Ytterligare en studie visar att naturenhar helande verkan. Folk som bor nära skog, park eller grönområde är friskare än andra. Alltså, själva närheten var hälsosamt och hur enkelt det var att gå ut i det gröna.
Man måste förstås gå ut i parken, in i skogen, för att dra den fulla nyttan av naturens hälsoverkan. De som var ute i naturen hade färre sjukdomar och levde längre.
Folk som bor på täta områden i höghus mår sämre än de villaboende nära ett grönområde. Låter logiskt. Hur vi bor har en stor påverkan på vårt välmående. Hur vi väljer att bo handlar också om pengar. Hur kommunen planerar kan vara rent av dödsfälla.
Att ha en tegelvägg som utsikt är uselt men ett träd utanför fönstret kan vara lite som ett må bra piller. Träden jag hade utanför köksfönstret höggs ner och platsen består nu av en skräpfylld grop. Varför fälldes de friska träden? Kanske beror det på Kommunens plan att alla platser ute skall vara så öppna som möjligt så inga våldsverkare kan gömma sig bakom träd och buskar? Som tur ligger en park och även skogen nära.
Promenad i skogen minskar stresshormoner med 16 %. Från vilken nivå räknas den procenten? Nära döden? Att gå i skogen hjälper i alla fall för stunden när livet gett en smocka. När jag än arbetade gick jag hem genom skogen, förmodligen räddade det hälsan på mig när arbetet var knäckande och jag jobbade för flera. Man tänker så bra när man går. Om ett tag tänker man dock ingenting utan bara går. Kanske ”tanklösheten” är det som lappar ihop oss?
Naturen ökar vår kreativitet med 50 %. Kreativitet? Jag tror inte att den djupaste skogen kan hjälpa mig längre. Vad är kreativitet? Räcker det att dekorera muffins eller att ta en ny bild till bloggen? Det är uselt med kreativitet hur än jag går i skogen.
Endast 10 procent av USA:s tonåringar tillbringar dagligen tid utomhus. Jag vet inte hur de svenska tonåringarna har det men troligen häckar de över internet. Men i USA älskar man naturen, vandring och Nationalparker. Kanske även här fast jag sällan ser andra i skogen.
Våren är i gång. Gå ut. Hämta in lite ro i själen. Kanske just du kan bli kreativ och åstadkomma något.
Ett husdjur sägs också få oss att må bra. Kanske inte den här katten?
Vad är den vackraste platsen för dig i Sverige? Kanske något av de 21 områden framröstade av 1000 personer i Världsnaturfonden WWFs sommarkampanj Svenska Pärlor. De är platser med fantastisk natur som också har många hotade arter och livsmiljöer i behov av skydd. Måste erkänna direkt att ingen av dessa var min favorit nummer 1. Jag hade besökt 5 av dem, Hoburgen, Flatruet, Karatj-Råvvåive, Kagghamraån och Sturefors samt passerat några till. Alla är fina platser men kan inte slå min etta.
Min stora favorit är en ödslig, stenig, ack så stenig, plats.
Den ligger i Sarek, Luottoláhko, en platå på ca 1244 – höjd, omgiven av höga fjäll. Även Pårtetjåkkå, en av Sveriges högsta toppar 2005 m skymtar band topparna. Dalgångarna omkring är splittrade av vattendrag och orsakar många vad. Det kan vara kämpigt att ta sig dit beroende på vilken väg man väljer. Det går att hitta en plätt att tälta på om man är inte kräsen.
Det är ödsligheten, känslan att vara ensam, kanske trampa på marken där inga fötter har tidigare trampat (det är förstås inbillning) som ger rent exklusiv känsla. Det är tyst utöver vråk som försöker skrämma sina offer och en pratsam skärsnäppa kan helt obekymrat gå bredvid en. Kungsörn glider förbi. Ibland passerar björn och järv fast jag har inte haft den turen. När mörkret är kompakt lyser stjärnorna så nära att man nästan kan ta i dem. Om det inte blåser och regnar som ger riktigt jävligt väder att tälta på så hög höjd.
Jag uppskattar riktig skog med nya och döda träd, mossa och lav, fallna träd och känslan av orörd natur. Björnlandet och Pårteområdet till exempel.
Man kan förstås hitta magiska platser lite varstans. Vilken är din?
