Ombytta positioner?

Jag städar bokhyllor. Packar in en hög böcker ingen kommer att läsa mer och hoppas att någon vill ha de. Hittar en gammal bilderbok om min gamla hemstad, staden jag flyttade ifrån till Sverige utan tanke att bli kvar.  Men så blev det om man borträknar några år i ett annat land.

Sverige var länge ett slags modell för Finland. Det första en finsk utredare gjorde förr i tiden var att beställa en motsvarande utredning från Sverige. Sedan gjorde man en studieresa till Sverige. Jag minns när Finland byggde sin första stora förort. Stadens styre och byggherrar kom till Sverige, av en slump även till den förorten, Orminge, där jag hade nyss köpt en lägenhet. Som representant för bostadsrättsföreningen fick jag svara på deras frågor.

De undrade över det som inte fungerade när vi flyttade in.

Vi radade upp: långt till Vårdcentral, inga affärer utom barack för mataffär, inga arbetsplatser nära, vägarna lervälling och träd noggrant nedhuggna för stora gräsmattor, usel kollektivtrafik, fem kilometer till närmaste daghem, bara lågstadieskola, inget för de större barnen utöver en bollplan.  Ja, vi hade egna planer i gång men de tog vi inte upp.

Kommunpolitikerna som var med tyckte nog att vi boende var pest. Men de byggde sedan ett centrum, skola och daghem, flera hus, mera hus, villor och med tiden svällde orten ut till en liten stad med det mesta i.

Hervanta, Tammerfors.

Av ren slump bodde min syster sedan i den nya finska stadsdelen. Jag kunde se och höra att våra ”det fungerar inte” hade eliminerats redan när de första flyttade in. Även den förorten växte sedan.

Idag åker inte finska representanter hit så ofta om alls för att höra hur vi gör för att ta efter. Kanske ser de vad som inte fungerar precis som då 1969. Vi har blivit mer varnande exempel än förebild. Skola, sjukvård, polis, invandring… Storebror har krympt. Finland har blivit större. Sverige har tappat sin fördel. Är det ombytta positioner?

Kanske bör vi göra som finnarna som var på besök? I stället valfantasier och nya löften,  bör vi ställa oss frågan: vad är det som inte fungerar och hålla oss till det? Kanske inte analysera så mycket utan skrida till verket och åtgärda. Ett slags brandkårsutryckning. Ni vet rädda, släcka, utreda, reparera. Inga långa tidsödande statliga utredningar när det brinner, bara raka frågor till de berörda. Som varför vissa yrkesgrupper flyr jobbet? Vad är det som behöver brandsläckare hos polisen, vården, skolan, den misslyckade integrationen? Jag tror inte vi har tid att grubbla så mycket utan agera brandkår. Det vi redan har måste börja fungera bättre, inte nya fantasier. Vi måste komma till skott innan allt rasar.

Många av svaren finns redan men det är få som bryr sig. Helst vill man täppa till munnen på dessa olyckskorpar vilka säger som det är. Visselblåsare är problemet, inte svårigheterna.

Jag fortsätter att städa mina bokhyllor. Det är inte mycket mer jag kan göra idag. Ingenting jag gör har längre någon avgörande betydelse. Jag är bara en som ibland kraxar lik en olyckskorp.

Har även Finland tappat kontrollen över asylsökanden?

vienan-karjalan-pakolaisia_1381

Kaos eller normalläge? Jag har vissa minnen från tiden i Finland efter kriget med matbrist och otaliga flyktingar. Men de var våra landsmän som vi skulle hjälpa. Kraven var låga, flyktingarna tacksamma, viljan att klara av situationen liksom naturlig. Kanske är det skillnaden till dagens läge?
Flyktingkatastrofen skulle bara klaras av. Det var vårt eget fel och eget ansvar. Nu är det andras krig och annat folk som begär våra resurser.

Jag minns än några av de nära 500 000 flyktingar som Finland omlokaliserade omkring andra världskriget. Jag har inte glömt hur min mor delade vårt enda bröd och fläskbiten vi hade i två delar och la hälften i tidningspapper med några potatisar och gick till de två flyktingarna vilka hade fått flytta in i ett litet köks rum i huset då den kvinna som hyrde rummet gav sin bostad till dem och flyttade till grannen. Alla delade en toalett. Det var då när våra krav på standard var enkla och blygsamma. När det fanns tacksamhet över att ha sluppit ut från ett land som tog över och kallade nu den delen av Finland, Karelen, till Sovjetunionen.

