De eviga 40 – talisterna, proppen på vår nuvarande välfärd?

Huka er,  unga. Jag vill bara varna Er, ni som ska ta hand om oss och  betala våra pensioner. Nej, det finns ingen sparad statlig pensionskassa att lyfta ifrån, varje generation betalar sina föregående. De som är födda på 40 – talet börjar  bli gamla nu och kanske i behov av vård eller hjälp. Den stora proppen, den… ja det finns många gnälliga ord om 40 – talister. Vi är de ständiga hatobjekten.

Vi har levt en tid av stora förändringar. 40 – talets kvinnor gick ut till arbetsmarknaden på 60 – 70 talet. 50-talets hemmafruideal var över. Kvinnor slutade att i huvudsak ta hand om familjen, barn och sina gamla anhöriga, de arbeten som nu flyttades över till Samhället, till skattefinansierade institutioner som daghem, äldreboenden, långvården och fritids. Jag tror att 40- talister är den generationen kvinnor som tydligt markerade värdet av arbete i stället hem och familj. Eller, ekonomin började kräva det. Men flertal skuffades sedan ut därifrån på 90 talets slut i den stora nedskärningsvurmen. På mitt arbete i det stora sjukhuset försvann hälften av bäddarna och så mest den kvinnliga personalen som undersköterskor, städerskor och sekreterare. En del blev redan då förtidspensionärer, utslitna i kroppen eller bara obehövliga.

Men, vi hade drömmar om fred på jorden, ett tag i alla fall. Vi studerade på kvällarna, var med i Hem och Skola, protesterade mot svenska planer på atomvapen, slogs om att behålla grönområden, startade återvinning och hade karlar som inte gjorde sin del av hushållet, men de tog hand om gräsmattan, trasiga saker och bilen. De var helt enkelt inte inlärda till spisen och män arbetade ofta flera timmar än vi kvinnor. Vi hatade inte män. Majoriteten av oss klagade inte. Familj var viktigt, en make och två barn. Framtid fanns än bakom hörnet.

Det finns alltid en grupp som anger tonen, massmedial sådan, medan de flesta bara går vidare med sina liv. Den så kallade kvinnobefrielsen ökade dock skilsmässorna. År 1969 och 1974 förändrades skilsmässolagstiftningen till enklare förfarande, det blev lättare att skilja sig. Många levde dock redan som sambor. Och, P-piller gjorde kärlekslivet så mycket enklare.

Vi ensamma mödrar jobbade dubbelt för att betala er, ungarna. Ni skulle få det vi hade saknat. Vi var inte några 68 demonstranter. Vi hade arbete och extrajobb att sköta. Det arbete som var en del av svenskt välstånd, vård, omsorg och produktion.

Eller, vi hörde till den gruppen som levde livet på en räkmacka. Släkter med få barn så man ärvde sin barnlösa faster eller morbror. Ja, jag kände en som klagade när flermiljoners gård trillade in på kontot. Så mycket att ta hand om! Utbildning utan studieskuld. En karl som hade bra lön. Villa och två bilar. Barnflicka.  Utlandsresor och kläder från andra ställen än Oskarssons lager. Konst (inte affischer) på väggarna.

Varför skulle de ha det sämre som pensionärer?

Trots en ekonomisk skillnad är vi alla jävligt trötta på att höra om att vi födda på 40 – talet kraschar ekonomin med vår ålderdom. Att bli gammal drabbar alla. Ingen överraskning precis. Vi jobbade ihop det välstånd Sverige ackumulerade och som nu sprids bort till politiska projekt, till fuskare och lyckosökare av en Regering vi röstade på av vana och naivitet eller inte röstade på men fick ändå samma resultat.

Eftersom Staten redan tidigt talade om att den var en bättre fostrare än mamma och pappa och att ta hand om sina egna barn var bakåtsträvande och kvinnoförtryck, har flera av 40 – talister inte bildat de band till sina barn som skulle göra oss oumbärliga för varandra. Föräldrar lämnade ungar till dagis i tio timmar om dagen och var sedan för trötta för att ens läsa en saga. Vi började nedmontering av familjen som den grundläggande cellen i Samhället. Räkningen kommer, var så säker.

Men, vi engagerade oss enligt tidsandan. Vi släpade ungarna på fredsdemonstrationer och vänsterdriven teater och museernas barntimmar som visade den rätta ideologin. Det är kanske därför barnen blev så trötta på världens elände och ville hellre ha aktier, ny bil och resa till Rhodos eller annat varmare ställe? Kanske just därför de sitter nu i en villa på lugnt område och är likgiltiga för annat än sitt?

