Hösten är min bästa årstid, eller ska jag säga var. Idag flyter årstiderna ihop, några yttre gränser finns inte. Förr var hösten en start på något nytt. En till kurs i Universitet. En ny undersökning på jobbet. Planer för vilka utställningar jag och sambon skulle se. Biljetter till Helsingfors dit en höstresa alltid gick för just utställningslivet. Sommarens bildskörd sorterades, sparades, kastades. Vilka fotodagar skulle vi åka till. Mer…
Det var väldigt länge sedan då hösten innebar planering, privat och på jobbet. Sedan kom sju svåra år med min sambos demens. Allt föll ihop. Det gick inte att ha planer, det var dagens färskvara. De där expertpåståendena att man kunde fortsätta leva länge som vanligt trots demens var bara ett uttalande av dem som inte levde med en dement 24 timmar om dygnet utan hade oprövade teoretiska antaganden.
På sju väl så instängda år hinner man förlora mycket som är svårt att få i gång igen.
Som pensionär har man tid men samtidigt äter tiden upp en. Jag planerar inte men någonstans finns: när detta covid tar slut så… Den nästan religiösa stämningen och alla beslut på hur man kan skilja agnarna (de icke vaccinerade) från vetet (de som har rätt moral) har tagit död på långsiktigare planer. Ingenting är säkert. Osäkerheten är total inte bara på grund av virus utan ålder.
Det som är sig lik är en vandring när hösten närmar sig. På skarven mellan sommar och höst är det dags att packa ryggsäcken. Myggen är nästan borta. Det är ganska tomt av folk. Natur som inte prunkar så att den är nästan överdådig utan börjar lägga sig till ro. Rent meteorologiskt har det inte blivit höst än i Sörmland även om löven faller. Temperaturen håller sig omkring 10C.
Så höstvandringen på Sörmlandsleden i år var egentligen en sommarvandring. När jag kom hem, hade duschat och packat upp ångrade jag mig tågresan hem.
Kan inte det bli Brittsommar? Paus i det nästan dagliga regnandet? Kanske en liten runda till?
Jag närmade mig ”civilisationen”. Hastigt byttes stigen på Sörmlandsleden mot asfalt. Jag gick en bit tillbaka, klädde av mig bakom en stor gran och bytte till rena kläder, reserven som inte hade använts. Jag började gå mot Katrineholms tågstation.
Jag var inte riktigt säker om jag gick rätt så jag tänkte fråga men mötte ingen gående innan jag var nära stationen. Då fick jag en trevlig pratstund med en gammal dam som hade bott hela sitt liv i Katrineholm. Hon sa att förändringar ar många, både bra och dåliga men huset vid stationen var i alla fall som förut: gult.
Jag hade bott i Katrineholm en kort tid på -70 talet. Befolkningen var då ca 22 600 personer. I maj 2021 fanns 34 674 invånare i Katrineholms kommun. Om man sorterar folk i åldersgrupper och härkomst är 36,4 % av män i ålder 15 -44 år invandrare. Samma förändring ses i många kommuner. I min kommun är över hälften av männen i ålder 14 – 44 invandrare.
Män som drar runt i större grupper är vardag. På tågstationen mötte jag följaktligen ett gäng yngre invandrarmän i häftig diskussion. Det är en förändring i gatubilden som nu mera finns i alla tätorter.
Förändring av stadsbilden bestod också av ett affärsområde i kanten av stan med de vanliga affärer som finns hopklumpade vid många städer nu mera. Under vandringen hade jag passerat två små städer, Malmköping och Hälleforsnäs och sett igenslagna affärsfönster samt de nästan obligatoriska pizza – kebabgrillen. Även det är typisk, inte bara i små städer utan i centrum nära Stockholm. I vårt lilla centrum har det funnits tomma affärslokaler i några år. Folk åker in till stan för större utbud. Men pizza kan du få på flera ställen.
Himlen var nu beckmörk. Regn hotade. Jag bestämde mig att åka hem i stället att göra en runda på stan.
På resan hem i tåget tänkte jag på skolavslutningen i Katrineholm då min dotter gick på mellanstadiet. Det fanns en invandrarpojke i hennes klass. Han utmärkte sig inte på något sätt innan skolavslutningen. Det skedde på den tiden i kyrkan. Efteråt samlades barnen utanför och läraren delade ut betyg.
Pojken sa att han kunde inte gå till kyrkan. Han var muslim.
