Worst of the worst i ”Freedom in the world 2015”.

fiw-2015-cover

Freedom House har kommit med sin årliga rapport om tillståndet i världen angående politisk och civil frihet i olika länder. Kategorisering är fri, delvis fri och icke fri. De tar med även ifrågasatta områden som Tibet och av Margot  Wallström så gillade Västsahara.

50 länder i världen anses icke fria, med de sämsta eller obefintliga politiska och civila rättigheter. De representerar 36 % av jordens population sa 2,6 miljarder människor, dock hälften i Kina.
Länder som anses delvis fria är 59 stycken, med 1.8 miljarder människor som motsvarar 24 % av jordens befolkning.
Den fria världen består av 86 stater med 2,9 miljarder människor, motsvarande 40 % av världens befolkning. 3 länder har fallit från de fria.

Av de länder som räknas icke fria var dessa tolv värre än andra.

Syria -1
Tibet 1
Somalia 2
North Korea 3
Uzbekistan 3
Eritrea 3
Turkmenistan 4
Western Sahara 4
Sudan 6
Central African Republic 7
Equatorial Guinea 8
Saudi Arabia10

Tibet rankas som värre än Nordkorea. Tibet är det glömda landet som styrs av Kina och de gör allt för att slå sönder den tibetanska kulturen och folket.

Det går inte heller framåt totalt sett:

fh-fiw-gcompare-gainsdeclines

Best of the best då?
Finland, Island, Norge, San Marino, Sverige.
Bäst i världen! Och vi som klagar över politiker med egen agenda, polisen som kör  olika sätt mot olika människor och  press som ljuger, mörklägger och knäcker folk med fel åsikt!  Blir intressant att se läget 2016.

Hela rapporten hittar du på Freedom House.
https://freedomhouse.org/sites/default/files/FH_FITW_Report_2016.pdf
http://freetibet.org/news-media/
https://freedomhouse.org/report/freedom-world/freedom-world-2015#.VqyzctCm1BU

Kunskap befriar världen – om en överlevare från Birkenau

KZ Auschwitz, Einfahrt

Den 27 januari 1945 befriades fångarna på Auschwitz, ett av nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Förintelsens minnesdag instiftades av den svenska regeringen och uppmärksammas varje år sedan 1999. 2005 deklarerade FN dagen som en internationell minnesdag över förintelsens offer.

Lämplig film att se just nu omkring Förintelsens minnesdag är ”Mannen som räddade Paris”. Intressant, informativ och sevärd, dessutom suveränt skådespel.

Den svenske generalkonsuln Raoul Nordling (1882-1962) lyckas övertala den tyske kommendanten i Paris General Dietrich von Choltitz (1894-1966), att inte förstöra Paris enligt Hitlers order 1944. Nordling är lite uppmärksammad trots att han räddade Paris och dess befolkning från att sprängas sönder, strax innan de Allierade nådde Paris. Staden var redan minerad, ingenting skulle lämnas kvar. Nordling använde en hemlig tunnel för att nå tyska högkvarteret. Han övertalade Cholitz att inte ge order för sprängningen genom vältalighet och löfte om hjälp.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om Heidi, ett av andra världskrigets offer. Lägger ut det igen, det är vittnesmål om en tid som inte borde återkomma. Medan förintelsen är ihågkommen pratar man sällan om kommunismens offer. Vår egen tids systematiska mördande av  kristna och oliktänkande i Mellanöstern pågår dagligen,  medan vi tar hand om offren,  anhängarna och kanske till och med bödlarna utan urskillning.

Så till Heidi:
Fredagseftermiddagar var en bra arbetstid. Bara städerskan och jag var kvar på jobbet. Städpersonalen byttes ofta. Tanken var att ingen borde bli för bekant på arbetsplatsen och därför börja slarva med bekantskapens medgivande.

Den städerskan som var i övermått noggrann var en äldre kvinna född i Tyskland. Hon var nästan osynlig. Hon ursäktade sig när hon hämtade papperskorgen och finkänsligt frågade om hon störde mitt viktiga arbete. Jag drack kaffe en gång när hon kom. Det fanns tårta kvar från förmiddagskaffet. Någon hade fyllt år eller firat något. Det var tyst och tomt. Alla hade flytt avdelningen för viktigare uppgifter än patienterna. Jag bjöd henne en kopp och efter visst trugande tog hon en blygsam bit av prinsesstårtan. Jag frågade lite om städningen och varifrån hon kom.

