Etikettarkiv: misslyckanden

Grodor som hoppar ur munnen …

Utvalda

Publicerat av

Den förre Säpochefen Klas Friberg säger: ”Jag skäms”. Han erkänner att makthavarna låtit de kriminella gäng växa sig starka i Sverige. Det är bra att det kommer fram.

Men sedan menar Friberg att ”alla” har ansvar för att kriminella gäng vuxit sig starka i Sverige.

Han menar att aktörer från hela samhället måste involveras – mödravård, skola, socialtjänst och polis – i en gemensam nollvision för nyrekrytering.

Mödravård? Som kurator för riskgraviditeter har jag förberett och stöttat de blivande och nyblivna föräldrarnas förmåga att ta hand om sina barn. Som socialsekreterare har jag gjort allt för att hjälpa människor till bättre liv. Som forskare har jag försökt se vad som fungerar, vad inte i missbruksvård. Och nu var jag skyldig till gängens brott och ska skämmas.

Nej. Jag vägrar blankt.

Mödravård? Skulle jag ha utrett om föräldrarna kanske tänkte sig en framtid som drogförsäljare eller mördare för sitt barn? Men, om föräldrarna skulle säga sig höra till en klan. Vad händer då?  Kan vi använda tvångsmedel så de olämpliga aborterar? Eller skall babyn omhändertas på BB? Det finns ju en risk, eller? Det fungerar inte så.

Nej. Jag svär mig fri. Jag arbetade inte så. Men en del kommer fram om kontakten är god och även kan åtgärdas. Alla föräldrar blir inte bra nog föräldrar och bör få en möjlighet att vara mor och far utan föräldraansvar.

Vad skall ingå på mödravården i modell Friberg?

På Socialtjänsten såg jag det sakta glidandet mot ökad narkotika och yngre aktörer, avhopp från skolan och hur de nyinkomna familjerna såg på sina flickors framtid. Jag och en arbetskamrat försökte larma till politiker om risker och arbetslöshet bland de nya. Men då var vi ju rasister. Peka ut folk! Detta var redan på 80 talet. Brydde sig politiker om det? Polisen började oroa sig men politikerna sussade gott. Inte ens ett stort narkotikamål väckte dem. (S i detta fall.) Idag mår den Kommunen uselt med sprängningar och våld, men de är ju i sällskap med flera.

Som mamma har jag fostrat barn som inte skjuter och spränger. Som har klarat skolan. Nu mera är de redan över 50, med toppjobb. Det där påståendet att ensamma mammors barn blir kriminella och misslyckade ser jag som förtryckande åsikt. Ingen gnällde på fadern som smet, inte skuldbelägger någon honom. Kanske bör vi börja jaga fäder till de kriminella pojkarna och ta reda på vad är deras ansvar och hur fostrar de sina pojkar.

Jag har haft bekanta som är så kallade nyinkomna. De alla var människor med arbete och några hade även högre utbildning. Deras barn skjuter inte. De skjutglada är faktiskt i minoritet men den minoriteten härskar över liv och områden.  Dock hör vi sällan klagan över de kriminella från dessa oroliga områden. Inte går människor ut och demonstrerar. Det kan hända att de tvärtemot kastar sten på polisen.

Det räcker några aktiva kriminella för att styra ett område så det blir närmast obeboelig för andra.  Några finns i andra länder men är lika dominanta för det.

Har jag röstat rätt då? Vad är det rätta? Inget parti representerade framtid med stor invandring utan plan, kriminella klaner och barn som mördar. Så ingen röstade för det. Politiker var totalt aningslösa och tog inte reda på vad händer i länder som är lik Babels torn. Det finns ju exempel i Världen.  Vissa medier och även ett parti försökte ropa men de var ju rasister.

