Etikettarkiv: religion

Sommarminnen från en annan tid och dagens plågor

Publicerat av
234 (2)

Vad väntade du av sommaren?  Hur blev det? Minnesvärd, vanlig, usel? Tiden  lutar mot hösten. Semesterfirarna börjar droppa hem. Vissa är tröttare än när de började ledigheten. Byggarbeten, släktbesök, gamla mamma som behövde storstädning, pappa som väntade på någon som fyller frysen med bullar och hemlagat.  Gamla anhöriga som får årets enda besök av släktingar vilka med dåligt samvete fyller balkonglådorna med blommor. De torkar bort. Hemtjänsten sköter inte balkonger. Barn som har många önskemål om nöjesparker, badstränder och shopping. Semesterresor som gav baksmälla, brända ryggar och ebb i kassan. Det blev dyrare än planen var.

Sommaren blir alltid dyrare än tanken var.

Även besvikelser ingår. Sommarromansen gav tårar och någon sexuellt överförbar sjukdom. Romantiska möten försvann  efterskott  i ånger. Mysiga kvällar på balkongen med vin blåstes bort i regn och gräl. Barnen var inte onaturligt snälla så föräldrarna fick inte vila. De efterlängtade besöken kom aldrig. Den lediga tiden gick så snabbt att arbetet nästan trängde sig in i dörren.

Ett år kvar till nästa sommarsemester. Tänk på det:

Sommaren var också fylld av terror och oro även om vi inte drabbades personligen. Världen ser ut som om den skulle må bra när affärerna är fulla av nödvändiga och onödiga varor. Allt är som vanligt. Är det? Det liksom mullrar av oro över världen.

Utanför centrums affärsdörrar är tiggarna fler än fjol. På kvällarna drar skaror av främmande yngre män runt i centrum. Dessa män är en ny ingrediens på områdets liv. Det är högljutt. Ibland krossas fönster. Soptunnor välts. Inga bilbränder än men bara någon kilometer härifrån är bilägande liksom lotteri. Bränd, inte bränd. Livet krymper.

Det är varmt och torrt. Löven börjar falla på grund av uttorkning. Det är vattenbrist på många ställen som Öland. ”Vatten har vi alltid i kranen” stämmer inte längre trots ett av världens sjörikaste länder. Reningssystemet borde byggas ut. Det är mycket annat som borde byggas ut men ingen vill ta kostnaden. Lappa och laga gäller tills det rasar. Infrastrukturen är inte prioriterad fråga. Det finns ingenting som håller för evigt. Det finns ingenting som håller för befolkningsökning i den takten vi haft de senaste åren. Men ingen tar itu med bristerna. Kanske några utredningar som vanligt. Det är politikernas standardlösning. Utreda sex när det behövs flera sängar.

Om tre veckor tar sommaren slut för skolan börjar. Leksaksaffären och bokhandeln skyltar redan med skolstart. Man måste vara först för att kunna sälja mest av de prylar ungarna vill ha i skolväskan.  Att sommaren tar slut gör mig inget. Sommaren har aldrig varit ”min tid”. Kanske beror det på barndomen då sommar innebar arbete i någon form och alltför få böcker. Som sjuåring var jag ”sällskap” åt en yngre flicka i en fin familj. Jag fick obegränsat med mat och även simskola men det var jag som skulle ta hand om henne, sex år gammal vild flicka med någon bokstavskombination om sådant hade funnits på den tiden. Hennes föräldrar var upptagna med forskning och utbildning. Att rensa trädgårdsland ingick i uppgifterna. Jag bodde där i fyra somrar och det var plågsamt men de hade ett helt bibliotek som kompenserade.

Som elvaåring var barnflicka över sommaren för en baby, vid tolv för tre barn. Men på den hösten började jag bära ut tidningar innan skoldagen började. Jag hade egenmäktigt bytt till flicklyceum och det kostade pengar.

Det är inte svunnen tid. Än idag finns många barn  som arbetar, hemma eller borta och inte går i skolan. De är fattiga och måste bidra.

När skolan började innebar det ett slags befrielse från sommarens besvär. Böcker, kunskap, elever som var intresserade av världen utanför. Jag hade hopp om att i framtiden kunna göra något bra i samhället. Lärarna personifierade makt och kunskap. De var mina idoler. Inte mina föräldrar som var outbildade och så religiösa att Gud och Jesus fyllde varenda dag av livet. Skolan var en fönsterglugg till en annan värld.

Jag kan tänka mig att det är så än för många barn, speciellt flickor. Att religionen styr barnens liv, inte är en beskärd del. Att skolan har mindre vikt. Det religiösa livet ökar åter i Sverige efter en tid av balans och frivillighet. Men det är inte de kristna längre som brer ut sig utan islam, religion vi inte är riktigt sams med. När jag ser mindre flickor med sjalar på huvudet väcker det undran över deras valmöjligheter.

