Natur och vandring ser ut att vara en ”vit” sysselsättning, i alla fall på norra jordklotet, de länder jag har vandrat i. Under alla mina vandringar, oavsett land, har jag råkat träffa och prata med kanske tio -femtontal med annan hudfärg än min. De flesta var från Kina. Alltså folk där man klart ser att de inte är bleka solbrända vita.
Men, nu är det vita naturintresset också rasistiskt. Från ABC nyheter USA:
@ABCNews, shows the country’s premier outdoor spaces—its 419 national parks—remain overwhelmingly white.
It’s racist to go to national parks, even though you’re not keeping anybody else from going there. It’s “self-segregation,” even though the parks are open to anyone who wants to go. And if you’re a white person, it’s your fault if people of color don’t want to go to the parks, especially if you’ve never done anything to hurt anybody.
The message is clear: Mother Nature is a white supremacist. (länk nedan)
Pacific Crest Trail gick genom flera Nationalparker. Ca 50 personer började dagligen vid södra gränsen. Eftersom jag gick sakta hann flera förbi mig och i slutet när jag var mer i form hann jag ikapp flera. Sedan kom folk som gjorde dagsturer, gick några dagar och de som gick Muir Trail. Alla utom en som jag pratade med var – troligen – vita. En svart man sprang förbi.
Som vandrare studerar man inte andras hudfärg annat än om personen ser ut att vara brännskadad. Då erbjuder man någon kräm för lindring. Man pratar om nästa vattentäkt, om mat, om kilometrar, tältplatser, nästa plats att köpa mat i och om det är något man behöver hjälp med. Men nu får vi veta att vi vita är rasister även i ett Nationalpark och ute i naturen. Själva naturen är rasistisk, icke inkluderande.
Suck. Det kan inte vara så att olika människor har olika intressen?
Nej, ser inte ut att bli så i år. Att resa är uteslutet för oss 70+. Jag hotade att låna en bil men då skrek mina barn ett samfällt nej. Jag och bilar har inte umgåtts i närkamp på tio år. Även före det var körvanan tämligen begränsad. Jag är nog en trafikfara. Även på cykel.
Så för mig gäller det att gå eller bli körd av en frisk person. Om man nu kan skilja frisk och smittsam åt. Det finns inga dagliga snabba tester som kan avgöra det. Tänk om man kunde spotta på en sticka och den visar om man kan träffa andra friska den dagen. Vi testar oss då på morgonen och kan sedan umgås med våra anhöriga vilka också har testat sig. Så smart det vore.
Även de möjliga testerna är för bilburna. Du måste ta dig dit. I anvisningar för test om du misstänker dig vara sjuk i Corona står: använd bilens backspegel så du tar provet rätt i svalget. Alltså du testar dig själv och stoppar sedan testet i en lucka. Immuntestet måste dock göras av sjukvården. På ett Vårdcentral fanns ett väntrum med stolar ute, dörren var öppen till rummet där en person tar prover och jag såg inte denne bära någon skyddsutrustning när jag smet förbi. Hm. Undantaget?
Så vi 70+ utan bil är låsta. Jag går. Min cykel väntar sedan länge på reparation.
Depression är dagens ord för många. Vi äldre kan inte längre hjälpa våra arbetande barn. Vi kan inte träffa barnbarnen. All uteliv som museer är borta. Föreningar får klara sig utan oss. Noll resor förstås för icke bilägare. Många skiter i reglerna, de är inte lag. Men har man läst en enda berättelse från sjukvården om Coronasjuka vill man inte dit. Frågan är dock: hur länge är det isolerade livet meningsfullt att leva? En del äldre upplever att de har ingenting kvar att leva för.
I en studie från Högskolan i Halmstad och Lunds universitet undersökte forskare om hur Corona -isoleringen har påverkat Sveriges 70+. Forskare fick in svar från över 1000 personer mellan 70 och 75 år gamla. Ett av de mest utmärkande svaren är att många känner sorg och frustration över att plötsligt inte längre kunna hjälpa till. De saknade känslan att vara behövd.
Precis.
– Det här är människor som är vana att passa barnbarn, jobba politiskt eller i frivillig verksamhet, och helt plötsligt får de inte göra det längre. Då uppstår ett vakuum, det blir en rollförskjutning som blir jättemarkant. Från att vara den som ger omsorg och ger tjänster till att bli den som blir mottagare av sådant istället, säger Janicke Andersson, docent i sociologi Högskolan i Halmstad. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=7503204
Ja, nog känns det så. Å ena sidan vill Regeringen att vi arbetar till 70, helst mer och andra sidan skall vi nu bli osynliga. Blir vi sjuka är det bäst att dö fort. När man ser på Corona siffror är de äldre sjuka i första hand men de vårdas inte i sjukhus i samma omfattning som de yngre. Det finns skäl till det men om skälet är att de gamla har mindre värde som människor är det alarmerande.
