Det vore kanske klokast att ta sitt tält och gå in i skogen?

Det är inte den första gången i världen som en epidemi begränsar tillvaron och det konsumtionssamhälle vi lever i. Själv minns jag mest två epidemier, Asiaten och HIV, den ena drabbade mig och den andra ingick i mina arbetsuppgifter att informera om.

Barbro Westerholm beskriver: Just nu har jag en Flashback från tiden som chef för Socialstyrelsen då hiv/AIDS drabbade Sverige. Panik, informationsproblem – rädda, panikslagna människor uppfattar inte vad som sägs. Vi gjorde vad vi kunde då för att sprida lugn och ge saklig information. Men det rådde inte bot på de panikartade rädslor som spred sig. https://www.facebook.com/barbro.westerholm.3/posts/10158000784322528

Jag får också Flashback. Den första HIV positiva personen jag träffade i mitt arbete som terapeut på Rådgivningsbyrån var en patient på tillnyktringen juni 1985. Han kom in påtänd  med ett blödande sår i huvudet. Han föll omkull vid dörren och jag försökte ta mot. Han blödde ner mig. Vi ställde honom på en madrass på golvet. När jag tömde hans fickor för att låsa in eventuella värdesaker hittade jag hans positiva HIV test. Någon fick sy såret. Jag beordrades att duscha. Kläderna i soptunnan för farligt gods. Hela jag desinfekterades. Jag gick i sjukhusrock och skoöverdrag i fötterna tills ett av mina barn kom med kläder.

Sedan fick jag testa mig i två gånger och fylla lite papper för eventuellt skadeståndsanspråk. Jag blev inte smittad. Så lätt var det inte att bli infekterad av HIV.

”Har du testat dig” var de vanligaste orden på  olika mottagningar som tog mot någon typ av missbruk. Patienten hann knappt in innan provkittet var framme. Vi testade massor av personer och hade rådgivning inom vård och behandling. Vid positivt resultat, som egentligen var negativt för den enskilde, gavs mera stöd och råd, kanske för hela familjen. I värsta fall blev man inlåst i ”Gula villan” om man fortsatte att riskera andras hälsa.

Det var många kollisioner med olika uppfattningar och rädslor. Lite som nu.

Sverige var framgångsrik i smittskyddsarbete. Vi fick ganska väl bukt med den inhemska smittan. Jag hörde aldrig ett ord om att spara på testerna eller risken att  skyddsmaterial skulle ta slut. Det var bara att skicka sekreteraren till förrådet med en lista.

Så, vi som var med på den tiden får klara Flashback. Corona är nytt. Ingen vet med säkerhet vad bäst är. Folk smittas, folk är sjuka, folk kanske dör. En information idag kan bli helt annat i morgon. Brister och sårbarheter i systemet poppar upp. Att Kina troligen har fått stopp på sin epidemi beror på att där gör man som beslutsfattarna säger. Man ifrågasätter inte. I Sverige velar man.

Här hemma blev bristerna i den nutida sjukvårdens beredskap snabbt synliga. Vården provtar sparsamt, bara de som kommer till sjukhus eller arbetar där testas eftersom det är brist på testkit. Det är ju många som slåss om dem i världen. Någon allmän virusspårning pågår alltså inte längre. Hitta, testa, behandla gäller inte. Vi får betrakta alla som sjuka, inte friska. Man börjar också ransonera den skyddsutrustning som finns. Det finns inga beredskapslager. Man väntar nu på att få köpa från andra länder. Finns det något land kvar som inte är i behov av skyddsutrustning? Nej, inte i EU, kanske Montenegro?.  Låt se, Chad och Zambia har ingen röd prick än klockan 12 idag på virustracker.

I median ser man önskan att folk lämnar sina hamstrade handspritsflaskor till sjukhus! Annan skyddsutrustning tas också mot. Så de lite förutseende personerna skall rädda sjukvården som kör just in time? (Ja, de giriga storhamstrarna kan gott göra det.) Sjukvården borde själv ha gått till Apotek omedelbart och shoppat upp lagret. Denna sjukdom var inte helt överraskande efter fallen i Kina. Så dum jag var, allt ska ju upphandlas först.

Preppers, ”de kymiga figurer som tror på undergång”, har fått rätt. Det är “better safe than sorry” som råder nu. Folk har blivit preppers, hela gänget. De hamstrar mat, apoteksvaror och märkligt nog toapapper. Behovet av trygghet är uppenbar i den karta som viruset nu ritar upp i vårt land.