Förbättrar promenader minnet? Kanske. De som går regelbundet har i alla fall större minneshantering – hippocampus – i hjärnan än innesittarna. Borde vi ha en ”ur och skur regering” eller tvångsmässiga promenader för ministrar så klarnar minnet något? Ni vet det där att dra slutsatser ur det förgångna och relatera det till framtiden, det som är så svårt.
Igår promenerade jag 15 kilometer när avlösartjänsten var hos oss. Kom jag ihåg något? Ja, hur jag saknade våra skogspromenader med kameror när gubben än var pigg. Gick först de 4,4 kilometerna som jag har gått så där tvåtusen gånger till min gamla arbetsplats, sjukhuset, och drack en latte i ett av de många fik som har poppat upp sedan jag sist var där. Fortsatte till skogen. Tyst, stilla, vackert. Skogen var frostig, spår av harar och rådjur, solen som sken under trädtopparna.
Det lär vara nyttigt att gå. Forskarna tillskriver en massa fördelar för den som promenerar. Att gå i skogen är rena hälsokuren. Speciellt blandskog/lövskog ger lugn och avstressar hjärnan. Ja, nu var det ju inga blad som fladdrade i vinden men snön knastrade under skorna.
Man tänker bättre om man går. Promenader minskar problem med minnet för människor med mild kognitiv svikt eller alzheimer. Det samma sker med friska personer som går minst tio kilometer i veckan. Vi blir bättre med att ha många bollar i luften, att planera, tänka strategiskt och att prioritera.
Jag tycker att det stämmer. Ibland när jag hade ett knivigt ärende satt jag en lapp hos sekreteraren: är ute och går. Lugnet ute i parken gav andrum från telefonen och människorna. Jag kunde tänka. Jag såg problemet ur en annan synvinkel och hittade bättre lösningar för patienten. Jag promenerade för det mesta hem, ofta genom skogen. Stressen i hjärnan gick ner, ungefär som om man stängde av datorn och dagens uppgifter stoppades i en fil annanstans. När jag var på randen till kollaps på grund av för mycket arbete planerade jag en lång vandring, tog ut mina sparade semesterdagar och gick sedan 80 mil och kände mig pånyttfödd. Ett tag i alla fall.
Forskarna säger att effekten av promenader delvis hänger ihop med att den del av hjärnan som är central för minneshanteringen – hippocampus – normalt minskar med 1–2 procent om året som en naturlig följd av åldrandet. Hos personer som gick tio kilometer i veckan växte tvärtom hippocampus med 2 procent.
Tio kilometer? Är det säkert kort?
En av världens största studier – Nurses health study – har visat att de kvinnor som gick mer än tre timmar i veckan minskade sin risk för hjärt- och kärlsjukdomar med 35 procent. Hårdare träning gav samma, inte bättre resultat. Så, vi måste inte slita i gymmet för att må bättre, det räcker att gå lite raskt. Jag antar att samma resultat gäller för män?
Att promenera är rena mirakelmedicinen för den som vill gå ner i vikt. Bara man låter bli sockerintaget efteråt förstås. Men eftersom promenad minskar sockersuget så… Röra sig mer och äta mindre är ett bra recept för den som vill tappa några kilon.
Alla sorters motion minskar risken för bröstcancer, även andra cancerformer. Promenader minskar ledvärk, förkylning och sjukdagar, botar lindriga psykiska besvär lika bra som piller. Vi sover bättre efter promenad, fast det har jag aldrig märkt.
Vore det verkligen så enkelt att bara gå och då förblir man frisk? Det behövs nog mer som sunda matvanor, undvika rökning och för mycket alkohol och vara frisk från början och ärva goda gener. Även den mest exemplariska personen kan bli sjuk och även tappa minnet oavsett hur mycket man än promenerar.
Men människan är född till att använda sina ben och så klart mår vi bättre av motion än utan. Förr i tiden var flera kroppsarbetare och hushållsarbete innebar tyngre moment som vattenhämtning och vedhuggning. Arbetstiden var också längre. Människorna behövde då vila efter arbetsdagen. Idag har vi maskiner till hjälp. Idag sitter många i 7-8 timmar vid datorn och sedan tar bilen hem för att koppla på datorn eller TV n hemma, kanske med hämtpizza till middag.
