivt ,men sedan tar datorn vid för många timmar. En daglig dos av motion vore förstås idealet. De barn som går eller cyklar till skolan har redan en fördel mot dem som får åka bil.

Nu ska vi hälsofostras av självaste Kungahuset. Måndag den 4 juli besökte Prins Daniel Visby, Almedalen, för att delta vid seminariet ”Våra barn och ungdomars fysiska ohälsa – hur enar vi Sverige?”?

”Tillsammans med ledande svenska företag, stiftelser och ideella organisationer lanseras idag GEN-PEP, en icke vinstdrivande organisation med visionen att alla barn och ungdomar i Sverige ska ha möjlighet och vilja att leva ett aktivt och hälsosamt liv. GEN-PEP arbetar för att sprida kunskap, inspirera och stödja såväl barn och unga, som föräldrar och andra vuxna i barns närhet”,

Initiativtagare är Kronprinsessparet. Prins Daniel har ju haft träning som yrke.

Hur det skall ske i praktiken får vi se. Kanske fungerar det bättre än kampanjer med brödskivor från Socialstyrelsen. Men inget hindrar oss att söka upp den närmaste skogen. I Stockholmstrakten är blåbären mogna.

Att bara surfa på Internet skapar inga minnen.

Så här på Nobeltider tänker nog många varför vissa är så smarta och vi andra bara medelmåttiga om ens det. Vad har de för hjärnor? Den som är lärare eller har varit det skulle säga att somliga är faktiskt  intelligentare än andra men det anses nog förtryckande i vår PK värld. Även våra minnen är olika. Jag minns och lyfter upp annat än mina barn från deras barndom och min mor kom ihåg saker jag helst velat glömma och annat jag glömt fast det var värt att bevara. Inte bara vår förmåga att lösa svåra uppgifter är olika utan hur vi tolkar det som har hänt.

Hur ser vi på det som har hänt? Som en positiv dröm? Vi är ofta mer positiva än det var i verkligheten, vi tolkar uppåt. Vad skulle hända om vi såg mer realistiskt på det förflutna?
Kanske skulle vi vara deprimerade. Det finns studier som visar att deprimerade personer har en mer realistisk syn på det som har inträffat än andra.

Detta säger hjärnforskaren Pontus Wasling, som är specialiserad på minnets minsta beståndsdelar, synapserna. De är nervcellernas kopplingsstationer och en förutsättning för att allt vi upplever bearbetas och kopplas till tidigare upplevelser. Ja, han fick inget Nobelpris, men har gett ut en bok: ”Minnet fram och tillbaka”.

Vi alla har ju massor av ”dåliga” minnen som sitter lik klister. En del använder år i terapi för att försöka bli av med minnena.  Det kan vara övergrepp, orättvisor och tunga förluster, må dåligt på något sätt, feltolkningar eller krigsminnen vilka är vanliga igen, som vi inte blir av med hur än vi pratar om det eller undertrycker minnena. Vad än jag vill göra med mina minnen, sitter de kvar. De roliga och mera flyktiga händelserna försvinner fortare.

Vi har också vanan att försköna våra minnen. Skolbetygen var bättre, barnen snällare och semestern härligare när vi plockar fram våra minnen. Tänk bara på skrytet på Facebook. Hur mycket är riktigt sant? Om vi inte gjorde så vore livet ju fattigare, eller? Varför skulle jag komma ihåg något dumt av mina barn? De är ju de bästa som hänt mig. Att vara helt realistisk i livet vore förödande. Om livet är utan toppar, lyckokänslor, segrar och utan mening kan vi inte orka leva om vi inte dövar ner oss med droger, lagliga eller olagliga. Mina patienter hade alla oerhört tunga minnen. Det var inte lätt att vända depressionen till mer normal nivå utan droger. Inte heller var det enkelt att rubba deras tro att de var alldeles kapabla att klara av moderskap utan kunskap, stöd och resurser. Det är svårt att erkänna sin oförmåga och be hjälp, det tar tid att lita på någon när det inte finns tillit till världen.

Hjärnan skulle nog behöva glömma snabbt vissa saker men andra kräver repetering. Idag skippar många skolbarn det som upplevs tjatigt: repetera. Det är så vi lär oss och gör en grund till ”jag vet att” som sedan leder till mera praktisk kunskap ”jag vet hur”. Utan det ena blir det inget av det andra.  Många tror att Internet löser våra kunskapsproblem. Det är bara att söka. När jag tog ECDL kortet fick vi lära oss att söka. Jag tog ett ämne som var mig bekant och de första sidorna hade garanterat fel information. När jag gick i skolan, i den gamla pluggskolan, sa läraren att gångertabell var grundläggande för matematik. Vi skulle kunna det till den grad att om hon väckte oss mitt i natten skulle vi ge rätt svar till 7 x 8 eller vad än hon frågade. Då räckte den rika flickan i klassen upp handen och sa att hans far hade köpt en räknesnurra till henne så hon kunde räkna om det behövdes. Idag ropar hela klassen IPad och Google!

Det räcker inte med Internet för att utveckla minnet men det kan vara till hjälp att lära sig mer. Men det kan räcka med en enda händelse för att plåga oss resten av livet om vi inte lär oss acceptans. Människan är anpassningsbar även om vrede över missat liv ibland angriper en. Sinnesrobönen är bra på att repetera ibland.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Reinhold Niebuhr 1926

Bild: det moderna barnet lär sig hur man borstar tänderna med hjälp av katten på Internet.