Etikettarkiv: vandring

In till det vilda – inte riktigt.

Publicerat av

Fyra människor i likadana blåa regnrockar stod på backen vid en STF stuga på Kungsleden och de var arga. Deras tal lät som utdragen klagan med ilska. De var från Ostasien. Vad gjorde de här på Kungsleden, missnöjda i hällregnet?
De var deltagare i Fjällräven Classic, bland cirka 1500 andra.

Jag pratade med en av ledarna. Han räknade upp flera länder varifrån deltagare kom: Kina, Sydkorea, Vietnam, Japan, från hela Europa, även från andra sidan Atlanten. En del åkte runt i alla de andra evenemangen. (Sök själv på Fjällräven Classic). Internetsidor kunde inte fyllas än för det fanns inget Internet.

Ja, hastigt nära Norge fungerade mitt Internet samt telefon en kvart.

Speciellt deltagare från det stora landet i Öst var missnöjda. De hade inte riktigt räknat med omständigheterna. Vädret var fel, marken svår och stugorna stängda för andra än inbokade gäster. Vi tältande släpptes inte in. Organisationen för utmaningen hade fått styra om allting tack vare kräksjuka som hade härjat på Kungsledens stugor. De sägs ha fyllt sin uppgift väl med egna stationer och även toa, men vissa var ändå sura i regnet vid en stängd dörr.

Helikoptrarna snurrade. Någon hade brutit benet. Andra gav upp. Men flertalet stretade vidare. Det kom några solglimtar senare.

Kungsleden är mycket sliten. Marken är lerig och stenig. Som hjälp har stora delar av stigen spångats. Det är faktiskt inte så mycket lättare att gå rakt fram på en smal spång än på marken. Jag kom att tänka på en demenstest då patienten skall gå rakt fram på en linje. Många klarar inte det medan jag gick utan problem på en spång. Inte dement än?

Ledaren som arbetade för Kommunen sa att de hade spångat allt de kunde. Ja, nu såg det ut som en väg av plank längs Kungsleden. Det var för mycket.

Jag tänkte på Pacific Crest Trail. Inga spänger förstås. Inga stugor om man inte går vidare till någon semesteranläggning. Nästan inga broar, kanske en stock som har fallit över, du får vada eller vända. Knappt någon service speciellt för vandrare men vissa platser befolkades mest av vandrare, som Kennedy Meadows. Några anläggningar hade lyx som dusch och tvättstuga även för vandrare mot betalning. Mataffär fick man oftast lifta till, eller gå. Du är din egen, fixar du inte det får du ge upp och vända. PCT hade också begränsning av antalet vandrare för att skydda naturen. Max 50 personer långvandrare startade per dag.

PCT är 2660 mile lång. Kungsleden mellan Nikkaluokta – Abisko är ca 110 km.

Kungsleden har stugor med mataffär och stugvärd, broar och dessa redan nämnda spänger. Vildmarken finns och inte ändå i även om en ren råkar springa förbi. Det känns som förändrad förlorad vildmark längs leden. Slitaget är så uppenbart från tiden jag vandrade där för första gången, i mitten 80 talet. Inte bara stigen utan människorna är annorlunda. De gamla fjällrävarna är borta, de man fick tips och berättelser från. Idag är det mobilen, fast Internet saknas.

Jag pratade med en stugvärd och några andra vandrare. De var inte så positiva till jippot. Det pratas så om klimat. Är det då vettigt att människor åker runt i Världen på olika utmaningar för att få skryta på Facebook? Är det ok att 1500 personer från alla världens hörn rent av invaderar känslig natur? Men allt det andra då, som biltävlingar? Övrig idrott då massor av folk åker Världen runt? Kanske en vandring ändå är oskyldigt ur miljöhänsyn? Men – inte vandrade alla dessa deltagare hit. Flyg, tåg, bilar…

För vems skull har vi skyddade områden och Nationalparker? Ska vi få vara där? Borde vi begränsa slitaget? Skall alla som vill och ha råd att resa hit trampa ner resterna av Kungsleden?

Ja, nog kan vi undra över både vårt eget och andras uttrycksbehov. Och klimatfrågan? Den lever sitt eget liv.

Jag vände mot Norge men vädret var definitivt inte på min sida. Fick planera om. Dock lyste solen nära två dagar i slutet med en liten regndroppe då och då.

