Tror du på UFOs och intelligent liv på någon annan planet? Hur intelligenta vi människor är har dock sina frågetecken.
Finns det riktiga UFOs, besök från en annan planet? Det
senaste påståendet är en videoupptagning av ett flygande föremål som
amerikanska stridspiloter mötte vid en flygövning utanför San Diegos kust för
femton år sedan. Nu publicerar ”populärmechanics” en bit av videon.
Den ser lite ut som ljusfenomenet jag såg – om jag nu minns
rätt. Det var ju länge sedan. Minnet är ett dåligt vittne.
Det finns massor av människor som har sett UFOs, även påstå
sig har blivit bortförda av Aliens och så har vi myndigheter vilka bevakar vår
himmel i hopp – eller fasa – att upptäcka liv i Universum eller på väg till
oss. Utöver alla filmer vilka presenterar Aliens oftast, men inte alltid, som elaka förstörare.
Så klart finns det liv i Universum någonstans. Vilken form
från bakterier till intelligenta varelser livet befinner sig i vet vi inte. När
i tid det har funnits eller kommer att finnas under Universums troliga 13,82 miljarder år och jordens 4,5 miljarder år vet
vi inte heller. Chansen är stor att de levande varelser som existerar och har
existerat eller kommer att existera är inte i fas med vår tid.
Vi kommer aldrig att möta dem?
Att se en UFO är dock fantastisk nervkittlande och lite skrämmande. Min familj såg ett sådant oförklarligt ljusfenomen någon gång i början -50 talet. Vi hade varit på ett födelsedagskalas. Nej, det serverades bara kaffe och saft. Det var kallt och i skarven till vinter. Vi gick hem i mörkret. Hastigt såg vi ett ljus på himlen. Vi var inte ensamma, andra gående reagerade. Det var som två djuptallrikar ihop och det lyste. Fenomenet såg ut att sväva på himlen och sedan försvann det som om det skulle flyga ut genom himmelstak. Människor blev rädda. Ryssar? Anfall? Vi stod stilla och tittade. Min mor bad.
Ingen hade en
kamera.
Det var i alla fall inte fientligt, inte heller ett
flygplan visade det sig. Vi fick aldrig någon förklaring och det finns inte
registrerad som känt UFO vad jag kan se. Det finns säkert en förklaring till
den flygande tallriken men vi fick aldrig något.
Det finns tankar att bosätta Mars. Även om det är riskabelt och dömd för att misslyckas i stor skala eftersom Mars inte är ett vänligt planet och vår teknik är inte avancerad nog att lösa problem med luft, mat och även vatten för många är det ett projekt i tiden. Jag skulle inte ha något mot att bli marsian, bara för att flytta dit är i den yttersta kanten av vår förmåga. Ett äventyr som blir den största i vår tid.
Drömmen om att erövra Rymden kommer alltid att finnas.
Kanske någon sätter sina fötter där en gång utan att någonsin återvända. Som Hawking sa: om vi ska rädda mänskligheten bör vi utforska andra planeter att leva på. Men finns det ingen trevligare planet att bosätta sig på? Jorden var ju perfekt men så illa som vi har tagit hand om det förtjänar vi nog inga flera hem i Rymden.
Tror du på att Aliens bevakar oss? Om så, vill de knappt landa här och integrera sig med vårt usla sätt att hantera vår värld. De har nog inget här att hämta.
Man passerar några få ”hippieställen” på PCT leden. Den ena planerade jag att skippa och den andra gjorde mig sur.
Den andra var omkring en varm källa, Deep Creek. Det var skräpigt. Du kunde råka trampa på allehanda exkrementer. Toapapper flöt omkring. Folk var synligt påtända. De sprang runt nakna och var liksom uppåt, fast inte på ett trevligt sätt. Hasch lukten flöt i luften. Jag hade hört rykten innan så jag hade badat tidigare på ett ensamt ställe. Kallt vatten men det var ju 30+ grader i luften så det var bara skönt.
Arean efteråt hade klotter på stenar och skräpspår från folk som inte hade förstånd att hålla naturen ren. Det fanns en bilväg i närheten så folk kunde lätt ta sig dit. Jag skyndade vidare, över en vacker bro, ökenlandskap med grönska tack vare vatten.
