Vår självförsörjningsgrad är ”Lika med noll”

IMG_4941

Miljöpåse – ett lite grönare val? Hur då? Den miljövänliga kassen är av så kallad grön polyeten. Kassen görs av sockerrör – något vi importerar – vilket vid förbränning ger 85 % mindre fossilt koldioxidutsläpp än vad oljebaserade kassar gör. Kvaliteten är densamma. Sockerrörskassen är 100 % återvinningsbar. Nu tog jag ICAs påse som jag råkade ha hemma, men andra har säkert liknande kassar som påstås vara mer miljövänliga än andra. Jag vill absolut inte attackera endast ICA.

Hur återvinner man det som brinner upp? Vad är återvinning när kassen blir till några korn aska? Inte samlar man in kassarna och gör nya av dem? Hur mycket värme producerar en kasse?

Vad är det för miljövänligt med att fattigare länder odlar sockerrör som vi gör kassar av och sedan eldar upp?

Min tygkasse är på femtonde året. Den är av nylon. Kommer nog att hålla till döddagar. Är det miljövänligt? Vet ej, men tror knappt att sockerrörskassen vinner över den. Men ibland fuskar även jag.

sockerrör

Att odla mat som blir till bränsle eller just till kassar känns något oetiskt. Produktionen är i länder som borde odla mat åt sig själva. Visst, det är en handelsvara och bringar vinst för någon och usel lön till arbetarna. Även i Sverige lägger en del bönder om till energiodling. Att odla spannmål för energi i stället mat innebär ingen större skillnad praktiskt för odlaren. Samma sak gäller odling av raps till biodiesel eller vall till biogas.  Samma maskiner som användes för att producera mat kan användas. Intresset för att framställa etanol och biogas från sockerbetor ökar i Sverige.

Hur tänker en bonde när han inser att matproduktion var inte lönsamt nog? När han går till affären och tvingas köpa importerad mat?

Man odlar det som är lönsamt.  Bränsle, vin, kassar… När jag var på Teneriffa, Kanarieöarna, hade de börjat med vinodling men importerade grönsaker från andra öar. Om också de skulle gå över till vin, vem ska då odla maten?

Vår egenförsörjningsgrad är osäker men ungefär hälften av den mat vi äter kommer utifrån. Om trafiken med lastbilar skulle stanna eller gränsen stängs av någon anledning blir affärerna snart tomma och även sjukvården lägger av.

Hur skulle Sverige klara sig under en längre krissituation med avklippta importvägar?

Vi har i dag inga lager med livsmedel eller kemikalier för dricksvattenproduktion, säger  Livsmedelsverket.

Om det skulle vara möjligt att nämna någon försörjningsgrad så är den lika med noll. Det beror på att vi är starkt beroende av att importera insatsvaror till jordbruket, som till exempel gödningsmedel och protein till djurfoder.

I alla fall behöver vi utlandet för våra matkassar. Känns det inte lite fjuttigt?

Just nu krånglar flyget, SJ och lite annat som raserad radiomast. ”Once is happenstance. Twice is coincidence. Three times is enemy action.” Ian Fleming, i någon av James Bondböcker. Det kan också vara uselt underhåll. Till sist rasar det som inte uppdateras till nya versioner. Även befolkningsökningen påverkar infrastruktur, bostadsbehov och matimport. Är det någon som räknar på de behoven?

Bond räddar inte oss. Du måste fixa dina reserver själv. Så, har du ett nödlager?

Sockerrörsbild från:

http://se.freeimages.com/search/cane-farming?free=1

Skogen som medicin?

233

Ytterligare en studie visar att naturen har helande verkan. Folk som bor nära skog, park eller grönområde är friskare än andra. Alltså, själva närheten var hälsosamt och hur enkelt det var att gå ut i det gröna.

Man måste förstås gå ut i parken, in i skogen, för att dra den fulla nyttan  av naturens hälsoverkan. De som var ute i naturen hade färre sjukdomar och levde längre.