De är kanske lika trånga som mina var? Kanske måste de göra en revolt som jag gjorde? Kanske måste deras föräldrar finna sig i deras val till sist –  om de älskar sina barn? Kanske väljer de inte utan anser att religion och dess krav är det viktigaste i livet?

Jag vet inte. Jag oroar mig för utvecklingen i Europa.

Än är det sommar. Varmt. Regn önskas. Jag är än dålig på att utnyttja de vackra dagarna. I sommar har min sambo mått alltmer sämre.  Hans ork krymper, kroppen strejkar likaså intresse för världen utanför hemmets väggar. Det begränsar. Men även de bra dagarna riskerar att bara flyta. Det går aldrig att förutse och planera något längre.

Läser kartor för höstens vandring. Delar sträckan i lämpliga delar. Sedan vet jag att planeringen spricker. Vädret och sträckan spelar i olika divisioner. Det blir att nöja sig.

IMG_0038 (2)

Bilden  från kamvandring  på Kierkevare, Padjelanta i juli 1994.

God Jul!

Publicerat av

Gläns över sjö och strand? Nej, knappt någon is i Stockholmstrakten. Det är höst. Julstämning då? Inte riktigt. Med tiggare i varje hörn och många stressade människor överallt känns det inte att vi väntar på årets stora högtid. Gatubilden har förändrats påtagligt under de sista åren i Stockholm.  Allt rör sig i hetsigare takt med mobilerna ringande oavbrutet.

Oavsett om, hur och när vi tänker på Julen kommer de röda dagarna i kalendern och medför förhoppningar, krav, traditioner. Barnen hoppas på julklappar, gamla anhöriga på besök, de ensamma vänlighet och de avlägsna släktingar vilka vi inte ens pratat med under året tittar på brevlådan väntande på julkort. Det vore tragiskt att vara helt glömd på Julen.

Det finns människor vilka tycker att Julen är en plåga och vill gärna slippa det. De flesta av mina patienter hade upplevt barndomens Jular som en spritorgie då all glädje försvann redan innan julafton. Där det inte fanns pengar till julklappar men till sprit, piller eller narkotika. En av dem hade fått en julklapp en gång, det var en paket cigaretter. Han var då tio år. Alla barn har inte en drömjul. Kanske någon i din närhet kan få något av din överflöd?

Även radikalare uppfattningar hörs vilka säger Julen vara värre än mord. Låt oss slippa dem. Där tog min tolerans mot oliktänkande slut.

Julen är en tradition, en blandning av religiösa och sekulära inslag. Men sedvänjornas innehåll förändras med åren. I en gallup 2012 var Sverige ett av de minst religiösa länderna i världen. 29 % såg sig som troende i någon form och 8 % var ateister. Andelen troende minskar. Antalet tillfrågade var bara ca 500, men jag tror att det stämmer väl. Undersökningen visade också att de med låga inkomster var mer religiösa än höginkomsttagarna. Ghana hade högst andel troende, nästan hela folket varav  71 % kristna, medan Kina hade lägst antal troende. Kristendomen vinner dock makt i Kina, precis som västvärldens levnadsvanor och livsstil.

Vid sorg, kriser och katastrofer söker människan något andligt som kan trösta dem. Ofta är det kyrkan i någon form. Likaså vid fest. Många vill gifta sig i kyrkan, kanske mer för den fina inramningen än för äkta tro. Dagens kristna kyrka är liberal och tillmötesgående. De religiösa texterna från Bibeln tolkas lite hur tidsandan faller i. Rätt? Vet ej, jag är inte troende men nog undrar jag hur och om Guds ord kan tolkas av människor. Om det nu är Guds ord? Kärleksbudet är dock allmängiltigt och borde spridas. Älska din nästa så som dig själv. Problemet är nog att vi inte ens hinner ta vara på oss själva.

Vad tror du på? Varför firar du Jul? Är det bara några röda dagar, julklappar och extra mycket mat eller tänker du på varför vi firar Jul?

Jag tror att traditioner och seder är viktiga. De är livets ramar, något vi alla äger, bevarar och kan ta del av. De flesta har någon Jul – eller annan tradition som återkommer. Nya vanor tar vid, men alla har någon sed som de vill bevara. 

Det har varit en ilsken diskussion om vem och vad är svenskt. Jag lämnar den diskussionen nu, det blir säkert andra tillfällen.  Men, när Julen kommer syns skillnader. Skillnader på vem är kristen eller följer svenska seder och de andra, främst muslimer men även judar som inte har den kristna Julen som sin stora helg. De kan ha svenskt medborgarskap, de kan vara svenskfödda men någon julgran bärs inte in och barnen väntar sig inte att få julklappar. De firar andra helger ofta med liknande inslag som Julen. Sin kultur ändrar man inte med pappret medborgarskap och passet. Det tar lång tid, kanske till nästa generation eller längre. Bara genom att flytta ändras inte innehållet i bagaget. Vår ärvda identitet följer med över gränser. Vår religion – om vi har någon – ger ofta ramarna för vårt firande.