De gamla som bor i ett boende har det dock värre. Eftersom man inte får besöka äldreboenden har Samhället i praktiken klippt av banden mellan de gamla och de yngre, de vårdbehövande och de självgående. Hur många dementa 80+ åringar använder ledigt Internet? I stället att ordna och reglera skyddsutrustning har anhöriga fått veta att de smittar, inte personalen. Jag är inte så säker på att avståndstagandet kan repareras. Den här smittan kan finnas året ut. Den kan komma i ny variant året efter. Det uppstår säkert nya pandemier. Och har du en gång förbjudit människor att umgås går det enklare att fortsätta med olika förbud. Barnbarn växer så vi inte känner igen dem. De gamla dör innan vi får säga adjö. Vi får luckor i våra liv. Jag tror att det är farligt och påverkar hur vi ser på varandra och bemöter de äldre.
Det kan bli så att hamnar du i ”hemmet” blir du helt kommunens egendom. Blir? Boenden beslutar redan om du ska ha hjälp, vård eller morfin. Det kan ordineras av en läkare som aldrig har sett dig. Så skedde med min sambo. Har även människan en bäst före datum? När infaller den? Vid 70+? 80+? Efter ett visst skattebortfall? När du behöver hjälp med mat? När… Vad är en människa och vilket är livets värde borde nog diskuteras. Och hålla oss till Sverige i den diskussionen innan vi räddar världen.
Så, naturen håller mig i liv och anhöriga som har handlat mat. Ja, jag har smitit till mataffären någon gång nära stängningsdags. Meningslösheten är en ökande kurva fast jag är den som trivs ensam. Vandringar frös in utöver det som finns bakom hörnet. Sörmlandsleden är ganska lite vildmark även om jag knappt ser några människor där. De 25 kilometerna genom skogen till sonen är också närapå tomt. Dock fanns det flera tält och gott om folk omkring Midsommar vid en sjö som ligger nära en bilväg. Grillning pågick i skuggan av den nyligen brända skogen med eldningsförbud.
Något vilt, spännande, utmanande är inte naturen omkring mig. Jag saknar natur som är mer. Häftiga berg. Stora skogar. Oändlighet. Variation. Stjärnhimmel. Tomhet. Den där känslan att vara ensam i världen.
Min absoluta favoritfilm är ”Into the Wild”. Den talar till mig. Det finns några scener som har fastnat: ljudet och trafiken på gatan när Chris Mc Candless – lysande spelad av Emile Hirsch – är i en storstad. Vilken skillnad mot naturens tysthet. Sedan björnen som inte ens anfaller för Chris är sjuk och döende. Platsen i Alaska med buss 142 där Chris dog blev en kultplats dit vandrare vallfärdar och räddningstjänsten har haft flera tillbud. De har nu tröttnat och bussen är flyttad per helikopter. Men den måste få en plats någonstans. Den var en minnesplats över en person som avvek från det materialistiska livet.
Det finns åsikter om Chris flykt. Det egoistiska i att hans föräldrar och syster lämnades ovetande med oro. Men vi vet inte allt. Vi kan inte döma honom. Ibland måste man bara ge sig iväg – om bara för stunden.
Hur många av oss har någon gång fått en tanke att lämna allt och bara gå, försvinna utan spår? Ha ett liv utan materiella och även mänskliga krav? Har du inte än sett filmen ägna den en kväll och tänk över just dina val i livet.
Tillbaka till Corona. Äldreomsorgen skall Corona granskas. Nu börjar huggsexan om vem man kan skylla på. Men, säger myndigheter, de dog inte alls mer åldringar i Sverige än i grannländer Jag måste medge att räkneförmågan är usel. När man inte kan skilja hundratal från tusen hur kan man då förbättra något?
Finland totalt 327 döda i Corona, Norge 249, Danmark 603 och Sverige 5230 döda. Av de svenska döda var 3503 i ålder 80+. Av 80+ sjuka fick 103? personer intensivvård. Siffrorna är från igår 25/6. Räkna gärna om enligt folkmängd så… Det kommer att finnas många syndabockar. Eller inga om alla skyller på någon annan.