När jag satt vid Akkajaure fick jag en stark känsla att detta var min sista vandring på norra fjällområdet, kanske även på sydligare delar. Det finns ganska få platser jag inte satt min fot på vid Abisko – Sarek – Padjelanta området. Jag kände mig nöjd. Jag satt I bussen och tittade jag på utsikten, fjällen, de smala granarna, myrområden och det var sista gången jag såg Sveriges norra ända och det var ok.

Från Fjällrävens reklam för Fjällräven Classic;The original – and longest – Classic. Experience pristine Scandinavian wilderness, the occasional reindeer encounter and complete freedom. 110 km

Pristin var nog lite fel. Men om du går från leden, oavsett vilken, så finns det platser där lugnet och ensamheten råder, utom helikopterljudet.

PS. Jag deltog inte i Fjällräven Classic, jag råkade bara välja samma vecka som start.

PS2. Läste idag att tillgängligheten till STFstugor skall minskas på Jämtlandsfjällen. Antal bäddar minskas samt öppettider. Restauranger skall även stängas. Allt för att krympa antalet besökare så naturen inte slits så hårt och rennäringen ges mer lugnare tillvaro.

Är det ok att försöka stänga av folk från vissa områden i landet?

Tältare då?

Bild med spång från Tarfala.

Fjärde juli

Publicerat av

And the star-spangled banner in triumph shall wave
O’er the land of the free and the home of the brave.

Idag hedrar jag USA på Nationaldagen, landet som har stått på Europas sida mot nazismen. Som har de flesta Nobelpristagare. Som är ett land med fantastisk natur. Människorna jag har mött var vänliga, hjälpsamma, öppna och de behandlade mig som en hjälte fast jag inte var det.
Jag hade en kärleksaffär med USA vilket är svårt att tro för det vi läser om det landet är mord och vänsterns gnäll över allting.
Jag har sett den andra, goda sidan, träffat de god guys och det vackra landet.

Jag är glad över min vandring på Pacific Crest Trail 2018, än idag.

Bilder: övers öken vid Hikertown, mile 515 dag 42, nederst utsikt mot Mt Rainier från tältet, mile 2285 dag 141.

Midsommar är bäst i naturen någonstans.

Publicerat av

Vad gör ni i Midsommar? Ledig? Eller i arbete? Ute i det gröna? Midsommar har aldrig varit någon stor festdag för mig men lite extra mat brukar det bli, beroende på vart och med vilka jag är med. Det har varit åtskilliga gånger tältning någonstans och då är det torrfoder eller nudlar kanske lite whisky och torkad frukt.
Vissa stunder har stannat i minnet. Bilden överst en midsommarnatt på en ö 20 år sedan.

I år blir det Midsommar och försenad födelsedagsfirande med närmaste närboende familjen. Nej, vi tänker nog inte följa de nya hälsoråden om 350 gram kött max i veckan och noll alkohol utan grillen är på och skumpan är på kylning. Men vi är ute och en bit från storstaden.


2018 firade jag inget Midsommar alls men det var minnesvärt. Jag vandrade Pacific Crest Trail. Det var min dag 52 på leden och jag passerade 700 mile markering. Jag närmade mig Kennedy Meadows, en ”hållplats” för PCT vandrare med affär, dusch, tvättmöjlighet och postservice. Dagen hade varit varm +35C och leden gav föga skugga. Jag badade i den kalla Kern River, det var skönt och jag ville inte stiga upp. Men det började skymma och jag hade planerat att nå Kennedy Meadows den dagen, så bad var slut och leden ropade.
Det var än ökenlandskap men bergen skymtade i periferin.

När jag kom till Kennedy Meadows affär applåderade alla åt mig på verandan. Det var en sed, alla som orkade dit fick en applåd. Jag köpte en dricka, hälsade på några bekanta. Jag insåg att de tuffa grabbarna inte heller hade gått fort i värmen utan i min takt. Jag letade sedan efter en tältplats. Mörkret föll. När jag skrev några rader i min kalender insåg jag att det var midsommarafton i Sverige.


Dagen efter åkte några av oss till en restaurang som serverade superfin frukost och sörjde för transport tur och retur. Jag sedan gick till sportaffären – en välförsedd sport shop ute i nästan ödemark – och köpte en bear box och lite andra saker. Bear box var nu obligatorisk. Jag hade också skickat ett paket till Kennedy Meadows med skor och annat nödvändigt.
Jag hade gått i öken med löparskor, helt perfekt. De var nu slut och Sierra krävde grövre sulor.

Jag stannade två nätter. Sedan var vilan över och leden gick mot berg och björnmark.
En helt underbar Midsommar. Eller bara en dag på leden.

Ha en bra Midsommar!