På bordet låg dagens tidningar med bilder från något krig som pågick. Jag såg reaktionen i hennes ögon fast tidningen kunde knappt anfalla oss.
– Du har också varit med i ett krig, sa jag.
Hon nickade.
– Berätta. Jag lyssnar.
Hon var född i Tyskland, i ett litet samhälle nära gränsen till Polen. I byn bodde 244 personer. Hon kände dem alla och kunde namnge fortfarande ett femtiotal och efternamnet hos alla familjer som hört hemma i byn. Hon var den enda som var kvar vad hon visste. Hennes mor var jude. Men i byn var tyskar, polacker och judar beblandade med varandra så ingen var längre en polack, jude eller annat mer avlägset utan en tysk, boende i en tysk by. En grupp militärer blev stationerade nära byn och då blev tillhörigheten annan. Byn tömdes genom inträde i armén, arkebusering eller fångtransport.
Hon var fjorton år gammal.

Heidi Irmgard Keren överlevde som genom ett under. Barn brukade inte överleva i koncentrationsläger. Hon hade sällsynt vacker sångröst och soldaterna tyckte det var roligt när hon sjöng. De kunde släpa ut henne mitt i natten när alkoholen hade glatt deras sinne till den grad att de ville höra något, kanske
Ihr werdet mir verzeihen
Ihr müßt’ es halt versteh’n
Es lockt mich stets von neuem
Ich find’ es so schön
Och soldaternas druckna röster instämde i de sista orden. So Schöön! Det kanske räddade hennes liv när hennes mor, far, tre bröder och resten av byns befolkning brändes i brännugnarna efter döden.

Hennes föräldrar hade varit fattiga jordbrukare men de hade ägt många böcker i ett bokskåp av ek.
”Kunskap befriar världen” brukade hennes far säga när han läste högt till barnen på kvällarna.

Det andra som hade hänt mellan henne och soldaterna ville hon inte berätta om. Hon nickade bara nästan omärkligt. Hur livet blev efter den dagen då portarna öppnades och de ryska soldaterna kom in och vart hon tog vägen därefter satt som en hägring tills hon kom åter till byn och begrep att det var bara hon som var kvar.
Husen hade bränts eller övertagits av andra.

Hon kom till Sverige genom giftermål med en man som hade en liknande historia. Det höll inte. De hade för mycket sorg att bära. De fortsatte att träffa varandra som vänner när ensamheten blev för tung. Hon utbildade sig till musiklärare och arbetade i tiotal år men de svenska barnen och skolledningen hade annorlunda förväntningar av skoltillvaron. Att lära var inte huvudsaken. Social vägledning var inte hennes starka sida. Nu städade hon och hade ingen aning om vad livet kunde användas till.

Jag insåg att såren satt djupt inne utan möjlighet till läkning.
– Det är svårt att vara ingenting. Inte ens en bokstav i historiens gång utan en värdelös papperslapp som flyger bort med vinden. Kanske bara smulas sönder på gatan under någons stövlar.
Jag visste inte vad jag kunde trösta henne med.
– Du är ett vittne från ett historisk skeende vi aldrig ska glömma.
– Det finns ändå ingen fred, inget vi lärt oss av historien.
– Det finns två sorters fred, sa jag. Den ena är frånvaron av krig. Den andra är freden vi skapar inom oss genom vårt varande mot varandra. Det är den sanna freden. Du äger den. Det var inte ditt fel att de andra inte överlevde. Du är utan delaktighet och skuld.
Hon började gråta. Alldeles ljudlöst. Tårarna rann. Jag gav henne en servett och la mina händer på hennes skakande axlar. Hon lutade sig mot mig och jag höll om henne.
– Vi har ett slags kollektivt minne, vi som överlevde. Ett minne vi inte önskade få men hoppades att överleva med.
Vi satt tysta. Hon slutade gråta lika ljudlöst som hon börjat. Hon steg upp, räckte fram sin hand.
– Tack. Du har gjort mer för mig än någon annan. Fred är inget enkelt begrepp.

