Bara grus. Om att säga nej.

Jag kände en person som hade börjat med narkotika strax efter 18 år fyllt. De flesta patienterna hade debuterar som yngre så varför började hon som vuxen? Vad hände? Jag kände ju många narkomaner eftersom jag hade arbetat inom den socialtjänsten i en Kommun och nu som terapeut  på sjukvården.  Hon var en av många som hade trasslat till livet.

Idag när flickor säljer sig på olika sätt genom Internet, filmer, TV serier, betalsidor och massagesalonger var hennes forna arbete rent av sedesamt. Hon var en strippa i en av klubbarna i staden. Detta var på 70 – 80 – talet då strippklubbar var än upphetsande exklusiva. Hon var riktigt snygg, jag fick se hennes strippa bilder.  Kruxet var att flickan var knappt sjutton när hon började. Åldersgränsen var 18 år eller 21, beroende på klubben, för att få bli strippa.

Hon kom från en familj som hade gott ställt. Hon fick vad hon pekade på. Föräldrarna sa aldrig nej. Det var som om de inte kunde det ordet. Hon hade saker in till andras avundsjukegräns. Så hon fick svårt att smälta in och få vänner. Skolan var inte så kul fast hon hade hyfsade betyg. Hon skolkade. Föräldrarna förstod henne. Hon skulle få vila upp sig.

Matte var hon riktigt bra på.

Hon var skicklig på att räkna ut vad som lönade sig, vad inte.

Hon ville strunta i gymnasiet och arbeta i en strippklubb.  Hur hon kom på det kunde hon inte komma ihåg nu, långt senare. Men hon var ju för ung.  Pappan besökte föreställningen innan han skrev på. Det var ju inte så farligt. Snygga tjejer. Med viss tvekan skrev  också modern på.  Det var då ok för klubben.

Att vara nästan naken på sitt arbete börjar tära med tiden. Man kanske inte tänker på det, det är bara som att vara på en badstrand utan BH. Men i vår civilisation är det inte avsett att visa oss nakna överallt.  Och för alla. Medan man växer upp formas gränserna vad vi visar och till vem. En femåring vet redan.

Idag är nog de gränserna väl så krackelerade. Nakna kvinnor, kanske med lite tejp, nät eller en kudde för, ser vi i offentlig miljö varje dag. Och fotograferna springer efter.

Så, jobbet som strippa började på att tära. Män ville ha privata träffar, de erbjöd pengar mot sex. Någon gav henne något uppiggande, amfetamin. Det kändes bättre. Hon var inte den enda som piggade upp sig med något på det jobbet.

Hon var påtänd på jobbet men kunde hålla en gräns. Jobbdrog, inte hemmadrog. Sedan började hon tänka. Varför betala för droger när man kan ta betalt. Hon startade eget på drogbranschen och om ett par år  slutade hon på strippklubben.

Det blev en karriär inom droger. Pengarna rann in och ut.  Nu mera sköts knarkaffärer oftast av utlänningar och olika grupper tävlar om marknaden med död som följ. Men då, under amfetamins tidevarv var det väldigt svenskt. Även så att Staten delade ut amfetamin per recept till användare. Jag hade senare några patienter vilka började knarka  som  barn, den yngsta vid 8 är, för deras föräldrar fick så mycket att det blev över.

Ett misslyckat experiment och förakt mot medmänniskor.

När jag får henne som patient är hon på väg neråt från allting. Deprimerad. Nu arbetslös när drogkarriären är över. Jag har än vänner, säger hon och då menar hon sina tidigare langare vilka också andas sin sista tid. Några är döda. Drogförsäljare slutar ofta med oklar död i en källare, ungefär.  Hon är trött. Hälsoproblem. Undrande över var livet bara så här. Vad var det som hände, egentligen.

Hon tyckte allting var bara som grus.