Folk som bor på täta områden i höghus mår sämre än de villaboende nära ett grönområde. Låter logiskt.  Hur vi bor har en stor påverkan på vårt välmående.  Hur vi väljer att bo handlar också om pengar. Hur kommunen planerar kan vara rent av dödsfälla.

Att ha en tegelvägg som utsikt är uselt men ett träd utanför fönstret kan vara lite som ett må bra piller. Träden jag hade utanför köksfönstret höggs ner och platsen består nu av en skräpfylld grop. Varför fälldes de friska träden? Kanske beror det på Kommunens plan att alla platser ute skall vara så öppna som möjligt så inga våldsverkare kan gömma sig bakom träd och buskar? Som tur ligger en park och även skogen nära.

003

Promenad i skogen minskar stresshormoner med 16 %. Från vilken nivå räknas den procenten? Nära döden? Att gå i skogen hjälper i alla fall för stunden när livet gett en smocka. När jag än arbetade gick jag hem genom skogen, förmodligen räddade det hälsan på mig när arbetet var knäckande och jag jobbade för flera. Man tänker så bra när man går. Om ett tag tänker man dock ingenting utan bara går. Kanske ”tanklösheten” är det som lappar ihop oss?

Naturen ökar vår kreativitet med 50 %. Kreativitet? Jag tror inte att den djupaste skogen kan hjälpa mig längre. Vad är kreativitet? Räcker det att dekorera muffins eller att ta en ny bild till bloggen? Det är uselt med kreativitet hur än jag går i skogen.

Endast 10 procent av USA:s tonåringar tillbringar dagligen tid utomhus. Jag vet inte hur de svenska tonåringarna har det men troligen häckar de över internet. Men i USA älskar man naturen, vandring och Nationalparker. Kanske även här fast jag sällan ser andra i skogen.

Våren är i gång. Gå ut. Hämta in lite ro i själen. Kanske just du kan bli kreativ och åstadkomma något.

166

Ett husdjur sägs också få oss att må bra. Kanske inte den här katten?

Nya tidsbilder med sopor, tiggare, burksamlare, bommar, rånare och farliga politiker.

hägring

Vi satt i parken och åt en glass. Under den tiden såg vi tre burksamlare som rotade i soptunnor. De var män, i ålder över 60 och såg ”svenska” ut. När vi lämnade parken passerade vi ytterligare en gammal kvinna som lite diskret försökte vittja soptunnorna. Det är förstås bra att någon pantar burkar, rena miljöarbetare. Jag har för mig att återvinning av en burk motsvarar el för datorn i ca 3 timmar. Men, jag tror inte att rädda miljön var deras syfte utan några slantar till dagens mat.

Varje gång jag lämnar sopor till återvinningslokalen står där någon äldre kvinna och rotar. De skäms, det syns tydligt och de försöker liksom låtsas att de sorterar ordentligt. Jag brukar hälsa och uträtta sorteringen snabbt för att inte störa dem. Rota i sopor var något barn i fattiga länder sysslade med för att hitta något säljbart eller vad återvinning efterfrågar, inte pensionärer i Sverige som försöker dryga ut pensionen.

Vårt centrum är litet och passeras på tre minuter. Som bäst möter man bara ett par tiggare men mot veckoslut sitter de vid Systemet, vid hamburgerbar, Konsum och Apoteket och som alltid nära pendeltågsstationen. Den som sitter vi pendeln har suttit där i fyra år och när hon åker hem hyr hon ut platsen – säger de som alltid tror sig veta allt.
Utöver detta finns klottret som har avancerat med åren. Och skräpet. Och fimparna. Fyllon och knarkare vilka också sitter i parken eller besöker knarkhandeln som sker öppet nära stationen. Jag ser några nya yngre kvinnor i samlingen och nu är dessa grupper också multikulturella vilket orsakar dispyter om utrymmet.

polis
Då och då rånas någon affär. I veckan hade vi igen 2 polisbilar i jakt på rånare. 2 bilar var dock ingenting, för när Jimmy Åkesson var här före valet fanns 11 polisbilar och en piket och massor med poliser runt centrum. Vi var belägrade. Vi fick ta omvägar till affären, det är därför jag räknade bilarna. Inget hände. Det var några skolbarn som skolkade och stökade lite. I ”demokratisk anda” stod de med ryggen mot Åkesson och fnittrade.

