Etikettarkiv: vandring

Snöfall och vandring, minne från PCT år 2018.

Publicerat av

Dag 153 på PCT den tredje oktober 2018 var en regnig dag. Så var också dagen före. Jag passerade Deep lake som hade bra tältplatser men det var för tidigt att sluta gå. Dagarna var nu kortare så det gällde att använda all den ljusa tiden.

Jag började gå upp mot Cathedral pass, 2445 mile, blöt och jobbig uppgång.

Det började snöa. Först med mjuka flingor sedan hagel som byttes mot rejält snöfall och hård vind. Jag fortsatte att gå. Natten före hade jag sovit på en usel plats och tänkte på att hitta något bättre. Det fortsatte att snöa, sikten blev noll och ljuset försvann fast det inte var kväll än.

Jag slog tält. Hade i alla fall lite vindskydd bakom.

Nu var inte mitt extralätta tält lämplig för vintertältning så jag fick stiga upp och rensa det från snön regelbundet. Som väntat var det svinkallt. Jag rullade in sovsäcken i räddningsfilten. Jag kokade mat under absiden och det värmde. Bättre. Så fort det ljusnade började jag packa ihop. Tältet var fruset med klumpar av snö.

Det var en strålande morgon. Men vart var stigen? Jag kunde se några fotspår ibland. Någon hade gått förbi mig.

En bit ner från passet träffade jag Big Red (hans trailnamn, min var Legend). Han frös så han inte kunde prata. Det var inte han som hade gått förbi mig på morgonen utan en annan. Big Red höll på att packa ihop. Den andre killen hade passerat honom och sagt att han inte ville ge upp nu. Men även han var frusen och trött.

Jag fortsatte att gå. När det kom en vindstilla solig plats lagade jag frukost och hängde tältet i tork. Big Red passerade, vi pratade om fortsättningen. Han var tveksam till att fortsätta, men kunde inte bestämma sig.

Vi får se, sa vi. En dag kvar till en väg. Kanske snön var bara tillfälligt.

Nästa natt sov jag vid leden vilket man inte ska göra. Natten är djurens tid och de använder också leden. Man ska gå en bra bit ifrån men nu slog jag mig ner vid en utbuktning bakom ett träd. Orkade inte mer och det var vindstilla. Kallt, mera snö. När jag packade ihop på morgonen såg jag spåren efter en puma. Den hade passerat tältet, vänt, passerat igen men fortsatt sedan förbi. Uppe i krönet låg spår efter tältning på en liten plätt och pumans spår runt den.

Det kändes lite kusligt. Inga spår av anfall. Jag började gå ner från krönet väldigt sakta. Stigen gick vid höga bergväggar. Satt puman där och spanade? Inte springa om du ser en Puma. (Bilden är från Sarek inte PCT, lodjur och kråka har lämnat spår.)

Nej, jag såg inte Puman men jag såg en järv under dagen. Det var sällsynt. Den sprang i skogsbrynet ganska nära mig en lång stund. Magi!

Så fort jag nådde Stevens Pass, mile 2473, stannade en bil och frågade om jag ville ha lift. Jag hade bestämt mig att komma till Leavenworth för att där ta bussen till Lake Chelan och byta ut en bit vandring för en lång båttur. Kvinnan som körde var slalominstruktör och väldigt glad över tidig snö. Hm. Lite annat med mig.

Jag fick rum i ett hotell, sista rummet för det var höstens ölfestival dagen efter. Hotellet hade en tvättstuga. Jag startade tvätten och la mig sedan i hett bad. På kvällen satt jag på sängen inrullad i täcket, åt och såg på nyheter. En tidig snöstorm hade lamslagit vissa vägar.

Dagen efter tog jag bussen till Chelan för en 89 km lång båttur på sjön – som likaså hette Chelan – till Stehekin där jag åter anslöt till leden.

Höst och livets förändringar.

Publicerat av

Hösten är min bästa årstid, eller ska jag säga var. Idag flyter årstiderna ihop, några yttre gränser finns inte. Förr var hösten en start på något nytt. En till kurs i Universitet. En ny undersökning på jobbet. Planer för vilka utställningar jag och sambon skulle se. Biljetter till Helsingfors dit en höstresa alltid gick för just utställningslivet. Sommarens bildskörd sorterades, sparades, kastades. Vilka fotodagar skulle vi åka till. Mer…

Det var väldigt länge sedan då hösten innebar planering, privat och på jobbet. Sedan kom sju svåra år med min sambos demens. Allt föll ihop. Det gick inte att ha planer, det var dagens färskvara. De där expertpåståendena att man kunde fortsätta leva länge som vanligt trots demens var bara ett uttalande av dem som inte levde med en dement 24 timmar om dygnet utan hade oprövade teoretiska antaganden.

På sju väl så instängda år hinner man förlora mycket som är svårt att få i gång igen.

