De försvunna Påskkärringarna

Inga utklädda barn ringde på dörren och tiggde godis denna Påsk. Var det rädslan för smitta som tog bort denna tradition? Några av husets barn har alltid delat ut påskkort till alla hushåll och fått godis som tack. När de blev äldre och började tycka det var barnsligt kom småsyskon och deras lekkamrater i stället.  Jag brukade köpa något extra gott för dem.

I år kom inga barn. I år såg jag inga påskkärringar ute. I år var Påsken annorlunda här i närheten av de första konstaterade Coronasmittade personerna i Sverige, vilka sedan har blivit många fler. De mindre barnen har fått skippa en trevlig tradition i skuggan av de vuxnas oro. Kanske är det så bara här? Hos oss gamla? Pandemirädslan har tagit livet av många och då menar jag inte bara genom död utan bristen på innehåll i själva livet.

Nu  styrs Världen av oron för ett virus vi inte ser. Alldeles nyss var det Klimatet, för de frälsta. Många barn var oroliga över världens kommande undergång genom klimatförändringar. Nu är det sjukdom som skrämmer.  Virus vi kallar Corona i folkmun är ett hot mot vår hälsa. I början sas det från vuxet experthåll att det inte drabbar barnen. De kan inte smitta och bli sjuka. Men sedan kom bebisar till världen smittade. Sedan dog unga, även förut friska unga. Gymnasieelever fick gå hem. Någons mormor i äldreboende dog. Ens farföräldrar blev instängda. Föräldrar var sjuka. Några kändisar dog. Kaoset i sjukhusen och bristen  på skyddsutrustning var i varenda media. Att hosta offentligt blev dödshot.  Kanske ens föräldrar förlorade arbetet och det är ett orosmoment. Andra länder stängde hela samhället. Trafiken mellan länder stannade.

Dagliga presskonferenser sa olika saker som att nu har vi nått toppen av smitta för att sedan ändra sig. Inte ens experterna kunde veta hur det ligger till.

Om råden från myndigheter följs kan inte  barn, helst inga alls, träffa den äldre generationen, 70+. Då dör  någons mormor, farbror, kusin, moster… Nu är alla barn smittbärare. Många av de äldre har  varit barnvakter, hämtat barn från skola eller daghem men nu påstås att den kontakten kan döda. WHO rekommenderar alla över 60 att hålla sig från samhället. Nu hotar EU att de gamla får hålla sig inlåsta året ut. Det är 8 månader och 14 dagar till årets slut. De farliga gamlingarna.

Vad är det för liv? Som att sitta häktad i en cell?

Vad tänker barnen? Hur mår de i dessa virustider? De vuxna fixar inte sjukdomen. Hela världen är smittad. Folk dör. Ja, folk dör varje dag även normalt men det presenteras inte i siffror och diagram på daglig pressträff, på TV, Internet och tidningssidor.

Det måste vara en ny skräcksituation för barnen. Nyss gick vi under av klimatet. Nu går vi under av smitta. Och de vuxna experterna är helt hjälplösa med nya bud och nya döda varje dag.

Men luften är renare. Syns det? Nedsmutsningen är mindre tack vare pandemi, genom massiv förlust av liv, arbete och inkomster. Pandemin och missad försörjning har gett miljöeffekter.  Luften är synbart renare i de länder vilka inte har gjort något åt luftföroreningar från produktion  eller slutat elda för matlagning. Enkla saker vi kunde ändrat årtionden sedan, men icke. Arbetsplatserna stängs för att hindra smitta. Inget arbete, då får de fattiga svälta. De arbetslösa köar för bidrag och matpaket. Affärerna går omkull. Det är brist på det elementära inom sjukvård, även i vårt.  Vi får vinka till varandra genom slutna fönster om vi inte vill riskera att drabba den sjunkande sjukvården och alla som sliter inom det. De mänskliga rättigheterna är på upphällning. Regering kapar åt sig extra makt. Utegångsförbud i flera länder. Dagens lokaltidning talar om att kollektivtrafiken börjar filma oss på flera platser. Telefonens rörlighet kan  följas av Myndigheter. Vi är bevakade.

