Världsvattendagen gick nog obemärkt förbi i Sverige. Vi har ju vatten – för det mesta. Varje svensk använder i snitt 160 liter vatten per dag, 60 liter går åt hygien, vi spolar 30 liter i toaletten, diskar för 30 liter, tvättar för 20 och maten tar 10 liter. Det blir över 58000 liter per år. Trots att vårt kranvatten nästan alltid är drickbart köper vi vatten i PET flaska, per person blir det 22,5 liter per år. En helt onödig utgift och inte så värst miljövänligt.
Visst, det finns så gott vatten i flaska! När jag åt crêpes i Chamonix bad jag vatten och fick en flaska Perrier. Ah!
Ca 11 % av jordens befolkning saknar tillgång till rent vatten. Nyss blev vatten mänsklig rättighet enligt FN, fast alla skrev inte under och resolutionen blev icke bindande. Hur och vem skulle ombesörja vatten till dem som saknar det framgår inte riktigt, som vanligt är det en ekonomisk fråga. Även de sanitära förhållandena är usla eller obefintliga för 2,5 miljarder människor. Mest är det kvinnor som drabbas av vattenbrist. De bär vatten hem. Hygien är svårt att sköta.
Så var glad för det vatten som rinner ur kranen, spetsad med hormoner, medicinrester, antibiotika och annat smått och gott.
Medan vi längtar efter vår och värme larmar miljöexperterna om farlig uppvärmning. Andra tror att en istid är på gång. Klimatet är mer ryckigt, mer stormar, översvämningar och tänk bara på all snö som föll i Stockholm! Vad stämmer och vad inte grälas det om. Speciellt hörs de som inte forskar om frågan utan tycker och har valt att förneka vår delaktighet i förändringarna.
2 graders mål är nu bara ord enligt experterna. Det blir snarare 3 till 5 graders förändring vi får leva med i framtiden. Glaciärerna smälter, det har vi hört ett bra tag nu. Anderna till ex har krympt 30 -50 % sedan -70 talet. Island har värmerekord. Men klimatförändringar är ingen ny fenomen. Forskarna har hittat kamelskelett i norra Kanada. Det var varmt där några miljoner år sedan. Så klimatet har åkt upp och ner förut. Kan vi vara lugna? Skall vi ha kameler i stället bilar när oljan tar slut?
Klimat innehåller flera bitar. Det vi inte kan förändra och det, vår miljö, vi kan göra något åt. Vi kan minska utsläppen av alla dess sorter. Vi kan ta hand om våra sopor bättre. Vi kan minska våra avtryck på jorden och använda resurserna så lite som möjligt. Om vi nu vill att våra barnbarn har en värld att leva drägligt i.
Trots alla larmrapporter har vi inte förändrat vårt beteende avsevärt. Har utsläppen minskat är det mer tack vare arbetslöshet än någon aktiv handling från myndigheterna och oss själva som står bakom minskningen. Den mesta produktionen har också flyttat utanför landets gränser och det räknas inte in i våra utsläpp. Vi kan vara modell för världen och låta andra ta konsekvenserna. Fiffigt!
Snart är det åter EARTH HOUR då vi förväntas att släcka våra ljus en timme. Visst, en timme utan el sparar just el men sedan …är vi glada och har gjort vårt? Detta jippo ökar varje år. Nu kan du delta med en egen utmaning och lova något om andra gör det. Vissa är ja, märkliga men det finns guldkorn som att lova lämna all plast till återvinning. Gör gärna det för plast har ett evigt liv. Den plastpåsen eller förpackningen du slänger hittas åratals senare i en fågel eller fisk, med tiden pulveriseras plasten så även plankton äter det. Vi alla äter plast i någon form.
Weisman: The World Without Us, som jag har tidigare rekommenderat som en spännande läsning över vår värld om människan skulle hastigt försvinna. Det ger många tankar över vår plats på jorden.
Naturen hittar alltid en utväg. Gör vi det?
Vi borde kanske sluta käfta om varmare klimat eller inte, utan rikta blicken mot vår egen förbrukning av jordens resurser. Är det nödvändigt att köpa nya saker när de gamla fungerar? Är mat fraktad från alla världens hörn vettiga val utan borde vi äta mer årstidsanpassat? Borde vi välja svenskt fast det är lite dyrare för att gynna oss själva, tryggare regler, kortare frakter och svensk arbetsmarknad? Det sistnämnda är svårt för ingenting tillverkas snart i Sverige. Regeringen har ropat länge om serviceyrken men vi kan inte leva av att serva varandra. Någon måste producera säljbara saker.
Och det svåra: att ta hand om våra egna sopor.
