Att välja liv.

En del film denna vecka eftersom jag är förkyld och förmodligen tog i för mycket i Gym så axeln skriker. Inget nytt. Den axeln har varit pajad sedan ungdomen när jag bar ut tidningar på natten. Några dagar i stillhet så är det bra igen.

Jag såg en film om demens, kärlek och död, ”The Vacation of our Lives”. Den beskrev den demente på rätt sätt. Inga försköningar om vi borträknar att mannen, den demente, kör bil. Jag ställde bilen omedelbart när sambon blev sjuk. Själv är jag usel förare, jag kan inte drabba någon med det.

Jag har alltid gillat Ronald Sutherland som spelar den demente mannen John. Han är suverän. Sättet att gå, blicken, talet, minnesluckorna, hans gamla jag som glimtar fram, liv och minnen från länge sedan medan nutiden ramlar bort, inkontinens… Hans frus, Ella, spelad av Helen Mirren, otålighet som poppar upp och ömhet hon möter hans förvirring med. Barn som styr ens liv. De som vet hur man bör göra när man är gammal och – enligt dem – utan förstånd.

Hur ser du på dina gamla anhörigas nya val i livet?

På något sätt är det är plågsamt att se en film som handlar om livet med demens. Minnesbilder, sorg… Jag kände så igen, inte mig utan oss när det än varade.

Filmen  ”The Vacation of our Lives” var en påminnelse, en så igenkännbar påminnelse. Det var som att se en del av mitt eget liv.  Sambos förlorade minne som jag tampades med. Hans rädsla för den obegripliga förändringen. De fåtaliga stunder, kanske bara en minut då han var klar med ord av betydelse för mig.

Så här efteråt när jag inte kan såra honom genom att säga livet var jävligt kan jag erkänna att de två sista åren av sju var mer eller mindre på förlustsidan för mig personligen. Kanske överdriver jag eftersom jag gjorde en vandring på Grönland de åren. Räcker en vandring för att hålla en i liv? Bra fråga. Hur var det för honom kan jag inte veta. Ändå fortsatte jag att ta hand om honom eftersom han mådde så illa av att vara borta i något boende, även om det var bara en vecka eller två. Jag skulle kunna skriva recensioner om åtta ställen och bara ett av dem var med beröm godkänt.

Som någon kommentator skrev: i fängelse har man rättigheter, det har man inte i ett äldreboende.

Så, det var svårt att välja om jag skulle försaka mitt liv eller skuffa ut honom någon annanstans. Jag visste ju inte valets innehåll. Den som är i början av demensresan är väldigt annorlunda än den som befinner sig på slutfasen. Dock är bundenheten ofta detsamma. Du lämnar inte en person som inte kan reda sig själv ensam.

Tro inte att de dementa blir underhållna och omhändertagna på ett boende. Det är bara den primära omsorgen som sker. Mat, medicin, sova, en dusch. När jag arbetade extra i ett demensboende fanns där en man vars fru kom varje dag. Hon insåg att vi som arbetade där hann inte med. Han hade blivit för tung att klara av hemma. Alzheimer gör ofta kroppen otymplig, den följer liksom inte med när man försöker få till stånd en förflyttning eller sådant. Jag försökte ta mig tid för att lugna henne. Hon vågade inte vara borta en dag för hon trodde att ingen hann mata honom. Så sant.

Tro inte att boenden tar sig vanligen an anhöriga, de är ofta bara på vägen och kverulanter som någon sa till mig när jag undrade varför sambon inte hade fått duscha. När min sambo dog fanns det en vikarie som försökte underlätta döden för mig men jag var för förbannad på sättet de hade behandlat honom att det var förgäves.

Jag tänkte på det paret jag mötte i boendet nu när jag såg på filmen. De är döda sen länge. Men de hade ett långt liv tillsammans. Inga barn. Vi var inte välsignade, sa hon. De hade gift sig när hon fyllde 18 efter en sommarförälskelse. Hennes rika föräldrar var mot. Han var inte fin nog. Men de gav efter för hennes tårar.

Jag började med tårar och slutar så med, men mellanrummet har varit ren kärlek, sa hon.