Finnish_areas_ceded_in_1944

Salla och Petsamo var de andra områden avträdda till Sovjet enligt fredsavtal, varifrån de finska medborgarna flydde inåt landet.

Dagen efter ankomsten ställde sig flyktingarna vid en fabriksport i hopp att få ett arbete. På lördag gick de till bastun med någon. På söndag tog mor dem till kyrkan. De familjer som bodde i samma länga som vi bidrog på olika sätt. De kom med madrasser och kläder, en kastrull och mat. Flyktingarna blev integrerade i livet i Finland.

D2004_17_r1_r40-176_1_j3-copy

De karelska flyktingarna var kristna, de pratade finsk dialekt, en del hade släktingar i Finland. De hade ju hört till samma land. Ester hade också beröringspunkter med oss, språkligt och religiöst. Då var den religiösa tillhörigheten stark, ungefär som olika muslimska grupper i Sverige och världen har idag. Den kristna religionen predikade dock kärlek till din nästa, inte död åt otrogna.

Jag minns bara givmildheten. Jag var ju bara ett barn och kunde inte urskilja nyanser, om det fanns. Det var ju vårt eget fel att vi förlorade kriget. Vi var inte starka nog, sa far. Jag minns att någon sa nedsättande ord men det var kanske skäligt när hela huset fick saneras av löss efter nykomlingarna. I skolan kunde ingen skilja de från Karelen från oss andra, det fanns inga grupper vi och dom i min skola. Nykomlingarna klämdes in i klasser där det redan fanns 40 elever men ordningen var total på den tiden. Vi såg upp till läraren, det har inte förändrats i nutidens Finland. Om någon hade problem i skolan fick en bättre elev flytta bredvid och hjälpa till. Hjälpte inte det kallades en speciallärare in.

Jag tillbringade mina första skolår som en ”hjälplärare”. Men det gjorde inte så mycket. Jag satt med mina böcker ändå på kvällarna. Mor och far arbetade extra timmar utan lön på sina arbetsplatser för att betala krigsskadeståndet till ryssarna. Man ska göra rätt för sig hur bittert det än var.

Mina föräldrar var flitiga, sparsamma och djupt religiösa – som en stor del av finnarna. Som lågavlönade fick de statsunderstödd lån för att köpa en bostad, en modern trerummare. Bostadsbristen var skriande och Staten ingrep med lånesystem kallad Arava. Påminner lite om situationen nu i Sverige men här bygger man inte hyresrätter eller bostadsrätter för fattigt folk. Man pratar om tältstäder, containerboende och – ingenting.

När jag var vuxen fick jag krigsskadestånd från den finska Staten genom min far som var krigsinvalid. Ekonomin hade förbättrats och Staten hade medel att dela ut för de krigsskadades familjer. Jag hade flyttat från Finland men far skickade pengarna. Jag var nu en tvåbarnsmor och köpte oss en tvättmaskin och en vinterkappa till mig för pengarna.
Min far stoppade undan sin del som begravningskonto. Han var nöjd. Man kunde lita på Staten. Politikerna såg till folkets bästa. Men om ryssarna en gång till skulle anfalla Finland skulle han ta sina käppar och linka till kriget. När han dog ville ingen ha hans medaljer. Mina syskon var för unga för att veta om hans del i kriget, om hur livet i ett litet land kan omkullkastas av en starkare makt och allianser med en egen agenda.

Lita inte på ryssen, sa min far. Lita inte på tysken heller, tillade han.

Hur är det nu? Skall vi lita på ryssen? Hur mycket tillit finns för Merkels förmåga att balansera på knivseggen?

