För dyr för sjukvården mot en elcykel.

Vår förr så fina vårdcentral är nära kollaps. Det är kanske för starkt ord men det  ordet uttrycker nog sjukvårdens verklighet.  Det finns inga sjuksköterskor.  Först slutade vår ängel distriktssköterskan XX. för annat likvärdigt arbete, men bättre betalt. Det var i februari.  Sedan har personalen sakta droppat av. När en slutar faller brickorna som i ett korthus. Alla letar efter nytt arbete.  Ibland hyr man in någon men budgeten tål inte sådana utsvävningar. Det finns flera läkare men de täcker inte behoven. Det behövs ju andra personalkategorier än läkare för att vården skall fungera.

Nu är det november och de tomma platserna är tomma. Inga regelbundna tider som gubben hade förra året. Ingen vill ta mot en utan vi blir hänvisade runt i oändliga telefonköer. Någon måste besvära sig att byta gubbens kateter. Till sist får han en tid, självaste verksamhetschefen förbarmar sig över oss.

Väntrummet är en multikulturell samling. Snoriga barn, unga män, kvinna jag igenkänner som tiggare utanför mataffären, medelålders kvinnor som pratar annat språk, några skruttiga gamla och sedan min gubbe som fått be snällt om en tid som sjukvården borde ha gett automatiskt och regelbundet för att hindra värre saker som antibiotika eller inläggning i det överfyllda sjukhuset. Vi har varit med det.

Åtgärden tar tio minuter av en effektiv sköterska som har plockat fram allt som behövs innan. Tio minuter, jag har tittat på klockan.

De gamla människorna som nu är vårdbehövande lik gubben min, som knappt hade besökt sjukvården som patient före 81 års ålder, får försöka klara sig i den vårdröra som Regeringens politik har åstadkommit. Vården både med antal personal och sängar ligger på 1998 års nivå ungefär men befolkningen på 2017 års. Någon har räknat fel på två miljoner nya personer.

Det finns inget att klaga på själva åtgärderna, bara man får träffa en läkare och den personal som måste till. Personal är oftast både vänlig och kunnig, man känner sig väl omhändertagen – om man överlevt väntetiderna. Så även idag när vi servas av självaste chefen och i dennes sätt att ta hand om min gamla gubbe finns inget att klaga över, bara vara tacksam för hans tid.

Någon borde dock städat hans rum från gamla blodspår. Är städpersonal också en bristvara?

Vården är högspecialiserad, avancerad,  jämlik och effektiv. Eller är det? Tänkte på förlossningsplatser ute på landsbygden som läggs ner. Föda barn kan man ju göra vart som helst! Men Landstinget börjar också göra ekonomiska beräkningar i kronor om det är lönt att behandla folk, även barn. Behandlas eller bli sämre och dö?

Jag tycker det är inhumant att utsätta väldigt gamla och sköra personer för en massa utredningar och prover vars effekt är tveksamt.  Det kan vara bara plågsamt i stället ökad livskvalité.  Men att skippa medicin till barn på grund av budget? Läste att två barn (kan finnas fler) inte längre skall få sin medicin för det är för dyrt. Det finns inte pengar för det. De får bli sämre och dö. Samtidigt får du nästan gratis vård och tandvård bara du säger dig vara papperslös. Det går inte ihop.

Det är svårt att vara humanitär stormakt. För vem skall man vara det för att räknas både som humanitär och bäst i världen?

Arets julklapp är en elcykel. Men, hur hänger årets julklapp ihop med bristerna i sjukvården? Enkelt. Det är pengar. Regeringen satsar på idiotgrejer, som folk borde betala själv, som varupremier. Att kräva hög skatt av medborgarna och sedan slänga pengar på den rikare delen av befolkningen är slöseri. Inte kan vi pensionärer köpa en elcykel även om just våra krafter skulle vara betjänta av en. Jag vill faktiskt inte vara med och betala andras cyklar!

Det känns som märklig sammanträffande att årets julklapp och subvention går hand i hand.

Men årets julklapp har också en politisk dimension. För en av regeringens många satsningar i budgeten för 2018 handlade om ett bidrag till den som köper en elcykel. Skattebetalarna ska bjuda elcykelköparen på en fjärdedel av priset (25 procent) upp till 10 000 kronor per inköpt elcykel. Sammanlagt kostar subventionen statskassan 350 miljoner kronor per år 2018-2020. Bidraget ska gälla retroaktivt från och med den 20 september 2017.