“The Vacation of our Lives” är en film för den som har en dement anhörig och även för den vars dagar är utmätta på grund av cancer och för barn som alltid vet bäst hur deras gamla föräldrar ska ha det. Ingen film man aldrig glömmer, inte den klass som skakar en men  en vacker hyllning till livet, kärleken och döden.

Democracy Dies in Darkness

Hur ser du på den statsunderstödda median? Litar du på att Pressen och SVT förmedlar sanningen eller i alla fall inte omformulerar, vinklar eller utelämnar så bilden blir helt annan? Läser du hellre fria medier, de som inte får betalt av Staten utan önskar att läsare bidrar till deras jobb? Swishoror alltså, som en statsunderstödd begåvning sa, en statspresshora alltså? En som diar skattepengar.

Är yttrandefrihet hotad i Sverige? Nog känns det så. Median märker ord, åsiktskorridoren är verklig och hatobjekt skändas oavsett vad de gör. Det känns som en uppfostringsagenda. Vi skall vara en vänstervriden feministisk publik och bara svälja.

Igår delades Guldbaggar ut till det bästa av svensk film. Jag gav upp tittandet efter 7 minuter. Ingen förlust. Jag hade ju inte sett en svensk film förra året om man inte räknar någon gammal Bergman på DVD men jag delar inte ut varken priser eller pengar. Den personen – kulturministern – som ytterst ansvarar för utdelandet av filmstöd, skattepengar alltså, hade inte heller sett en enda av filmerna. Läser hon tidningar, undrar jag. Eller skribenter på Internet?

Hur går hennes tankar om kultur och yttrandefrihet?

I juni 1971 tog USA:s stora tidningar ställning för yttrandefrihet och rapporterade om de läckta Pentagon Papers. Jag såg filmen ”The Post” häromdagen. Det beskrev Washington Posts dilemma i att  berätta sanningen trots risken för åtal och misslyckad börsnotering med fara för konkurs som följ. Eller,  välja att tiga och stryka Regeringen och president Richard Nixon samt föregående  Lyndon B. Johnson medhårs genom att undanhålla det man vet. New York Times gjorde en första publicering av Pentagon Papers och Post följe efter med mera material. Lokala tidningarna gjorde likaså. Skandalen var ett faktum.

”The Post” en Spielberg film med ‎Meryl Streep som Posts ägare Katharine Graham och ‎Tom Hanks som chefredaktör Ben Bradlee handlar om att vara en riktig journalist och rent av att tjäna sina läsare, kanske sitt land också och definitivt yttrandefrihet.  De publicerade läckta dokument om mörkläggning av fakta från USA:s Regering under Vietnamkriget, lögner till Kongressen och påståenden att kriget gick bra fast motsatsen var känt sedan länge. Ägaren Katharine Graham tog beslut mot juristernas råd trots risken att krascha i kommande börsnotering.

Den juridiska frågan avgjordes sedan av USAs högsta domstol till de båda tidningsföretagens fördel. Domen är ett av de för yttrandefriheten viktigaste HD-besluten i USAs historia. HD-domen försvarar publiceringsbeslutet.

I domslutet skrev domare Justice Stewart: ”..the only effective restraint upon executive policy and power in [these two areas] may lie in an enlightened citizenry – in an informed and critical public opinion which alone can here protect the values of democratic government”.

Pressen ska tjäna de som styrs, inte de styrande. Vad fick du veta från din swishhora idag som den statsunderstödda pressen inte publicerade?

”Democracy Dies in Darkness” är mottot för The Washington Post.

Finns hur mycket som helst på nätet om Pentagonpappren. Det är bara att söka.

Press stöd i Sverige:

Distributionsstöd avseende år 2018: 38 996 286 kr

Preliminärt driftsstöd för år 2020: 495 198 800 kr

Innovations och utvecklingsstöd år 2019: 35 637 836 kr

Siffrorna från Mediestödsnämnden idag. Vi borde få väldigt mycket kvalitetsjournalistik för de pengarna.

Tror du på UFOs och intelligent liv på någon annan planet?

