Mödrar och experter – en utveckling i modersrollen

IMG_4572

Jag mötte en mor med ett litet barn i bussen. Hon frågade om jag visste vad hållplatsen för sjukhusakuten hette. Hennes lilla barn var sjuk. Barnet hade inte orkat äta på två dagar, bara dricka. Hon hade feber 38.0 och modern var ifrån sig av oro. Barnet hade aldrig förut varit sjuk, så detta måste vara allvarligt. Några andra symptom hade hon inte hittat, men feber räckte för henne att ta bussen till akuten. Jag frågade om hon hade varit på vårdcentralen eller ringt för råd, men hon skakade på huvudet. På akuten fanns de riktiga experterna.
Det var ett underbetyg till hennes vårdcentral och barnavårdscentral.

Jag hjälpte ut henne på rätt hållplats. Jag hoppades att det löste sig. Eftersom jag har arbetat på samma akutsjukhus har jag sett oroliga föräldrar med barn i väntrummet, barn vilka borde vara hemma och få vila, vätska, värme, kanske hembesök från BVC, inte sitta på akuten i flera timmar och absolut inte åka i en buss med massa människor.

Detta möte fick mig att fundera: har vi ökat vårt behov av experter? Har vi förlorat kunskapen och förmågan att ta hand om enkla barnsjukdomar? Måste vi ha en expert på allting? Någon tar hand om barnen, någon annan styr över våra arbetsuppgifter, TV talar om vad vi skall tycka, och twittermaffian håller oss i rätt ordning, reklamen visar hur vi ska se ut och våra grannars inköp informerar oss om ute eller inne.
Hur beroende är vi av andras kunskap?

IMG_4574

Desto mer kunskap det finns i samhället desto mindre kan den enskilde människan. Nu på mors dag tänker jag på min mors kunskapsbas. Hon föddes under första världskriget, gifte sig under den andra och dog vid 95. Hon gick en sjuårig folkskola och sedan en yrkesutbildning till sömmerska. Jag är den första akademikern i min släkt med betyg från 9,5 år i Universitet. Min mor kunde det som var behövligt för arbete och vardag. Mycket av det jag lärde mig är oanvändbart i det vanliga livet och överkurs i mitt tidigare arbete. Men min mor använde sina kunskaper. Hon var uppvuxen på en bondgård. Hon kunde all arbete i ett jordbruk. Hon lagade mat från grunden, från odling till tallriken tills vi flyttade till stan och hade bara potatisland på landet. Mor sydde en stor del av våra kläder och stickade strumpor och vantar. Hon var bra på att trösta och hjälpa de sjuka. Hon gav insulin till min syster med diabetes och skötte sår som far hade efter kriget. Hon hjälpte flyktingar att komma in i samhället, några av de halvmiljon som Finland fick in under och efter kriget. Hon var kontaktperson för några gamla personer och skötte även deras ekonomi. Hon arbetade på olika ställen beroende på möjligheten till bättre inkomst. Hon var ett av de första kvinnorna inom byggbranschen.  Hon höll sig informerad om samhället och församlingen och kunde alla frågorna i vem vill bli miljonär, om man räknar bort popmusiken. Hon bad till Gud varje dag.
Ja, hon kunde vad som behövdes i livet.

Kunskapsbasen idag är våldsamt stor och få kan klara sig ens i vardagen utan andras kunskap. Jag måste slå upp både det ena och det andra. Vi är specialister på ett litet område. Vi behöver hjälp med våra egna barn och mycket annat som våra mormödrar klarade själv. Kraven var mindre och kunskapen enklare. Utvecklingen i samhället har gett oss mycket men också tagit ifrån oss en stor bit av vår självständighet. Staten, Kommunen och olika samhällsorgan har tagit över en stor del av vårt ansvar över våra liv.