Vilse i skogen och vilse i livet.

Publicerat av

Förra året missade jag en vägmarkering och hamnade fel på Sörmlandsleden. Så i år var jag extra noggrann på samma sträcka. När jag närmade mig platsen där jag troligen hade förlorat leden stirrade jag på varenda röda märke och såg korsningen jag hade missat. Hurra! Gick vidare, kom till en korsning på tre stigar och inga markeringar. Gick cirka 100 meter på var och en men noll röda märken. Försökte lista ut rätt genom den lilla kartboken över Sörmlandsleden men icke. Tog stigen mot söder, jag skulle ju åt det hållet. Försökte sedan med mobilen. Det finns ju en app för kartor. Mobilen var död. Försökte igen om ett tag och mobilen rådde mig hur jag snabbast åkte till Gotland. Gotland?

Kan man gå vilse i Sörmlandsskogen? Tydligen.
Igen tre möjligheter i en korsning.
Tog den vägen som såg mest använd ut. Såg några hus skymta längre bort. Hus innebär en väg till en större väg. Hundarna skällde och en kvinna kom fram till staketet. Hon erbjöd genast skjuts till vägen och nästa sträcka.

Du är inte den första som har gått fel här. Jag brukar köra dem till nästa etapps början, skrattade hon. Det finns ett område i skogen där mobilen inte fungerar säger folk som har irrat bort sig. Det sker varje sommar.
Nu kände jag mig mindre dum.

Senare tog jag en omväg som blev en riktig senväg men tid hade jag ju gott om.

När man går på ett område i flera år syns förändringarna. Jag har gått på Sörmlandsleden sedan 1990 någonting. I början dagsturer med min sambo men de senaste covidåren har jag gått hela leden och en del av etapperna flera gånger. Sträckan Koppartorp – Nävekvarn var kvar även om jag har varit på vissa platser där tidigare. Nu kom jag till leden längs havsstranden. Ja, nära i alla fall, den går i skogen och nära stranden. Bland fallna träd, upp och ner på stenar och väl så många döda havsfåglar. Tältplats vid havet. Tystnad. Nästan. Vågorna slog slött mot stranden och fåglarna hade sina skrik och även sång.

Det är en sorglig utveckling i de sörmländska skogarna. Område efter område drabbas av granbarkborre. Svalstaskogens naturreservat som jag passerade var än opåverkad några år sedan. Nu hade träden fallit. Ett exempel av naturreservat som inte längre har mycket kvar att skydda. Flera andra ställen med fallna döda träd fanns på sträckan.

Säg bara inte klimatet även om det är klimatet också. Den forskning som nu görs på Grönland har visat sig både rejält varmare klimat, djur och rent tropisk natur än idag tusentals år sedan. Klimatet varierar med olika perioder visar historien. Den grönländska forskningen kastar omkull alla beräkningar gjorda med datorprogram.

De grönländska mätningarna är från verkligheten, inte från datorprogram.

Men miljön omkring oss borde vi ta bättre hand om. Vi saknar smart planering. Vi saknar erkännanden av realiteter: översvämningar, stormar, temperatur som sker oavsett vad vi drar in och satsningar på det vi kan förändra. Hur mycket har kriget i Ukraina drabbat miljön och gett framtida skador kan ingen än säga. Inte kommer Ryssland att rensa något. All tid i Världen som används för att slå ihjäl varandra och förstöra det som byggts kunde räcka tusen gånger om att ta hand om miljön och oss själva bättre. Knappt någon är oskyldig. Vi använder för mycket av allting till saker vi kan avstå ifrån och ha en bra livskvalité ändå.

Om människan hade varit ett smartare djur vore mycket annorlunda. Många är vilse i livet. Gäller speciellt makthavare.

Nu säger jag adjö till Sörmlandsleden. Och fästingarna. Trots att jag följer alla råd och försöker ha koll har jag några fästingbett igen varav ett ser illa ut.


Jag vill också utnämna etapp 37:1 och 37:2, gruvrundan, som den mest sevärda tack vare den gamla gruvnäringen och lämningar efter det arbete våra förfäder gjorde för att utveckla Sverige och göra folkets liv bättre. Sträckan är som att gå i förfäders spår. Det finns andra små naturpärlor och gruvområden men dessa sträckor gjorde starkast intryck,


Om grönländsk forskning och mer om Sörmlandsled.

https://www.nature.com/articles/s41586-022-05453-y

Grönland – ett annorlunda land.

En ask tändstickor och vandring längs gruvor och kolarkojor.