Vi hade inga reserver för onda tider. Men, det finns en positiv effekt i luften vi andas.

Det är så tyst från klimatgänget nu. Varför är de inte glada?  Kanske gnäller någon om isolering i sin lyxvilla med pool. Är inte världen  på väg åt rätt håll? Är inte detta slutet på världen som är byggt på strävan efter ett gott liv, arbete, konsumtion, samvaro med andra, resor till nya länder, möjligheter, bättre liv för nästa generation? Det vi har uppfattat som liv, helt enkelt. Mänskligheten strävar och har alltid strävat mot något bättre och mer, utveckling och förbättring. Nu är det liknande utveckling som än finns i socialistiska paradis. Brödköer.

Om och hur vi kan avlägsna Coronahotet är än en öppen fråga. Jag minns svininfluensan och den delvis misslyckade vaccineringen. Barn blev sjuka. Jäktar vetenskapen igen? Pressen är enorm för att få hjulen rulla igen. Kommer något att förändras i stort i vårt sätt att leva är en bra fråga.

Hur pratar du med barnen om olika hot? Kan vuxna ens tränga sig genom massmedians och idolernas ställningstaganden? Eller, finns det ingen rädsla? Bara en stunds oroskänsla framkallad av dagliga presskonferenser, påminnelselappar om handtvätt och nödnummer i trappuppgången? Vårsolen lyste över Påsken och bänkarna vid uteserveringar var fulla. Varför oroa sig?

Jag kanske är helt fel  ute. De uteblivna Påskkärringarna var bara en svensk sed som försvann lik så mycket annat som vi tidigare har uppskattat.

De eviga 40 – talisterna, proppen på vår nuvarande välfärd?

Huka er,  unga. Jag vill bara varna Er, ni som ska ta hand om oss och  betala våra pensioner. Nej, det finns ingen sparad statlig pensionskassa att lyfta ifrån, varje generation betalar sina föregående. De som är födda på 40 – talet börjar  bli gamla nu och kanske i behov av vård eller hjälp. Den stora proppen, den… ja det finns många gnälliga ord om 40 – talister. Vi är de ständiga hatobjekten.

Vi har levt en tid av stora förändringar. 40 – talets kvinnor gick ut till arbetsmarknaden på 60 – 70 talet. 50-talets hemmafruideal var över. Kvinnor slutade att i huvudsak ta hand om familjen, barn och sina gamla anhöriga, de arbeten som nu flyttades över till Samhället, till skattefinansierade institutioner som daghem, äldreboenden, långvården och fritids. Jag tror att 40- talister är den generationen kvinnor som tydligt markerade värdet av arbete i stället hem och familj. Eller, ekonomin började kräva det. Men flertal skuffades sedan ut därifrån på 90 talets slut i den stora nedskärningsvurmen. På mitt arbete i det stora sjukhuset försvann hälften av bäddarna och så mest den kvinnliga personalen som undersköterskor, städerskor och sekreterare. En del blev redan då förtidspensionärer, utslitna i kroppen eller bara obehövliga.

Men, vi hade drömmar om fred på jorden, ett tag i alla fall. Vi studerade på kvällarna, var med i Hem och Skola, protesterade mot svenska planer på atomvapen, slogs om att behålla grönområden, startade återvinning och hade karlar som inte gjorde sin del av hushållet, men de tog hand om gräsmattan, trasiga saker och bilen. De var helt enkelt inte inlärda till spisen och män arbetade ofta flera timmar än vi kvinnor. Vi hatade inte män. Majoriteten av oss klagade inte. Familj var viktigt, en make och två barn. Framtid fanns än bakom hörnet.