Jag tror vi har förlorat något. Det min mor lärde mig genom praktiska göromål hemma som innefattade alla sysslor från potatisskalning till vedhuggning. Att bli en självständig individ, helst med en hjälpande hand för andra var målet. Hos oss, i efterkrigstidens Finland, pratade man aldrig om jämlikhet mellan män och kvinnor, man praktiserade det, ett resultat av kriget. Min mor bar tegel på byggen eftersom det lönade sig bättre än arbete i textilfabriken. Även om far kunde all hushållsarbete var nog mor den som hade överblick över livet.

Idag på mors dag minns jag det goda hon gav mig. Långt före hennes död tog jag ett beslut att strunta i våra olika åsikter om religion som livets rättesnöre – det är svårt att slåss mot Gud och Jesus – och annat vi tyckte väldigt olika om. Det är så livet skall vara, vi bör bevara de goda kunskaperna och ta vara på det den äldre generationen ger oss i form av visdom och erfarenhet samlad under levnadsloppet. Det utesluter inte att vi tar del av ny kunskap. Om den unga mamman hade haft en mormor att fråga hade hon nog stannat hemma med barnet och avvaktat i stället att ta bussen till akuten.

 En dag behöver vi de äldres kunskap, inte bara Internet.

Bilder: Min mor 1938 och 1940

Moderna ättestupor

IMG_3315

När försvinner människans värde? Nu menar jag inte i krig, utan i vårt alldeles vanliga samhälle. Är värdet bestämt av ungdom, skönhet och synlighet i media? Har de äldre något värde? Hur ser det ut då, hur manifesteras det?

Inte alls, vill jag säga. När man inte är vacker, framgångsrik och ung – eller fixad till ungdomlighet – har man inte längre något värde. Man blir osynlig. Är någon en stenrik person, speciellt en man, har de alltid ett värde och råd att köpa service oavsett åldern. Men vi andra är snabbt förbrukade. Christina Kellberg säger:
 Vi får inte ens tänka i banorna att en människa är förbrukad. Det var annorlunda förr när man levde med hela familjen och upplevde ålderdom och dess olika uttryck. I dag ser vi sällan gamla och sjuka och då är det svårare att hantera när åldern gör sig påmind hos en närstående.

Christina Kellberg inspirerades av sin svärmor och skrev en roman om en arbetarkvinna från 1900-talet. Mötet med demensvården blev en dyster upplevelse för de anhöriga, både i boken och i verkligheten. Bokens Alice var med och byggde folkhemmet. Men när hon blev dement fick hon inte mycket tillbaka av samhälle
 Lukten av kokt potatis, slammer av rostfria kärl, en tv som står på utan att någon tittar. Väldigt lite stimulans för dem som bor där. De som kommer dit är i för dåligt skick för att kräva någonting. Jag får en ångestkänsla när jag kommer in på sådana institutioner. Det handlar nog om en rädsla för att det där ska bli mitt en dag, säger Christina Kellberg.

Som anhörig kan man också vara rädd för att ställa till det. Man tror att man är beroende av personalens välvilja. Börjar man bråka kanske det går ut över den som man värnar om. Politikerna är ointresserade. Det finns inga röster att hämta om demensvården.
Men Christina är också kritisk till sin egen generations passivitet.
 Vi fyrtiotalister som alltid har bråkat – varför är vi så tysta när det gäller behandlingen av de äldre? Det är ju våra föräldrar det handlar om!

Jag själv klagade till sist skriftligt. De två vistelserna på ett boende var en katastrof för min gubbe. Hörde inget från Kommunen eller från boendet. Nästa tillfälle ville kommunen åter placera honom dit. Men vaddå… sa handläggaren. Är du en kverulant.
Min gubbe, som tappade minnet, bor hemma men har vistats på korttidsboenden 9 olika gånger på 4+ år. Det blev 7 olika boenden och 12 olika avdelningar. Kontinuitet är inget demensvården kan stava till.
Ett ställe var absolut toppen men dit fick han inte komma igen. Han var inte sjuk nog. Ett annat ställe som var bra hade ingen plats när handläggaren bokade tre dagar innan han skulle in. Man kan inte boka i förväg på grund av ekonomin, man får ta vad man får i sista minuten eller låta bli. Man får inte välja.