Centern ropade öppet om 30 miljoner invandrare och Reinfeldt om öppna hjärtan och plats i skogar för dem. Sittande i saxen mellan EU, allas rättigheter och öppen gräns har Regeringar bara odlat tanken att den här förändringen, invandring från länder som inte fungerar där, kommer att fungera här och bringa lycka för oss,

De flesta av oss har haft noll möjlighet att påverka gängbildning och dess aktiviteter. Vissa köper knark, de kan känna sig skyldiga. Köp av stulna varor. mer… men de flesta sysslar inte med att shoppa av de kriminella. Majoriteten är offer för usel politik och deras drömmar om en värld som inte finns.

Att rösta ger inga mandat för beslut.  Friberg får ha skulden och skammen själv. Ingen, någonsin gav mig några som helst direktiv i arbete, det enda var de lagrum som fanns och där står förbanne mig ingenting om att spå om bäbisarnas framtid genom glaskulan, kaffesump eller andra undergörande medel.

Jag vägrar blankt att känna mig skyldig nu som gammal pensionär. Så ego? Ja.

Kört var det. Någon jämförde Sverige med Haiti. Det var att ta i – idag.

Länk till den som var först att berätta men nu skäms han överallt i Media. Bra, Fler som sätter sig i skampålen? Hjälper det? Sent skall syndaren…

https://samtiden.nu/2024/03/nej-alla-ar-inte-ansvariga-for-valdsutvecklingen/

Försvara landet?

Utvalda

Publicerat av

Julen är förbi. Julgranen har hamnat på så kallad återvinning. Min Jul var helt enkelt julig. Men nu är Julens frid borta. Vi ska förbereda oss för krig. Det var ett långt hopp från God Jul och Gott Nytt År till oändlig sträcka av våld och offra livet för det.

Se på Ukraina, Israel/Gaza, alla andra bråk och krig som pågår. Inte är de lugnt och fredligt i Sverige heller. Att hamna i kulregn eller få huset sprängt kan väl räknas som  tillvänjning.

Det pågår ett upphaussat rop att vi är snart i krig. Börjar undra om Världen, läs makthavare, vill ha det så. I Sverige diskuteras om att låna pengar för militärutrustning.  Vi ska skuldsätta våra barn för krig. Det hörs från den röda sidan rop om höjd skatt för de rika, beredskapsskatt. Höjd skatt löser alltid Socialdemokraternas problem.

Först lägger man ner en stor del av den svenska krigsmakten sedan får man bygga upp det igen. Så smart. Påminner om elförsörjning. Riv först ner, bygg upp sedan är den svenska modellen.

Statsministern skickade oss till iskylan med ett kallt tal. Han poängterade vikten av att varje svensk medborgare måste vara redo att försvara landet. Medborgarskap är inte bara passet man kan resa runt med.

Medborgarskap handlar ytterst om att ”med vapen i hand, med livet som insats” kunna försvara Sverige, säger Ulf Kristersson.

Att vara medborgare innebär lojalitet gentemot landet, att göra värnplikt och vara beredd att försvara landets demokrati, frihet och styrelseskick.

Kristersson klargör att om man inte är beredd att göra detta, ska man inte vara svensk medborgare.

”Jag är inte säker på att alla har tänkt igenom vad det innebär att också vara beredd att offra sitt liv för det land man är medborgare i”,

Nej, du, inte ens jag. Och, kära Statsminister. Det är inte mitt fel.

Sverige har delat ut svenskt medborgarskap utan några krav att ens kunna svenska, ännu mindre vara demokratisk och med rätta värderingar, vad det nu är,

Vad tror Kristensson om folks vilja att bli dödad för Sverige? 

I de länder där folkblandning är lik Babels torn finns föga patriotism för landet. Det finns vi känsla i de olika grupperna för hemlandet, som inte alltid är just Sverige.  Detta visar sig i små situationer som student utspring med hemlandets flaggor, inte Sveriges som betalade utbildningen. Det manifesteras i demonstrationer för Palestina eller andra hemländer när något händer. Det visas i semesterresor till länder man har flytt ifrån.

Svenskar visar patriotism i sportsammanhang och i sällsynta fall för kungahuset eller speciella dagar. Kanske vid vinst i Melodifestival. Vissa forum där patrioter samlas.