Centrum är bommat nu mera så rånarna kör med moped eller de springer. Det blev lite lugnare med bom, inga bilar som gör crash-and-grab, men en del kör hem över gräsmattorna. Att gå några meter är alldeles för långt om man har något att bära.

Vi har dock inte haft några bilbränder på ett tag men det finns gott om dem om man åker till en annan förort bara några få kilometer härifrån. Det är en så kallad no-go-zon. Vi passerade där en gång och hastigt var vi utomlands. De flesta kvinnor var beslöjade. Språket man hörde var okänt. Det är i och för sig inget konstigt i att de nyanlända hamnar i periferin. Det är där man byggde de senaste hyresbostäderna. Staden växer ju utåt, inte inåt och uppåt annat än i sällsynta fall med stora lyxvåningar på taket.

Det som retar mig är den förslumning som sker. Kommunala hyreshuset mittemot mig har mögliga balkonger och ingen har renoverat något på 40 år. Även huset jag hyr i börjar fallera. Antagligen får allmännyttan bara kollapsa för att lämna plats åt bostadsrätter. Det såldes en etta på 26 kvadrater för 1,7 miljoner nyss i närheten och det på en förort. Vår gemensamma egendom som allmännyttan lämnas åt sitt öde. Tiggare tar över våra torg. Indragningar styr sjukvården och socialtjänsten går på knäna. Åldringsvården är överlåten till riskkapitalister, likaså invandring. Skolan har en storartad kris med kunskapsbrist. Staten har otaliga statliga myndigheter, lär vara 552 stycken, med oändliga utredningar medan det som påverkar människornas vardag är mer ointressant och utan vettig åtgärd. Ena dagen säger finansministern att det är tomt i kassan, andra dagen ges pengar till något folk inte har bett om.

En läkare sa att alla de nya arbetskamraterna vill forska och ha projekt, de vill ogärna ha patienter. Alla de 552 statliga myndigheter vi har, styrda av politiker, vill de också pyssla med sitt och inte träffa medborgare och lyssna på dem?

Var det bättre förr? Jag försöker tänka på hur det var när jag kom hit i början -60talet. Då var finnarna den största gruppen invandrare. De trängdes hos vänner och släkt och arbetsmarknaden var god. Vi bidrog med arbetskraft på direkten, en del hade redan raggats upp i hemlandet för industrin i Sverige. Vi hade oändlig framtidstro. Hur har invandrarna det nu, boende i en anläggning i någon liten by, i periferin? Vad drömmer de om? Bidragsliv? Jag hamnade också i periferin när jag köpte en lägenhet. Men, vi kände ett slags trygghet på bostadsområdet. Det var på den tiden då min svärmor inte låste ens dörren hem och inte låste man sin cykel på gården heller. Idag öppnar man inte dörren till någon obekant om man har förståndet i behåll.
Soporna var liksom inget bekymmer än, inte heller kände vi till ordet global uppvärmning. De skidbackar du ser som uppstickande gröna onaturliga berg innehåller våra sopor. Inte tänkte kommunen på återvinning, men vi krävde tidningsinsamling och glaskross. Vi var framtiden.

Idag är du bara korkad om du gör likadant som då med din dörr, egendom eller dina sopor.

gustavs-grabbSopor ja. Leif GW Persson berättar om sophanteringen på Haga soptipp, det som nu är en gräsbeväxt kulle. Man betalade till portvakten – honom – för att få tippa det som inte skulle tippas där. Boken: Gustavs grabb är en intressant tidsstudie men blir något tjatig, liksom fastnar i sin egen förträfflighet. Läsvärt dock, speciellt för en Stockholmsbo. Nej, han uppger inte vem som dödade Palme.

bil
Idag tippas det sopor av annat slag i Haga, sopor från våra nya kåkstäder. Och i skogen kan du hitta vad som helst som bilar, en gammal dator, konservburkar, petflaskor, kassar med sopor till råttornas glädje. Det är inget nytt, vi är inte mer medvetna om vår miljö trots de gröna återvinningslådorna som finns i vartenda hörn. Politikerna blir inte heller mer medvetna om nya tidens problem. I alla fall har de inga lösningar annat än petandet i människornas frihet. De kanske är kvar på -60 talet?

