Bränder och Trail Angels.

Dag 106 på PCT. Allting luktade och smakade rök. Luften, vattnet, maten, kläderna, ryggsäcken, marken jag slog mitt tält på. Röken svävade över området så långt jag kunde se. Landskapet låg som i dimma. Röken skingrades ibland när vinden blåste åt annat håll. Då kunde utsikten vara fantastisk.

Jag hade vandrat genom Castle Cracks State Park i två rökiga dagar. Det var ett vackert område med skog och vatten men rökigt, fast det brann långt borta. Det var inte den första gången jag vandrade i rök. Jag hade gjort en avstickare till Yosemite och på vägen tillbaka såg jag den stora branden (Ferguson Fire)  vars rök jag kom att vandra i efter Tuolumne Meadows. Vinden blåste åt PCT håll. Det fanns inga omvägar att ta. Dalgångarna drog röken till sig. Vinden styrde, så  ibland var det mer och ibland mindre rökigt.

Vid Belden, dag 96, brann det också så en bit av leden var stängt just då och man fick gå runt genom att lifta eller gå. Senare i Washington orsakade några bränder omvägar.

Men nu blåste branden nära Redding (Carr Fire) runt överallt. Jag läste senare att åtta människor dog i branden som började efter en bilbrand orsakad av ett bildäck som exploderade.

Inte särskilt hälsosamt att vandra i rök. Jag hade sett anvisningar på affärer och tältplats hur man bör bära sig åt när det brinner. ”Är du över 65 och inte ser framåt en mile, håll dig inne och stäng dörrar samt fönster.”

Jag hade inget att stänga mot rök. Jag gick vidare.

65 år tycks vara liksom magisk gräns i en människans liv. Tål sämre rök, behöver influensavaccin… Jag hade hört till den sköra gruppen länge men bestämt mig att ändå vara annat än soffsittande gamling i Vårdcentralens hägn. Nu rann ögonen av rök och jag hostade några gånger.

Jag hade nästan slut på mat så tanken var att lifta eller gå till närmaste tätort. Jag kom ur skogen och började gå på asfalten i hopp att få lift till Dunsmuir eller någonstans med mataffär. Då stannade en bil.

  • PCT hiker?

Han presenterade sig som Trail Angel Roy och lovade köra mig vart än jag behövde. Han öppnade bakluckan. Han var försedd med diverse räddningsutrustning och en kylväska. Jag fick en dricka och satt mig i bilen. Han informerade mig om brandläget.

  • Det är inte smart att fortsätta på leden här eftersom det är så rökigt och räddningsinsatser pågår för de bosatta på området. Det vore bäst att hoppa över en bit.

Nej, jag ville inte gå genom ett brandområde eller i närheten av det. De som bodde på området behövde att hjälp, inte jag som kunde välja. Men många vandrare gick ändå vidare fast röken mötte dem.

Det ringde i hans telefon. Någon ville få hjälp att komma ur det rökiga området. Han lovade att åka dit senare. Först skulle han köra mig någonstans.

  • Vandrare ringer hela tiden och vill bli hämtade. Har du ätit frukost?

Han körde förbi Mc Donalds och beställde dubbel frukost för mig. Mc Donalds ville få en bild på den gamla vandraren. Jag satt med juicen i handen och kände mig dum. Sedan körde han genom röken längre och längre bort från leden. Det var säkert vackert om man kunde se annat än konturer av bergen.

Vi pratade om vad vi hade gjort i livet. Vi hade flera beröringspunkter, märkligt.

Jag hamnade i Ashland. Först där var luften ungefär klar.  Roy körde en runda, visade den bästa mataffären, sportaffären och annat sevärt. Sedan placerade han mig på ett bra hotell och betalade. Jag protesterade med kreditkortet i handen till ingen nytta. Han lyfte in min ryggsäck till rummet, lämnade sitt nummer om jag behövde mer hjälp eller skjuts tillbaka till leden och gick.

  • You made my day, sa han och försvann.

Jag var stum av förvåning. Jag skickade senare ett tack SMS till honom och vi hörde av varandra några gånger.

Vid mataffären träffade jag flera andra som också hade skippat röken. Dagen efter skulle vi ta oss tillbaka mot leden. Men nu var det mat som gällde. En frukost till först. Sedan matinköp. Jag handlade mat både till leden och till hotellrummet. När man var i stan gällde det att äta något mer näringsriktigt än nudlar.