Det var den enda skitiga platsen på hela leden av 4265 kilometer om jag borträknar en soptunna vält av en björn. Dock vet jag inte hur hippieställe nummer två såg ut. Jag liftade och åkte buss runt. Leden var avstängd på grund av pågående brand så jag behövde inte ens tänka på att gå den vägen.
Efter PCT vandringen åkte jag till havet. Jag ville vandra vid havet också. Bussen stannade på ett rödljus. Vid ett hus stod en stor skara väl så sjaskiga människor i kö. Frukost för de fattiga, tänkte jag. Välgörenhet är väl utbrett i USA. Nej, det var kö till dagens utdelning (köp) av haschdos.
Det pratas om legalisering av cannabis även i Sverige. Till och med KD har yttrat sig om att tänka på saken. Skall vi ha knarkköer även i Sverige, inte bara illegala säljare i gathörn? Båda kommer att behövas ändå för tillåtna doser på några gram tar inte bort knarklangarna. De kommer bara att bredda urvalet. Och från vilken ”langare” skall vi skattebetalare köpa knarket? Skall det subventioneras? Skall vem som helst få köpa eller måste man redan vara missbrukare som nu förvandlas till rekreationsbruk?
I USA beslutar delstaten genom val om hasch säljs lagligt eller inte, i dagsläge säljer 11 delstaer pot, som det kallas. Senast i Illinois:
Demand for legal marijuana in Illinois was so strong that many vendors quickly ran out of supplies, as customers spent nearly $11 million in just five days since the drug was legalized in the state on January 1, vendors and officials said. On New Year’s Day most dispensaries opened at 6 am to discovered customers that had lined up in the cold for hours. At some locations the line was eight blocks long, with wait times reaching 12 hours.
More than $3.1 million in sales on 77,000 transactions took place on opening day, according to the Illinois Department of Financial and Professional Regulation.
Under the new law Illinois residents aged 21 and older are able to carry 30 grams of marijuana flower, five grams of cannabis concentrate like hash oil, and up to a half-gram of THC – the chemical compound that gets users high – within cannabis-infused products like edibles.
llinois är demokratstyrd och har 12,671,821 innevånare.
Det är ren vinst ? att sälja narkotika. Vilken business för en stat som har usel ekonomi. För ett tag är det rena vinsten. Sedan kommer räkningarna, de sociala och medicinska. Javisst, USA har inte vår typ av subventionerad sjukvård trots ”obamacare”.
Så lyckad start för en ny affärsverksamhet var rent av skrämmande. Tyckte jag.
Som f.d. drogterapeut är jag förstås inte positiv till att Staten – vi – agerar som langare. Den ena handen ger och den andra tar, fungerar inte. Jag tycker det är onödigt att polisen ägnar tid för att jaga missbrukare på gatorna om det bara innebär att få någon slags ”prick” i dagens åtgärder, inte att langarna kan gripas. Jag tror Polisen är väl medveten om langarna men har inte tid och resurser att sätta dem dit. Så mycket annat tar deras tid. Så mycket enklare att ofreda en påtänd på gatan.
Jag har haft ypperligt samarbete med Polisen som
socialsekreterare/kurator men det var länge sedan och väl så andra förhållanden.
Men är det någon som räddar unga
knarkares liv är det nog Polisen, inte Socialtjänsten.
Socialtjänsten kan se de ungas missbruk som fel hos föräldrar. Inte nog med kärlek! Så ungen kan knarka i lugn och ro tills Polisen råkar gripa in. Socialtjänsten är sällan drogexperter. Landstinget var det förr i tiden tills Socialtjänsten tog över och sjukvården skulle endast erbjuda avgiftning. Jag är inte så säker att det bytet var till fördel för missbrukarna. Vi som jobbade då hade en gedigen och ständig utbildning runt droger.
Jag hade en gång patienter, ett par, som hade 36
handläggare genom Socialtjänsten! Men de knarkade lika bra för det. Inte enkelt
att veta i så fall vad är hönan och vad är ägget.
Cannabis är ingen lätt drog. Jag tyckte att det var enklare
att få heroinister att sluta. Haschmissbrukare var helt enkelt liksom ”dumma” i
huvudet. (Ursäkta uttrycket.) Deras klocka saknade visare, de kom när de råkade
komma ihåg och deras förstånd var i en dimma som kunde ta månader att avgifta.
Det hände att när patienten blev drogfri kom en psykisk skör person ut,
troligen med psykiatrisk diagnos eller annat handikapp som behövde helt annan
vård än en haschpipa.