1305983729731

Idag är flyktingsituationen en stor fråga även i Finland. De tåg som passerar i Torneå fulla med flyktingar orsakar ilska och vänlighet. Folk är delade. När jag läser finska tidningar lyser det missnöje och anpassning vartannat angående invandring från Mellanöstern/Afrika. De skaror av yngre män som utvandrar till Finland väcker mer oro än välvilja. Vart är kvinnorna och barnen? frågar man. Pengarna räckte bara för mig, sa en man. Det väcker inte sympati i konservativa Finland. Oron för brottslighet och våldtäkter, oviljan mot muslimska män som rör sig på bostadsområden, risken att förändra städer till Malmö har fått finnarna att bli bekymrade och förbannade samtidigt som de samlar in vinterkläder för behövande asylsökande. Finland har 8-9% arbetslöshet så möjligheten att asylsökanden  kommer snabbt  i arbete är en utopi. Finska är också ett svårt språk. Det är likadant i Sverige med arbetsmöjligheter.

I Frankrike träffade jag folk som arbetade mot mat och bostad samt lite fickpengar och var glada över arbetsträning de fick. ”Nästa säsong får jag arbete i köket”, sa en ung man. Det skulle inte gå här öppet, bara som svartarbete.

Finsk budget för asyl är krossad. Likaså är det slut på boendeplatser. I Åby sätter man nu upp tillfälliga tält. Samma här?

5480730
Någon politiker säger att islam är inget hot mot det kristna Finland, men de flesta skulle föredra kristna asylsökanden. Någon skola tycker att kvinnliga elever bör ha mer heltäckande klädsel för att de muslimska pojkarna inte blir förvillade. Det väckte ont blod men också välvillig anpassning hos vissa kvinnor. (Förtryck dig själv så behöver ingen man göra det.) Islamisering är inte bara ett rött skynke utan verklighet när våra kläder inte längre borde vara ett fritt val hemma hos oss. Vad mer?

Eller är det petitesser? Låter det inte bara som här hemma? Vad gnäller finnarna för? Ska de inte ta sin del av Mellanösterns krig och Afrikas överbefolkning?

Men, vem skall anpassa sig? Vad är det vi skall möta halvvägs? Vems krig och vems ansvar? Jag tror inte någon idag kan beräkna de sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenserna av dagens flyktingmottagning och situation varken i Finland, Sverige eller i hela EU.

Förr kallades folkets oro för oro. Nu kallas det för rasism. Det har låst situationen. Vi kan inte ha en diskussion och planering. Vi har inte längre tolkningsföreträde om asyl inom EU. Det är andra krafter som styr. Kanske har också Finland hamnat  där trots hårt  motstånd?

Mer finns alltid hos: https://meritwager.wordpress.com/

Bilder: flyktingar från Karelen och asylsökanden i Finland idag.

 

Om flyktingar, tacksamhet och återvändsgränder.

Jag var ute och handlade lite mat. Köpte frukt, ost, mjölk och morötter, lite annat. I kassan hälsade kassörskan och jag varandra, vi känner igen oss på utseendet efter många år, och jag frågade henne: allt väl med dig?

Solen skiner och lön i morgon, så allt är bra, sa hon.

Lön eller överlevnadsbidrag? frågade jag.

Lön, sa hon och skrattade lite, jag är så nöjd. Tänk hur det ser ut i många länder. Vi har det bra. Vi borde vara mer tacksamma.

Visst borde vi vara tacksamma fast jag var ute och jagade extrapriser som alla fattigpensionärer gör. Jag rotar inte i soptunnor efter tomburkar, inte än i alla fall. Vi pratade en stund eftersom det var ingen kö till kassan.  Hon var illa berörd av händelserna i Medelhavet. Det fick henne att tänka på hur bra liv hon hade. Och sedan sa hon den meningen som alla politiker i FN och EU borde lära sig:

Hur kan dessa länder få fortsätta behandla sina medborgare så att de är villiga att drunkna och betala 50 000 för det? Hur kan det få fortsätta?

Hon la skulden dit där det hörde hemma, i de länder som orsakar flyktingströmmar. Som inte prioriterar sina medborgare utan förstörelse, vapen, makt, rätt tro eller vad det nu var. Det kanske är så kaotiskt nu att ingen kan reda ut situationen? Men, vi är också skyldiga eftersom vi bidrar till ryktet att Sverige är paradiset med mjölk och honung. Vi utvisar inte ens de som nyss mördade anhöriga till dem som flydde och betalade fantasisummor till smugglare för en resa i en bräcklig farkost. Terrorister och deras offer är lika välkomna hit. Vi frågar ju inte alltför mycket. Mer på https://meritwager.wordpress.com/

Under helgen var det val i Finland och Sannfinländare som värnar om finnarna mer än andra folkslag blev en valvinnare. Det orsakade snabbt ett skrik från svenska PK maffian. De får man inte ha i Regeringen! Men finnar gör som de vill, de har ingen anledning att lyda Sverige. Under och efter andra världskriget tog Finland mot en halv miljon flyktingar. Jag kan säga att det var tufft, jag har minnen om det. Men idag tar Finland emot väldigt få asylsökande jämfört med Sverige.

