Jag brukar göra en årskrönika men i år kommer den i mindre delar. De är händelser som jag väljer ut från årets flöde. Först ut var förra inläggets mantra ansvar och nu har turen kommit till de som grät.

Jag minns en snutt från TV där yngre personer demonstrerade i London mot Brexit efter att valresultatet var klart. Journalisten frågade några hur de hade röstat. Nej, dessa demonstranter hade inte orkat ta sig till valurnan, men skrika på gatan orkade de. Så, varför klaga när man inte ville delta med sin vilja?

Omröstningen genomfördes 23 juni 2016 och lämna-sidan vann med snåla 51,9 %. Storbritannien är faktiskt på väg ut ur EU. Svensk media grät och bar sorgkläder i statlig TV. Den oberoende TV kanalen som det sägs. Den som vi icke licensskolkare betalar.

Hur kunde detta hända? Hur kunde alla ha så fel? Tja, inte alla men de som nu drog svarta kläder på sig under Midsommar.

Babels torn börjar spricka. Det brukar inträffa med tiden för stora konstgjorda enheter. Stater faller, Imperier krackelerar. Speciellt de som strävar efter makt och är långt bota från vanliga människors verklighet kan se sin guldgruva sina. Folk älskar inte makten, knappt resultaten. Representanter som går där i EU korridorer finns mer för sin egen skull, lönen, förmånerna, makten än för en verklig ansträngning att göra Europa bättre och bevara dess förr så framgångsrika kultur.

Det sistnämnda ser jag föga av.

Stort, dyrt, centralstyrt, bortom de som betalar brukar inte fungera. Om EU inte går omkull just nu haltar i alla fall grunden betänkligt idag. Vissa ledare har haft stor makt som Merkel men andra är mindre involverade eller har mindre att säga till helt enkelt. Vad händer när de nuvarande makthavarna byts ut?

Den andra gången svensk media grät var när Hillary Clinton blev runner up i stället att vinna valet. 9 de november vaknade massmedian till en ny dag som var vedervärdig. Det var chockartat. Tredje statsmakten och de flesta politiker, alla som syns och tilläts att yttra sig hade ju bestämt att Hillary, en kvinna, skulle bli president. Hennes lämplighet föranledde föga diskussion. Det fanns inget tvivel över utgången. Det var motståndaren som hackades i smulor. Men icke. På ett mirakulöst och ganska övertygande sätt vann en annan, en vit man som inte tillhörde i den amerikanska politikeradeln.

Sorgkläderna togs åter fram i TV. Även sjuklöverns partiledare bar svart.

Många av oss vanliga människor hade förstått redan under sommaren vart det lutade. Jag läste hans ordentliga program och Clintons tomma. Donald Trump skulle vinna. Han kommer att gå till historien av flera skäl. Man kan säga mycket om honom men han blev vald på grund av egna meriter och bristen på dem. Han hör inte till politikergräddan utan är av annan sort, en medborgare i första hand, en streber också så klart. Andra gången vinst i president tombolan.

Hans team har också personer från annanstans än bara från politikerhyllan. Det blir faktiskt spännande att följa has tid i Vita Huset.

Det blåser en kall vind mot politikeradeln. Även här i Sverige är misstron mot dem ökande. Italien, Holland, på håret Österrike och går vi längre ut i världen finns få ledare som gör sig förtjänta av folkets kärlek. Det rör sig bland folk. Om det är av godo får historien att bedöma.

Massmedians sorgkläder är hängda i garderoben. För stunden.

Svensk massmedia (SVT, dagstidningar, feministbloggar, genustrams och Twittermaffian)  har ett obehagligt sätt att bestämma vad som är rätt och riktigt för folket, även för folket i andra länder. De försöker fostra oss. Tidning som DN vilket var den första jag prenumererade i Sverige för att hålla mig a jour i samhället har blivit en icke läsbar åsiktsropare. Saklighet och neutralitet är ord de inte kan. Visst, en tidning skall ha en åsikt i debatt, ledare, opinionsbildare men när verkligheten vrängs till rätt budskap ”så skall ni tycka idag” då är det som hämtad från Nordkorea. Utan utländsk press och flitiga oberoende bloggare samt alternativmedia vore tillståndet i landet bakom en dimridå med sällan kommande reportage från verkligheten.

Så, sorgkläderna inhängda. När ser vi de näst? När folk vägrar tycka som SVT?

Hillary Clinton var first runner up för årets person i Time.

Detta inlägg är del 2 i årskrönikan