Som pensionär har man tid men samtidigt äter tiden upp en. Jag planerar inte men någonstans finns: när detta covid tar slut så… Den nästan religiösa stämningen och alla beslut på hur man kan skilja agnarna (de icke vaccinerade) från vetet (de som har rätt moral) har tagit död på långsiktigare planer. Ingenting är säkert. Osäkerheten är total inte bara på grund av virus utan ålder.

Det som är sig lik är en vandring när hösten närmar sig. På skarven mellan sommar och höst är det dags att packa ryggsäcken. Myggen är nästan borta. Det är ganska tomt av folk. Natur som inte prunkar så att den är nästan överdådig utan börjar lägga sig till ro. Rent meteorologiskt har det inte blivit höst än i Sörmland även om löven faller. Temperaturen håller sig omkring 10C.

Så höstvandringen på Sörmlandsleden i år var egentligen en sommarvandring. När jag kom hem, hade duschat och packat upp ångrade jag mig tågresan hem.

Kan inte det bli Brittsommar? Paus i det nästan dagliga regnandet? Kanske en liten runda till?

Den blomstertid som inte kom…

Publicerat av

Jag närmade mig ”civilisationen”. Hastigt byttes stigen på Sörmlandsleden mot asfalt. Jag gick en bit tillbaka, klädde av mig bakom en stor gran och bytte till rena kläder, reserven som inte hade använts. Jag började gå mot Katrineholms tågstation.

Jag var inte riktigt säker om jag gick rätt så jag tänkte fråga men mötte ingen gående innan jag var nära stationen. Då fick jag en trevlig pratstund med en gammal dam som hade bott hela sitt liv i Katrineholm. Hon sa att förändringar ar många, både bra och dåliga men huset vid stationen var i alla fall som förut: gult.

Jag hade bott i Katrineholm en kort tid på -70 talet. Befolkningen var då ca 22 600 personer. I maj 2021 fanns 34 674 invånare i Katrineholms kommun. Om man sorterar folk i åldersgrupper och härkomst är 36,4 % av män i ålder 15 -44 år invandrare. Samma förändring ses i många kommuner. I min kommun är över hälften av männen i ålder 14 – 44 invandrare.

Män som drar runt i större grupper är vardag. På tågstationen mötte jag följaktligen ett gäng yngre invandrarmän i häftig diskussion. Det är en förändring i gatubilden som nu mera finns i alla tätorter.

Förändring av stadsbilden bestod också av ett affärsområde i kanten av stan med de vanliga affärer som finns hopklumpade vid många städer nu mera. Under vandringen hade jag passerat två små städer, Malmköping och Hälleforsnäs och sett igenslagna affärsfönster samt de nästan obligatoriska pizza – kebabgrillen. Även det är typisk, inte bara i små städer utan i centrum nära Stockholm. I vårt lilla centrum har det funnits tomma affärslokaler i några år. Folk åker in till stan för större utbud. Men pizza kan du få på flera ställen.

Himlen var nu beckmörk. Regn hotade. Jag bestämde mig att åka hem i stället att göra en runda på stan.

På resan hem i tåget tänkte jag på skolavslutningen i Katrineholm då min dotter gick på mellanstadiet. Det fanns en invandrarpojke i hennes klass. Han utmärkte sig inte på något sätt innan skolavslutningen. Det skedde på den tiden i kyrkan. Efteråt samlades barnen utanför och läraren delade ut betyg.

Pojken sa att han kunde inte gå till kyrkan. Han var muslim.

Läraren sa: Men då får du ju inget betyg. Alla går till kyrkan. Men man behöver inte be om man inte vill. Bara sitta tyst.

Tidigare hade ingen märkt att han inte var med och sjöng den blomstertid nu kommer. Men nu hade han en lärare som hade betygsutdelning efter kyrkan.

Pojken lydde. Det hände ingenting i kyrkan. På kyrkbacken samlades klassen och alla fick sina betyg. När pojken såg sina föräldrar föll han ihop på marken.

Nej, han var inte avsvimmad. Han låtsades. När läraren sa ordet ambulans kvicknade han till snabbt. Föräldrarna skällde – troligen – men ingen förstod något om det eftersom ingen kunde deras språk.

Han tolkade inte för sina föräldrar fast läraren frågade.

Nu när jag satt i tåget och Katrineholm försvann ur utsikten tänkte jag på honom. Vad blev det av den pojken? Lyckades han balansera sina föräldrars önskemål med livet i Sverige? Fann han en plats i sitt nya hemland eller blev han inte integrerad i det svenska Sverige?

Han hade ju fördelar. Enda invandrarbarnet i klassen, svenska språket och en lärare som höll de gamla svenska sederna i liv. Jul, påsk, skolavslutning… Och alla skolkamraterna.

Idag skulle pojken få skadestånd på grund av kränkning och läraren troligen sparken som rasist. Ja, vi har dock förebyggt sådant genom att alla får avstå den blomstertid nu kommer och prästens välsignelse i kyrkan. Även betygen anses onödiga så tidigt.