Jag känner mig ofta förbannad när jag läser om Regeringens satsningar. Skatten skall våra så låg som möjligt så skattemoralen hölls uppe. Staten skall sörja för det grundläggande i Samhället, det som är väldigt opraktiskt att ordna själv som sjukvård, grundskola, rättsväsende och försvar till exempel. En cykel får de som vill ha en köpa själv. 350 miljoner i en budget är inte försumbart. Jag hoppas att MP försvinner i nästa val till partisophögen och annat mer realistisk styre tar vid.

Frågan är vem?

Städbehovet i den svenska finanspåsen är total.

Bild: Cykeln är inte elcykel men den trampades från Stockholm till Nordkap och stor del tillbaka. Inte jag utan min son.

Ingenting är som väntan på Akuten 1.

Jag besökte sjukhuset – min gamla arbetsplats – mindre frivilligt .  Sambon var krasslig och vårdcentralen skickade oss med remiss till Akuten. Jag kom ihåg den tolv  timmar långa väntetiden fem år sedan när gubben min blev sjuk för första gången och skickades till Akuten. Men det fanns inget annat att göra, sa doktorn.

Det tar inte långt tid, sa doktorn. Jag har skickat all information. Vi kan inte ta de prover jag behöver här och ge den medicin som han behöver. Det blir en snabb inläggning för några få dagar.

Det var ett ohållbart löfte.

Sjuktransporten fungerade inte. Det var 47 personer i kö före oss. Sedan missade de Vårdcentralen. Vi tog en vanlig taxi till sist. Gubben hade svårt att gå men akuten hade inga rullstolar. Han stapplade fram med hjälp av chauffören och mig.

Det var två nya saker på akuten sedan förra gången. Stora skyltar informerade att endast två anhöriga tilläts på akuten med den sjuke. Den andra skylten talade om att alla hot, smädelser och trakasserier polisanmäldes och var förbjudet.

Den andra var att man fick vänta i ett väntrum innan man hämtades för att vänta på själva akutenheten. Dörren var låst.

Ja, det var en tredje sak också. Man hade väktare på akuten som gick runt.

Jag tänker på hur tiderna och människorna förändras. Eller gör vi det? Är det vi gamla svenskar som tar hela släkten till akuten och hotar personalen? Knappast. Hur kan man hota någon som har till yrke att hjälpa en? Hur kan man bete sig så ouppfostrat?

Vi kom ganska fort till den första lilla undersökningen. Därefter rullades gubben in till medicinakuten.  Vi fick ett litet rum och apparater kopplades in. Sedan började väntan. Jag misstänkte att det skulle ta tid så jag gick och köpte dricka. Efter några timmar kom en sjuksköterskeängel och tog prover. Läkare kom förbi och sa att gubben skall läggas in för några dagar, men det fanns inga platser på geriatriken i hela länet. I hela länet? Sedan gick hon hem och en annan skulle ta vid. Vi såg aldrig den personen. Några till prover togs.

Efter sex timmar fick vi te och en näringsdryck åt gubben. Jag väckte honom.  Sedan slocknade han åter.

Jag vandrare framåt tillbaka och försökte hålla mig vaken. Jag hade knappt sovit natten före och natten före det eftersom den sjuke höll mig vaken. Det började kännas att hjärnan somnade.

Andra väntande i korridoren började prata med mig. Någon påstod sig ha väntat i tolv timmar. Någon hade kommit in samtidigt med oss. Någon hade diagnostiserat sig själv men läkaren vägrade skriva ut recept. Ambulansen kom med nya. Någon fick hjärtstillestånd och dog framför våra ögon. En annan låg på en brits och spydde. Någon grät. En annan grälade om väntetiden. En familj satt på golvet och fikade.

Det var tre riktigt gamla personer på medicinakuten vad jag kunde se. Man säger ju ofta att de gamla belastar akuten mest. Kanske var det ”inga gamlingar dag”? Däremot såg majoriteten ut som utlandsfödda i övre medelåldern. Det var många olika språk på akuten den kvällen.

I och för sig är det inte märkligt. På områden omkring bor hög andel invandrare. Jag tror också att en del tror som en sa till mig att på vårdcentralen är de inga specialister, man måste till akuten.

Informationsbrist?

Jag som inte skulle gå till Akuten och vänta om inte någon person bär mig dit i medvetslöst tillstånd.

Efter 8,5 timmars väntan klockan 01.30 fick gubben en tillfällig sängplats. Under natten/morgonen blev en plats ledig på den rätta avdelningen. Dog någon? Ja. Är det så att någon måste dö för att en annan sjuk skall få plats? Ja, någon dog, det slapp från personalen.

