Liten höstvandring på Sörmlandsleden. Löv täckte stigarna, ibland var det svårt att veta vart var leden. Dock är Sörmlandsleden ganska bra märkt med röda ringar i träden och pilar som visar riktningen.

Jag startade från Lissma längs Huddingeleden tills jag kom till Sameslingan och nådde Sörmlandsledens etapp 5:3 och sedan vidare till 5:2. Etappen 5:3 var en enkel sådan inga svårigheter. Men 5:2 hade partier med fallna träd huller om buller så jag fick gå runt röran, hoppa över, undra vad hade hänt. Som om en våldsam storm hade gått över platsen.

Tältade nära väg 257 i skogen och vid sjön Tärnan. Inga speciella tältplatser.

Vid etapp 5:2 finns Transjön som man når genom en märkt stig. Den platsen var speciell. Nära vindskyddet fanns vattensjuk mark med fallna träd och massor av trädsvampar.

Vattnet i sjön går att dricka. Det var svagt gulbrunt i färgen men smakade okej. Bäst dock med vattenrening.

Det var en magisk plats. På vägen hem avvek jag dit en gång till. Det klarnade upp lite så jag tog bilder och bara gick runt tills det blev nästan mörkt. Nej, jag stannade inte eftersom ett gäng samlades till ett party på platsen

Området Transjön var en plats jag gärna kunde återvända till – någon gång.

Djur? Hästar i hagar förstås. Det är en del vägvandring förbi gårdar. Kråkor, en häger, en ekorre och en gris som nöffade runt tältet och försvann när jag försökte kravla upp. Det är stilla i naturen om man borträknar polishelikoptrar som hovrade nära. I timmar. Det kändes lite kusligt att se helikoptern med sina blinkande ljus alldeles ovan mitt tält ett par gånger. Aliens? Vid den nästa igenvuxna sjön Tärnan?

Nej, det var bara personer som hade hört smällar i närliggande Vansta och larmat Polisen. Så polisen sökte av området med flera patruller och helikopter. Men de hittade ingenting då som förklarade smällar eller något brottsligt. Klockan 21 någonting avbröt de på grund av mörkret antar jag. På morgonen i sjutiden vaknade jag av fem skarpa smällar efter varandra. Jag är inte en ängslig typ och känner mig alltid trygg i skogen men nu kändes det inte helt prima. Älgjakt? Nej, det var slut redan. Men jag såg inget och inga.

Jag åt frukost, packade ihop och gick tillbaka till leden från min tältplats.Jag försöker alltid tälta en bra bit från leder. Natten är djurens tid. Även de använder leder.

Årets sista natt ute? Någon på nätet har startat en ”rörelse” om att sova en natt ute varje månad och så se naturens skiftningar. Det kanske vore något?

Sörmlandsleden är mestadels lättvandrad, några lite svårare upp- och nedgångar finns som på etapp 33 vid Bråviken. En del väg och skogsvägar. Många naturskyddsområden. Problemet är bitvis hästar, hästskit, cyklister, mopeder, även fyrhjulingar och som resultat sönderkörd led. Att vandra i geggan blir inte ett nöje utan viss irritation. Fallen skog kan vara som hinderbana men det är naturen som själv har orsakat det, inget att gnälla över. Barkborrar. Fästingar.

Det är dags att se över utrustningen, laga revor, fixa förbättringar och fundera ut om något måste förändras och köpas. Både sovsäcken och tältet ska hänga i klädkammaren, aldrig stuvade i en klump. Tomma och nästan tomma gasflaskor punkteras och sedan kastas i återvinning. De räknas då egentligen som läskburk men inte vill affärens burkautomat ha de.

Årets vandringshöjdpunkt? Allting är än blekt i jämförelse med PCT och faktiskt det mesta jag har vandrat genom under åren. Naturen är, kan jag säga, enklare men inte mindre värt att besöka. Kanske Lugnets Naturreservat (min förra vandring)? Jag gillar ju riktig gammal skog och natten vid sjön med klar stjärnhimmel ovan och dess spegling i sjön var en fin upplevelse. Kanske de träd som hade fallit och har sitt rotsystem för vår beskådan? Att se svensk arbetarhistoria i gruvområdet Skottvång var åter en påminnelse om vilka lyfte upp Sverige från fattigdom till en industrination och välgång. Hårt arbete, teknisk utveckling och forskning blev svenska paradgrenar, kända i Världen över.

På vilket sätt glänser vi nu? Det låter som en sorglig fråga.