Sveriges kommuner och regioner, SKR, säger i en ny rapport att de äldre i Sverige har i relation till landets totala antal smittade och döda inte drabbats värre än äldre i andra nordiska länder.
SKR konstaterar samtidigt att det skett en kraftig ökning i antalet dödsfall bland äldre jämfört med året innan och skriver att ”begränsningar i socialtjänstlagen” medför att äldreomsorgen inte får prioritera de mest akuta behoven: ”Städning hos en pigg äldre har samma prioritet som omvårdnad hos en som är mycket sjuk”, står det i rapporten.
Begränsningar i Socialtjänstlagen. Så fint att skylla på det. Bättre äldreomsorg i framtiden? Nej, jag tror inte på det.
Jag sätter nog på en film. Gissa vilken. ”Into the Wild” tål att ses igen.
Det råder ofta kaos i naturen. Man häpnar över saknaden av ordning. Linné ordnade upp växterna, klassificerade och sorterade så vi lättare skulle förstå hur den förökade sig.(Ja, han gjorde mycket mer.) Men naturen trotsar regler. Träd faller hur de vill. Rötterna växer över stenar. Svampar hoppar upp vart som helst. Grenar ser ut som spökskog. Berg är inte som berg utan färgglada monster. Det brinner, men nya växter träder fram oavsett förödelsen. Naturen ger inte upp. Det är en levande organism, ordning bakom oordning som hittar nya vägar. Naturen hittar alltid nya vägar.
Kanske naturen ovetande markerar det oreda som råder i världen?
Kaos härskar i världen. Dock är det kaos vi själva har orsakat inte någon magisk kraft utifrån. Pandemi har redan tagit ca 465 000 liv och världen har 8,8 miljoner bekräftade sjukdomsfall. Hur Corona exakt startade och hur viruset har utvecklats till ett hot mot människor tvistar de lärda än. Enligt FN, WHO och WWF är pandemier ett resultat av mänsklighetens förstörelse av naturen. Miljöförstörelse ger sämre tillvaro för de vilda djuren. En del blir mat för ökad befolkning. Borde vi hålla oss till de djur vi själv föder upp? Fast då kan det också bli för trångt och orsaka sjukdom. Tänk på grisfarmer.
Trängs vi på vår jord? Det är en bra fråga och vi vet redan svaret. Vi är för många för att få rimlig hälsosam livsutrymme.
Det andra som hotar oss är skadegörelsen efter en svart persons olycksaliga död. Han var ingen hjälte precis på grund av sin kriminalitet och drogmissbruk men han blev förebild genom sin död (troligen) orsakad av polisvåld. Man väljer sina idoler och de behöver inte har gjort något omstörtande gott för världen. Folk söker anledning att märka ut sig. Det är som uppdämt behov att skrika, förstöra, markera sina ståndpunkter. De protesterande uppför sig som terrorister genom att rycka upp gatstenar, krossa skyltfönster och rasera något andra har byggt upp. Man blandar våldet med rasism, verklig eller inbillad och legaliserar på så sätt sitt uppförande.
De är inga man kan respektera, ändå springer folk med i tåget.
De fönsterkrossande personerna försvarar ingenting. De terroriserar. De raserar. Det är masshysteri och vi har sett effekterna av sådant beteende förr i stor skala. Folk ropar inte Heil Hitler idag. De ropar hat mot andra, de med annan hudfärg, de vita. Ändå är deras efterföljare en växande skara. Det kan dö ut men kan likaväl växa till en samhällskatastrof, främst i USA. Varken faktiska eller inbillade orättvisor kommer att försvinna genom hat och krossade fönster.
Världen har också blivit lite mer orolig på grund av gammal gränskonflikt mellan Kina och Indien som regelbundet blossar upp på den oklart märkta linjen LAC vid gränsen mot Tibet. Dock sköt man inte utan slogs med gamla metoder: med järnrör, stenar och knytnävarna. Låter faktiskt bättre än skjutvapen eller bomber. Men på sikt är det Kina vi skall vara fundersamma över. De äger redan en stor del av världen genom affärsverksamhet. Vad händer när vi inte kan sätta oss mot deras makt att styra?
Nordkorea mopsar upp sig. De har inte så mycket att komma med rent mänskligt. Det är ett land med diktatur där folk än svälter, där gränsen är stängd och där ledarna försöker hota omvärlden. Man eldar upp symbolen för samarbete, sambandskontoret på gränsen med Sydkorea. Trump försökte tidigare lugna läget genom samtal, den första från väst som riskerade misslyckande. Ingen annan har ens försökt. Hyllade vi honom och hans försök? Man kunde ana att det var misslyckat men ändå, vi borde ha backat upp Trump. En tids lugn följe som sedan byttes mot nya missilprov och nu hot från ledarens syster vars min får vem som helst sätta kaffet i halsen.