Jag önskar att du som arbetar med dementa – inte all personal förstås men en alltför stor del, speciellt cheferna – skulle få leva ett tag som dement och få samma omsorg som boenden på de allra sämsta ställen. Jag vill att de anställda får vandra i korridoren framåt tillbaka medan TV n står på och gapar. Jag vill att de inte får hjälp att duscha, att de går med samma kateterpåse i 14 dagar, kläder byts för sällan och lukten av piss och smuts får omge dem. Blir du infekterad av vanvård skall antibiotika inte skrivas ut innan du ligger i sjukhuset och all hopp är ut

Du kan inte alltid förstå vad personalen säger eftersom många pratar dålig svenska och du är i stort behov av tydligt och enkelt språk. Detta gäller förstås inte all personal, nu tar jag upp de sämsta fallen. Inom äldrevården kan även den icke utbildade och icke svensktalande få arbete. Att arbeta inom demensvården har ingen status eller god lön. Det finns änglar men även änglarna tröttnar utan uppskattning och när lönen talar.
Dina anhöriga skall behandlas nedlåtande. De ska få kommentarer om de klagar som att ”i mitt land tar vi hand om våra anhöriga själva och skuffar inte dem till boenden”. Vad svarar man då? Inget, för ingen vill bli osams med dem som har makten. Det fick jag höra när jag undrade om gubben hade fått duscha när han stank vid hämtning. Vi gick ut snabbt och tog taxi till duschen hemma.Han var så skitig att underkläderna satt fast. Jag fick sätta honom i blöt i badkaret efter fotografering hemma. Foton skickade jag till Kommunen, de svarade att jag var kverulant.

I rummet  där du bor finns en säng. Mer behöver du inte? Kanske en stol som är inte sittvänlig och ett litet bord.
Maten bör vara smaklös, uppvärmd och kanske får du ett kex till kaffet. Men flera boenden har nu mera en kokvrå i varje rum, så… de dementa är säkert bra på matlagning som min granne som tände eld på huset i tre gånger tills vi skrek i kör till socialtjänsten att hon måste få plats i ett hem. Hon var 96 år och dog tre månader efter flytten, korttidsdöd du vet.
Ut och gå finns inte längre i din värld. Du får trava i en korridor framåt tillbaka. Natur som är så helande för alla är ett glömt kapitel. I bästa fall ser du genom fönstret annat än ett höghus. Just höghus är svårt och märkligt för de äldre dementa. De fanns knappt i deras ungdom så de kan vara till och med skrämmande.
Skulle det börja brinna kommer ingen att klara av att hjälpa dig ut från tredje våningen med låsta dörrar och hiss med kod. ”Jag räddar mig själv, jag har barn”, sa ett vårdbiträde och jag måste nog hålla med henne. Demensboenden borde ligga på markplan men mark kostar, gamla hyreshus eller bygga på höjden är mycket billigare. OK, det finns de med trädgård men för att riktigt få uppleva usel planering bör man provbo minst på tredje våningen.

I höst tänkte jag vara ”ledig” nästa gång. Kan man förbättra vården till dess så jag slipper ha så uselt samvete? Inte? Men, det finns bra ställen också, att få en tillfällig plats i dessa är dock svårt. Som anhörig får man välja mellan dåligt samvete och en stund eget liv. Det är lite som att sitta i en rävsax.

Som Christina Kellberg säger, törs många inte klaga.

Jag har träffat mångfald inom demensvården, som anställda typ ”jag har inte hittat annat arbete”. Som extrajobbare har jag själv arbetat med en nästan färdig kemist, en nationalekonom, en doktorand i litteratur, en förskollärare, en städare, en buddhistmunk, en massör, en hudterapeut, en kanslist, en frikyrkopräst, en ridlärare, en hårfrisörska, en arbetslös ingenjör i rymdfysik, en textilkonstnär, en nyutbildad psykolog, en socialsekreterare, en kontorist, en mentalskötare och en barnsköterska samt de som i första hand borde arbeta i ett demensboende: undersköterskor och sjuksköterskor. Många är invandrare. Det är inom äldrevården som integration sker. Gamla dementa gummor och gubbar står för den viktiga delen i migrations- och arbetsmarknadspolitik.