Det finns alltid en grupp som anger tonen, massmedial sådan, medan de flesta bara går vidare med sina liv. Den så kallade kvinnobefrielsen ökade dock skilsmässorna. År 1969 och 1974 förändrades skilsmässolagstiftningen till enklare förfarande, det blev lättare att skilja sig. Många levde dock redan som sambor. Och, P-piller gjorde kärlekslivet så mycket enklare.

Vi ensamma mödrar jobbade dubbelt för att betala er, ungarna. Ni skulle få det vi hade saknat. Vi var inte några 68 demonstranter. Vi hade arbete och extrajobb att sköta. Det arbete som var en del av svenskt välstånd, vård, omsorg och produktion.

Eller, vi hörde till den gruppen som levde livet på en räkmacka. Släkter med få barn så man ärvde sin barnlösa faster eller morbror. Ja, jag kände en som klagade när flermiljoners gård trillade in på kontot. Så mycket att ta hand om! Utbildning utan studieskuld. En karl som hade bra lön. Villa och två bilar. Barnflicka.  Utlandsresor och kläder från andra ställen än Oskarssons lager. Konst (inte affischer) på väggarna.

Varför skulle de ha det sämre som pensionärer?

Trots en ekonomisk skillnad är vi alla jävligt trötta på att höra om att vi födda på 40 – talet kraschar ekonomin med vår ålderdom. Att bli gammal drabbar alla. Ingen överraskning precis. Vi jobbade ihop det välstånd Sverige ackumulerade och som nu sprids bort till politiska projekt, till fuskare och lyckosökare av en Regering vi röstade på av vana och naivitet eller inte röstade på men fick ändå samma resultat.

Eftersom Staten redan tidigt talade om att den var en bättre fostrare än mamma och pappa och att ta hand om sina egna barn var bakåtsträvande och kvinnoförtryck, har flera av 40 – talister inte bildat de band till sina barn som skulle göra oss oumbärliga för varandra. Föräldrar lämnade ungar till dagis i tio timmar om dagen och var sedan för trötta för att ens läsa en saga. Vi började nedmontering av familjen som den grundläggande cellen i Samhället. Räkningen kommer, var så säker.

Men, vi engagerade oss enligt tidsandan. Vi släpade ungarna på fredsdemonstrationer och vänsterdriven teater och museernas barntimmar som visade den rätta ideologin. Det är kanske därför barnen blev så trötta på världens elände och ville hellre ha aktier, ny bil och resa till Rhodos eller annat varmare ställe? Kanske just därför de sitter nu i en villa på lugnt område och är likgiltiga för annat än sitt?

Precis som vi inte tog hand om våra barn kommer de inte att ta hand om oss. Våra barn har ett eget liv, 40 timmarsvecka och de tänker inte ta hand om inkontinenta gamlingar utan att få bra betalt. Flera av dem kommer själv gå i pension eller flytta utomlands inom de närmaste tio åren. Förresten träffar vi dem bara på stora födelsedagar och andra familjehögtider. De som är bor på landet ser kanske sina barn under sommarsemester. Besök på äldreboenden sker när det finns tid över. Tro mig. Jag har arbetat nog extra inom äldreomsorgen och inte är det någon besöksträngsel precis.

Så, vården av oss i livets slut ligger på Samhället.

Vi vill ha det som nu, men bättre. En och annan tänker leva ett tonår till, oansvarigt häftigt tid i livet. Egentligen hade vi inget tonår, det var inte riktigt uppfunnen än. En Elvis Presley film, Brigitte Bardot frisyr och Coca colas inträde gjorde inget tonår. Som jag, började många arbeta tidigt och inte hann med några krisår i tonåren. Nu när vi är pensionärer skall det äntligen vara vår tur.