Jag gick runt i stan. Sedan åt jag en lyxvariant av hamburgare att grunda med. I hotellrummet åt jag sushi, frukt, ost, jordgubbar, chips … till nyheter. Jag växlade mellan CNN och Foxnews,  mellan de Trumphatande och Trumpvänliga.

Dagen efter fick jag lift efter att ha gått 3 mile genom staden.  En Trail Angel stannade och lovade köra mig om en timme. Han hade ett bokat möte så han kunde inte tidigare. Men då såg han en bekant bil och stoppade den. ”Elina behöver skjuts.” Hur visste han vad jag hette? Var Trail Angels i kontakt med varandra?

Väl vid leden fick jag ett meddelande: Glad att höra du är på leden igen. Det var Roy.

Några gånger till var luften rökig men bara så man kunde ana att bränder pågick. Dag 114 kom jag till Crater Lake (bild ovan). Jag hade tur. Jag hörde folk skrika av glädje. Den sista veckan hade sjön inte ens gått att se. En hel månad hade Crater Lake gömt sig under rökmattan och dimman av olika grad. Men idag var det helt klart. Vandringen runt sjön var en av höjdpunkterna under PCT vandringen. Så magiskt!

När jag skriver detta härjar flera bränder, den mest omfattande är i Paradise med 50 döda hittills. https://projects.sfchronicle.com/2018/fire-tracker/

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-46211514

Olika teorier finns för de  stora brändernas orsaker. Anklagelser haglar.  Är klimatförändringarna orsaken till ökat antal bränder? Infrastruktur som elledningar vilka krackelerar? Dåligt skötta skogar? Åsikterna går förstås isär men  torka, varmare väder och låg fuktighet får elden att sprida sig oavsett grundorsaken. Så man kan säga att klimatförändringar och ökade bränder är länkade till varandra.

Åska är en orsak vi knappt kan påverka. Om vi kan påverka klimatet är jag också tveksam till. Att vi kan påverka vårt agerande i miljöfrågor är däremot klart men vi är för lata och politikerna har annat att syssla med i sin sandlåda. Kanske är vi också för många för vårt lilla planet? Kanske är jag skyldig för att jag flyger? Det är kanske av mindre betydelse för det hela att jag sorterar sopor och lever enkelt? Kanske har tåget gått för vår planet, precis som tåget här hemma som jag inte har råd med utan tar flyget?

En del av bränder är resultat av enskilda människors agerande. Man tänder lägereld ute i den torra naturen och har inte vatten nog att släcka den. Ett bildäck exploderar och brandsläckare finns inte i bilen. Något elfel med gnistbildning i vanskötta ledningar. Och torkan är brandens vän. När det är så torrt sprids elden med fart och den kan brinna år.

För att få tända eld i naturen i Kalifornien bör man ha ett tillstånd och den får man efter en Internetkurs. Att elda var oftast förbjudet på hög höjd. Jag hade ett tillstånd. Jag tände aldrig lägereld. Jag använde gaskök och var extra noga med vart jag ställde den. En gång fick jag visa upp tillståndet för en Ranger.

Att gå genom de tidigare brandområdena var både trist och magiskt. Som en spökskog med fallna träd, svarta stammar och växtlighet som åter tog fart. Allt kommer åter fast i annan form. Naturen hittar alltid en ny utväg. Gör vi det?

Brandbilder överst: Ferguson Fire, Yosemite Nationalpark.

https://www.nps.gov/crla/index.htm

https://en.wikipedia.org/wiki/Carr_Fire

https://en.wikipedia.org/wiki/Ferguson_Fire

 

Den misslyckade björnfotografen.

Jag läste om skogsarbetare i Sverige som är rädda för björnar och ville ha björnspray som reserv.. Det har inte hänt något än, men närheten till björnar orsakar psykiskt otrygg miljö.

De fick inte tillstånd för björnspray.

Kanske  björnar också känner sig otrygga när träd faller och elsåg brummar?

Jag träffade många skogsarbetare i Oregon – Washington. Flera var kvinnor. De rensade PCT och andra leder efter bränder med yxa och handsåg. Ingen björnspray eller bjällror, inga vapen heller. De bodde i skogen fyra – fem dagar i taget. Någon frågade om jag hade sett björn och de sa att jag var lycklig som lyckats se björn. Själva var de ju flera, de arbetade och pratade med varandra så björnarna höll sig borta. Många vandrare hade inte sett några björnar. Jag gick ensam och var tyst därför hade jag en bättre chans för björnmöten.

Dag 54, i början av Sierra, såg jag min första björn. Den var den första björnen någonsin jag såg i live trots att jag hade vistats på björnarea i Sarek förut.