Nu smälter snön och soporna tittar fram lager på lager. Det är rent av en plåga att bo nära Mc Donalds. Det är så oerhört nerskräpat trots stora soptunnor i närheten. Människan är en skräpig varelse, inte precis skapelsens krona.
I år väljer man även en stad som är liksom återvinningsbar: “The Earth Hour City Challenge initiative has been created to celebrate cities that are taking amazing steps towards a 100 % renewable future. Our jury has selected 17 cities and municipalities that have shown an extraordinary will to support this transition.”
Stockholm, Uppsala och Malmö deltar från Sverige. Det känns som om kraven inte vore överväldigande, men något revolutionerande var väl inte att vänta. Amazing steps – väntade mig lite mer. Det blir snarare en glad klisterlapp att sätta på Kommunkontoret.
Bild: trodde bilägaren att hans fordon skulle försvinna av sig själv?
6/11 är den internationella dagen för att förhindra exploatering av miljön i krig och väpnade konflikter, utnämnd av FN.
Hur skyddar världen miljön i krig? Knappt alls kan man säga när vi ser bilder från sista av FNs insatser i Libyen eller andra krigshärdar som FN medlemmar stöder på något sätt. Miljö är våra hem, bakgårdar, gator, parker, inte bara områden längre bort eller något naturskyddsområde eller av Unesco utnämnd världsarv.
Det är vår närmiljö som raseras i krig. Hem, grönsaksland, fruktträd, vägar där vi skulle gå till marknaden, skolor där våra barn skulle lära sig om demokrati, sjukhus där vi borde ha fått vård, minnesmärken över vårt liv och tro, resurser vilka skulle gå till vårt välstånd, inte att röja bråte efter krig som aldrig blir annat än avfall över människans dumhet.
En demokratisk bomb som skall lära oss demokrati är lika illa när den faller på någons hus än bomben som vi kallar terroristernas verktyg.
Jag lever i Sverige, ett land som undsluppit krig och större sammandrabbningar väldigt länge. Men mitt första minne i livet är bomber som faller och hur vi trycker ihop oss i en källare. Krig märker människan, kanske för livet. Det förändrar ens tilltro, inte bara till framtiden utan mänskligheten. Det tar tid innan misstro byts mot tillförsikt. Vi i Finland repade oss trots en flyktingström av 500 000 människor från öst, ransoneringskort och övertidsarbete utan lön för krigsskadestånd. Krav över livet var inte så omfattande som idag. Vi nöjde oss.
Men många av de barn som skickades från Finland som krigsbarn till Sverige mådde inte bättre efteråt än vi som tryckte i skyddsrummen eller på landet i mörker. De hade förlorat tryggheten och föräldrarna.
Krigets mentala följer är något vi borde tänka på när vi diskuterar invandring från krigsområden. Det går inte att flytta från ett liv till ett annat, så totalt annorlunda, och fungera som om ingenting hade hänt. Sorgebearbetningen tar tid. (Nu menar jag människor som flyr från krig och förföljelse, inte lycksökare som drömmer om eviga bidrag.) Att känna sig som en utböling i samhället alltför länge är inte hälsosamt. När livet och ens omgivning blir för främmande och svår att greppa över, förlorar vi det invanda och fotfästet något, ibland så att det tar generationer att reparera. Det kan gälla även oss svenskar som har svårt att finna sig i det nya samhället vi lever i.
Vilken värld vill och hoppas vi att få leva i? Fredlig, säger de flesta. Fredlig och multikulturell, säger många politiker som styr. Men Babels torn är inte att rekommendera. Det orsakar hårda, isolerade grupperingar där snart alla slåss för sin överlevnad och förmåner. Det sägs i någon utredning att folk blir lättare mentalt sjuka om omgivningen är alltför blandad av olika nationaliteter och ursprung. Man känner sig vilsen i sin närmiljö.
Ibland tar vidden av miljöskadorna länge att begripa eller upptäcka. Vietnam och Pearl Harbour var platser jag tänkte spontant på. Vietnam med förgiftad skog och mark och Pearl Harbour med skroten i havet. Ibland tar det tid att begripa katastrofens vidd. Konsekvenserna kan vara långtgående, inte bara i mänskliga katastrofer. Tänker någon att den miljön vi förändrar med den ökade gruvdriften i Norrland kanske påverkar människor långt borta i ett krig. Det var nog långsökt. Eller inte?
Kommer vapnen att tysta i dag med miljön i åtanke? Knappast. Fred på jorden och viljan att skydda vår planet, ja, det tycks vara omöjligt att nå. Är människan en destruktiv varelse? Det är lätt att svara ja till den frågan fast omkring mig ser allt ut som jag är van med – nästan.
