Etikettarkiv: krig

Till minnet av de förlorade.

Publicerat av

Min far skadades i det andra världskriget och blev nog aldrig fysiskt och psykiskt återställd. Dock skulle han gå tillbaka och slåss mot ryssen om de åter anföll Finland. Far dog efter långdragen sjukdom före pensionsåldern. Hans yngre bror dog i kriget. Han  hörde till de som i sista stunden skickades till fronten att försvara Finland. Du som har läst Väino Linna: Okänd soldat har också läst om min far. Vem? Det får vara osagt.

Många andra vi kände dog. Kriget påverkade våra liv på alla plan, sorg och fattigdom var en daglig plåga. En halv miljon flyktingar från områdena som förlorades till Sovjetunionen blev allas ansvar. Vi delade brödet med dem. De blev snabbt assimilerade, de var ju nästan finnar.

Hur politik och ismer kan leda till total förödelse tycks vara en överkurs som aldrig hamnar på de styrandes läslista. Den som inte lär sig av historien kommer att få leva om det. Även vi som är av annan åsikt dras med. Frågan idag är vad klassificeras som krig och vad som enstaka terrorhandlingar?

Åter till de döda. Min mor föddes under det första världskriget, gifte sig under den andra och dog nästan på dagen då kriget i Syrien bröt ut och protesterna i Libyen började. Mor dog vid 95 år och blev saknad eftersom hon var både äldst och den som höll reda på den stora släkten. Jag grät på hennes begravning. Jag var inte ledsen. Jag hade varit det när hennes liv började luta mot slutet och hennes så skarpa minne fick luckor. Men när hela släkten tröstade mig och upprepade hur ledsen jag måste vara och de själva grät förenades vi i kollektiva tårar.

Det finns också bekanta som har försvunnit i andra krig. Jag hade en syssling som försvann på Palestina området. Idag på Internets tid kan vi leta och hitta de försvunna men detta var före den tiden och hon försvann spårlöst med sin make och deras två små barn. Jag har för mig att de dog i en by på Golanhöjderna under sexdagarskriget. Eller flydde? Oavsett hörde min mor – hon som var släktens informationscentral –  aldrig av dem mer. Sysslingen hade rest  till en kibbutz i Israel men träffat en palestinsk läkare, gift sig och följt honom till hans liv.

Ja, det finns kärlek på första ögonkastet. Det kan bli ens öde.

Nästa som kriget eller ockupation tog var en tjeck på besök i Sverige. Han var reformivrare, en konstnär. Han reste tillbaka strax innan invasionen som skedde natten mellan den 20 och 21 augusti 1968. Då invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Orsaken var reformförsök som stod mot kommunismen. (Läs mer, sök Pragvåren).

Han hörde aldrig mer av sig. Vi som kände honom skickade brev men fick inga svar. Vi räknade honom som förlorad.

En kort men intensiv tid hade jag ett förhållande med en man som hade varit i Koreakriget. Sverige hade sjukvårdstrupp i Sydkorea 1950 -1953. Kriget stämplade honom. Död och förödelse åt upp hans tilltro till världen. Men Korea blev hans kärlek. Han reste tillbaka dit som representant för Rädda Barnen för att bygga upp något av det som var raserad. Han var senare rådgivare för Sydkoreas sjukvårdsreform. Det var då vi träffades. Korea var honom alltid nära. Han dog av hjärtattack vid pensionen. Han hade dock tappat livslusten och han skrev till mig att det året – hans sista – var de stora förlusternas år.

Hur stora förluster kan man överleva med? Att förlora den man älskar genom döden eller att denne går till en annan? Idag när en terrorist kan enkelt köra över en på gatan, hur fortsätter de kvarvarande då att leva?  När ens barn dör i väntan på vård?  När döden inte är vacker och den döde går knappt att identifiera?

Hur överlever man när livet har tangerat helvetet?

Vi samlas kring döden. Vi besvärjer det med blommor och ceremonier.  När min far dog kom över hundra personer till begravningen utöver sorg adresser som var så många att alla gick inte att läsa upp som seden var. När kaffet var nästan slut steg mor upp och tackade alla som kom. Sedan la hon till. Det var trevligt för min make när  någon besökte honom när han än var i livet. Jag tackar speciellt er som gjorde det.

Ridå.

Tänk på dem som än lever. Låt dem gå först i din planering.  De döda kan klara sig utan dig.

De dödas dag 2 november  har sitt ursprung hos aztekerna i Mexiko och  är en stor helg. Den infaller  samma dag som Alla själars dag vilket firas inom Katolska Kyrkan. Vi nordbor har Allhelgonahelgen då vi tänder ljus på släktingars och vänners gravar.

Vår Allhelgonahelg har också blivit en kommersiell fest, Halloween. Igår kom barn till oss och tiggde godis. De var målade till ganska snälla skräckvarelser och svartklädda. Halloween (All Hallows Eve) härstammar från kelterna i Irland, dagen var en skördefest, men seden har spridit sig.

Även vi har en pumpa på balkongen och tänder ett ljus i den.

Pumpabilden är från Linda.

I väntan på kollaps eller bara höst?