Det var skymning när jag slog tält en bra bit ifrån Kern River. Om en stund hörde jag ett brummande, nej, snarare ett ilsket vrål. Jag såg en björn. Den var ca 100 meter från mig, en stor brunbjörn. Den gick framåt tillbaka och  lät som om den klagade. En annan tältare  50 meter från mig tittade också på björnen. Vi konstaterade att det var en stor mindre glad björn.

Jag hade kameran tillgänglig. Ja, björnen var så långt borta att blixten inte skulle räcka till. Jag kände mig inte helt lugn. Hade jag satt tältet på galen plats så det störde björnen? Var jag tillräckligt långt från vattnet? Ja. Jag undrade om jag skulle flytta på mig. Men efter 30 minuter gick björnen.

Jag ställde min bear box långt från tältet.

På morgonen såg jag spår efter björn nära mitt  tält men de var inte färska utan gamla. När jag hade packat ihop mina saker och skulle gå såg jag fem björnar. En mamma björn med fyra barn var på väg mot vattnet.

De gick ganska nära mig i det höga gräset. Men var de björnar? Det skulle ju finnas kor på området. Den stora, mammabjörnen, ställde sig att stå på baktassarna och tittade runt. Inga andra djur står på bakbenen, så det var björn. Sedan gick de alla snabbt iväg. Jag letade efter kameran som låg nerpackad i midjebältet. Björnarna var bara svarta prickar när jag lyckades ta en bild. Jag trodde först att de var svartbjörnar men de var mörka brunbjörnar av storleken och området att döma.

Jag kände mig lycklig, rent av.

Nästa björn var en svartbjörn på Yosemite. Jag och 40 andra åkte buss som gick runt parken. Chauffören ropade: ” Björn klockan fyra. Ska jag öppna dörrarna, den vill nog åka med.” Björnen gick bredvid bussen. Alla ropade nej. Min kamera låg i jackfickan och jackan var knuten till en påse eftersom papperspåsen jag hade mina köpta matvaror i hade gått sönder. Inga bilder.

En dag efter turen till Yosemite tältade jag på camp Aulin. En björn kom och tassade runt våra tält. Den var bara en liten unge. Björnen gick som om den var hemma på området. Den var också märkt med ett halsband. Folk skrek och försökte mota bort den. Mamma björn skulle nog komma efter! Men den lilla björnen var ensam, ingen mammabjörn kom. Kanske föräldralös? En bild!

Som de flesta vandrare besökte jag Lake Tahoe. Jag behövde köpa nya skor och byxor. Där fanns en stor sportaffär. Lake Tahoe i sig var fantastisk syn. Lik ett stort hav bredde den sig till oändlighet med sin gröna yta. Jag valde att åka med trolley till Emerald Bay och gå upp därifrån till Velma lakes och tillbaka till leden.

Det var trafikstockning före oss, meddelade chauffören. När vi närmare oss platsen såg vi bilar parkerade  huller om buller och en massa människor springande med mobilen. Vi var nu nära jättecampingen Camp Richardson. En brunbjörn promenerade vid High Way  89. Björnen kanske ville campa också? Björnen såg inte glad ut. Människor betedde sig som rovdjur även om vapnet var bara mobiler. Jag tog inte upp kameran.  Vi lyckades sedan fortsätta när polisen hade rensat en fil.

Det var länge björnlöst. Först i Washington såg jag två björnar. Den första gick före mig på PCT leden så träffande nära Bear gap ( (2335 mile). Den var kanske en tonårig brunbjörn. Den satt sig och tittade på mig medan jag slet upp kameran från bältfickan. Sedan försvann den snabbt. Ingen bild. Jag gick vidare och spanade länge, men såg inte björnen mer. Den såg rund och välmående ut. En Teddy Bear.

Nästa var en udda björn. Strax före Elk Pass nära ett stängt brandområde såg jag en helt vit björn. Den gick också före mig på PCT. Den vek sedan av till ett snöfält och satte sig på en höjd. Det såg ut som om björnen tittade på branden. Det kanske var björnens hem som brann? En dålig bild. När jag såg den först kom isbjörn i mina tankar men det finns inga isbjörnar i Washington. Sedan mindes jag färgvariationerna på brunbjörnar. Brunbjörnar kan vara lite av olika färg, även helvita. Jag hade läst en del om björnar inför min resa och jag följe reglerna angående björnar till  fullo. Jag ville inte orsaka olycka varken för mig eller  för björnen.