Det finns föräldrar som har svårt med ordet nej. Som älskar sina barn men inte inser att kärlek är ibland nej. Föräldrarna måste skydda sina barn. De måste forma gränser. Ungefär som  i Systembolagsreklam. Lär man barnen att föräldrars nej är nej, är det sedan lite enklare när andras ja stormar in.

Men, man skall inte ropa nej utan att hjärnan är i gång.

Normalt behövs det inte så många nej. Barn tar först efter föräldrar, sedan kommer Världen in. Idag sker det sista alltför tidigt.

Många föräldrar kämpar på idag. Deras makt att styra och lära barnen – det som kallas uppfostran – delas idag av så många personer och på olika sätt. Det finns inte en perfekt modell. Fröknar i daghem, fröknar och magistrar i skolan, fritidshem och hobbyer, kamrater, kanske deras föräldrar, personer som skilsmässor för in, även sjukvård, ibland Socialtjänst och sedan Internet med miljoner förebilder och det – här – är – rätt – influerade. Lärare är sällan förebilder, som de var på min tid, medan Internet bjuder hela  Världens modeller.

Lägg till gatans makt. De alla som ser ut att ha framgång och  gott om pengar. De med Rolex, vit bil, Armanikostym, utlandsboende, skönhet  och framgång … kändisarna av olika arter.

Det gäller att säga ja och nej i tid och rätt tillfälle för sedan tar Världen över. Och den är inte alltid god.

Jag tycker nog synd om föräldrar idag. Det är ett hästjobb att leda ungarna till vuxna självständiga fungerande personer.

Att få egna barn har blivit mindre populärt idag. Barn har slutat vara livets mening.  Inte alltid men ofta nog. Kanske är det inget märkligt om vi börjar räkna alla orsaker till det, som Världsläget, ekonomin och att kvinnor inte är helt förtjusta i att föda barn och lämna dem snarast till andras vård för att återgå till lönearbete.

Hellre en hund än en unge har blivit lösningen för behovet att vårda För, att vårda och skydda något levande nära oss sitter nog i våra gener.  

Det råder dock ingen brist på barn i Världen, även om Västvärldens politiker gnäller.

Om amfetaminutdelning:

https://carnegieinst.se/wp-content/uploads/2012/03/narkotikapolitik.pdf

Bild: grushög från Grönland.

arbete barn brott budget böcker Corona demens död EU film framtid invandring islam jul klimat krig kriminalitet liv mat Miljö minnen natur Pacific Crest Trail PCT pengar politik politiker rasism Regering resor Ryssland skog skola socialtjänst Sverige terror terrorism Trump Ukraina USA val vandring vård yttrandefrihet äldreomsorg

Har Internet stulit våra barn?

Kan jag gå nu, sa barnet när vi bakade kakor till Julen. Kakorna var i ugnen.  Okej då, sa jag fast jag ville säga nej, du gör färdigt. Internet drog. Det spel hon spelade innan baket var mer spännande än att baka kakor.

Baka kakor har vi gjort så många gånger. Den fantasivärlden hon byggde på Internet var en nyare upplevelse. När kakorna var färdiga satt jag mig med henne för att se vad var så spännande att det gick före julbaket.

Hon hade byggt ett hus med en katt som gick omkring, en kvinna bodde i huset, barn kom från skolan, trädgård… det var ett fint bygge.  Nu styrde hon händelserna i huset. Inget julbak dock. Det var ett fantastisk bygge.

Som mormor blir man tämligen obehövlig i att sysselsätta barn som hunnit bli över tio år. Någonstans där ökar användningen av digitala medier. Internet fixar innehållet. Man blir snabbt en som ser till att hemmet fungerar, tvätten fixas, huset dammsugs, mat lagas, i tid till skolan, ett slags ”ha koll” person. Tiden då man gjorde roliga saker som julpyssel tillsammans med barnbarnen försvann ungefär efter tioårsåldern. Lägg till  läxor och aktiviteter flera kvällar i veckan utanför hemmet så blir det inte mycket tid över, varken för kakor eller Internet.