Tror du på UFOs och intelligent liv på någon annan planet? Hur intelligenta vi människor är har dock sina frågetecken.

Finns det riktiga UFOs, besök från en annan planet? Det senaste påståendet är en videoupptagning av ett flygande föremål som amerikanska stridspiloter mötte vid en flygövning utanför San Diegos kust för femton år sedan. Nu publicerar ”populärmechanics” en bit av videon.

Den ser lite ut som ljusfenomenet jag såg – om jag nu minns rätt. Det var ju länge sedan. Minnet är ett dåligt vittne.

Det finns massor av människor som har sett UFOs, även påstå sig har blivit bortförda av Aliens och så har vi myndigheter vilka bevakar vår himmel i hopp – eller fasa – att upptäcka liv i Universum eller på väg till oss. Utöver alla filmer vilka presenterar Aliens oftast, men inte alltid,  som elaka förstörare.

Så klart finns det liv i Universum någonstans. Vilken form från bakterier till intelligenta varelser livet befinner sig i vet vi inte. När i tid det har funnits eller kommer att finnas under Universums troliga 13,82 miljarder år och jordens 4,5 miljarder år vet vi inte heller. Chansen är stor att de levande varelser som existerar och har existerat eller kommer att existera är inte i fas med vår tid.

Vi kommer aldrig att möta dem?

Att se en UFO är dock fantastisk nervkittlande och lite skrämmande. Min familj såg ett sådant oförklarligt ljusfenomen någon gång i början -50 talet. Vi hade varit på ett födelsedagskalas. Nej, det serverades bara kaffe och saft. Det var kallt och i skarven till vinter. Vi gick hem i mörkret. Hastigt såg vi ett ljus på himlen. Vi var inte ensamma, andra gående reagerade. Det var som två djuptallrikar ihop och det lyste. Fenomenet såg ut att sväva på himlen och sedan försvann det som om det skulle flyga ut genom himmelstak. Människor blev rädda. Ryssar? Anfall? Vi stod stilla och tittade. Min mor bad.

 Ingen hade en kamera.

Det var i alla fall inte fientligt, inte heller ett flygplan visade det sig. Vi fick aldrig någon förklaring och det finns inte registrerad som känt UFO vad jag kan se. Det finns säkert en förklaring till den flygande tallriken men vi fick aldrig något.

Det finns tankar att bosätta Mars. Även om det är riskabelt och dömd för att misslyckas i stor skala eftersom Mars inte är ett vänligt planet och vår teknik är inte avancerad nog att lösa problem med luft, mat och även vatten för många är det ett projekt i tiden. Jag skulle inte ha något mot att bli marsian, bara för att flytta dit är i den yttersta kanten av vår förmåga. Ett äventyr som blir den största i vår tid.

Drömmen om att erövra Rymden kommer alltid att finnas.

Kanske någon sätter sina fötter där en gång utan att någonsin återvända. Som Hawking sa: om vi ska rädda mänskligheten bör vi utforska andra planeter att leva på. Men finns det ingen trevligare planet att bosätta sig på? Jorden var ju perfekt men så illa som vi har tagit hand om det förtjänar vi nog inga flera hem i Rymden.

Tror du på att Aliens bevakar oss? Om så, vill de knappt landa här och integrera sig med vårt usla sätt att  hantera vår värld. De har nog inget här att hämta.

Ingen kommer för att rädda oss från oss själva.

https://www.popularmechanics.com/military/research/a30538203/navy-ufo-video-investigation/?utm_source=digg

Legalisera droger – om Staten som langare.

Man passerar några få ”hippieställen” på PCT leden. Den ena planerade jag att skippa och den andra gjorde mig sur.

Den andra var omkring en varm källa, Deep Creek. Det var skräpigt. Du kunde råka trampa på allehanda exkrementer. Toapapper flöt omkring. Folk var synligt påtända. De sprang runt nakna och var liksom uppåt, fast inte på ett trevligt sätt. Hasch lukten flöt i luften.  Jag hade hört rykten innan så jag hade badat tidigare på ett ensamt ställe. Kallt vatten men det var ju 30 grader i luften så det var bara skönt.