Jag vet inte vad som orsakar väntetiderna? Är det bristen på sängplatser på olika avdelningar så Akuten blir liksom en vårdavdelning i sig? Man har lagt ner många platser de senaste tjugo åren medan befolkningen i Stockholms län har ökat. Akuten bedömde, tog prover, gav dropp och medicin, informerade, serverade kaffe, höll folk i liv, tog mot nya från ambulansen, försökte hitta en vrå till de nya, skrev ut de som inte var i behov av plats, skickade recept, städade spyor, jagade platser… Vårdens änglar.

Eller är det dålig organisation?

Men – om alla skulle först gå till Vårdcentralen skulle Vårdcentralerna då passera bristningsgränsen? Eller har en del redan gjort det?

Under 90 – talet ökade folkmängden i Stockholms län med över 300 000 personer medan antalet vårdplatser på sjukhus under samma tid minskades med hälften. Platserna i äldreboenden har också halverats. Till 2020 väntas befolkningen öka med 350 000 invånare, från 2010 är det ökning med 17 %. Platsantalet är planerat att öka något men Landstingets planering är mer vård på VC, nättjänster och vård hemma, kommunansvar samt husläkare.

Snart har vi ett nytt superdyrt sjukhus: nya Karolinska med högspecialiserad vård. Effektivisering är ordet. Men pengarna rinner iväg som ett vattenfall.

Håll er friska!

Bild från Wikipedia.

Visst är det något Bibliskt över förlossningsvården?

IMG_4658

När sonen seglade iväg satt han en skylt på sitt skrivbord. Kommer strax. Han kom tillbaka 8 månader senare. Det låter som sjukvården, kommer strax, men ingen vet längre när detta strax är planerat. Jag har arbetat inom sjukvården. En sommar ansvarade jag för 7 tjänster. Men det var aldrig kaos. Det var ju juli. Semestermånaden. Folk hade semester i juli. Allt som gick att stänga, stängdes i några veckor. Industrin slog igen. Det var lugnare även på sjukvården. Hela landet var på semester

Det var då det. Nu är det öppet. Nu belönar man extra de sjuksköterskor som vill arbeta under sommaren, precis som om de inte skulle ha semester sedan. Det är kaos hela hösten när folk skall ta ut sin semester. Omkring jul likaså. Och sedan kommer sportlov och påsk och snart igen sommar.

Det skrivs mycket om vården, tycks och klagas kanske ibland beröms också. Jag såg ett skräckexempel om usel vård i tidningen.
En kvinna som var gravid med tvillingar hämtades med ambulans. Värkarna var igång. Det var åtta veckor för tidigt, – men varken Hudiksvall, Sundsvall, Gävle, Falun, Uppsala eller Västerås kunde erbjuda en förlossningsplats.

Till slut körde den frustrerade ambulanspersonalen ner i garaget vid akuten i Gävle för att invänta direktiv. Då var det två minuter mellan värkarna men ingen barnmorska kunde skickas ner. Till slut gav sjukhuset ändå besked om att kvinnan kunde förlösa sina tvillingar i Gävle.
Samhället har talat om för henne att hon och hennes graviditet är bara till besvär. Jag hoppas att hon hade någon, helst barnafadern, vid sin sida.

Det är helt förståeligt att man inte kan bli förlöst på bokad plats, det finns inget överskott, inga platser som står bokade och väntar tomma. Men att riskera åka runt Sverige med värkarbete i gång är en katastrof. Om barnen hade dött, vems fel var det då? Mammans, som var dum nog att få barn på semestertid? Men, semestertid är nu mera året runt. När kan man planera att få barn och inte snurra runt i en ambulans? Eller få föda barn i en toalett?

Men bor du i Norra Sverige kan du ha 350 kilometer om inte längre till förlossningen., Och till sjukhuset också. Så…

Schnor34
Visst är det något Bibliskt över förlossningsvården?

Jag försökte ringa till sjukvården för att omboka en tid. Det stod i remissen vilken tid var olämplig för gubben eftersom vi var bortresta och de gav honom exakt den tiden. Hur var det med läskunnigheten? Jag ringde. Det var fredag. Klockan var 14.12 och telefonsvararen sa att det var stängt och jag var välkommen en helgfri vardag. Ett tag stod det still i huvudet. Var det någon helg nu, har jag tappat bort dagarna? Jag kände en stunds panik. Hade också jag blivit dement och kunde inte hålla reda på tiden? Men efter en koll på datorn insåg jag att det var vanlig fredag som jag trodde. Så illa var inte läget i mitt huvud – än.