Det är synd om människorna i Nordkorea. Att vara hungrig är liknande tortyr. Kan det bli mer synd om dem tack vare sina diktatorers anfall mot yttervärlden?
Storpolitik och gatuterrorister har många gemensamma nämnare..
Snart får vi resa utomlands igen. Det är inte resan som är farlig, påstår Ann Linde. Inte? Att sitta tätt i flyget med en massa obekanta människor, trängas på andra transporter, på flygplats, tullen … Om det inte kan smitta under en resa finns det andra sammankomster som är smittfria? För mig känns den svenska Coronahanteringen som att uppfinna hjulet på nytt. Man borde ta efter de länder som har lyckats som Sydkorea, Island och Nya Zeeland. Men, det är ju nästan bara gamla pensionsberoende som dör när skyddsutrustning saknas än. Vad gör det.
Läget i Europa är bättre men inte bra och om morgondagen vet vi inget om, precis som vi inte visste igår. Hur många olika bud och strategier har vi haft om Corona.
Allt känns kaotiskt. Som en hop amatörer som gissar.
Året 2020 är bara halvvägs. Redan nu går den till historien som ett av de sämsta, dock beroende på hur långt bakåt man räknar och ens egen ålder.
Midsommar är över. Hoppas ni hade det bra under en lång dags färd mot en natt som knappt kom. Trött på att fira? Ta en god bok. Kanske den aktuella George Orwell: 1984 som ger en igenkänningseffekt.
Sommarsolståndet markerar årets längsta dag och kortaste natt. I år föll sommarsolståndet den 20 juni. Bilden är tagen vid Bornsjön, Botkyrka en annan midsommarnatt.
Jag såg framemot att vistas på några platser jag hade upplevt som extra vackra. Nej, det blev inget nostalgi. Redan på den första dagen var allt borta. Den makalösa platsen jag beskrev här förut på http://blogg.iniskogen.se/2020/04/25/varplaner-och-nostalgiresor/
var nu en oändlig jordgrop med stora maskiner. Ingenting var kvar. Inga djur. Bara en kråka som kraxade. Biten med ormbunksskog var mer lik en soptipp. Vi var några entusiaster som hade försökt få Kommunen att freda just den platsen som naturskyddsområde men de tyckte att naturen fick klara sig bäst den ville.
Nu var det totalt raderat som en extraordinär plats. (Se gamla bilder från dessa platser i det ovan länkade inlägget.)
Jag skyndade mig vidare. Inga bilder. Jag slösade inte några byten för det.
Så fortsatte turen till avslutningen efter 17 dagar då jag huttrade i tältet i liten snöstorm och kallade på ”taxin” det vill säga sonen att hämta mig. Snö, hagel, regn, kyla – varför fortsätta? Det fanns inga stugor att tillgå för att torka upp. Allt jag passerade var stängt. Solen lät vänta på sig. Men jag planerar att återvända mot kanske sensommar. Nej, Sörmlandsleden är dock ingen önskeled. Jag har gått det mesta tidigare. Den råkar bara ligga nära. Möjlig att gå till nu när all trafik står. I alla fall dit jag planerade att flyga.
Hur var leden?
Lättgånget utom en bit vid etapp 33 Bråviken.
Alldeles för många hyggen. Ja, skogen är ju en vara men…
Alldeles för få bra tältplatser. Tältade rakt på leden när jag var helt uttröttad och det ösregnade. En gång blev jag erbjuden att nyttja en tom stuga. ”Det finns dusch,” sa kvinnan. Vem kan motstå det?
Alldeles för många ilskna grisar. (Se förra inlägget.)
Många Naturskyddsområden men ibland var det svårt att begripa vad det speciella var på området. Risig skog. Tysta myrmarker. En bit urskog bredvid ett hygge.
Nästan inga andra människor så det var perfekt på dessa virustider. Eller är det?
Å ena sidan ska vi sträva efter flockimmunitet och andra sidan ska vi undvika varandra, hålla avstånd och inte ens resa till anhöriga. Hur ska vi ha det? Skall alla smittas och kanske bli immuna eller ska vi hålla på några år tills flockimmunitet inträder? Och med tiden har viruset muterat för en fräsch ny variant vi inte är immuna för?
Hur ska vi ha det?
Spännande tider. Kanske skogen är ändå den rätta platsen för en gamling som tänkte leva lite till?