Framtiden är bara en hägring?

Bild högst upp: hägring över Stockholm.

Naturen sviker aldrig?

268

Vi gick till naturskyddsområdet nära oss. Ängar, några kor, vatten och skog. Vi möttes av fyrhjulingsspår, rester av någons picknick med vin, sopor som flög i vinden, fimpar som nu mera är alltid närvarande. Någon körde motorcykel genom området i hög fart. Någon gick med sin hund och plockade inte skiten efter vovven.
Men fåglarna sjöng, fjärilarna fladdrade, myggen surrade, blommorna vek sig i vinden och en mörk molnformation seglare sakta iväg någon annanstans.

Vi undvek att gå nära tiggarnas tidigare bosättning. Förr plockade vi smultron där. Trots att lägret revs på senhösten finns skräp och någon typ av olja kvar. Städningen kostade för kommunen 250 000 kr, sedan var pengarna slut. Strax efter slog de avhysta sig på en annan plats några kilometer längre bort. En del tog mot en biljett hem, några satt tröstlöst kvar på torget. Vi märker inte tiggarna längre och vänder oss bort när de ropar efter en. De är en misslyckad del av EUs förlovade land som skulle bringa fred och välstånd.
Någon påstod att Allemansrätten gällde för tiggarna. JA, men…Min Allemansrätt tillåter mig inte att bygga en kåkstad, bosätta mig liksom permanent, fälla träd, skita ner, demolera naturskyddsområden, inga andra områden heller för den delen. Att bo måste ske på annat sätt.
Nog om tiggarna, det är olösligt. De hyggliga, okunniga politikerna kliar sig i huvudet, polisen tittar åt annat håll. Det är mycket prat och lite verkstad i frågan.
Vi försökte undvika att trampa på skiten. Vi gick in i skogen, letade efter en bra plats för paus och kaffe. Trampade genom det höga gräset och fästingarnas paradis till en fin plats där vi hade suttit förut. Tydligen hade andra upptäckt den platsen av sopor att döma. Vi vände ryggen åt soporna, tittade åt annat håll och en stund var skogen så magisk som den borde vara.

041

Tio år sedan var det än rent på området. Ja, en cykel ligger under ett träd, inte i farbart skick längre, men den ger snarare tankar än ilska. Vem cyklade med den? Hade den blivit glömd eller stulen? Kanske bara bortslängt där nära ett gammalt torp, som inte heller har annat än trapporna kvar. Förr var det sällan sopor som anföll en. Om så, plockade man upp det, så sällsynt var det. Idag spelar skyltarna Naturreservat, eller Världsarv för den delen, ingen roll.
Vad har hänt med människornas uppfattning om miljö och naturskydd? Har vi helt blivit alienerade från naturen? Har nedskräparna sopor och fimpar också hemma på golvet? Är vi bara lata och ouppfostrade? Den mystiske ”någon annan” får städa efter oss.

kobane

Allting är relativt. När jag ser på bilderna från senaste bombattacken i Irak med 120 döda, en moské som någon självmordsbombare tog sig an mitt i fredagsbönen eller raserade städer i Syrien som Kobane blir de sopor jag har sett obetydliga inslag i naturen. Eller, är det så? Att islams terror demolerar Mellanöstern, från bostäder till heliga platser, borde ge oss ytterligare incitament att bevara vår del världen för efterkommande. Långsökt kanske? Måste vi ha ansvar över vår miljö när andra helt tycks skita i sin? Undergången är ändå nära?


Naturen är ingen soptunna även om vissa personer och även vissa länder ser det som så. Så ta med dig dina sopor! Orkar du inte, håll dig hemma och skräpa där.


Bild Kobane från DN, foto Yasin Akgul/AFP