Alla dessa Babeltornsländer har interna bråk, skjutningar och sprängningar vilka riktar sig från en grupp till en annan grupp. Sverige har utmärkt sig i detta och blivit känd i Världen.

Att dessa grupper enkelt skulle enas i krig och försvara landet är en utopi. Det får majoritetsgruppen sköta. Även där uppstår frågan: varför då?

Då måste överlevnadsbehovet in. Det är gemenskap, vi i Sverige, en Statsminister bör kommunicera inte splittrande utskällningar.

Regeringen har inte ingjutit vi känsla utan hånat landets svenskar. Allt svenskt är barbari och Midsommar och andra töntiga saker.  Endast vid sport kan de svenska färgerna hedras. Varför skulle vi   stötta de Regeringar och offra livet?

Regeringens uppgift är att skydda folket. Det går inte att välta det på någon annan. Medverkan är folkets del.

Nej, att offra mitt liv har jag definitivt inte tänkt på. Det stod ingenting om några skyldigheter i blanketten jag fyllde i för medborgarskap. Det var övervägande frågor om vart jag hade bott i Sverige. Inga avtal. När jag blev svensk medborgare skedde det för min del av praktiska skäl. Min familj var på väg till ett biståndsarbete och ifall det blev krig där skulle vi hamna i olika räddningsgrupper på grund av olika medborgarskap, pass alltså. Hälften svensk, hälften finsk. Jag hade bott i Sverige nästan halva livet. Så jag bytte medborgarskap från finskt till svenskt som jag uppmanades att göra. Inte så stor skillnad i praktiken då.

Jag bytte också till ett liknande land än Finland, icke medlem i någon organisation för gemensam krigföring. Det var då det. Idag är neutralitet närapå skällsord. Likaså pacifist. Drömmen om en fredlig Värld med endast vackra solnedgångar har kanske aldrig existerat.

Jag tror nog att byte av medborgarskap är för många av praktiska skäl inte att de tänkte integrera sig speciellt eller sätta livet till. Folk är rörliga, Världen är mer lättillgänglig. Själv är jag så svensk att jag kan prata om vädret, svensk specialitet. Men skjuta för Sverige skulle jag aldrig göra. Jag är den som reder ut kaos.

I regel skiljs folk åt just med passet på landets gränser. Ni får komma in, inte ni. Men för Sveriges del har passet för inkommande ingen betydelse. Du säger bara ett magiskt ord: asyl. På sikt ger det även nackdelar. Vi blir alltför splittrade. Utan gräns finns ingen Stat. De flesta länder i Västvärlden består nu mera av så många nationaliteter att de är som Babels torn. På gott och ont. Den fredliga berikande samlevnaden är utopi.

Jag tycker att var och en ska göra sitt bästa för landet de bor i oavsett medborgarskap och ursprung. Arbeta, betala skatt och ta hand om de sina. Vara en god människa.

Pass är bara ett sorteringsinstrument nu mera.

Krig mellan nationer är ett stort misslyckande i Världens mänskliga relationer. FN är som på lerfötter. Det räcker inte att käfta där. Instrument saknas. Kanske också viljan för fred är för liten i Världen. Kan hända att de vi valt att representera oss i olika sammanslutningar är inte de bästa för fred eller någonting alls?

Ingenting är så säkert som osäkerhet och alla påstående kan visa sig icke stämma just för dig och kanske inte någon alls.

Den zebrarandiga tröjan och önskan om Gott Nytt År.

Utvalda

Publicerat av

I september kom nyheten, den zebrarandiga tröjan, till den fina affären. Den var inte av ull utan något nytt material. Den kliade inte. Jag var allergisk för ull så den tröjan vore som gjord för mig. Dessutom var den svart-vit. Flickor hade ofta kläder i något rött. Jag gillade svart. Jag gick då andra året i flickskolan.