Många av oss lämnar Sverige för varmare länder och  billigare liv. Men, vi återvänder om  sjukdom slår till. Flera rika personer har gjort just så.  Då vill man  inte köa varken för en höftledsoperation eller för en hörapparat. Räkna med att vi nöjer oss inte med nåt lugnande för att hålla tyst.

Hamnar jag i ålderdomshemmet kommer jag inte acceptera dusch en gång i veckan. Jag kommer att skrika och trycka på larmet, oavbrutet. Jag ringer Expressen, lokaltidningen och TV 4. Städning vart tredje vecka! Jag städade varje dag när ni var små, så städa på! Jag vill välja min egen mat. Nån kalops, isterband, blodpudding och halvtorr potatis är inte i min smak. Kräm som efterrätt kan ni glömma. Frukost klockan 8 för tidigt. Jag vill äntligen sova till 11. Frälsis, gammeldans och bingo är aktiviteter ni kan skippa. Vi vill ha fester med massor av drinkar, snygga servitörer och dans. Kom inte med nån gammal skiva, det ska vara i live.

Vi vill bara ha mer, högre pensioner och bättre vård. Går det inte går vi till EU och väcker talan. Eller – det moderna sättet – sitter också vi med en plakat vid Riksdagshuset, men bara om det är bra väder.

Så huka er unga. Vi blir de besvärliga pensionärerna.

Lär er redan nu att sluta skälla på oss och se inte vår ålder som en ekonomisk katastrof. Det var liksom väntat.  Vart tog de alla nykomlingar vägen? De som skulle rädda våra pensioner, de invandrare som var ren vinst för Samhället? Var det en felkalkyl? Hänger det också ihop med politisk naivitet, precis som vårt, vi som trodde att  en anständig pension och god ålderdom var en rättvis belöning för ett långt arbetsliv?

Kanske får vi snällt tacka ja till usel vård eller klara oss bäst vi vill i ett Samhälle som har byggt ekonomin med felbedömning, trott på multikulturalismens välsignelser, gynnar soft jihad, föraktar de äldre och tror än att Sverige är än en viktig stormakt och inte ett bidragssamhälle som har övertrasserat budgeten i varje Kommun. Det finns inga medel till att fylla behovet av äldreomsorg. De senaste åren har man lagt ner allt som går och mer. Det finns inga Kommuner i Sverige som kommer att ha råd för att bygga och upprusta äldreomsorgen. Det är bara fantasier.

Hur och när blev det så fel? Vår skuld? Vi har bidragit till det genom att inte tänka efter. Genom att inte protestera,  vid varje val, varje tillfälle utan  har låtit förändringen av landet Sverige att fortgå. Vi har låtit den föregående generationen uppleva köer på sjukvården och indragen eller bristfällig, även usel äldreomsorg utan att protestera högljutt. Vi får sota själva för det nu. Vi har varit för upptagna och för naiva.

Jag tror att ålderdomen blir bara skit. Samhället kommer inte att bry sig om oss. Vi som grupp är inte sammansvetsade nog för att säga ifrån. För politiker är vi helt ointressanta.

Den som har snälla barn boende nära sig har en vinstlott som Kommunen kommer att utnyttja, var så säker. Det ligger nära till ”tvång” att ta hand om sina gamla föräldrar, inte bara om en sjuk make/partner. Uteblir hjälpen från det Allmänna uppstår en så kallad bra fråga. Vems ansvar?

Inte är det politikernas, var så säker.

Den 1 januari fyllde de första fyrtiotalisterna 80 år. Mellan åren 1940 och 1949 föddes över 1,2 miljoner barn i Sverige. Antalet invånare 80 år och äldre är lite mer än fem procent av Sveriges befolkning, sedan tjugo år tillbaka. Men fram till 2030 ökar antalet med 50 procent eller 270 000 personer och kommer då att utgöra mer än sju procent av befolkningen. Det innebär en ökning av försörjningskvoten, var och en som arbetar får försörja allt fler.