Läraren sa: Men då får du ju inget betyg. Alla går till kyrkan. Men man behöver inte be om man inte vill. Bara sitta tyst.
Tidigare hade ingen märkt att han inte var med och sjöng den blomstertid nu kommer. Men nu hade han en lärare som hade betygsutdelning efter kyrkan.
Pojken lydde. Det hände ingenting i kyrkan. På kyrkbacken samlades klassen och alla fick sina betyg. När pojken såg sina föräldrar föll han ihop på marken.
Nej, han var inte avsvimmad. Han låtsades. När läraren sa ordet ambulans kvicknade han till snabbt. Föräldrarna skällde – troligen – men ingen förstod något om det eftersom ingen kunde deras språk.
Han tolkade inte för sina föräldrar fast läraren frågade.
Nu när jag satt i tåget och Katrineholm försvann ur utsikten tänkte jag på honom. Vad blev det av den pojken? Lyckades han balansera sina föräldrars önskemål med livet i Sverige? Fann han en plats i sitt nya hemland eller blev han inte integrerad i det svenska Sverige?
Han hade ju fördelar. Enda invandrarbarnet i klassen, svenska språket och en lärare som höll de gamla svenska sederna i liv. Jul, påsk, skolavslutning… Och alla skolkamraterna.
Idag skulle pojken få skadestånd på grund av kränkning och läraren troligen sparken som rasist. Ja, vi har dock förebyggt sådant genom att alla får avstå den blomstertid nu kommer och prästens välsignelse i kyrkan. Även betygen anses onödiga så tidigt.
Ibland känns det som om vi skäms över Sverige och svenskarna, över våra framgångar och fungerande Samhälle men gladeligen för in och även prioriterar dysfunktionell kultur från länder vilka inte klarar av att hålla fred eller ens behandla sina kvinnor anständigt – om det nu kan kallas kultur.
Som om magin att bara att korsa gränsen skulle förändra det bagage var och en har med sig.
Idag borde vi inse att det inte kommer att hända. Hur vi sedan agerar är så kallad annan femma.
PS. Texten i bilden säger: Använd bryggan på eget ansvar.
De senaste två somrarna har covid påverkat våra resvanor. Världen har helt enkelt varit stängd på grund av oron för smitta. Många svenskar har upptäckt att ens närmiljö har mycket intressant och vackert att se. Svenskar har börjat besöka Sverige helt enkelt. Vandring är en av de saker som har ökat. Dock var det tyst nu i september på Sörmlandsleden.
Även jag har fått kasta önskemålen på väntelistan. Sommaren har tillbringats med barnbarn i en stuga vid havet. Långpromenader eller de mindre. Skönt! Sedan den närliggande Sörmlandsleden. Fjäll känner jag mig färdig med men man vet aldrig.
Både Dream Trail, Te Araroa och Appalachian (mina tilltänkta att välja från) finns bara i en guidebok så länge och kanske aldrig blir en verklighet.
Så, vackra vandringar på Sörmlandsleden?
Nej, det är inte alltid vackert i naturen. Risiga rastplatser. Skräp. Oändliga hyggen, ofta igenvuxna så det är svårt att gå. Man ser inget framför sig. Vart är stigen? (bilder ovan)
Grusvägar med den grövre varianten av grus som är så jobbigt för fötterna. Områden som är helt uppgrävda av vildsvin. Nu mera sätter skogsägare ibland upp skyltar: det är svinen som gör markskadorna inte vi.
Man får trava i snabb takt förbi de områden och stanna till när naturen bjuder på vackra överraskningar som granen på etapp 26.
Strax efter Vallmotorp finns ett märkligt träd. Det ser ut som om den hade försökt växa sig till en ek men nej, det blev en gran. Kanske även träd vill välja vilken sort de vill vara, hur de känner och inte enligt biologin?
Eller bot tallen:
Några svampar märktes också i årets stora svampflora. Stolta fjällskivlingen hade över 30 cm bred hatt. Stubbar kunde ha en svamparmé. Det är så träden slutar sina dagar, överväxt med svamp och mossa, förenas sakta med jorden. Som vi.
En geologisk sevärdhet på etapp 19, Horsbetslet. En stenbro, tio meters valvbåge av granit är sällsynt om inte unik i Världen.
Norra sidan av Sörmlandsleden visar folkets arbetshistoria. Det slit våra förfäder hade för att få bröd på bordet och bygga upp samhället. Vandraren går bland gruvhål, kolarkojor och torprester. En del av vår historia.