Precis som vi inte tog hand om våra barn kommer de inte att ta hand om oss. Våra barn har ett eget liv, 40 timmarsvecka och de tänker inte ta hand om inkontinenta gamlingar utan att få bra betalt. Flera av dem kommer själv gå i pension eller flytta utomlands inom de närmaste tio åren. Förresten träffar vi dem bara på stora födelsedagar och andra familjehögtider. De som är bor på landet ser kanske sina barn under sommarsemester. Besök på äldreboenden sker när det finns tid över. Tro mig. Jag har arbetat nog extra inom äldreomsorgen och inte är det någon besöksträngsel precis.

Så, vården av oss i livets slut ligger på Samhället.

Vi vill ha det som nu, men bättre. En och annan tänker leva ett tonår till, oansvarigt häftigt tid i livet. Egentligen hade vi inget tonår, det var inte riktigt uppfunnen än. En Elvis Presley film, Brigitte Bardot frisyr och Coca colas inträde gjorde inget tonår. Som jag, började många arbeta tidigt och inte hann med några krisår i tonåren. Nu när vi är pensionärer skall det äntligen vara vår tur.

Många av oss lämnar Sverige för varmare länder och  billigare liv. Men, vi återvänder om  sjukdom slår till. Flera rika personer har gjort just så.  Då vill man  inte köa varken för en höftledsoperation eller för en hörapparat. Räkna med att vi nöjer oss inte med nåt lugnande för att hålla tyst.

Hamnar jag i ålderdomshemmet kommer jag inte acceptera dusch en gång i veckan. Jag kommer att skrika och trycka på larmet, oavbrutet. Jag ringer Expressen, lokaltidningen och TV 4. Städning vart tredje vecka! Jag städade varje dag när ni var små, så städa på! Jag vill välja min egen mat. Nån kalops, isterband, blodpudding och halvtorr potatis är inte i min smak. Kräm som efterrätt kan ni glömma. Frukost klockan 8 för tidigt. Jag vill äntligen sova till 11. Frälsis, gammeldans och bingo är aktiviteter ni kan skippa. Vi vill ha fester med massor av drinkar, snygga servitörer och dans. Kom inte med nån gammal skiva, det ska vara i live.

Vi vill bara ha mer, högre pensioner och bättre vård. Går det inte går vi till EU och väcker talan. Eller – det moderna sättet – sitter också vi med en plakat vid Riksdagshuset, men bara om det är bra väder.

Så huka er unga. Vi blir de besvärliga pensionärerna.

Lär er redan nu att sluta skälla på oss och se inte vår ålder som en ekonomisk katastrof. Det var liksom väntat.  Vart tog de alla nykomlingar vägen? De som skulle rädda våra pensioner, de invandrare som var ren vinst för Samhället? Var det en felkalkyl? Hänger det också ihop med politisk naivitet, precis som vårt, vi som trodde att  en anständig pension och god ålderdom var en rättvis belöning för ett långt arbetsliv?

Kanske får vi snällt tacka ja till usel vård eller klara oss bäst vi vill i ett Samhälle som har byggt ekonomin med felbedömning, trott på multikulturalismens välsignelser, gynnar soft jihad, föraktar de äldre och tror än att Sverige är än en viktig stormakt och inte ett bidragssamhälle som har övertrasserat budgeten i varje Kommun. Det finns inga medel till att fylla behovet av äldreomsorg. De senaste åren har man lagt ner allt som går och mer. Det finns inga Kommuner i Sverige som kommer att ha råd för att bygga och upprusta äldreomsorgen. Det är bara fantasier.

Hur och när blev det så fel? Vår skuld? Vi har bidragit till det genom att inte tänka efter. Genom att inte protestera,  vid varje val, varje tillfälle utan  har låtit förändringen av landet Sverige att fortgå. Vi har låtit den föregående generationen uppleva köer på sjukvården och indragen eller bristfällig, även usel äldreomsorg utan att protestera högljutt. Vi får sota själva för det nu. Vi har varit för upptagna och för naiva.

Jag tror att ålderdomen blir bara skit. Samhället kommer inte att bry sig om oss. Vi som grupp är inte sammansvetsade nog för att säga ifrån. För politiker är vi helt ointressanta.