Något år sedan var vi på Teneriffa och råkade bo på ett hotell som ägdes av en f.d. sjöman som blivit strandsatt av kärlek på Los Cristianos. Han pratade om de förändringar som skedde. På Teneriffa höll odlarna lägga om sina marker till vinodling. Man till och med importerade grönsaker från andra öar. Det var mer lönsamt med vin. Detsamma sker i flera länder, även i Sverige. Många drömmer om en egen vingård.
Jordbruket i Sverige genomgår en förvandling. Mjölkbönderna lägger ner. Det är inte lönsamt. Arla köper billigare mjölk utomlands. Vi importerar till och med ärtor. Varför är importerad mat så billigt jämfört med svensk? Vad får producenten när den långväga biffen kostar under hundralappen och tomaterna 9.90? Mycket av maten är idag välberest, till och med till Kina framåt tillbaka.
Vill vi verkligen ha vardagsmat som har fraktats långa vägar och producerats utan att vi har den minsta koll? Bekämpningsmedel, barnarbetare, usla arbetsförhållanden, inga miljöhänsyn – maten vi köper kan vara odlat just så vi aldrig vill ha det. Kanske högg man ner skogen för att producera naturkött? Att gynna svenskt gynnar ju oss och våra förhållanden också. Vad gör regeringen för att befrämja svenskt jordbruk?
Vi har festat. Vi åt igår vildsvin och idag hjort. Passerade en affär i Järna som sålde lokala produkter. Köttransonen är uppäten för två veckor. Här är den köttfria måndagen utökad till onsdag och torsdag, ibland hela veckan. Det är inte svårt att äta vegetariskt eller fisk. Jag tror att många inte vet vad de kunde laga i stället falukorv eller fläskkotletter. Kanske pasta med svampsås och blåbärspaj? Just nu är det tid för inhemska grönsaker och rotfrukter och tack vare det eviga regnet finns det svamp i skogen eller på torget.
Vissa klantar till politiker påstod att det var ojämlikt med köttfri måndag i skolan. De rika kunde ju köpa sig en hamburgare!
Vattenbristen i världen kommer att slå mot matproduktionen och på 40 års sikt kan nästan alla behöva bli vegetarianer om en katastrofal global livsmedelsbrist ska förhindras. Så drastiskt uttryckte sig några svenska forskare på Världsvattenveckan som pågår i Stockholm. Vi var 2,5 miljarder när jag föddes. Idag är vi 7 miljarder men många länder har ingen fungerande folkräkning. Det kan vara fler eller färre. Kan inte produktionen öka måste sättet att bli mätt förändras. Kött kräver mer resurser än grönsaker innan det hamnar på tallriken. Men djur håller markerna öppna, i alla fall här hemma.
Produktionen av mat har genomgått en enorm omvandling och våra krav på hur maten skall vara är något helt annat än när jag var barn. Vi var nöjda med enklare mathållning. Bara utbudet av flingor idag är rent av knäckande. När jag var sommarbarn ute på landet på 50talets början hämtade vi mjölk, grädde och ägg från bonden. Osten och smöret kom från lokalt mejeri. Kött från slakteri på orten. Korv tillverkades själv. Grönsaker, frukt och bär odlade vartenda som hade en jordplätt. Att rensa grönsaksland var ett lämpligt arbete för oss barn som belönades med hemgjord saft och varma bullar eller likaså hemgjord gräddglass. Fiske, svamp och bärplockning, sylt- och saftkokning samt grönsakskonservering var en självklar del i hushållet. Frys var ju obekant i hemmen. Allt bröd bakades hemma. Det mesta var vad vi nu kallar ekologiskt. När jag tänker på den tiden är det med viss saknad och även undran hur man hann allt detta. Några hade en piga. Men att odla en del av sin mat var självklart för den som hade en tomt eller anhöriga på landet. Idag ser vi välansade gräsmattor runt husen men få har ens potatis på tomten och äpplen faller ner och ruttnar.
Vi är för rika eller lata eller dumma.
Vad gör vi av den befriade tiden, alltså tiden som förut gick till att förse oss med mat och ta hand om hushållet utan hjälpmedel? Det är den tiden vi nu arbetar med något – kanske inte alltid samhällsnyttigt eller givande – för att kunna köpa maten och allt det andra vi tror oss behöva. Eller ser på TV eller surfar? För även ”förr i tiden” arbetade de flesta och betydligt längre dagar. Det var inget paradis men det är onekligen en sundare tanke med att odla lite mat om så bara potatis i stället gräsmattor.
Än finns det bär i skogen och svamparna tittar upp. Lämpligt för en söndagsutflykt?
Tomaten i bilden är från en lyckad balkongodlare, Marie.