Jag insåg snabbt att den tröjan var utom min plånbok. Jag hade egna pengar eftersom jag bar ut morgontidningar men det fanns många hål att fylla, skolavgift, skolböcker, busskort för regniga dagar, kläder med överkomliga priser, presenter till Jul för småsyskon…

Några av de rika flickorna kom till skolan med någon av de randiga tröjorna. Jag var inte avundsjuk. Livet var bara så.

Någon dag efter nyår fick jag en försenad julklapp från mor. Den var en zebrarandig tröja. Jag var överlycklig. Tröjan var så mjuk. Jag gick till skolan extra glad. De fina flickorna hade nu andra tröjor, mode fanns även då. De skulle aldrig gå i en reatröja som fattige jag. Men jag hade min tröja länge. Även idag har jag fungerande kläder köpta kanske 30 år sedan.

Vi barn födda under kriget lärde oss att en bättre framtid fanns bakom hörnet.  Det gällde bara att göra sitt bästa. Sköta skolan, hjälpa föräldrar och de äldre. Det nedbombade husen revs och nya kom till i stället. Varor kom till affärer, även exotiska sådana som bananer. Ransonering försvann. Den stora vändpunkten var Olympiaden 1952 som förde med sig turister från andra länder. Ekonomin började blomstra. Med ekonomins uppgång följe bättre skolor med fina skolböcker och det finska skolundret räckte länge.

Livet var hoppfullt. När jag gick min tidningsrunda klockan fyra på natten visste jag att den bringade inte bara pengar utan en framtid genom att jag kunde betala skolavgiften. Jag är glad över att ingen behöver betala för skolan idag, men viss reakänsla finns det.

Hur det än var låg Finland en bra bit efter Sverige i allting, utom sammanhållning. Ett krig för människor samman ifall de har en grund att stå på. Vi är finnar, vi håller ihop. I värsta fall ber vi till Gud.

Finns ingen vi grund fungerar det inte att hålla ihop.

Hur blir barn de hoppfulla personerna min generation var? Det finns många komponenter men jag ömmar alltid för skolan för det är det gemensamma vi ger till barnen.

Utbildning är det viktigaste vi kan ge barnen, utöver goda föräldrar. Det sista kan vi inte styra helt men skolan borde vara för alla barn, inte bara för någon typ av mellanskiktet.

Just den sjunkande skolnivån eller ska jag säga bristen på kunskap hos elever är den stora larmklockan men Regeringar har inte velat höra det.  En skara elever är på väg att bli funktionella analfabeter utan förmåga att ha en egen framtid. Det borde vara skrämmande och Regeringen borde sitta i krismöten med alla experter.  Riktiga experter, inte tyckare, dem har vi nog av. Vad blir det av dessa barn som vuxna? Vart i Samhällets maskineri får de plats? I bidragskön? Som gängmedlemmar? Som olyckliga hemmasittare utan hopp?

Om – så tankekedjan är oerhört utebliven i Sverige och i många andra länder, Afghanistan som bottennapp vad gäller utbildning och tilltron att Samhället klarar sig utan utbildade kvinnor. Är du inte utbildad är du inte med.

Nu kom jag en bra bit ifrån den zebrarandiga tröjan men ändå inte. För, hoppet om bättre morgondag är det som håller människor och Nationer uppe. Möjligheter som kommer med tiden om du gör din del.  Finns ingen bättre framtid i sikte än bidragskön eller huka sig i fientlig omgivning krackelerar Samhället.

Först utan att vi knappt märker det och sedan är det för sent.

Sammanhållning, gemenskap, vi, är då bara splittrade öar i ett land som gick sönder.

Hur kunde länder som Sverige, teknikundret, välståndsundret, rik och rent av lycklig hamna på tipping point? För, sanningen är att vi lämnar uselt land till våra barnbarn. Kanske finns det inget hopp att lämna över? Jag menar inte klimatet utan Samhället med alla sina nyanser. Finns inte hoppet om en bättre framtid, möjlighet till ett tryggt liv, existera inte vi längre i fredliga former.