Man är inte så rolig längre. Internet har slagit ut oss gamla.

Kanske har flytten från mormor till Internet skett  ännu tidigare för andra? Nu under jultiden ser man flera äldre gå ut med barn som ser ut att vara barnbarn. Barnet håller i en mobil och stirrar i rutan medan den medföljande äldre försöker säga något. Bäst att bli intresserad i vad som händer i mobilen? Annars är man väl ute?

Jag är inte riktigt förtjust i barndomsupplevelser som sker per Internet. Den magiska rutan stjäl våra barn. När man väl släpper in barnen i Internetvärlden blir det som en drog, svår att avbryta. Forskare säger att Internet stimulerar samma punkter i vår hjärna som droger. Inte märkligt att vissa inte kan avbryta spelandet. Internetmissbruk är nu mera klassad som vårdbehov.

Vi outsourcar vårt minne till en hårddisk. Hur påverkar det vår förmåga att minnas och sortera information? Blir vi dummare fast informationsmängden borde spå annat?

Det finns en massa kunskap på nätet, inte bara skräp. Det är som en jättestor uppslagsbok. Frågan är vad och hur barnen väljer? Youtube med kändisar? Till min glädje insåg jag att mina barnbarn är som svampar. De suger åt sig information. Frågan är om de i den åldern kan sortera ut det falska, de för dagen ”rätta åsikterna”, utsagor avsedd att påverka? Snopet var de i alla fall att få veta vissa saker som i svensk press presenterades som sanning medan de inte stämde med verkligheten, alls. Inte när man började vidga sina vyer med utländsk press.

Va?! Median ljuger!

Ja, massmedian har sin agenda. Det har också mormödrar.

Arv, miljö, identitet – vad gör mig till den jag är?

Helg eller vardag? Fullständigt oväsentligt. Som pensionär har man inga helger och vardagar, de flyter ihop. Det finns andra hållpunkter. De kan innehålla resultat av de negativa sidorna av livet, snarare än något angeläget eller ens trevligt. I min kalender står tider för avlösning, de tider någon från hemtjänsten kommer och jag får gå ut utan att bekymra mig för min sambo. Jag kan inte gå ut ensam och lämna honom. Han skulle irra bort sig. Demens har blivit hans identitet för Samhället, inte det han gjorde under 76 arbetsår.

Livet har krympt. Men tiden är samtidigt oändlig att slösas bort. Jag är en tidsmissbrukare.

Det är länge sedan fredag var början till ett ledigt veckoslut med  god mat, vin, slappa kanske med en bra film. Lördag besök på någon konstutställning och söndag åkte vi till en vacker plats i naturen med våra kameror. Så såg helgerna ofta ut på den tiden demens inte hade slagit sönder vårt liv.

Vaskulär demens kan slå till hastigt. Det är som om personen hade fått stroke utan strokemarkörer. Kanske har det lurat stilla på bakgrunden och en dag slår sjukdomen till. Inte han, tänkte jag, han som hade levt exemplariskt liv ur hälsosynpunkt, aldrig sjuk och hade inga kända ärftliga orsaker. Hellre jag borde ha drabbats som är en slarver med mat och nyckfull med motion och arbetade inte 40 utan 60 timmar i veckan.

Men, vad vet vi om vårt biologiska arv? Vad förutsäger det? Hur långt bakåt bör vi titta?

Jag blir mer och mer säker på att det medfödda arvet, våra rötter, är starkare än miljön på det personliga planet. Det har varit nästan otillåtet att prata om ärftliga förmågor och brister i socialdemokratins Sverige fast vi ser det dagligen. Vi har olika personliga egenskaper, styrkor och svagheter. Även sjukdomsrisker kan vara ärftliga. Vissa är begåvade på något, andra på något annat. Oavsett ansträngning kan inte alla bli geniala. Vi kämpar hårt att samtliga barn skall få samma skolgång i samma klassrum men det är inte genomförbart utan offer. De begåvade kläms illa, så även de med svårigheter.