Arean efteråt hade klotter på stenar och skräpspår från folk som inte hade förstånd att hålla naturen ren. Det fanns en bilväg i närheten så folk kunde lätt ta sig dit. Jag skyndade vidare, över en vacker bro, ökenlandskap med grönska tack vare vatten.

Det var den enda skitiga platsen på hela leden av 4265 kilometer om jag borträknar en soptunna vält av en björn. Dock vet jag inte hur hippieställe nummer två såg ut. Jag liftade och åkte buss runt. Leden var avstängd på grund av pågående brand så jag behövde inte ens tänka på att gå den vägen.

Efter PCT vandringen åkte jag till havet. Jag ville vandra vid havet också. Bussen stannade på ett rödljus. Vid ett hus stod en stor skara väl så sjaskiga människor i kö. Frukost för de fattiga, tänkte jag. Välgörenhet är väl utbrett i USA. Nej, det var kö till dagens utdelning (köp) av haschdos.

Det pratas om legalisering av cannabis även i Sverige. Till och med KD har yttrat sig om att tänka på saken. Skall vi ha knarkköer även i Sverige, inte bara illegala säljare i gathörn? Båda kommer att behövas ändå för tillåtna doser på några gram tar inte bort knarklangarna. De kommer bara att bredda urvalet. Och från vilken ”langare” skall vi skattebetalare köpa knarket? Skall det subventioneras? Skall vem som helst få köpa eller måste man redan vara missbrukare som nu förvandlas till rekreationsbruk?

I USA beslutar delstaten genom val om hasch säljs lagligt eller inte, i dagsläge säljer 11 delstaer pot, som det kallas. Senast i Illinois:

Demand for legal marijuana in Illinois was so strong that many vendors quickly ran out of supplies, as customers spent nearly $11 million in just five days since the drug was legalized in the state on January 1, vendors and officials said. On New Year’s Day most dispensaries opened at 6 am to discovered customers that had lined up in the cold for hours. At some locations the line was eight blocks long, with wait times reaching 12 hours.

More than $3.1 million in sales on 77,000 transactions took place on opening day, according to the Illinois Department of Financial and Professional Regulation.

Under the new law Illinois residents aged 21 and older are able to carry 30 grams of marijuana flower, five grams of cannabis concentrate like hash oil, and up to a half-gram of THC – the chemical compound that gets users high – within cannabis-infused products like edibles.

llinois är demokratstyrd och har  12,671,821 innevånare.

Det är ren vinst ? att sälja narkotika. Vilken business för en stat som har usel ekonomi. För ett tag är det rena vinsten. Sedan kommer räkningarna, de sociala och medicinska. Javisst, USA har inte vår typ av subventionerad sjukvård trots ”obamacare”.

Så lyckad start för en ny affärsverksamhet var rent av skrämmande. Tyckte jag.

Som f.d. drogterapeut är jag förstås inte positiv till att Staten – vi – agerar som langare. Den ena handen ger och den andra tar, fungerar inte. Jag tycker det är onödigt att polisen ägnar tid för att jaga missbrukare på gatorna  om  det bara innebär att få någon slags ”prick” i dagens åtgärder, inte att langarna kan gripas. Jag tror Polisen är väl medveten om langarna men har inte tid och resurser att sätta dem dit. Så mycket annat tar deras tid. Så mycket enklare att ofreda en påtänd på gatan.

Jag har haft ypperligt samarbete med Polisen som socialsekreterare/kurator men det var länge sedan och väl så andra förhållanden. Men är det  någon som räddar unga knarkares liv är det nog Polisen, inte Socialtjänsten.

Socialtjänsten kan se de ungas missbruk som fel hos föräldrar. Inte nog med kärlek! Så ungen kan knarka i lugn och ro tills Polisen råkar gripa in. Socialtjänsten är sällan drogexperter. Landstinget var det förr i tiden tills Socialtjänsten tog över och sjukvården skulle erbjuda avgiftning. Jag är inte så säker att det bytet var till fördel för missbrukarna. Vi som jobbade då hade en gedigen och ständig utbildning runt droger.