Hälften av maten som äts i Sverige är importerad. Att en rad europeiska länder stängt sina gränser innebär inte att det kommer att bli matbrist i svenska butiker, påstår man. Man har gjort undantag för godstransporter. Men jösses, menar man att folk som producerar vår mat i andra länder inte blir sjuka? Coronasmittade i Italien fortsätter att tillverka pasta och parmesan för oss? Spanjorerna plockar tomater och apelsiner? Mer… Livsmedelskedjan är inte bara transporter utan främst personer som arbetar med matproduktion. De blir sjuka som alla andra.

Flera länder har stängt allt som går att stänga. Man stänger sina gränser, affärer, skolor, sätter folk i karantän. Från och med idag, 17/3, kommer det vara förbjudet att vistas ute i Frankrike under de nästa femton dagarna, kanske mer. Att promenera och träffa sina vänner i en park är förbjudet. Endast de mest nödvändiga vistelser ute är tillåtet, som att gå till jobbet. Bara ett senaste exempel om oron i världen. Oro över ekonomin väger kanske mer än några döda?

Jag skulle bli galen om någon stängde in mig. Men Folkhälsomyndigheten vill faktiskt att vi 70+ slutar synas ute och håller oss inne utan att träffa ens våra anhöriga. Är vi friska 70+ verkligen så sköra? Jag har snällt självisolerat mig gammal som jag är redan före Folkhälsomyndigheters inrådan, pausat gymkortet och nöter på mitt matförråd samt promenerar i skogen. Där är det tomt för det mesta.  Söndags såg  jag fem personer på håll och en hund samt svanar och kanadagås vilka har nu anlänt.  Är man gammal ska man hålla sig borta från smitta och att belasta vården. Eller ska man helst dö fort hemma och hjälpa ekonomin?

Hur man än gör är det vi gamla som kommer att belasta sjukvården – en dag.  Det är livets  gång med eller utan Corona.

Det finns dock oro över att situationen blir ohanterbar i Sverige. Den 16. mars uppmanar Tegnell på grund av spridning att stockholmare borde arbeta hemifrån. Nu stängs även gymnasieskolor, universitet och högskolor, som skall övergå till distansarbete. . Sverige har hittills tvekat men nu med ca 1190 konstaterade fall, med stort mörkertal eftersom vi inte masstestar, och 8 döda stiger paniken.

Det är kymigt. Men varje år dör cirka 200 personer i Sverige av vanlig influensa och minst 300 000 i  världen. Det finns inga mirakelmediciner mot flunsa. Vi tacklar influensa varje år med vaccin för riskgrupper men nästa år kommer det en ny variant. Viruset muterar.  Kanske coronaviruset också blir en besökare som muterar och plågar oss flera gånger? Just nu 7517  döda i Corona hittills och ca 190 140 totalt konfirmerade fall. 80 640 personer sägs ha tillfrisknat. Forskning pågår om vaccin.

Gjorde en promenad, nästan de magiska 10 000 stegen. Genom ett villaområde in till skogen, ut genom en annan. Har aldrig sett så många parkerade bilar på infarter en vardag. Ett, två, tre bilar per hus. Folk har stannat hemma.

Ni som har isolerat er på grund av Corona, ålder, riskgrupp eller bara för säkerhets skull, vad gör ni på dagarna?

Langston Hughes: “Hold fast to dreams/For when dreams go/Life is a barren field/Frozen with snow.”

PS. Nu duggar åtgärden in med fart. EU:s stats- och regeringschefer har enats om att införa ett reseförbud till Schengenområdet som ska gälla i 30 dagar. Reseförbudet gäller resenärer som inte är medborgare i EU. Sverige inför också ett tillfälligt förbud för inresor från den 19 mars och 30 dagar framåt. Svenska medborgare kommer att kunna flyga hem. Och vissa grupper tillåts som diplomater och de med internationell skyddsbehov, vilka de nu är.

Kriser, katastrofer och beredskap för det oväntade.

Jag förlorade ingen jag kände personligen i Estoniakatastrofen, men kaoset och chocken minns jag. Överläkaren beordrade mig att avboka alla patienter, sätta mig vid telefonen tillsammans med en rysktalande läkare och invänta på samtalet som skulle placera oss i hjälparbetet.  Det samtalet kom aldrig, någon kontakt med organisatören av hjälpen fick vi inte och den tredje dagen återgick vi till vårt vanliga arbete. Vi funderade ett tag att bara åka till hamnen men blev skarpt avrådda. Det var kaotiskt nog.