Vi ligger redan risigt till. Ryssland maler sönder Ukraina, ett land som kämpar för vår överlevnad. Så oerhört slöseri av resurser, mänskliga och ekonomiska. Vad kunde alla ha fått i stället? Lita aldrig på ryssen, sa min far och det har fått sin sorgliga sanning uppenbarad.  Inga maktmedel fungerar trots de miljoner vi öser på Världens organisationer som FN. Det är bara vapen som har makt, inga resolutioner.

Gott Nytt År 2024 ändå till er mina vänner. Vi gör så gott vi kan. Håller ihop med våra familjer och närstående, vänner inräknade. Till de politiker och maktmänniskor som lever på vår bekostnad, valda av oss eller inte, vill jag säga: det här duger inte. Jag önskar från Er: Bättre Nytt År!

Bild, zebrorna är från Tanzania, Lake Manyara.

Ombytta positioner?

Publicerat av

Jag städar bokhyllor. Packar in en hög böcker ingen kommer att läsa mer och hoppas att någon vill ha de. Hittar en gammal bilderbok om min gamla hemstad, staden jag flyttade ifrån till Sverige utan tanke att bli kvar.  Men så blev det om man borträknar några år i ett annat land.

Sverige var länge ett slags modell för Finland. Det första en finsk utredare gjorde förr i tiden var att beställa en motsvarande utredning från Sverige. Sedan gjorde man en studieresa till Sverige. Jag minns när Finland byggde sin första stora förort. Stadens styre och byggherrar kom till Sverige, av en slump även till den förorten, Orminge, där jag hade nyss köpt en lägenhet. Som representant för bostadsrättsföreningen fick jag svara på deras frågor.

De undrade över det som inte fungerade när vi flyttade in.

Vi radade upp: långt till Vårdcentral, inga affärer utom barack för mataffär, inga arbetsplatser nära, vägarna lervälling och träd noggrant nedhuggna för stora gräsmattor, usel kollektivtrafik, fem kilometer till närmaste daghem, bara lågstadieskola, inget för de större barnen utöver en bollplan.  Ja, vi hade egna planer i gång men de tog vi inte upp.

Kommunpolitikerna som var med tyckte nog att vi boende var pest. Men de byggde sedan ett centrum, skola och daghem, flera hus, mera hus, villor och med tiden svällde orten ut till en liten stad med det mesta i.

Hervanta, Tammerfors.

Av ren slump bodde min syster sedan i den nya finska stadsdelen. Jag kunde se och höra att våra ”det fungerar inte” hade eliminerats redan när de första flyttade in. Även den förorten växte sedan.

Idag åker inte finska representanter hit så ofta om alls för att höra hur vi gör för att ta efter. Kanske ser de vad som inte fungerar precis som då 1969. Vi har blivit mer varnande exempel än förebild. Skola, sjukvård, polis, invandring… Storebror har krympt. Finland har blivit större. Sverige har tappat sin fördel. Är det ombytta positioner?

Kanske bör vi göra som finnarna som var på besök? I stället valfantasier och nya löften,  bör vi ställa oss frågan: vad är det som inte fungerar och hålla oss till det? Kanske inte analysera så mycket utan skrida till verket och åtgärda. Ett slags brandkårsutryckning. Ni vet rädda, släcka, utreda, reparera. Inga långa tidsödande statliga utredningar när det brinner, bara raka frågor till de berörda. Som varför vissa yrkesgrupper flyr jobbet? Vad är det som behöver brandsläckare hos polisen, vården, skolan, den misslyckade integrationen? Jag tror inte vi har tid att grubbla så mycket utan agera brandkår. Det vi redan har måste börja fungera bättre, inte nya fantasier. Vi måste komma till skott innan allt rasar.

Många av svaren finns redan men det är få som bryr sig. Helst vill man täppa till munnen på dessa olyckskorpar vilka säger som det är. Visselblåsare är problemet, inte svårigheterna.

Jag fortsätter att städa mina bokhyllor. Det är inte mycket mer jag kan göra idag. Ingenting jag gör har längre någon avgörande betydelse. Jag är bara en som ibland kraxar lik en olyckskorp.