En del missbrukare självmedicinerar och mår bra ett tag
tills allt kraschar omkull. Livet blir drogen, drogen är livet. De konsekvenser
man inte förväntade sig som sparken från jobbet, ut från bostaden, skulder,
förlust av körkort, inga pengar… förpestade livet utan att man riktigt ens
kunde förstå händelsekedjan. Nästan alla ”mina” narkomaner, utöver heroinister,
hade börjat med hasch och var nu med få undantag blandmissbrukare där vad som helst dög
att använda, men man hade sin favoritdrog förstås. Att sluta blandmissbruk är
svårt. Speciellt om en del av det är lagliga droger utskrivna av läkare.
De välbeställda som trodde sig kunna hantera droger tog fel
och var lika illa däran fast det kunde än finnas en fasad uppehållen med
pengar.
Jag vill inte ha Staten som knarklangare men jag misstänker att så blir fallet. Jag är inte övertygad om att politiker är kapabla att hantera drogransonering. Vi har haft legal amfetaminutskrivning som gick rent åt helvete. Jag hade en patient som hade börjat vid 8 års ålder. Föräldrarna var amfetaminmissbrukare och tilldelningen räckte även för attdroga barnet. Ingen reagerade. Skolan? Glöm det.
Jag är ändå ganska säker på att den svenska humanitära stormakten kommer att införa statlig drogförsäljning. Då blir missbrukare bara lagom?
Jag vill inte att Staten säger: Du är så usel att du inte ens kan hålla dig drogfri så vi ger dig en dos om dagen så du håller tyst och är nöjd. Bra?
Om nu cannabis i någon form skulle bli legal så varför bara cannabis? Varför skulle inte alla kulturer få köpa lagligt sin speciella drog? Hasch är vanligt i vissa grupper som i Nordafrika, opium i Mellanöstern och kat i Afrika samt kokain är vanligt i Sydamerika. Europeisk drog, alkohol, styrs redan lite av Staten i Sverige.
Skall vi göra alla droger från andra världsdelar lagligt, det
som folk har brukat i sina olika kulturer? Det multikulturella drogbruket? Hur
skall försäljningen då ser ut? Olika färg på identitetskort? Eller skall vi bli
multikulturella även på drogbranschen? Allt för alla?
Behandling då? Försök att få folk drogfria? Lika bra vi
slopar det och håller oss till akuta livsuppehållande åtgärder så länge medel
finns tillgängliga.
Som ni märker är jag jävligt negativ till Staten som langare men har få förslag idag hur vi ska få ungarna sluta ta steget till att langa och bli missbrukare. (Om de kriminella ungarna annan gång.) Ett litet steg är förstås utvisning av alla utländska langare efter straff samt konfiskering av deras medel som borde öronmärkas för behandling samt förbud att någonsin komma till svensk mark. Narkotikahund i Posten och på gränser. Jag har inga bra lösningar men skulle vilja se flera domar om vållande till annans död som i ”fentanylrättegången”. Men det vore nog bara en droppe i havet? Kriget mot narkotika kan endast vinnas genom slopad efterfråga och det kommer inte att hända.
Den legala utskrivningen av olika beroendeframkallande
droger är omfattande både till barn och vuxna. Är det verkligen sant att livet
blir bättre av legala piller
innehållande narkotika? Borde vi inte städa även där?
Huka er, unga. Jag vill bara varna Er, ni som ska ta hand om oss och betala våra pensioner. Nej, det finns ingen sparad statlig pensionskassa att lyfta ifrån, varje generation betalar sina föregående. De som är födda på 40 – talet börjar bli gamla nu och kanske i behov av vård eller hjälp. Den stora proppen, den… ja det finns många gnälliga ord om 40 – talister. Vi är de ständiga hatobjekten.
Vi har levt en tid av stora förändringar. 40 – talets kvinnor gick ut till arbetsmarknaden på 60 – 70 talet. 50-talets hemmafruideal var över. Kvinnor slutade att i huvudsak ta hand om familjen, barn och sina gamla anhöriga, de arbeten som nu flyttades över till Samhället, till skattefinansierade institutioner som daghem, äldreboenden, långvården och fritids. Jag tror att 40- talister är den generationen kvinnor som tydligt markerade värdet av arbete i stället hem och familj. Eller, ekonomin började kräva det. Men flertal skuffades sedan ut därifrån på 90 talets slut i den stora nedskärningsvurmen. På mitt arbete i det stora sjukhuset försvann hälften av bäddarna och så mest den kvinnliga personalen som undersköterskor, städerskor och sekreterare. En del blev redan då förtidspensionärer, utslitna i kroppen eller bara obehövliga.