Efteråt hade jag några patienter vilka ville ha tid för de var rädda för olika saker och tog upp Estonia som orsak till det, fast de inte ens hade varit med på resan. Någon kunde inte resa till ett bröllop i Finland, en annan vägrade sin son att få åka på skolresa. Även min lugna mor var orolig och tyckte att jag kunde låta bli den planerade Helsingforsresan. Hela landet var traumatiserad. Detta skulle inte kunna hända. Estonia lämnade sår för livet och hanteringen av olyckan var undermålig. När det gällde räckte de styrande inte till.

Den andra stora katastrofen som drabbade även svenskar var tsunamin i Thailand. Jag hade någon bekant som var lindrigt drabbad, men inga som jag kände omkom. Även då var den svenska hjälpen långsam medan vårt grannland hade ett bra system som fick ihop ett hjälpteam och flyg på en gång.

Så efter tsunamin beslutade sig sjukhuset där jag arbetade att bilda en akutgrupp med personal från olika yrken som kunde rycka ut vid behov. Tidigare var det psykologer som skulle klara följder av olyckor, nu tänkte man sig ett teamarbete. Jag blev vald från min yrkesgrupp, kuratorer, och väntade på att bli inkallad till någon utbildning eller övning. Efter några år slutade jag på sjukhuset utan att ha blivit kontaktad, gruppen kom helt enkelt inte till stånd. Jag antar att någon trodde att stora katastrofer händer bara en gång. Jag vet inte hur landets katastrofplanering i praktiken ser ut idag men jag misstänker att den är lika blygsam som på det stora sjukhuset.

Det finns ett slags villfarelse att Sverige är så säkert, inget ont drabbar oss och oron bara stiger om vi pratar om risker för katastrofer eller att polisen läcker ut lite information om eventuella terrorister i landet. Vi är inte beredda, om något så enkelt som längre elavbrott, skulle drabba oss står de flesta ganska oförberedda. Hur skulle vi bära oss åt vid en stor katastrof lik terrorattack som lyckas?

Vi litar på att samhället ”någon annan” tar hand om det oförutsedda. Vi betalar skatt och förväntar oss hjälp genast. Det är förstås skillnad på stora katastrofer som Estonia och ett elavbrott men de flesta är inte beredda på något alls. Landets beredskap vid kriser, katastrofer och krig är låg och så även på det vardagliga planet. Nyss delades ut broschyrer till oss pensionärer där det stod hur vi kunde slippa ramla på gatan vid halka eller att inte släppa in obekanta och äta bra så vi inte blir sjuka och drabbar sjukvården. Jag kände mig lite idiotförklarad. Det är klart att ingen kommer med mat och en varm filt till dig när strömmen går och inte senare heller. Du måste vara beredd själv.

Nyligen hade inte ett äldreboende ens vatten att ge de boende när vattenförsörjningen drabbades. Har du vatten lagrad till nästa mål mat i alla fall? Inte? Kanske har du då egen brunn? Inte det heller? Sjö i närheten och reningspump? Nej? Några reningstabletter ens? Lita inte på affärens vattenflaskor för där blir det slagsmål när vattenkranen inte fungerar.

Sverige har inte längre totalförsvar och vi är beroende av import både för mat och kläder. Din närmaste affär har ungefär det som står på hyllorna och det tar slut fort. Det var närapå tomt när jag handlade på måndag morgon. Vid avspärrning eller något som stör trafiken och Internet kommer det få nya varor in. Om något händer är det ansvarsprincipen som gäller. Du är ansvarig för dig och dina barns försörjning. De som har mat från den kommunala hemtjänsten/boende för äldre skall dock få det men tro inte att det fungerar för de har inte något på lager. Det blir ingen skolmat heller om strömmen går och vattnet försvinner. Du är din egen räddningstjänst och katastrofplanerade.

Olika sajter talar om hur du skall förbereda dig för det oväntade. Man bör ha både vatten och mat lagrad för några veckor, ljus, ficklampa, mediciner och helst bug-out-bag så man klarar sig några dagar utanför hemmet om man måste fly. Vart ska man fly och vad gör man sedan är en bra fråga.  Titta in på köksskåpet? Hur länge klarar du dig utan mat från affären, utan ström och rent vatten?

Men de stora katastroferna kan vi inte förbereda oss till. Om vi väljer att göra något som att resa, leva helt enkelt finns både kalkylerade och oväntade risker och ibland onda överraskningar. Livet är inte förutsägbart i alla lägen. Idag sörjer många de drabbade vid Estonias förlisning. Det är säkrare att åka båt på Östersjön idag, men det är inte säkrare i världen, kanske inte ens bättre beredskap för en oväntad katastrof.

Men att inte förbereda sig alls för det som går är ren lathet.

Bild: Tommy Seglaren