Den som har snälla barn boende nära sig har en vinstlott som Kommunen kommer att utnyttja, var så säker. Det ligger nära till ”tvång” att ta hand om sina gamla föräldrar, inte bara om en sjuk make/partner. Uteblir hjälpen från det Allmänna uppstår en så kallad bra fråga. Vems ansvar?

Inte är det politikernas, var så säker.

Den 1 januari fyllde de första fyrtiotalisterna 80 år. Mellan åren 1940 och 1949 föddes över 1,2 miljoner barn i Sverige. Antalet invånare 80 år och äldre är lite mer än fem procent av Sveriges befolkning, sedan tjugo år tillbaka. Men fram till 2030 ökar antalet med 50 procent eller 270 000 personer och kommer då att utgöra mer än sju procent av befolkningen. Det innebär en ökning av försörjningskvoten, var och en som arbetar får försörja allt fler.

Grupp mot grupp eller val av ättestupa?

På en blogg undrade en kommentator om man kunde göra orosanmälan till Socialtjänsten för en gamling som inte fick den hjälp man behövde utan for illa. Det var en genial idé. Jag skulle ha gjort anmälan 6 gånger av de 10 som gubben min var i ett korttidsboende. Ett par gånger fick vi åka direkt till sjukvården på grund av ren vanvård, så illa var läget.

Jag klagade. De sa att jag överdrev.

En sak som slog mig också var att vi hade så många olika avlösare fast jag bad om några få så de skulle känna gubben bättre och jag var trygg under mina två timmar ledighet. Jag räknade till några tiotal olika personer och kom inte ens på deras namn. Jag fick en förklaring. Gubben var populär. Alla ville gå till oss eftersom våra två timmar, senare fyra i veckan, var rena vilopausen och min gubbe var en trevlig person trots sin demens. Man tog en promenad eller la puzzel eller bara satt själv och tog igen sig ifall han sov.  Ren lyx inom hemtjänst.

Man fick använda toaletten också. Det är inte självklart att du får eller vill använda toan hos en vårdtagare. Smittor är inte kul. Städning genom hemtjänst sker vart tredje vecka så toan ger bara äckelkänslor.  Som ett vårdbiträde sa: vi borde börja med blöjor på oss själva för toaletten i hemtjänstlokalen är oftast för långt borta för att hinna dit. Andra alternativet är förstås att inte dricka något när man jobbar.

Det här var ju två år sedan men situationen för arbete inom äldreomsorgen har inte förbättrats. Snarare tror jag att kollapsen närmar sig. Jag läste om stressen i äldreomsorgen idag igen. Det orimliga sättet olika Kommuner, betalda av skattemedel, behandlar sina arbetstagare. En undersköterska sa att jag orkar inte mer, jag går hem och gråter på kvällen. Hur många i Riksdagen går hem och gråter på kvällen eftersom de inte orkade mer? Eftersom de inte gjorde bra nog jobb den dagen?

Sex av tio kommuner skär igen ner inom äldreomsorgen där det inte finns något att krympa längre. Som att sparka sjuksköterskor. Slopa vikarier. Kortare tid för dusch. Städning och inköp mer sällan.  Ta bort aktiviteter i äldreboenden eller helst lägga ner de. Höja avgifter. Eller det geniala: anställa invandrare som inte är utbildade och kan usel svenska för billigare lön än en undersköterska som är det önskvärda, påbjudet, inom äldreomsorgen.

Tro inte att de resterande Kommunerna har gott om pengar. Förmodligen är de Kommuner som skar ner rejält i år.

Vi alla blir gamla, om vi inte råkar dö i förtid. Det är liksom ingen överraskning för politiker. Det är inget man behöver börja fundera just nu. Situationen är den samma år ut och in med små befolkningsmässiga variationer lätta att räkna ut. Löpande liksom. Jag tror att man måste börja ställa grupp mot grupp. De gamla mot Iraks försvarsminister, de gamla mot de sk. ensamkommande, de gamla mot höjning av Riksdagslöner, de gamla mot kommunala kommunikatörer…

På något sätt måste Regeringen meddela tydligt för oss gamla vilken sorts ättestupa de erbjuder.

God Jul alla ni som hjälpte mig att ta hand om min sambo. Tack igen! Ni var guld värda.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/hela-listan-sa-manga-kommunikatorer-finns-i-goteborg

https://nastanhalvalivet.blogspot.com/2019/12/hopp-hopp-och-sa-kom-24.html

En egen toarulle i väskan?