Men, vi hade drömmar om fred på jorden,
ett tag i alla fall. Vi studerade på kvällarna, var med i Hem och Skola,
protesterade mot svenska planer på atomvapen, slogs om att behålla grönområden,
startade återvinning och hade karlar som inte gjorde sin del av hushållet, men
de tog hand om gräsmattan, trasiga saker och bilen. De var helt enkelt inte
inlärda till spisen och män arbetade ofta flera timmar än vi kvinnor. Vi hatade
inte män. Majoriteten av oss klagade inte. Familj var viktigt, en make och två
barn. Framtid fanns än bakom hörnet.
Det finns alltid en grupp som anger tonen, massmedial sådan, medan de flesta bara går vidare med sina liv. Den så kallade kvinnobefrielsen ökade dock skilsmässorna. År 1969 och 1974 förändrades skilsmässolagstiftningen till enklare förfarande, det blev lättare att skilja sig. Många levde dock redan som sambor. Och, P-piller gjorde kärlekslivet så mycket enklare.
Vi ensamma mödrar jobbade dubbelt för
att betala er, ungarna. Ni skulle få det vi hade saknat. Vi var inte några 68
demonstranter. Vi hade arbete och extrajobb att sköta. Det arbete som var en
del av svenskt välstånd, vård, omsorg och produktion.
Eller, en del hörde till den gruppen som levde livet på en räkmacka. Släkter med få barn så man ärvde sin barnlösa faster eller morbror. Ja, jag kände en som klagade när flermiljoners gård trillade in på kontot. Så mycket att ta hand om! Utbildning utan studieskuld. En karl som hade bra lön. Villa och två bilar. Barnflicka. Utlandsresor och kläder från andra ställen än Oskarssons lager. Konst (inte affischer) på väggarna.
Varför skulle de ha det sämre som pensionärer?
Trots en ekonomisk skillnad är vi alla jävligt trötta på att höra om att vi födda på 40 – talet kraschar ekonomin med vår ålderdom. Att bli gammal drabbar alla. Ingen överraskning precis. Vi jobbade ihop det välstånd Sverige ackumulerade och som nu sprids bort till politiska projekt, till fuskare och lyckosökare av en Regering vi röstade på av vana och naivitet eller inte röstade på men fick ändå samma resultat.
Eftersom Staten redan tidigt talade om att den var en bättre fostrare än mamma och pappa och att ta hand om sina egna barn var bakåtsträvande och kvinnoförtryck, har flera av 40 – talister inte bildat de band till sina barn som skulle göra oss oumbärliga för varandra. Föräldrar lämnade ungar till dagis i tio timmar om dagen och var sedan för trötta för att ens läsa en saga. Vi började nedmontering av familjen som den grundläggande cellen i Samhället. Räkningen kommer, var så säker.
Men, vi engagerade oss enligt tidsandan.
Vi släpade ungarna på fredsdemonstrationer och vänsterdriven teater och
museernas barntimmar som visade den rätta ideologin. Det är kanske därför barnen
blev så trötta på världens elände och ville hellre ha aktier, ny bil och resa
till Rhodos eller annat varmare ställe? Kanske just därför de sitter nu i en
villa på lugnt område och är likgiltiga för annat än sitt?
Precis som vi inte tog hand om våra barn kommer de inte att ta hand om oss.
Våra barn har ett eget liv, 40 timmarsvecka och de tänker inte ta hand om inkontinenta gamlingar utan att få bra betalt. Flera av dem kommer själv gå i pension eller flytta utomlands inom de närmaste tio åren. Förresten träffar vi dem bara på stora födelsedagar och andra familjehögtider. De som är bor på landet ser kanske sina barn under sommarsemester. Besök på äldreboenden sker när det finns tid över. Tro mig. Jag har arbetat nog extra inom äldreomsorgen och inte är det någon besöksträngsel precis.
Så, vården av oss i livets slut ligger
på Samhället.
Vi vill ha det som nu, men bättre. En
och annan tänker leva ett tonår till, oansvarigt häftigt tid i livet.