Sista björnen var inte en björn. Den såg ut som en mindre björn när den satt fart och försvann i buskarna. Den var alldeles nära mig en sekund. Den rörde sig sedan längs skogskanten, väl synlig. Så jag såg den tydligt. Men den hade en fin svans. Det var en järv. Jag var nu några mil före Stevens pass. Det ska knappt vara järv där. Jag kollade efteråt fakta om järv i USA.  Ganska sällsynt med järv där på ett skidområde. Ingen bild förstås.

På natten kunde det vara en karavan förbi tältet. Älg, björn, andra fyrfota djur och de små, vad det nu var, som försökte tugga sig in i tältet om jag hade mat där. Senare måste man ju ha en Bear Box för att skydda sin mat från björnar. Jag behöll den ändå till slutet och tog hem den. Jag behövde inte sova mer med maten eller mota bort de små hungriga djuren.

Jag var en misslyckad björnfotograf fast tillfällena inte saknades. Några andra djur lyckades jag fånga på en dålig bild. Jordekorrar sprang överallt (Golden-Mantled Ground Squirrel) de var helt orädda och försökte dela mat  med mig, min mat. Rådjur vilka inte alls var några väna Bambis utan ilskna djur. De sparkade på tältet och försökte jaga bort mig mitt i natten då jag tydligen hade valt deras plats för mitt tält. Djur jag inte visste vad de hette. Ormar. Det var en getingsommar. Humlesommar. Myggsommar. Alla de flygande bitska djuren älskade mig till den grad att jag fick en rejäl infektion av getingbett.

Jag hoppades på att se Puma men fick nöja mig med fotavtryck i snön. Det kanske var tur för två dagvandrare hade  dödats av en Puma. Jag antar att de hade börjat springa. Att något springer är ju byte för Puma.

Jag är inte kunnig i och så intresserad av att fotografera djur. Stillastående motiv är bättre för mig. Kanske mina bilder är ändå lyckade – för att vara  just mina?

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/bjornmoten-gor-skogarbetare-otrygga

Möten med björn har blivit ett arbetsmiljöproblem för skogsbolagens personal i norra Sverige, rapporterar P4 Jämtland.
Ingen har ännu blivit fysiskt skadad men personalen känner sig otrygg. Sveaskog vill därför utrusta personalen med så kallad björnsprej men bolaget har fått nej. Det handlar om den psykiska miljön. Efter ett björnmöte känner man sig otrygg.

Vatten, vatten, har du vatten…

Har ni tänkt hur fantastiskt det är med rent vatten direkt från en kran, vatten som går att dricka? Nej, de flesta av oss ägnar inte vatten en tanke. Rent vatten är så självklart. Vi bara använder det, cirka 140 liter vatten per person och dygn varav 10 liter för dricka och mat. År 1861 fick Stockholm sitt första vattenverk. Senare kom reningsverken. Än är det många i världen som saknar rent vatten 2,1 miljarder människor närmare sagt.

Man tänker inte hur det är att vara utan vatten innan man har bara en tom flaska och temperaturen är nära 100 F och vatten finns fem mile bort.

Dag två på PCT kom jag bara till Hauser Creek, ungefär 7 mile. Nu tog tidsomställningen sin tribut. Jag var trött. Klockan fyra ville jag bara sova. Det var ju natt för mig. Men först måste jag hitta vatten.

Det skulle finnas vatten i bäcken enligt vattenrapport på Internet. Jag tog mina två flaskor och började leta efter vattenstället. Jag såg flera andra gå med tomma flaskor. Vi gick till olika håll men ingen av oss hittade vatten. Några började gå vidare. Vi trötta slog tält och tänkte gå väldigt tidigt nästa dag. Det var cirka 5 mile till byn Lake Morena med garanterat vatten på campingen samt en affär.

Hastigt hörde vi ljudet av en motor. Det var en äldre man på en flakmoppe. På flaket hade han i en korg flaskor av olika sort med vatten i.

  • Jag såg vattenrapporten och den var fel så jag tog de flaskor jag hade och fick några från grannar. Det är rent vatten.

Han fyllde våra flaskor, två liter var och lovade komma tillbaka nästa kväll.

Vi hade träffat vår första Trail Angel, en som visste hur vattensituationen kunde vara. Jag träffade sedan flera Trail Angels. En del var osynliga men en vattendepå talade om att någon hade varit snäll nog och försett vandrare med vatten. Andra gav oss lift till platser där man kunde köpa mat. Vissa ordnade lunch ute för dem som passerade. Några räddade folk från brand och rök. Folk som inte var Trail Angels kunde vara änglar nog och hjälpa vandraren med mat, lift och råd eller bara uppmuntrande vänliga ord.