Krigsbarn och asylbarn

krigsbarn992

Många ensamkommande barn startar sitt liv här med en påtvingad härva av lögner. De ljuger om sin ålder och om sin familj, om sitt land och födelseort. Inte alla förstås, men det visar sig att många unga pojkar är äldre än 17, det syns även utanpå och om man skulle kolla på Facebook. De är inte flyktingar utan kommer genom smugglare, har inte tappat bort sina anhöriga, utan dessa väntar på en signal att få resa efter, bli anknytningsfall. Jag kan förstå deras planering, den är ganska smart. Men, bör vi gynna lögner? Nöden har ingen lag brukar vi ju säga. Vilken börda har familjen lagt på den unges axlar? Vems fel blir det om inte allt fungerar som planerat i drömlandet? Antalet ensamkommande barn är idag 21,5 % av hela asylströmmen, hittills i år tom maj 3099 personer.

Det låter inte som en anstormning. Ändå är det svårt och dyrt att hantera.

Sverige har tidigare erfarenhet av storskalig mottagning av barn, de finska krigsbarnen. Om det mer senare. Men kraven idag är helt annorlunda. Det finns ingen likhet mellan dagens asylsökande barn och den organiserade mottagningen av de finska småbarnen. Idag vet man också mer om hur barn påverkas av att ryckas från sina föräldrar och sin miljö och hamna någonstans där ingen pratar ens språk. Ingen myndighet skulle idag komma på iden att åka till krigsområden, ta barnen från föräldrar och flytta dem till tryggare ställe. Familjer flyr oftast ihop om man kan. Sedan, kanske, tar penningsugna organisatörer över och lovar något bättre än UNICEF driven flyktingläger med tält och bajamaja.

Barn kan inte ta sig fram genom flera länder utan hjälp. Ungdomar kanske kan? Barn kan inte ha tjänat ihop de pengar smuggling till Sverige kostar. Det måste finnas vuxna finansiärer och planerade bakom. Jag kan förstå dem, alla vill ge sina barn ett bättre liv, men att betala 100000 för en smuggelbiljett skulle räcka till mycket på plats. Det är inte de fattigaste som kan fly till Sverige. Jag har svårt att tro detta system är bra för någon. Är ”barnen” i verkligheten vuxna män som ljuger skall de inte behandlas som barn utan utvisas eller hamna i det vanliga asylsystemet. Att ha heltidsomsorg för vuxna män när bristen på familjehem för barn är skriande låter som ett idiotiskt system. Kunde de fly hit själva kan de säkert sova ensam på nätterna?

Är de ensamkommande självständiga flyktingar eller är det organiserad inflyttning, s.k. ”ankarbarn”? Gunnar Sandelin har lagt ut siffror på dem och de anhöriga som söker anknytning efteråt. 2014 har 3280 ensamkommande beviljats asyl och 2787 anhöriga har sökt uppehållstillstånd samma år.
”… Hur många ensamkommande barn som får hit sina familjer kan vi inte se, men dessa siffror ger ju ändå en fingervisning om hur det ser ut, och visar på hur stor migrationen är på just det området”, förklarar Migrationsverket i ett mejl och twittrar: ”Vår vision är ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter.”

Globala migrationens möjligheter? Vad menade han med det?

Bristen på platser för de ensamkommande barnen är akut. Det kan beskrivas som kaos. Sydsvenskan har i en reportageserie beskrivit den huggsexa som har uppstått där lycksökare kan öppna boenden utan tillstånd och företag kan tjäna 5000 kronor per dygn för en placering. (Vad tror du att Socialtjänsten betalar för ett placerat barn som är född i landet?) Att företag hyr ut ettor för närmare 70 000 kronor i månaden måste vara en lysande affärsidé som kommunpolitiker utan räkneförmåga betalar med våra skattepengar. Finns det ingen gräns? Vi har ju usel matteundervisning i skolan, kan det bero på det? Någon plan finns det i alla fall inte.