Men – allting är i rörelse. Ingenting håller för evigt. Det är en brytningstid i världen. Folkvandringstid. Nya tankar, nya seder, ny tro, nya uppfinningar, vinster och förluster fyller vår värld. Jag tror dock att Julen är svår att upphöra med. Men även den förändras. Julen kanske inte är längre vad den var när vi alla samlades kring Julens kärleksbud: ett barn är fött. Och ute var det gnistrande vinter.

Hur du än gör och vad du tror på eller inte önskar jag dig God Jul!

Farliga religioner?

Publicerat av

I gamla Sovjet var Bibeln en farlig bok. I dagens Sovjet hamnar du i fängelse om du hånar kyrkan. Vinden vänder snabbt. Det gamla blir nytt och det nya gammalt. På 60 -70 talet smugglade min djupt religiöse svåger Biblar till Sovjet, Estland och Karelen även om har snart började dela ut även mat, kläder och husgeråd. Hans bilder från fattigdomen i Karelen var skrämmande. Barn kunde inte gå i skolan eftersom de saknade varma kläder och skor. Gladast var folket ändå för Bibeln. Tårarna var många när de fick den heliga boken.

Tron är en tröst när allt annat fattas.

Idag har religion en ny guldålder i Sovjet. Min svåger övergick till att renovera kyrkor. Biblar finns till salu i bokhandel.

Kristendomen är den mest hotade religionen idag. I det muslimska bältet över Mellanöster och norra Afrika lever de kristna farligt. Att sprida Guds ord kan innebära döden – om det inte är rätt Gud. På kartan http://www.open-doors.se/ ser man tydligt vilken tro som sprider sig och vilken religion som förföljs och dör ut. Där islam finns, finns inte plats för andra religioner.

Men är inte religion något vi gott kan vara utan? Kanske så, men det är inte min och din sak att avgöra. Var och en får ta ansvar för sin själ – om det nu finns – och sin tro, i vilken form det än uppenbarar sig. Att tvinga, förfölja, hota eller döda någon för ens tro hör inte till ett civiliserat samhälle.  Inte heller borde någon bedriva förföljelse eller krig mot oliktänkande. Tro bör vara ett personligt val. När vi döper barn idag har det oftast föga att göra med tro utan det är en sed från hundratals år bakåt. Att tvinga någon  att aktivt välja föräldrarnas tro är snarare ondskans verk än kärleksbudet. Att ge sitt barn ett val är en uppriktig inställning till religion. I många samhällen är religionen samhällets val, du kommer inte undan.

Nu irrade jag mig ur frågan: kristendom som är förfölj. De kristna har förföljt, hotat, mördat, bränt och föraktat andra i religionens namn. Men vi har förstått att det inte var den smarta vägen. Samhällen förändras, kyrkan likaså, ens tro till någon ovan oss minskar med teknikens framsteg och ekonomins övertag. Det är som om pengarna sakta motade ut Gud till dop, vigsel och begravning. Andra saker blev viktigare än dagliga böner. Sökan efter något mer finns ofta men det fylls inte av en osynlig Gud.

I andra länder tar man tron mer på allvar. I flera muslimska länder strider människor mot varandra fast det är samma religion med något olika tolkning. Fridens hus ”Dar-al-Islam” innebär inte frid utan krig mot varandra, det ser vi idag t ex i Afghanistan och Pakistan. Kanske är det därför invandrarfrågan är så aktuell i Sverige? Vi drar våra slutsatser och vill inte ha fler så djupt troende i Sverige när vi själva har avsagt vår tro.

En man med både svenskt och amerikanskt medborgarskap är gripen i Benghazi, Libyen. Mannen i 45 års ålder är misstänkt för att sprida kristendom i landet. När polisen slog till mot boendet där flera utländska lärare befann sig på onsdagen arresterades mannen tillsammans med andra från bland annat USA, Egypten och Sydafrika. Samtidigt beslagtogs över 40.000 böcker med kristet budskap. Att missionera i muslimska länder kan sluta med döden. Att sprida islam i Sverige möts med religionsfrihet. Kan vi se oss som goda? Eller ser vi på Islam med ringaktning i ögonen?

På Open Doors World Watch list är Afghanistan (3) och Somalia (5) och Syrien (11) bland de länder där förföljelsen av kristna är värst. De är just de tre länder varifrån inflyttning är stor mot Sverige, men är det kristna som kommer? Nej, vi prioriterar inte dem.

Libyen har legat som nr 17. Nordkorea toppar listan.

I bild: Nya Testamentet 1869 och Den Svenska Psalmboken 1836