Jag hade en gång patienter, ett par, som hade 36 handläggare genom Socialtjänsten! Men de knarkade lika bra för det. Inte enkelt att veta i så fall vad är hönan och vad är ägget.

Cannabis är ingen lätt drog. Jag tyckte att det var enklare att få heroinister att sluta. Haschmissbrukare var helt enkelt liksom ”dumma” i huvudet. (Ursäkta uttrycket.) Deras klocka saknade visare, de kom när de råkade komma ihåg och deras förstånd var i en dimma som kunde ta månader att avgifta. Det hände att när patienten blev drogfri kom en psykisk skör person ut, troligen med psykiatrisk diagnos eller annat handikapp som behövde helt annan vård än en haschpipa.

En del missbrukare självmedicinerar och mår bra ett tag tills allt kraschar omkull. Livet blir drogen, drogen är livet. De konsekvenser man inte förväntade sig som sparken från jobbet, ut från bostaden, skulder, förlust av körkort, inga pengar… förpestade livet utan att man riktigt ens kunde förstå händelsekedjan. Nästan alla ”mina” narkomaner, utöver heroinister, hade börjat med hasch och var nu med få  undantag blandmissbrukare där vad som helst dög att använda, men man hade sin favoritdrog förstås. Att sluta blandmissbruk är svårt. Speciellt om en del av det är lagliga droger utskrivna av läkare.

De välbeställda som trodde sig kunna hantera droger tog fel och var lika illa däran fast det kunde än finnas en fasad uppehållen med pengar.

Jag vill inte ha Staten som knarklangare men jag misstänker att så blir fallet. Jag är inte övertygad om att politiker är kapabla att hantera drogransonering. Vi har haft legal amfetaminutskrivning som gick rent åt helvete. Jag är ändå ganska säker på att den svenska humanitära stormakten kommer att införa statlig drogförsäljning. Då blir missbrukare bara lagom?

Jag vill inte att Staten säger: Du är så usel att du inte ens kan hålla dig drogfri så vi ger dig en dos om dagen så du håller tyst och är nöjd. Bra?

Om nu cannabis i någon form skulle bli legal så varför bara cannabis? Varför skulle inte alla kulturer få köpa lagligt sin speciella drog? Hasch är vanligt i vissa grupper som i Nordafrika, opium i Mellanöstern och kat i Afrika samt kokain är vanligt i Sydamerika.  Europeisk drog, alkohol, styrs redan lite av Staten i Sverige.

Skall vi göra alla droger från andra världsdelar lagligt, det som folk har brukat i sina olika kulturer? Det multikulturella drogbruket? Hur skall försäljningen då ser ut? Olika färg på identitetskort? Eller skall vi bli multikulturella även på drogbranschen? Allt för alla?

Behandling då? Försök att få folk drogfria? Lika bra vi slopar det och håller oss till akuta livsuppehållande åtgärder så länge medel finns tillgängliga.

Som ni märker är jag jävligt negativ till Staten som langare men har få förslag idag hur vi ska få ungarna sluta ta steget till att langa och bli missbrukare. (Om de kriminella ungarna annan gång.) Ett litet steg är förstås utvisning av alla utländska langare efter straff samt konfiskering av deras medel som borde öronmärkas för behandling samt förbud att någonsin komma till svensk mark. Narkotikahund i Posten och på gränser. Jag har inga bra lösningar men skulle vilja se flera domar om vållande till annans död som i ”fentanylrättegången”. Men det vore nog bara en droppe i havet? Kriget mot narkotika kan endast vinnas genom slopad efterfråga och det kommer inte att hända.

Den legala utskrivningen av olika beroendeframkallande droger är omfattande både till barn och vuxna. Är det verkligen sant att livet blir bättre av legala  piller innehållande narkotika? Borde vi inte städa även där?

Bra fråga.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/hovrattsdom-efter-fentanylforsaljning

https://afp.omni.se/pot-demand-in-us-state-of-illinois-booms-in-first-week-of-legal-sales/a/lAWPey

Marijuanabilden: Av United States Fish and Wildlife Service – [1], specifically CASA1_LF.jpg. http://www.fws.gov/midwest/sherburne/CASA1.htm, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21916