Dagen efter var det rekordvärme. Redan efter en mile var jag trött och svettig. Vattnet var nästan slut. Efter 3 mile la jag mig under ett träd. Jag såg flera andra ligga och sova under träd eller buskar. När det blev något svalare började alla kravla upp och gå. Vi gick raka vägen till den lilla restaurangen som också var en affär och köpte vatten och dricka.

Jag hade börjat leden med tre liter vatten och en Gatorade. Det var alldeles för lite. Sex liter vatten per dag blev dagsranson samt en sportdryck och lyxen apelsinjuice när någon affär fanns. Ändå fick jag vara törstig. Det fanns aldrig nog med vatten. Känslan av att törsta ihjäl var hemsk fast den inte var realistisk. Packningen som var lätt och pressad ner till minimum av saker blev tung på grund av de sex kilo vatten, ibland mer,  man hade att bära.

Jag var nästan utan vatten några gånger. Det fanns helt enkelt ingen bäck som rann, ingen sjö heller. Vatten var en bristvara på grund av torka.  Det hade knappt regnat de senaste tre åren i Kalifornien, vissa sa fem år. Torra vattenfåror var en realitet.

Öken var så vacker men torr. Sanden som blåste omkring trängde sig in överallt. Man såg snabbt solbränd ut men det var bara smuts. När jag kunde duscha var vattnet brunt en lång tid. Ja, man vänjer sig. Det gick inte heller tvätta kläder ordentligt annat än i de orter där fanns allmän tvättstuga eller man tog in på ett motell som hade tvättmaskin.

Jag älskade det smarta systemet med Laundry,  tvättstuga för alla, så miljövänligt.. Ofta var dessa öppna dygnet runt. För 2-3 dollar kunde man tvätta en maskin. Det fanns tvättmedel att köpa i små engångspaket och växlare som växlade dollar till quarter. Man lärde sig att spara alla quarter. De kunde användas för dusch och tvättstuga.

Alla campingar hade inte vatten. De stora husbilarna hade ju en vattentank. Tältare var udda figurer. Ibland gick rykten att den och den campingen hade dusch och dricksvatten! Då skyndade  alla vandrare sig dit om inte annat än för dusch och påfyllning av vatten.

Det var varmt. Värmen var påfrestande. Jag var inte van att gå i +30 C grader, ännu mindre i +40 C. Men jag lärde mig hur jag skulle klara av värmen.

Gå upp omkring fyra, då är det än svalt. Dricka, kanske äta något. Packa ihop och börja gå. Frukost efter en, två timmar. Sova eller vila mellan tolv och tre. Laga mat. Börja gå efter fyra. Gå tills mörkret faller. Fyll alltid på vatten om du ser något.

På PCT fick man också rena all vatten för att inte bli sjuk. Jag hade bott i Vietnam några år och där fick man koka all vatten. Så vattenrening var ingen nyhet. Det låter som om vatten i ödemarken borde vara rent, vad skulle skita ner det? Men alla djur och fåglar använde samma vattenkälla som vi. Så man renade vattnet och köpte rent vatten när det fanns tillgängligt.

Jag använde tre vattenreningsmetoder: Sawyer som de flesta använde, tabletter som krävde 4 timmar för att verka och följaktligen användes på natten och kokning av vattnet.

Så det mest använda ordet under ökenvandringen var följaktligen vatten.

Har du nog med vatten? Behöver du vatten? Vart finns nästa vatten?

Bilder överst: öken vid Scissors Crossing, nästa: vattendepå för folk och hästar i Oregon, nederst California Aqueduct  strax efter Hikertown.

http://www.stockholmvattenochavfall.se/vatten-och-avlopp/kranvattnets-historia/sveriges-forsta-vattenverk/

https://www.kappala.se/Om-Kappalaforbundet/Historia/

De tre krav som ställs av FN för att ett hushåll ska anses ha tillgång till rent vatten är:

  1. Vattnet ska vara tillgängligt vid bostaden. 2. Tillgången ska vara konstant.
  2. Vattnet ska hålla tillräckligt god kvalitet enligt uppsatta gränsvärden.

Enligt denna definition har idag 71 procent (5,2 miljarder människor) av befolkningen i världen tillgång till vatten, medan 29 procent (2,1 miljarder människor) saknar rent vatten. Nästan 160 miljoner människor hämtar orent dricksvatten ur källor som sjöar, floden och dammarhttps://unicef.se/fakta/vatten-och-sanitet