Många barn är helt främmande för naturen eftersom vuxna är det. De kan allt om Internet men skogen är vit fläck i deras tillvaro. Natur kan till och med uppfattas som hotande med insekter, djur och risken att gå vilse. Lider vi till och med av ”Nature deficit disorder”? http://blogg.iniskogen.se/2013/10/16/nature-deficit-disorder/
Det börjar bli dags att planera för sommarens vandring. Jag har träffat flera personer, mest kvinnor, som säger sig vilja fjällvandra men kommer aldrig så långt som att ens köpa en karta eller träna sig att gå längre sträckor i terräng. Visst, kanske, nästa år eller sen. Tänker du fjällvandra i sommar och är en novis? Då är det dags att börja promenera, planera och besluta vilken sträcka och köpa en karta. Lycka till.
(Fjällbild: hängbron över Vuojatätno i Padjelanta)
Vi gick till naturskyddsområdet nära oss. Ängar, några kor, vatten och skog. Vi möttes av fyrhjulingsspår, rester av någons picknick med vin, sopor som flög i vinden, fimpar som nu mera är alltid närvarande. Någon körde motorcykel genom området i hög fart. Någon gick med sin hund och plockade inte skiten efter vovven. Men fåglarna sjöng, fjärilarna fladdrade, myggen surrade, blommorna vek sig i vinden och en mörk molnformation seglare sakta iväg någon annanstans.
Vi undvek att gå nära tiggarnas tidigare bosättning. Förr plockade vi smultron där. Trots att lägret revs på senhösten finns skräp och någon typ av olja kvar. Städningen kostade för kommunen 250 000 kr, sedan var pengarna slut. Strax efter slog de avhysta sig på en annan plats några kilometer längre bort. En del tog mot en biljett hem, några satt tröstlöst kvar på torget. Vi märker inte tiggarna längre och vänder oss bort när de ropar efter en. De är en misslyckad del av EUs förlovade land som skulle bringa fred och välstånd. Någon påstod att Allemansrätten gällde för tiggarna. JA, men…Min Allemansrätt tillåter mig inte att bygga en kåkstad, bosätta mig liksom permanent, fälla träd, skita ner, demolera naturskyddsområden, inga andra områden heller för den delen. Att bo måste ske på annat sätt. Nog om tiggarna, det är olösligt. De hyggliga, okunniga politikerna kliar sig i huvudet, polisen tittar åt annat håll. Det är mycket prat och lite verkstad i frågan. Vi försökte undvika att trampa på skiten. Vi gick in i skogen, letade efter en bra plats för paus och kaffe. Trampade genom det höga gräset och fästingarnas paradis till en fin plats där vi hade suttit förut. Tydligen hade andra upptäckt den platsen av sopor att döma. Vi vände ryggen åt soporna, tittade åt annat håll och en stund var skogen så magisk som den borde vara.
Tio år sedan var det än rent på området. Ja, en cykel ligger under ett träd, inte i farbart skick längre, men den ger snarare tankar än ilska. Vem cyklade med den? Hade den blivit glömd eller stulen? Kanske bara bortslängt där nära ett gammalt torp, som inte heller har annat än trapporna kvar. Förr var det sällan sopor som anföll en. Om så, plockade man upp det, så sällsynt var det. Idag spelar skyltarna Naturreservat, eller Världsarv för den delen, ingen roll. Vad har hänt med människornas uppfattning om miljö och naturskydd? Har vi helt blivit alienerade från naturen? Har nedskräparna sopor och fimpar också hemma på golvet? Är vi bara lata och ouppfostrade? Den mystiske ”någon annan” får städa efter oss.
Allting är relativt. När jag ser på bilderna från senaste bombattacken i Irak med 120 döda, en moské som någon självmordsbombare tog sig an mitt i fredagsbönen eller raserade städer i Syrien som Kobane blir de sopor jag har sett obetydliga inslag i naturen. Eller, är det så? Att islams terror demolerar Mellanöstern, från bostäder till heliga platser, borde ge oss ytterligare incitament att bevara vår del världen för efterkommande. Långsökt kanske? Måste vi ha ansvar över vår miljö när andra helt tycks skita i sin? Undergången är ändå nära?
Naturen är ingen soptunna även om vissa personer och även vissa länder ser det som så. Så ta med dig dina sopor! Orkar du inte, håll dig hemma och skräpa där.