Ibland känns det som om vi skäms över Sverige och svenskarna, över våra framgångar och fungerande Samhälle men gladeligen för in och även prioriterar dysfunktionell kultur från länder vilka inte klarar av att hålla fred eller ens behandla sina kvinnor anständigt – om det nu kan kallas kultur.

Som om magin att bara att korsa gränsen skulle förändra det bagage var och en har med sig.

Idag borde vi inse att det inte kommer att hända. Hur vi sedan agerar är så kallad annan femma.

PS. Texten i bilden säger: Använd bryggan på eget ansvar.

Träd och gruvhål – om sevärdheter på Sörmlandsleden.

Publicerat av

De senaste två somrarna har covid påverkat våra resvanor. Världen har helt enkelt varit stängd på grund av oron för smitta. Många svenskar har upptäckt att ens närmiljö har mycket intressant och vackert att se. Svenskar har börjat besöka Sverige helt enkelt. Vandring är en av de saker som har ökat. Dock var det tyst nu i september på Sörmlandsleden.

Även jag har fått kasta önskemålen på väntelistan. Sommaren har tillbringats med barnbarn i en stuga vid havet. Långpromenader eller de mindre. Skönt! Sedan den närliggande Sörmlandsleden. Fjäll känner jag mig färdig med men man vet aldrig.

Både Dream Trail, Te Araroa och Appalachian (mina tilltänkta att välja från) finns bara i en guidebok så länge och kanske aldrig blir en verklighet.

Så, vackra vandringar på Sörmlandsleden?

Nej, det är inte alltid vackert i naturen. Risiga rastplatser. Skräp. Oändliga hyggen, ofta igenvuxna så det är svårt att gå. Man ser inget framför sig. Vart är stigen? (bilder ovan)

Grusvägar med den grövre varianten av grus som är så jobbigt för fötterna. Områden som är helt uppgrävda av vildsvin. Nu mera sätter skogsägare ibland upp skyltar: det är svinen som gör markskadorna inte vi.

Man får trava i snabb takt förbi de områden och stanna till när naturen bjuder på vackra överraskningar som granen på etapp 26.

Strax efter Vallmotorp finns ett märkligt träd. Det ser ut som om den hade försökt växa sig till en ek men nej, det blev en gran. Kanske även träd vill välja vilken sort de vill vara, hur de känner och inte enligt biologin?

Eller bot tallen:

Några svampar märktes också i årets stora svampflora. Stolta fjällskivlingen hade över 30 cm bred hatt. Stubbar kunde ha en svamparmé. Det är så träden slutar sina dagar, överväxt med svamp och mossa, förenas sakta med jorden. Som vi.

En geologisk sevärdhet på etapp 19, Horsbetslet. En stenbro, tio meters valvbåge av granit är sällsynt om inte unik i Världen.

Norra sidan av Sörmlandsleden visar folkets arbetshistoria. Det slit våra förfäder hade för att få bröd på bordet och bygga upp samhället. Vandraren går bland gruvhål, kolarkojor och torprester. En del av vår historia.

Åren 1836 – 1907 bröts i Skottvång (etapp16) sammanlagt 72 000 ton järnmalm. Malmen gick bland annat till kanontillverkningen vid Åkers styckebruk. Så, eventuella krig drev på utvecklingen? Idag förväntar sig Regeringen att vi super till pengarna för försvaret. Enligt budgetförslag skall höjd skatt på alkohol bekosta ökade behov hos vårt Försvar. Vad händer om vi inte super nog?

Gruvan blev sedan olönsam och las ner 1921.

Skottvångs gruvområde finns idag som kulturminne med flera gruvhål och stenhögar, kolartorp och organiserad verksamhet för besökare.Allt var dock stängt när jag passerade där. Flera schakt finns längs leden.

Vilket slit det måste ha varit att klättra ner ca 100 meter och sedan frakta malmen upp. Eller vakta en kolarkoja/mila. Jag tror vi kan knappt föreställa oss den ansträngning som svenskar la i för att bygga upp och utveckla landet.

Idag sker arbete ofta maskinellt. Idag är det datorn som styr det tunga på många arbetsområden. Hackan och spaden har ersatts med knapptryckning.

På den södra sidan av Sörmlandsleden finns flera slott och större jordbruk som kungens sommarslott Tullgarn (med vilken min ingifta släkting har haft närkontakt). Nynäs slott vars huvudbyggnad är från 1835 men godset har funnits sedan medeltiden. Toreholm, fd. Gäddeholm nära Trosa från 1300, senare ombyggd och har haft flera ägare. Hörningsholm finns på Mörkö Släkten Bonde äger slottet sedan 1746.

Så, du kan vandra genom gruv- och torpområden, lite folktro och slottsparker. Nog finns historia om Sverige längs Sörmlandsleden.