– Sverige har sådana problem att vi under inga omständigheter vill hamna i samma situation. Det känns som att Sverige befinner sig i en återvändsgränd, sa Tom Packalén Sannfinländare. http://www.dn.se/nyheter/varlden/sannfinlandarna-raknar-med-att-regera/

Har finnarna rätt? Har vi hamnat på en återvändsgränd? Är inte halva världen som en återvändsgränd?

Jag är inte för den invandring som sker utan kontroll och med smugglare – är någon för det? – men jag är för ökat antal kvotflyktingar. Under 2014 tog vi mot bara 1 971 personer som var kvotflyktingar att jämföra med antalet asylsökande på 81 301. Behovet är stort att få starta om när man har levt länge på ett flyktingläger i svåra omständigheter och har ingen väg ut. När någon har hamnat på ett flyktingläger är man beroende av bistånd resten av livet. Barn föds till läger. Jag tycker vi bör prioritera dem och inte flyktingsmugglarna. Kanske borde vi också prioritera kristna som har det uppenbart mest jävligt i fötterna på islams krig.

Men jag och många andra kan tycka vad som helst, ingen bryr sig. Situationen är olöslig, politikerna hukar under rädslan för ordet rasist, oförmögna att ta beslut. Hur flyktingströmmarna påverkar oss och världen under de närmaste åren kan vi bara spekulera om. Det är en återvändsgränd. Det blir inte mjölk och honung.

http://erixon.com/blogg/2015/04/skuldbelagg-inte-europa-for-flyktingvag/

En mataffär i Burma, inte den affären där jag handlade idag.

Ryska posten

Minns ni leken Ryska Posten? Nu mera heter valen handtag, famntag, klapp eller invasion.

Putin har idag kontrollerat övningen i Karelen (Kamenkas) där 150000 soldater, 100 flygplan, 120 helikoptrar, 900 pansarvagnar, samt 10tal krigsfartyg tryggade hans tillvaro ganska nära den finska gränsen. Må nu inte finnarna säga något olämpligt om ryska språket för då kommer Putin och delar ut ryska pass.  Några finnar kommenterade på Facebook att man borde nog ha förlorat i ishockey mot Ryssland.

https://www.facebook.com/suomensotilas?ref=stream&hc_location=stream

http://www.1tv.ru/news/polit/253351  (på ryska)

4/3 Putin tycks nu avsluta övningarna men inte invasionen på Krim. Är det en paus för Handikapp OS? Vissa länder börjar genast stryka honom medhårs. Hur som helt är han en obehaglig person som styr över ett land vilket har haft nog med ledare vilka inte ens kan stava till ordet demokrati eller mänskliga rättigheter.

Mera om situationen både här och i Ukraina :

http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/03/eftertanken-kranka-blekhet-sprider-sig.html

Så här lekte man Ryska Posten: En person utses till brevbärare (Ryska Posten) och får gå ut i ett annat rum, medan de övriga stannar kvar och väntar på att brevbäraren ska knacka på. En av dem utses att ställa frågorna till brevbäraren. Så knackar denne på dörren och leken kan börja:
”Knack, knack” – ”Vem är det?” – ”Det är Ryska Posten, jag kommer med post.” – ”Vem är det till? är det till den?” Frågaren pekar på deltagarna i tur och ordning, medan brevbäraren svarar ”nej” flera gånger. Till sist svarar han ”ja” och så är mottagaren utvald. Då gäller det att ta reda på vilken sorts försändelse han har med sig.
Frågaren säger: ”Handtag, famntag, klapp eller kyss?” och så får brevbäraren bestämma vad han vill ge till mottagaren. När han har bestämt sig, får han komma in och dela ut posten. Nästa omgång är det mottagarens tur att vara Ryska Posten och gå ut och knacka på dörren.
http://www.piraten.se/lekar.htm

Och här kommer ryska, om inte posten så den nya tsaren.