130

Hon städade någon gång till innan hon förflyttades. Jag köpte blommor till henne för den sista dagen men då var hon redan utbytt mot en lettländsk tjej som snabbt hafsade över avdelningen med hörlurar i öronen med popmusik. Jag letade efter Heidi i de oändliga korridorerna men hittade inte ens lokalerna där städerskorna borde ha någon egen vrå, ett klädskåp kanske.

Men jag glömmer henne aldrig. Hon är död nu men hon och de andra med henne i Birkenau måste förbli ihågkomna.
http://blogg.iniskogen.se/2014/06/30/overlevare-fran-birkenau/

http://www.imdb.com/title/tt3129564/
http://www.cercle-suedois.com/historik/nordling.html
http://auschwitz.org/en/history/auschwitz-ii/

http://www.svd.se/dick-harrison-det-mest-destruktiva-dodslagret-bif7

 

 

Promenader – ett undermedel för tanke och hälsa?

018v

Förbättrar promenader minnet? Kanske. De som går regelbundet har i alla fall större minneshantering – hippocampus – i hjärnan än innesittarna. Borde vi ha en ”ur och skur regering” eller tvångsmässiga promenader för ministrar så klarnar minnet något? Ni vet det där att dra slutsatser ur det förgångna och relatera det till framtiden, det som är så svårt.

Igår promenerade jag 15 kilometer när avlösartjänsten var hos oss. Kom jag ihåg något? Ja, hur jag saknade våra skogspromenader med kameror när gubben än var pigg. Gick först de 4,4 kilometerna som jag har gått så där tvåtusen gånger till min gamla arbetsplats, sjukhuset, och drack en latte i ett av de många fik som har poppat upp sedan jag sist var där. Fortsatte till skogen. Tyst, stilla, vackert. Skogen var frostig, spår av harar och rådjur, solen som sken under trädtopparna.

Det lär vara nyttigt att gå. Forskarna tillskriver en massa fördelar för den som promenerar. Att gå i skogen är rena hälsokuren. Speciellt blandskog/lövskog ger lugn och avstressar hjärnan. Ja, nu var det ju inga blad som fladdrade i vinden men snön knastrade under skorna.

Man tänker bättre om man går. Promenader minskar problem med minnet för människor med mild kognitiv svikt eller alzheimer. Det samma sker med friska personer som går minst tio kilometer i veckan. Vi blir bättre med att ha många bollar i luften, att planera, tänka strategiskt och att prioritera.

Jag tycker att det stämmer. Ibland när jag hade ett knivigt ärende satt jag en lapp hos sekreteraren: är ute och går. Lugnet ute i parken gav andrum från telefonen och människorna. Jag kunde tänka. Jag såg problemet ur en annan synvinkel och  hittade bättre lösningar för patienten. Jag promenerade för det mesta hem, ofta genom skogen. Stressen i hjärnan gick ner, ungefär som om man stängde av datorn och dagens uppgifter stoppades i en fil annanstans. När jag var på randen till kollaps på grund av för mycket arbete planerade jag en lång vandring, tog ut mina  sparade semesterdagar och gick sedan 80 mil och kände mig pånyttfödd. Ett tag i alla fall.

Forskarna säger att effekten av promenader delvis hänger ihop med att den del av hjärnan som är central för minneshanteringen – hippocampus – normalt minskar med 1–2 procent om året som en naturlig följd av åldrandet. Hos personer som gick tio kilometer i veckan växte tvärtom hippocampus med 2 procent.

Tio kilometer? Är det säkert kort?

En av världens största studier – Nurses health study – har visat att de kvinnor som gick mer än tre timmar i veckan minskade sin risk för hjärt- och kärlsjukdomar med 35 procent. Hårdare träning gav samma, inte bättre resultat. Så, vi måste inte slita i gymmet för att må bättre, det räcker att gå lite raskt. Jag antar att samma resultat gäller för män?

Att promenera är rena mirakelmedicinen för den som vill gå ner i vikt. Bara man låter bli sockerintaget efteråt förstås. Men eftersom promenad minskar sockersuget så… Röra sig mer och äta mindre är ett bra recept för den som vill tappa några kilon.

Alla sorters motion minskar risken för bröstcancer, även andra cancerformer. Promenader minskar ledvärk, förkylning och sjukdagar, botar lindriga psykiska besvär lika bra som piller. Vi sover bättre efter promenad, fast det har jag aldrig märkt.