Det finns för många legitimerade samhällsplundrare i gång idag.

Blir det inte knepigt att placera ensamkommande ”barn” till skolan enligt uppgiven ålder, om de är äldre i verkligheten, med andra betydligt mindre barn. Skolan är redan i fritt fall. Undersökningarna visar att det är till stor del invandringens ”fel”, eller ska vi säga den usla planeringen. Metoden ”vi blundar så löser det sig” eller ”mera pengar” har inte fungerat. Det finns flera skäl, men just invandring bidrar till skolraset på grund av språket och kunskapsnivån samt lärarnas oförmåga att vara en tolk, socialarbetare och lärare, samtidigt. Ett enda nykommet barn i en svensktalande skolklass lär sig svenska snabbt, får kamrater, integreringen fixas. I en klass dit flera nykomlingar – som inte pratar svenska – kläms in bara så där bildas två grupper i klassen. Grupper vi -som -pratar- samma -språk och dom – andra finns på många skolgårdar idag. De kan vara de svensktalande som är ”dom andra”.

Fel uppgiven ålder kan få många konsekvenser. Straffmyndighet, rösträtt, giftermål, pension är några. Förmåner och skyldigheter man inte har rätt till eller borde få.

Så, vad borde vi göra? Invandring är en stor marknad och stor arbetsgivare, fast den producerar inget säljbart utan betalas med skattemedel. Det finns hur många arbeten som helst att söka på invandringsbranschen, ta en titt bara, det finns kanske något för dig. Man kan bli miljonär. Vi har ingen kontroll för utgifterna längre. Det är faktiskt inte vi som styr utgifterna, utan de asylsökanden som väljer Sverige. Det finns ingen budgeterad gräns. Att tycka annat än fri invandring är rasism, detta ord som slängs ut så fort någon säger ”men…”.

Men, vi har ju tagit mot andras barn förut. Under krigsåren 1939–44 förflyttades nära 80 000 yngre finska barn till Sverige där de placerades i huvudsak till fosterfamiljer. Omkring 8 000 av krigsbarnen hamnade i något av de 400 barnhem som byggdes enkom för dem. Så många hem öppnades då för främmande barn. Drygt 7 000 av barnen kom att stanna permanent i Sverige. Men, en del av barnen for illa. De vill nu ha ersättning från Sverige.Några blev splittrade för livet. En del fick ett bättre liv. Jag bodde som granne med ett barn som flyttades tillbaka med tvång, för hennes svenska föräldrar ville adoptera henne efter 5 år i Sverige. Hon var nu 9 år, kunde inte längre finska. i Sverige bodde hon på en herrgård i Mälardalen, i Finland med en fattig, ensam mor i ett köks rum. Hon var det enda hennes mor hade, maken hade dött i kriget. Jag har också träffat en pojke som stannade, var lycklig och ärvde en stor gård i Norrland. Men ibland pratade han om sina finska föräldrar vilka han inte ens kom ihåg för de dog under kriget. En bild var det han hade och några brev på finska vilka han inte kunde läsa själv.

Skillnaden mot idag är att familjerna då tog mot barnen frivilligt, utan ersättning och syftet var att de skulle tillbaka hem efter kriget. De skulle inte assimileras. Idag rullar ersättningarna. Barnen är en statlig affär, inte välgörenhet. Integration skall vara ömsesidig, vill vi eller inte. Det är ett helt annat läge.
http://www.popularhistoria.se/artiklar/de-finska-krigsbarnen/