Egentligen hade vi inget tonår, det var inte riktigt uppfunnen än. En Elvis
Presley film, Brigitte Bardot frisyr och Coca colas inträde gjorde inget tonår.
Som jag, började många arbeta tidigt och inte hann med några krisår i tonåren.
Nu när vi är pensionärer skall det äntligen vara vår tur.
Många av oss lämnar Sverige för varmare länder och billigare liv. Men, vi återvänder om sjukdom slår till. Flera rika personer har gjort just så. Då vill man inte köa varken för en höftledsoperation eller för en hörapparat. Räkna med att vi nöjer oss inte med nåt lugnande för att hålla tyst.
Vi vill bara ha mer, högre pensioner och bättre vård. Går det inte går vi till EU och väcker talan. Eller – det moderna sättet – sitter också vi med en plakat vid Riksdagshuset, men bara om det är bra väder.
Så huka er unga. Vi blir de besvärliga
pensionärerna.
Lär er redan nu att sluta skälla på oss och se inte vår ålder som en ekonomisk katastrof. Det var liksom väntat. Vart tog de alla nykomlingar vägen? De som skulle rädda våra pensioner, de invandrare som var ren vinst för Samhället? Var det en felkalkyl? Hänger det också ihop med politisk naivitet, precis som vårt, vi som trodde att en anständig pension och god ålderdom var en rättvis belöning för ett långt arbetsliv?
Kanske får vi snällt tacka ja till usel vård eller klara oss bäst vi vill i ett Samhälle som har byggt ekonomin med felbedömning, trott på multikulturalismens välsignelser, gynnar soft jihad, föraktar de äldre och tror än att Sverige är än en viktig stormakt och inte ett bidragssamhälle som har övertrasserat budgeten i varje Kommun. Det finns inga medel till att fylla behovet av äldreomsorg. De senaste åren har man lagt ner allt som går och mer. Det finns inga Kommuner i Sverige som kommer att ha råd för att bygga och upprusta äldreomsorgen. Det är bara fantasier.
Hur och när blev det så fel? Vår skuld? Vi har bidragit till det genom att inte tänka efter. Genom att inte protestera, vid varje val, varje tillfälle utan har låtit förändringen av landet Sverige att fortgå. Vi har låtit den föregående generationen uppleva köer på sjukvården och indragen eller bristfällig, även usel äldreomsorg utan att protestera högljutt. Vi får sota själva för det nu. Vi har varit för upptagna och för naiva.
Jag tror att ålderdomen blir bara skit.
Samhället kommer inte att bry sig om oss. Vi som grupp är inte sammansvetsade
nog för att säga ifrån. För politiker är vi helt ointressanta.
Den som har snälla barn boende nära sig har en vinstlott som Kommunen kommer att utnyttja, var så säker. Det ligger nära till ”tvång” att ta hand om sina gamla föräldrar, inte bara om en sjuk make/partner. Uteblir hjälpen från det Allmänna uppstår en så kallad bra fråga. Vems ansvar?
Inte är det politikernas, var så säker.
Den 1 januari fyllde de första fyrtiotalisterna 80 år. Mellan åren 1940 och 1949 föddes över 1,2 miljoner barn i Sverige. Antalet invånare 80 år och äldre är lite mer än fem procent av Sveriges befolkning, sedan tjugo år tillbaka. Men fram till 2030 ökar antalet med 50 procent eller 270 000 personer och kommer då att utgöra mer än sju procent av befolkningen. Det innebär en ökning av försörjningskvoten, var och en som arbetar får försörja allt fler.
Fem år sedan attackerades satirmagasinet Charlie Hebdo av beväpnade terrorister i sin kontor i Paris. Terroristerna mördade tolv personer.
Under dagen har en ceremoni hållits i Paris där bland andra borgmästaren Anne Hidalgo och Frankrikes tidigare president François Hollande medverkade. Attacken genomfördes av al-Qaida-kopplade bröderna Kouachi efter att tidningen gjort satir på islam. Det blev startskottet för en rad terrorattacker i Europa. Två dagar efter skedde en attack i en mataffär i Paris och dödade 17 personer. Ca 250 personer har mist livet i Frankrike genom olika terrorattacker efter Charlie Hebdo.
Tidningen har dock inte gett upp utan publicerar satir än idag. De kryper inte utan står starka på sina ben. Något för svensk press att ta efter?
Mer om händelsen om du klickar på datum januari 2015 listan på hemsidan.