Åren 1836 – 1907 bröts i Skottvång (etapp16) sammanlagt 72 000 ton järnmalm. Malmen gick bland annat till kanontillverkningen vid Åkers styckebruk. Så, eventuella krig drev på utvecklingen? Idag förväntar sig Regeringen att vi super till pengarna för försvaret. Enligt budgetförslag skall höjd skatt på alkohol bekosta ökade behov hos vårt Försvar. Vad händer om vi inte super nog?
Gruvan blev sedan olönsam och las ner 1921.
Skottvångs gruvområde finns idag som kulturminne med flera gruvhål och stenhögar, kolartorp och organiserad verksamhet för besökare.Allt var dock stängt när jag passerade där. Flera schakt finns längs leden.
Vilket slit det måste ha varit att klättra ner ca 100 meter och sedan frakta malmen upp. Eller vakta en kolarkoja/mila. Jag tror vi kan knappt föreställa oss den ansträngning som svenskar la i för att bygga upp och utveckla landet.
Idag sker arbete ofta maskinellt. Idag är det datorn som styr det tunga på många arbetsområden. Hackan och spaden har ersatts med knapptryckning.
På den södra sidan av Sörmlandsleden finns flera slott och större jordbruk som kungens sommarslott Tullgarn (med vilken min ingifta släkting har haft närkontakt). Nynäs slott vars huvudbyggnad är från 1835 men godset har funnits sedan medeltiden. Toreholm, fd. Gäddeholm nära Trosa från 1300, senare ombyggd och har haft flera ägare. Hörningsholm finns på Mörkö Släkten Bonde äger slottet sedan 1746.
Så, du kan vandra genom gruv- och torpområden, lite folktro och slottsparker. Nog finns historia om Sverige längs Sörmlandsleden.
Åter hemma efter en runda på Sörmlandsleden. Vädret var på min sida, det regnade endast en natt. Lite åska och hagel också men då råkade jag sitta i en skärmskydd vid en sjö och fixa lunch.
Så fort jag kommer ut och skogen omsluter mig oh mitt tält känner jag något som kanske kallas lycka. Allt annat är bakom mig. Naturen bjuder lugn och skönhet. Så här på hösten finns än lyxen med bär, även om odon och blåbär var vattniga. Bara Sverige svenska blåbär har…
Det såg ut som ett riktigt fint svampår. Men tyvärr fick svampen stå kvar utom några kantareller vilka hamnade i soppan. Tillagningsmöjligheter är begränsade med en liten kastrull.
Det finns många naturskyddsområden vid Sörmlansleden. Ett som jag fann speciellt fint var Lugnets Naturreservat. Fin skog, sjö och vattenkälla med bra vatten. Tyst. Jag la tältet på en fin plats, tja, lite knöligt var det. Man får ibland välja mellan det vackra och det bekväma. Några fiskar hoppade och någon sjöfågel undrade vem den störande besökaren var. Under den klara natten speglade sig stjärnorna i sjön.
Men det finns flera områden längs Sörmlandsleden med fin svensk natur. Och väldigt många fula hyggen, risig skog och grusvägar med grovt grus som tar död på fötterna också.
Det var lite enklare att hitta tältplatser på den norra sidan av Sörmlandsleden än vid de södra. Flera sjöar då det finns ofta någon plätt på stranden lämplig för tält.
Vildsvinens framfart var synligt, kanske lite mindre än på den södra delen.
Andra vandrare? Det var ont om dem. De flesta dagarna såg jag ingen person alls.
Tips:Lita inte på att alla vattentäkter som finns på Sörmlandsledskartan finns även i verkligheten. Ha gärna en dagsranson+ alltid med dig.
15 procent av Sveriges yta består av någon form av skyddad natur.Vid årsskiftet 2020–2021 fanns 5 241 naturreservat och 30 nationalparker. Ca 6 703 355 hektar i Sverige är skyddad i form av nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000.
Läs mer hos Naturvårdsverket.
Etapper 13:1, 13 – 26 och några avvikelser till sevärdheter och mataffär.
Bilder: Överst Hällaren etapp 22. I galleri: Stora Alsjön etapp 12, Lugnets naturreservat etapp 13, myr etapp 17, oreda etapp 24, typisk hällmark vart som helst på leden, detta etapp 14, Gruvtorpet etapp 24, jätteträd etapp 23 och brandarea etapp 25.