Nu på morgonen försökte jag igen. En robot svarade och rabblade upp alternativen tryck 1, tryck 2, tryck 3, tryck 4 och ring någon annan. Jag som har uselt hörselminne fick lyssna två gånger och inget alternativ passade för att få en ny tid. Jag lyckades bli bokad att någon ringer upp men samtalet avslutades innan jag hann trycka så de inte skulle ringa tokig tid. Jag var inte snabb nog. Ringde om och de talade om att jag var redan registrerad men jag kunde trycka dittan och dattan för att få senare tid. Sedan hakade nog systemet upp sig för oavsett om jag tryckte det de bad om tjatade roboten samma sak. Jag la av.

Jag undrar hur en gammal glömsk människa kan bemästra roboten när jag som än borde? vara fungerande höll på att krisa? Det måste finnas ett alternativ att få bara vänta tills någon svarar. En vänlig röst som säger: hur kan jag hjälpa dig? Arbetslösheten, den registrerade och där är förstås inte alla med, var 7,6 % enligt Lövet, så det borde finnas människor att anställa som kan svara i telefon och boka om en tid? Läskunniga helst.

Men, sedan ringde en ängel hem till oss och gav gubben en ny tid. Det måste ha varit en ängel för vi fick exakt vad vi önskade.

Dessutom stod det i kallelsen att de inte tog mot fysiska pengar. När har pengar slutat vara ett betalningsmedel på en skattefinansierad verksamhet? Vad gör de med åldringar som står med pengarna i handen och vill betala? Kanske kan de skickas tillbaka i tiden?

Sjukvårdens utmaningar

Minns ni de första Hiv-fallen i Sverige? Jag glömmer inte mitt första. Jag förlorade ett par skor. Det låter banalt att prata om skorna. Men rädslan för smitta var total i början av epidemin som aldrig blev en epidemi i Sverige.

Jag arbetade som kurator på en missbruksenhet och varje morgon gick jag en rond på tillnyktringsenheten. Jag brukade titta in också i slutet på dagens arbete på mottagningen. Det var en lugn eftermiddag än så länge. Just då kom det in en man som var aspackad, släpad av två poliser, de la honom på sängen. Han hade ett elakt sår i huvudet sytt med fyra stygn. Vi kände inte igen honom så jag försökte ta reda på namnet, men han svarade inte. Jag tömde hans fickor eftersom han inte kunde göra det själv, det var det vanliga förfarandet. Innehållet låstes in och den tillnyktrade fick allt tillbaka dagen efter, utom knark som gick vidare till polisen.

Då spydde han på mig. Det var blodblandat. Han hostade så det skvätte runt. Han slog mig med handen som var sårig. I min hand höll jag hans plånbok, nycklar och ett provsvar som var svaret på  HIV-test daterad på dagen för.Han var den första HIV positiva Socialtjänst och sjukvård hade mött – trodde vi.

Han var Hivpositiv. Jag var nerspydd.  De andra backade, de hade gula skyddsrockar på sig.

Jag beordrades till duschen. Den nedsmutsade vita rocken, kjolen och strumporna åkte till soporna för riskavfall. Alla andra kläderna till tvättmaskin på hög värme. Jag duschade, desinfekterades och fick rena sjukhuskläder på mig. Skorna åkte till riskavfall. De gick inte att tvätta rent. Jag fick vita strumpor och blåa skoskydd i stället.  Däröver tog man så kallad 0 test, ifall jag skulle ha smittats var jag tvungen att bevisa att jag var osmittad innan.

Jag ringde barnen som kom med skor och kläder till jobbet.

Nästa dag besökte jag mannen på tillnyktringen. Han hade inget minne om dagen före.  Även hans kläder var nu tvättade. Han blev min patient och han höll sig drogfri ett tag. När stygnen skulle tas ville ingen på vårdcentralen ta de. Han släpptes inte in fast jag var med honom. Ryktet hade gått.

Det är 30 år sedan. Idag har vi bra kontroll, kunskap, regler och rutiner. Just regler och deras absoluta fullföljande utan avvikelse och inga egna  ”jag kan bättre”  idéer har gjort att inga olyckor har hänt i svensk sjukvård.

Hur blir det med Ebola? Kan vi hålla paniken borta när det första fallet kommer för det är bara en tidsfråga eller inte?

60 miljoner människor har hiv-smittats sedan 1981.

25 miljoner människor har dött i aids sedan 1981. 1 310 200 hittills i år (att jämföra med 3 896 200 dödsfall i år på grund av rökning). 15 miljoner barn har blivit föräldralösa på grund av aids.

Det finns 33,4 miljoner hivpositiva runt om i världen idag. Av dem är 2,1 miljoner barn. Varje dag smittas 7400 personer med hiv.

Ca 4033 har avlidit i Ebola i år och ca 8400 är smittade, men siffrorna är något osäkra.