Vi måste dra in gränsen någonstans”, sa chefen för äldreboendet och drog in suketter till kaffe, det var Växjö kommun ett tag sedan. De fick dock ge sig.

Jag vet inte vilka ord man har använt nu när man drar in toalettpapper till de gamla och dementa i boenden i Gislaved. Toapapper ingår inte längre i avgiften för vård. Du får betala extra eller köpa eget.

Gränsen är passerad när toalettpapper blir för dyrt? Vad näst?

Men som överallt räcker pengarna även i detta fall alltid till den politiska adeln, de som borde hushålla med våra skattepengar. Först fick de gamla börja betala för toalettpapper och förbrukningsartiklar på Gislaveds äldreboenden. Det tjänade kommunen 400 000 kronor på.

Sedan reste 25 politiker och tjänstemän till Bryssel och 20 till Almedalen för lika mycket. Spara på toapapper och låt överheten göra semesterresor för vad skulle de i Bryssel att göra? Nyttan av Almedal är också tveksamt. Så man kan nästan säga att de gamla i äldreboenden bjöd politikerna en trevlig resa.

Jag föreslår att toalettpappret dras in överallt. Alla har med sig en egen rulle. Vissa har den billigaste medan andra väljer de softa och dyra, eget val alltså. I Riksdagen bör indragning ske genast, helst igår, likaså  i alla Kommunkontor och i fängelser. Sedan asylboenden, skolor, olika hem och inrättningar. Och sjukhusen som Uppsala skulle lösa en liten bit av nuvarande varubrist om alla patienter och besökare hade en toarulle med sig. Låt en egen toarulle bli det nya någonting! Ungefär som det är i hotellen i det socialistiska drömlandet Venezuela. ”Ta med egen toarulle om du reser dit” stod det i reseråd. Den ”socialistiska revolutionen” kanske har nått Sverige i vår egen tappning?

Stöld av toalettpapper bör få en egen paragraf.

Eventuellt kan vi införa toalettdamer som jag har träffat i vissa länder. De säljer en toalettpappersbit för låt oss säga för en femma och håller rent. Ett enkelt arbete som Sverige så ropar efter.

Hur ofta städar du? Om det skrämmande att bli gammal.

Jag läste om Ystad som är en av de kommuner där budget inte går ihop. Nyss var det Motala som försökte frysa ut de gamla i äldreboenden och barn i daghem. Nu vill Ystad att gamlingarna ska leva i smutsiga hem och helst sluta äta. Inte bokstavlig svält men ökade  svårigheter att få mat på bordet varje dag.

Förslaget innebär att Kommunen ”erbjuder ingen daglig matdistribution utan hänvisar till färdigrätter från livsmedelsaffären. Undantag när det gäller specialkost. Vid behov ska hjälp med uppvärmning beviljas”. Det sker säkert många indragningar i olika kommuner som inte når intresserad press.

När får man bistånd av äldreomsorg i någon form? Det är inte bara att ringa, det skall utredas. Hemtjänst är inget som delas ut hur som helst. Det räknas minuter i duschen, toaletten, vad som innefattas i städning och äter du inte skyll dig själv. Ingen hinner hålla dig sällskap. Tidsschemat är också pressat. Det är stressigt att arbeta inom hemtjänst. Flera är inte ens utbildade vilket har dragit ner detta viktiga yrkets värde.

Det blåser en kall vind över våra gamla. Kan de inte dö fort nog och ge plats för andra hjälpbehövande i världen?

Vilket hushållsgöromål är det som förfaller först hos den gamle? Nu menar jag tämligen friska gamlingar, inte rullstol eller  svårare sjukdomar utan bara att man börjar bli skruttig och orken tynar. Dammsugning och golvtvätt är förmodligen det första som blir svårt. Den lite framåtlutande ställningen med dammsugaren tär på kroppen och balansen. Städning, brukar vara det första som beviljas.

Vart tredje vecka? De som beslutar något sådant bör inte heller städa oftare än vart tredje vecka hemma hos sig. Rör inte toaletten, tvättfatet, diskbänken och dörrmattan! Tappar du något lät det ligga! Politiker bör prova först det som man tänker införa hos andra. Varannan vecka känns också lite, här städas det varje vecka om inte petigt utan enligt känslan ”nu är jag nöjd”.