Vore det verkligen så enkelt att bara gå och då förblir man frisk? Det behövs nog mer som sunda matvanor, undvika rökning och för mycket alkohol och vara frisk från början och ärva goda gener. Även den mest exemplariska personen kan bli sjuk och även tappa minnet oavsett hur mycket man än promenerar.

Men människan är född till att använda sina ben och så klart mår vi bättre av motion än utan. Förr i tiden var flera kroppsarbetare och hushållsarbete innebar tyngre moment som vattenhämtning och vedhuggning. Arbetstiden var också längre. Människorna behövde då vila efter arbetsdagen. Idag har vi maskiner till hjälp. Idag sitter många i 7-8 timmar vid datorn och sedan tar bilen hem för att koppla på datorn eller TV n hemma, kanske med hämtpizza till middag.

Många barn är helt främmande för naturen eftersom vuxna är det. De kan allt om Internet men skogen är vit fläck i deras tillvaro. Natur kan till och med uppfattas som hotande med insekter, djur och risken att gå vilse.
Lider vi till och med av ”Nature deficit disorder”?
http://blogg.iniskogen.se/2013/10/16/nature-deficit-disorder/

IMG_0025 (2)

Det börjar bli dags att planera för sommarens vandring. Jag har träffat flera personer, mest kvinnor, som säger sig vilja fjällvandra men kommer aldrig så långt som att ens köpa en karta eller träna sig att gå längre sträckor i terräng. Visst, kanske, nästa år eller sen.
Tänker du fjällvandra i sommar och är en novis? Då är det dags att börja promenera, planera och besluta vilken sträcka och köpa en karta. Lycka till. Hör gärna av dig på kommentarsfältet! (Fjällbild: hängbron  över Vuojatätno i Padjelanta)

http://www.svd.se/tolv-ovantade-halsovinster-med-att-ga
http://www.skogsaktuellt.se/artikel/49215/skogen-gor-under-for-immunforsvaret.html
http://ngm.nationalgeographic.com/2016/01/call-to-wild-text

PS. http://www.tv.nu/program/hem-till-varje-pris ett program om den totala förnedringen politiker utsätter våra gamla.

Rättshaverist som anhörig?

014 (2)

Avlösningen missade vår tid denna vecka. I och för sig kom de förra veckan fast vi inte hade någon tid, den personen fick bara logga in och ut. Igår hade jag verkligen behövt tiden men orkade inte ringa och klaga. Jag skulle kanske uppfattas som rättshaverist? Jag har ju mailat till dem en gång förut när de missade oss.

Det blev komplicerat. Kan man klaga på äldreomsorgen utan att det uppfattas som aggressivt? Det finns ju inte en dag då äldreomsorgen är i massmedia och det är inte i positiva ordalag. Det ser ut att de gamla behandlas som skräp rent av. Värst tycks dock de anhöriga bete sig?

Jag har läst en artikel på SvD om anhöriga som rättshaverister. Det var ett tungt ord.

Personal inom äldreomsorg utsätts allt oftare … aggressiva mejl med versaler, utropstecken och lång kopielista. Rutinmässiga anmälningar och överklaganden. Inspelningar, hot om massmedia, krav på egen uppmärksamhet och åtgärder som omsorgstagaren själv inte vill eller önskar, kränkande kommentarer och ibland även fysiska hot. Många inom äldreomsorgen vittnar om att de mår dåligt och övervägt att sluta eller byta jobb.

Beteendet är inte orsakat av brister i omsorgen påstår man, utan beror på egen psykisk ohälsa i kombination med en komplicerad relation mellan omsorgstagare och anhörig.
Rättshaverister är vi klagande allihopa? Tors man påtala något alls?

Som överallt i världen är vissa personer inte riktigt friska. Men det kan knappt finnas en sådan skara trakasserande anhöriga att personalen slutar? Eller är det så? Blir vi alla jävliga när vården vi betalar genom skatten inte fyller våra önskningar? Har vi orealistiska krav om de gamlas omsorg i äldreboende? Är vi skräckslagna inför tanken att själva hamna i samma situation och bli utelämnade till stressad personal som kanske inte ens förstår vad vi säger?

Har vi en felaktig bild av åldringsvården? Kolliderar våra förväntningar med verkligheten och pengabristen?