Människor är olika på många sätt trots samhällsfostran från småbarnsålder. Vissa har ordning och reda. Nu menar jag inte Statsministern för han saknar allt detta och är snarare vindflöjel. Andra får inte ihop livet på ett bra sätt oavsett chanser. Jag tror att arvet ger en möjlighetsram men  den miljön vi lever i är inte oväsentlig. Omvärlden anpassar oss. Om inte, hade alla destruktiva ismer haft noll grogrund. Inte heller kampanjer av olika slag skulle få genomslag.

Samhället – vi – formar ramar för livet, värdesystem och det outtalade sättet att finna sig i som godtagbar medlem i en grupp. Vi glider liksom in i systemet som omger oss, vi har gjort ett tyst val. Desto starkare påverkan, desto mer blir vi lika den gruppen vi tillhör i. I trånga samhällen är utrymmet smalt för egna val. Man kan bryta sig loss och välja annat liv men det kan orsaka förluster på det personliga planet. I vissa samhällen slutar avvikelse med döden. Det är en daglig nyhet i världen, nu mera även här i Sverige.

Våra personliga val kan ge oanade långsiktiga konsekvenser, svåra att överblicka.

Oavsett arvet kan vi välja att vara en skitstövel eller en bra människa. Det finns alltid ett val, även om det ibland är svårt att upptäcka. För mindre barn är valet stort i händerna på deras föräldrar med Socialtjänsten som sista utpost. Men som tonåring och vuxen väljer man sin identitet och sätt att verka. Jag till exempel identifierar mig som mormor, (mindre som mor eftersom barnen är vuxna i medelåldern) väldigt mycket som vandrare och skribent (inte författare det låter för skrytsamt) men har även en stark tillhörighet i att vara en akademiker och mitt gamla arbete stämplar än min syn på problem och lösningar. Biologiskt är jag en kvinna och det har jag aldrig haft problem med. Trots att jag är anhörigvårdare har jag ingen identitet som sådan. Jag känner mig inte som det, jag är i ett ingenmansland i den frågan trots sex år. Jag bara gör det som krävs.

Man kan förneka sin identitet. Som en missbrukare i diket.

De negativa identiteterna kan vara väldigt starka och svåra att komma ur. Det ser vi dagligen i Sverige. Ego som gängmedlem, terrorist och bråkmakare är nu mera välkänt, tjuv, bedragare och missbrukare är andra mindre önskvärda val.

Det är en folkvandringstid av stora mått orsakad av folkökning, försörjningsbrister och krig. Samhällena förändras. Vi är mitt i en situation där många skall välja att anpassa sig eller inte i sitt nya samhälles regler. Bli oss eller förbli dem? Människor du möter idag kan vara sociala främlingar för dig. Du och den andre  kan inte varandras koder. Vem skall integrera sig med vem och i vad? I Sverige är detta väldigt kännbart med en invandring som Regeringen inte hade plan till hur den skall genomföras. Det räckte inte att skriva in att vi är ett multikulturellt samhälle eller är det exakt vad vi är?

Jag tror inte vi kan förvandla mycket av det som är någons arvedel, rötter, uppkommen genom biologin och fostran, speciellt inte det religiöst fundamentala. Vi kan inte göra folk till något annat. Livet är ingen My Fair Lady saga.  Det skulle gå någorlunda i ett samhälle med starkt allmänt samhällsidentitet, ”vi som är XX” känsla, men inte i ett multikulturellt samhälle utan överbyggnad som alla samtycker till och känner som sin egen. Vi kommer att vara splittrade, i flera olika samhällen med olika regler.

Denna splittring i vår samhällsmiljö kommer att föras vidare som vår arvedel till våra barn och barnbarn. De som skall betala priset för våra val. Det homogena Sverige och Europa kommer aldrig åter. Det vi har gjort går inte att återkalla.