Kellberg_Ellen_3D-286x447

Berättelsen om Ellen skildrar vad som händer när alzheimer tar över en människas liv. Det är en finstämd och livsbejakande roman som kommer att säljas till förmån för Demensförbundet. För varje sålt exemplar går fem kronor till forskning och utbildning inom sjukdomar som faller under begreppet demens. Alzheimer utgör omkring 5 0 % av alla demenssjukdomar.

Hans Rosling: ‘No such thing as Swedish values’

IMG_4569

Vad utmärker en svensk? Vad är svenskhet? Som vanligt blev jag lite gnällig på uttalanden om svenskar och det svenska. I detta fall var det geniet Rosling, känd i världen. Mannen som får statistik att vara lustfylld och begriplig. Han tillfrågas i en intervju vad svenskt är.
“Our public health problem beyond everything is alcoholism,” he explains, noting that chronic alcoholism was first described at Stockholm’s Karolinska Institutet, where Rosling is also a Professor of International Health.
“If anything is Swedish it’s alcoholism.”

Hur sant är hans uttalande? Låt oss se på världsstatistik. Topp-tio-listan ser ut på följande sätt:
Vitryssland – 17.5 liter
Moldavien – 16.8 liter
Litauen – 15.4 liter
Ryssland – 15.1 liter
Rumänien – 14.4 liter
Ukraina – 13.9 liter
Andorra – 13.8 liter
Ungern – 13.3 liter
Tjeckien – 13 liter
Slovakien – 13 liter

Det kan jämföras med Sveriges 9,2 liter alkohol per person 15+ varje år. Genomsnittet för hela världen är 6,2 liter per person och år. Vissa länder dricker ju inte alkohol men att röka något som hasch är ok. Detta är dock lite falskt för under flygturer från Saudi till ex. serverar man alkohol när landgränsen har passerat. Och den som har besökt Thailand har säkert sett Mellanösterns män med en drink i handen och en lättklädd flicka på knäet-


Låt oss kolla lite mer på de svenska som dricker. Om de som inte dricker alls borträknas är siffrorna för Sverige13.3 liter ren alkohol per ”supande” svensk mot Rysslands 22.3 l. Rumänien, Tyskland, Finland Latvia, Moldova och Portugal dricker mer än vi för att ta några slumpmässiga ex. medan Norge, Italien och Island dricker mindre. Nu är inte allt medräknat som import från resor och hembränt men det gäller alla länder.

Han kan inte skylla på att munnen går innan hjärnan är inkopplad eftersom han har en av världens skarpaste hjärnor och älskar statistik. Ett annat uttalande som retade mig:
“If you want to find a good person for something here you need to look among the young, women, or immigrants”, he says, adding it’s a “blessing” that Sweden has so many immigrants.”
Igen, svenska vita män kan gå och dränka sig i Medelhavet.
Jag är en stor fan av Roslings statistik, han kan få siffrorna att leva. Men hans uttalanden gör mig sur. Att kalla svenskhet för alkoholism fick mig att gå i spinn. Att nedvärdera svenska män och tro att invandrare är blessing för landet retar mig när jag ser på statistik av verklighet som Affes statistik, statistik som just är Roslings stora grej.

Vad är svenska värderingar och svenskhet för dig? Eftersom jag är född utomlands bör jag kanske vara tyst?

I alla fall min respekt till Rosling försvann.

Straffansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser?

syria-christian-girl-beheaded

Stockholms Stad med rödgrön majoritet har antagit riktlinjer för stöd till jihadister, alltså IS krigare och liknande som återvänder till Sverige efter sina insatser i Mellanöstern.
Ett litet utdrag:
När det gäller personer som deltagit i strid är hälsoinsatser med största
sannolikhet ett stort behov. Därför är det viktigt med samverkan mellan
socialtjänstens socialpsykiatri och missbruksenheter, samt vårdcentraler
och psykiatrin (PTSD, trauma etc.).
När det gäller försörjning är det viktigt med samarbete mellan
socialtjänstens försörjningsstöd, Jobbtorg och andra insatser vid
arbetsmarknadsförvaltningen, samt länk till Arbetsförmedling.

De som bryter mot våra lagar och EU regler skall alltså få förmåner som förtur till bostad och arbete, terapier, pengar och klapp på huvudet. Hur skall de redovisa sina insatser för att få belöningen? Bilder, filmer, Twitterinlägg?
De nya riktlinjerna gäller inte intagna på Kriminalvården, de som släpps ut efter avtjänat straff med några ören i fickan. Där ges det inga förturer, arbete och terapier, inte ens för dem som varit drogfria och försökt läsa in grundskolan de missat. De nya riktlinjerna gäller IS krigare, terrorister rent av, och liknande återvändare. Samtidigt som EU beslutar om kriminalisering:
Tilläggsprotokollet kräver att länder kriminaliserar olika verksamheter som att avsiktligt delta i terroristgrupper, genomgå terroristträning eller resa utomlands för delta i terrorism. Det ger också möjlighet att via ett dygnet-runt-nätverk av nationella kontaktpunkter snabbt utbyta information.

isil-8

Jag har arbetat med utsatta kvinnor och även en del män, misshandlade av sina partner, missbrukare, bostadslösa, de som skolkade från skolan, arbetslösa, sexuellt utnyttjade från ung ålder,  så därför vet jag hur svårt det är att komma tillbaka, få en bostad, arbete, socialbidrag och terapi. Terapiköerna var så långa att de flesta gav upp direkt. Att få komma till en behandling, få bidrag till vinterkläder om man bor på gatan, tak över huvudet eller ens tid på Socialbyrån var svårt. Många patienter bollades runt i stilen ”inte vårt ansvar”. Och det var innan Socialtjänsten hade kollapsat av nya tidens krav och ärenden.

Att få förtur till bostad efter en lyckad behandling var en match. Intyg, smöra handläggarna, nya intyg och sedan beviljas kanske en bostad som var liksom något totalt olämpligt som min blinda patient med litet barn fick: långt från kommunikationer, från daghem, över några trafikerade vägar, utan hiss en etta med kokvrå. Alltså skulle personen, som var otrolig att klara sig själv, inte ens kunna gå till daghem utan assistans. Men X var ju bara en person som förlorat bostaden utan egen förskyllan, inte någon IS krigare eller missanpassad ung terrorist som socialtjänsten gärna vill rädda.
Jag är glad att jag inte arbetar längre. Min moral stämmer inte med nutidens socialvård och politikernas beslut.

Det är upp och nervända världen i Sverige.

Jag tycker att terrorister och IS krigare skall tillbringa en tid i fängelse. Det kallas kriminalvård. Där erbjuds bostad, sysselsättning, fickpengar och viss terapi. Så brukar vi behandla andra som har tagit livet av någon. Kanske skall Irak och Syrien döma dem och behålla dem också?

Hanif Bali:
Vi kommer alltså infinna oss i en situation där flyktingar som flyr IS kommer vara förpassade till arbetslöshet och fyra-handsboenden, medan förövarna kommer få en gräddfil till bostäder och arbete. I ett läge där tusentals människor kommer till Sverige flyendes från IS terror kommer de i välfärden mötas av sina förövare som nyligen blivit anställda av välmenande politiker. Sverige håller på att bli för jihadister det Argentina var för nazisterna efter andra världskriget.

Den humanitära stormakten har talat utan en uns av humanism.

Bilder: http://jceworld.blogspot.se/2014/08/christian-children-beheaded-by-isis.html