Jag minns en anhörig som var ytterst otrevlig i telefon. XX besökte aldrig sin anhörig i boendet, men ville få exakta uppgifter om vården, antal minuter ute, uppläsning från journalen och XX kallade oss slöa, lata, idioter. Vi turades om att prata med XX, jag som var extrajobbare fick alltid ta de samtalen. Jag var extra vänlig när XX ringde för att sedan ge telefonen så snabbt det gick till den gamla som inte ens fattade vem XX var.
Det dåliga samvetet hos XX lyste genom alla samtalen men för den som tvingades svara var det dagens plåga. Hänvisa till chefen? De sitter och räknar pengar nu mera.

XX var den enda personen med ständig klagan jag råkade möta under de 10 år jag extraknäckte inom vården. Är anhöriga värre nu eller är vården faktiskt sämre?

Men – vad gör man när vården är usel och fyller inte ens det elementära som hygien?

Uppfattades jag som rättshaverist när jag klagade att gubben inte hade duschats på två veckor på avlastningsboendet? Jag besparar er de äckligaste detaljerna. Att de knappt visste vem han var? Att han grät när jag hämtade hem honom? Gubben är så snäll och lugn att han borde gaska upp sig lite. De som bråkar får kanske mer omsorg än de som sitter tysta?
Så jag, rättshaveristen, pratade med handläggaren och skrev ett brev till Kommunen och påtalade vanvården. Jag tänkte att ingen annan borde placeras där. Tror ni någon hörde av sig? Nix. Jag hade fotograferat den skitiga gubben också. Jag borde nog sålt bilderna till Expressen men i stället grät jag av dåligt samvete och pysslade om honom. Hur kunde jag vara så ego att jag lämnade min gubbe i två veckor bara för att göra något för mig själv? Sedan vågade jag inte lämna bort honom på ett år. Jag började dock känna mig åt haverihållet. Men förra året var han på ett toppenställe så samvetet fick lite plåster.

Oavsett hur snäll den demente är så är livet en nedförsbacke varje dag. Det är ett liv som dagens ork bestämmer. Det är att skrumpna som person, bli utanför allting. Att bli ensam fast man är två. Då behövs avlastning, annars blir det två som måste få hjälp.

266

Sebastian Lönnlöv beskriver i SvD sin tid som timvikarie med bristen av personal, att varken hinna eller kunna göra ett bra jobb. Han arbetade på ett demensboende där arbetspassen kunde vara fjorton timmar långa. Han berättar: Jag var trött intill bristningsgränsen och hade samtidigt ansvar för dementa som inte förstod vem jag var eller vad jag gjorde. De slog mig för att jag inte lyckades lugna dem. Jag höll fast panikslagna armar och tvingade gallskrikande personer att duscha eller byta kläder.

Jag minns också 14 timmars passen på helgerna för oss extrajobbare. Man började 7 och slutade 21, den andra kom klockan 8,15 och gick 20.00. När man blev ensam  skulle alla ligga i sina sängar så man hann städa, diska, tvätta, duka för frukost och ge medicin på den sista timmen. Ve, om någon behövde byta blöja eller hjälpas till toaletten. Men företaget gick bra med rejäl vinst.

Det finns bra äldreboenden. Men personalen är inga sällskapsdamer som någon sa. Att roa och stimulera folk finns inte tid till. Dock var alla gamla där jag arbetade så pass dementa och orkeslösa att de inte längre hade önskan att göra annat än existera. Det är ekonomin som bestämmer vårdnivån, inte den enskilde vårdarbetaren.

Även anhöriga måste acceptera livets gång hur det än smärtar. Även den starkaste faller en dag.

PS. Datorn var skyldig till fel tid! Nu mera är hemtjänstschemat i datorn och den vägrade acceptera våra tider efter nytt år utan fortsatte som den ville. Hm. Hemtjänstdatorn styr min tid. Hur går det om strömmen går och allt är i datorn och mobilen?

http://www.svd.se/inte-blojor-utan-ensamhet-plagar-i-aldrevarden/om/kultur
http://www.svd.se/aggressiva-anhoriga-pressar-personal/om/debatt

Sebastian Lönnlöv är författare och utkom nyligen  med boken ”Varje dag är en vårdskandal”. Recenseras idag:

http://www.svd.se/personligt-vittnesmal-fran-en-aldrevard-i-kris/om/bokvaren-2016

SVT har en serie om äldreomsorg:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ost/samma-behov-olika-svar