Vi tar mot flest asylsökande ensamkommande barn i Norden. Vi ligger på topp i Europa. Om man ser till hur många invånare de olika västländerna har, tar Sverige emot totalt flest flyktingar. Det går 24,4 asylsökande per 1 000 svenskar. I jämförelse med länder i Mellanöstern där Turkiet härbärgerar 1,8 miljoner och Libanon 1,2 och 50 miljoner finns i världen är det förstås ett piss i havet. Rent praktiskt och ekonomiskt kan inte alla flyktingar flytta hit. Även om Sverige har gott om skog, som en viss partiledare sa, är det inte förberett för miljoner nya innevånare, inte ens för nuvarande antal. Vi varken planerar eller bygger för invandring. Vi har varken skolplatser, bostäder, arbete, sjukvård eller svenskutbildning som räcker om vi ska ha ungefär samma standard för alla. Jag tror att ingen vill ha tältläger här, många, bland annat jag var förbannade när en kåkstad dök upp på ett naturskyddsområde nära vårt centrum. Tältläger är inget alternativ. Ja, ingen skulle fly hit om det vore tältläger, man flyr till något bättre, till ett land med bidragssystem. Nyligen upptäckte EU:s gränsöversvakningsmyndighet Frontex att människosmugglare hade satt upp en hemsida med vad olika nordeuropeiska länder erbjuder asylsökande i bidrag och boende.

Invandring har blivit den viktigaste frågan i Europa. Jag undrar lite om det gäller invandring i sig eller bara muslimsk invandring med de förändringar i våra samhällen den innebär?

Springnota?

IMG_4577 Jag har stuckit en gång från en restaurang utan att betala. Jag och min pojkvän – tja så mycket pojke var han kanske inte med sina 36 år, jag var 19 – hade tagit en drink på vår hemorts nya sommarrestaurang. Vi ville betala på en gång eftersom vi inte tänkte stanna. Räkningen dröjde. Han påpekade igen. Servitören nickade hövligt. Igen. Efter en timmes väntan gick vi ut.
Han var en känd person så ingen anmälde oss. Han kunde bara betala nästa gång. Eller kanske ville de bjuda oss eftersom en kändis drar alltid mera folk till platsen?

Jag kom att tänka på den springnotan på några tior när jag såg exempel av större springnotor som politiker lämnar efter sig. Den som spar och är ordentlig har inget kvar. Jag tänkte på Grekland som ropar efter mera pengar, ungefär som alkoholist vill bara få den allra sista flaskan innan nyktert liv börjar och sedan en flaska till… Men Grekland var inte den enda som påminde om springnotan utan en nyhet i TV som inte var en nyhet utan sommarens utfyllnad när Tv n vill vara granskande, när de flesta är på semester.
Häromdagen var en sekvens i TV nyheterna som skar sig i hjärtat på mig. Det var inte krig och halshuggning – sådant visar inte den statliga TV n, det kunde ju bli skrämmande och Gud bevars få oss att rösta på SD – utan det var bara en gammal kvinna som fraktades hem från sjukhuset i Norrköping.

009Hon var färdigvårdad som det heter och skulle nu hem, för något boende fick hon inte. Hon låg orörlig på båren. Ambulansmännen lyfte henne så varsamt på sängen. Hon hade ett larm på den svullna armen. Jag är säker på att hon inte begrep vad det var. Ambulansmannen placerade toaletthöjningen på plats, men det hade föga betydelse för kvinnan kunde ändå inte gå upp själv.
Kvinnans granne, nästan lika skruttig som kvinnan själv tog mot henne. Ingen hemtjänst på plats. Ambulansens hemtransport stod för omsorgen. Politikern yttrade sig om som vanligt att alla vill ju hem, det är det bästa.
– Det är ju ingen som önskar att få bo på särskilt boende eller ett sjukhus, utan alla vill ju vara i sitt hem, förklarar Magnus Johansson, vård- och omsorgsdirektör i Norrköping.

Det ser ut att Norrköpings politiker har ingen gamling eller dement anhörig liggande i sängen helt hjälplös väntande på möjlighet att gå på toaletten. Politiker i Norrköping saknar empati och moral. De prioriterar annat. Må de beslutsfattare ruttna ensam hemma när den tiden kommer.