Sedan kan ledsagning till affären tillkomma. Eller att hemtjänsten handlar för en. Att planera för en vecka i taget kan vara svårt. Nej, 85 – 95 år gamla sitter inte vid datorn och beställer mat hem. Jag tror – vet – att det kan vara helt tomt i kylen när nästa affärsrunda med hemtjänst kommer. Det händer nästan varje gång jag handlar att jag ser en snurrig gumma med rollator som försöker hitta något. Jag brukar hjälpa till och säga att de flyttar ju saker runt så det är svårt att hitta, vilket är lögn men tröstande. Kanske ser jag dessa människor lättare än flera andra på grund av övningen att handla med min dementa sambo? Vet ej.

Att orka laga mat förfaller sedan. Det är faktiskt tungt att stå vid spisen en längre tid. De gamla skruttiga gör inga trerättersmiddagar. Jag tror ingen, ingen ber om matlådor om de än kan gå till affären och värma något färdiglagat. De äldsta av oss har en ingrodd tanke att man klarar sig själv. Man ligger inte till last. Ofta är det anhöriga som har ordnat matleveranser.

Att slopa varje dags leverans av en varm matlåda har varit på diskussion och sparmål i flera omgångar,  i många kommuner. Nu sist Ystad. Det handlar faktiskt inte bara om en matlåda, det handlar om kort mänsklig kontakt och kontroll om den gamle behöver annan hjälp just idag. Kanske upplyft från golvet? Ringa ambulans? Se att gamlingen kommer upp och börjar äta. Vi alla blir gamla. Det är en naturlag, inget vi – än – kan undvika. Att då få bli omhändertagen på lagom nivå är en fråga om samhällsmoral. Att sluta leverera mat är en väldig stark markering. Det borde vara ett slags mänsklig rättighet att i det land man har levt, arbetat och betalt skatt i har man ett slags humanitär hjälpkonto där man lyfter ut vid behov.

Livsmedelsverket har precis gett matråd för de över 65/75 år och det stämmer inte riktigt med färdiga matlådor från affären. Kanske inte ens maten i äldreboenden?

Sämre mathållning, mer depression och fallolyckor, mera sjukvård, tidigare död i en  skitig lägenhet. Åldringsvård i det nya Sverige?

Ystad säger att invandring inte är skyldig till budgetkrasch. Är det så att de 19 % av befolkningen som är invandrare blev självförsörjande på direkten? 20% av Ystads befolkning är invandrarmän i ålder 15 -44. Enligt statistik tar det i genomsnitt åtta år innan hälften av de som asylinvandrat under 2000-talet kommit i arbete och många arbeten är just betalda av skattemedel. Man skall inte skylla på invandring men att ljuga om dess  ekonomiska förträfflighet är dumt.

7 % av Ystads befolkning  är gamla över 80. En del av dem är ett sparmål.

Vi måste stå ut med livets början och livets slut. Tiden då vi människor behöver hjälp för att ha en rimlig tillvaro. Livet kostar. Det uppstår många frågor.  Vilka utgifter hör till Samhället i första hand? Vem står först i kön för budgetpengar? Vad är en humanitär Stat? Hur skall vi ta hand om våra gamla? Borde man som alternativ helt enkelt sätta en gräns hur mycket omsorg var och en får för pengarna? Därefter skonsam ättestupa? Är det framtiden?

Hur tror politiker det känns att bli gammal i Sverige? Vi gamla skylls ut som propp i samhället. Vi har orsakat klimatets kollaps så snart drunknar vi eller brinner enligt självutnämnda experter. Barn går ut från skolan och skriker på gatorna att vi har raserat deras liv fast vi trodde oss ha gett dem bättre omständigheter än vi själva fick och gratis skola. Ungdomar kastar sten på gamlingar som har spelat bingo. Vi gamla är helt onödiga personer som Samhället helst vill slippa. Det ser jag varje dag i media. Det ser jag i praktiken hos gamla omkring mig. Om inte, skulle ingen hota dra in värme, mat och hjälp från dem som är några år äldre och mer behövande än jag är idag.

Lita inte på Kommunen. De avtal du har kan sägas upp när som helst.

Enligt den svenska statistiska livslängden är det inte så många år kvar för mig. Jag är ärligt sagt rädd att bli ännu äldre, behöva besvära någon för städning och mat. Jag vill inte förnedra mig, tigga efter hjälp och skyllas som orsak till budgetkrasch.

Jag tror att jag hellre vill dö.

Flera andra har reagerat och jämfört med maten i fängelse:

https://samtiden.nu/2019/10/aldre-far-samre-mat-an-intagna-pa-fangelse/