IMG_4268Vart tar alla pengar vägen, de pengar vi snällt lägger ut i form av skatt? Vi betalade in 1653 miljarder förra året.60 % är skatt på arbete som löneskatt och arbetsgivaravgifter. Kostnaden för hela den svenska äldrevården var 90 miljarder kronor. 1,3 miljarder kostar bara boenden för asylsökanden varav Bert Karlssons vinstjackpot är någonstans på 24 milj. i år. Nog är det drag under galoscherna på en gammal invandrarnegativ person.

Nu ska vi inte sätta grupper mot varandra men antalet gamlingar som bor i något boende och antalet asylsökande  med anslutande anhöriga (per år räknat) närmar sig varandra. Så de börjar bli lika stora, dock inte lika starka grupper. För den ena gruppen säger man inte att platserna är slut utan raggar aktivt vidare, oavsett vad det kostar. Skräckexempel som 46 500 kronor för en bostad i månaden för en frisk invandrad person, medan den andra gruppen, våra gamla, får svaret att man varken har eller behöver få någon plats.

Anhöriga får ta stöten, vill de eller inte, om man har några. Det är normalt hyfs att vi ställer upp för våra anhöriga, det är en kärlekshandling, men heltidsvård är svårt att kombinera med eget arbete och självständigt liv. Vi har ju inbillat oss att samhället tar ett ansvar genom de skatter vi betalar in, skatter vilka ligger bland de högsta i världen. Vi är lurade. I TV fanns också en kvinna som tog hand om sin dementa make och tvingades nu ta till sig sin mor också eftersom det inte fanns plats för henne i ett äldreboende. Hon och brodern hade pendlat till modern dagligen men nu gick det inte längre. Modern var 94 men hade inga behov enligt kommunen.

003 (5)Känns det inte som de äldre vårdbehövande städas undan på något sätt till osynligt skrymsle? Varför slösa resurser på dem? De ska ju dö snart. Samhället blir så mycket bättre och förståelsen för det multikulturella ökar när de äldre dör, som någon professor i Umeå sa. Jag får kräksmak i munnen.

Det är oftast kvinnor som tar hand om sina sjuka anhöriga. Det hörs inget från feminister för de är så upptagna med att gnälla om vem som bör stå högst på affischer eller hur man hatar den andra halvan av mänskligheten: män. Men, vi anhörigvårdare är tåliga personer, de flesta av oss säger inte ett pip om att en stor del av livet bara försvann, som eget arbete, fritidssysselsättningar eller besök hos barnbarn för att inte tala om nattsömn. De som vårdar, både inom hemtjänsten och hemma, är ju bara ganska lågt utbildade och lågt betalda kvinnor. Deras människovärde är säkert lägre än politikernas?

OLYMPUS DIGITAL CAMERADe gemensamma resurserna är begränsade till de skatter vi betalar in. Det är faktiskt grupper och behov mot varandra. Sporthallar mot skolan, invandrare mot de gamla, sjukvård mot kollektivtrafik, kultursatsningar mot anställda i daghem, renovering mot nybygge, servicehus mot ensamkommande barn, lönehöjning i hemtjänsten mot politikerlön. Det finns väldigt olika uppfattningar om vart våra pengar skall gå. Det finns många hål att fylla, att sätta mot varandra i den kommunala/statliga budgeten. Kanske inte just invandrare mot gamla men garanterat gamla vårdbehövande mot något nyare, synligare, glättigare. Redan nu strävar Staten efter att leva på framtida inkomster, som att åter råna pensionskassan och de bygger luftslott om Europas lägsta arbetslöshet – någon gång. Även de svenska hushållen är hårt skuldsatta, bland de värsta i världen. Att låna är guld, men att betala är knappt silver.

Blir vår ekonomi en springnota som våra barnbarn får betala? Kommer de att få tigga pengar för överlevnad, som Grekland? Varifrån i så fall?