Publicerat av

Jag har alltid tyckt om hösten. Löven som faller. Man ser trädens former.  Det gröna i naturen dör sakta. Allting omvandlar sig till enklare,  tommare tillstånd. Precis som i livet sker förändringar i naturen, ett slut för sommaren, den varma och ljusa, den unga och hoppningsfulla.

Sommaren är nästan för mycket. Sådan grönska! Överflöd. Det ska hända så mycket på sommaren. Hela årets välmående skall fyllas på under semestern. Vi ska umgås, vara lyckliga. Göra det vi inte hinner under arbetsveckorna.  För många kan hösten bli en befrielse. Livet faller i sin lunk, arbete, helg, det normala tillståndet.

Kanske min förtjusning över hösten beror på de sex stora lönnträd vid huset där jag bodde som barn. Deras fallande löv på hösten gav en lekplats. Under löven bidade våren sin tid med tussilago och nytt gräs. När jag besökte min hemstad långt senare var träden fällda för en parkeringsplats. Naturen trängdes undan.

Kan man prata om hösten och döden även för samhällen? Efter en blomstringstid faller det gamla och något nytt tar över? Hur märks samhällsförändringar eller är omställningar så saktgående att man inte märker innan dörren till det gamla slår igen? Vi har sett sådana förvandlingar under historiens gång. Stater faller och bildas om. Kulturer går under och begravs i sanden. Länder överfölls av andra folkslag och allt kullkastas. Något nytt kommer från spillrorna. Romarriket tar man oftast som exempel men det brittiska imperiets fall är en mera nutida lugnare utveckling. Eller Kina från kejsardöme till kommunistiskt samhälle. Eller omvandlingen av Europa efter första världskriget.  Jag tänkte också på Afghanistan, ”befriad”  med katastrofalt resultat. Eller det kaos som råder i Libyen. Diktator avsatt. Demokratin uteblir.  Landet håller på att gå under. Samma i Irak.  I stället intvingad demokrati fick man flera grupper som krigar mot varandra. Syrien idag är den ultimata skådeplatsen för människans dumhet.

Jag tvivlar på att de sinsemellan stridande människorna vet längre vad som var orsak, verkan och målet. Barbariet har tagit över.

Hur går det för EU, för oss? Det finns många som spår Europas kulturella undergång som utvecklingen nu är, med invandring från områden med medeltida tro, från länder vilka inte ha kunnat åstadkomma varken välstånd, demokrati eller fred i sina riken.

Jag fastnade på Roosh Valizadeh. Bry dig inte nu om personen utan läs hans domedagsprofetia. Så som Roms rike gick under kommer vår civilisation också att upphöra. Det finns flera analyser om Roms undergång. Själv fastnade jag på brist på pengar, oviljan att vara soldat och uteblivna löner för dem, stora lantbruk, utarmad jord och då långt till mat. Arbetslösa som samlades i städer och fick ”fattigunderstöd”. Tryck utifrån. Invandrare som tilläts bosätta sig i landet tog över till sist. Usla ledare däröver. Finns det likheter? Roosh Valizadeh:

Nature doesn’t care about your egalitarian laws or your superior IQ. It cares about reproduction and power, and what the barbarians lack in intelligence, they make up for in life energy. We are the anomalies, we are the mistakes, and unless we re-discover the ways of family, tradition, and God, we must be ready to accept the inevitable end that it was us who become so weak as a people that we didn’t even bother having a gate, and that all the barbarians had to do was walk right in.

Hur känns det? Inte är vi européer några överlevare i nästa kaos misstänker jag.

Alldeles nyss samlades det spanska folket för sorgemanifestationer på grund av islamisk terrorattack som dödade 14 personer varav en treårig pojke och skadade över 100 personer. Men tidigare i år samlades spanjorer för att demonstrera för öppnare gränser och fler invandrare.  Är dessa demonstranter samma personer? Gränserna i Europa är ju öppna utom i Ungern, Slovenien och Polen vilka inte vill ha specifikt muslimska invandrare alls trots att EU lagför dem och hotar med sanktioner.

Får ett land bestämma över sin egen gräns och egen befolkning? Kan vi sortera folk enligt religion? Kan vi sortera folk på gränsen enligt deras inställning till demokrati och jämlikhet som vi så omhuldar – i alla fall i ord? Kan vi ens ställa den frågan?

Ett land utan gränser är inget land. Visst vore det en underbar tanke om hela jorden saknade gränser och vi bosatte oss vart vi ville? Ett slags lyckad Babels torn? Men den gränslösa världen är bara en illusion. Brist på pengar kan kollapsa ett land, en värld, även EU och snabbt. En nation bygger på ett kontrakt, konsensus, mellan befolkning och ledare. Medborgare förbinder sig ordlöst att hålla landet i gång och betala skatt för välfärd och skydd. De som har makten uppfyller folkets vilja. I den bästa av världar alltså.

Det går inte att ha kontrakt med hela världen när det inte ens fungerar i ett land som Sverige. När det brister, faller samhället, sakta ihop eller i en explosiv händelse.

Vi kan inte backa åt det förflutna när framtiden tränger sig på. Vi kan bara tackla det eller blunda och  låta allt hända. Vi sitter på brinken och politikerna lugnar oss: allt är förträffligt, det finns inget att oroa sig för. Var bara lika naiva som vi så ordnar allt sig. Din oro är bara en tillfällig bris. Övergångsperiod som någon sa, men till vad?

Hösten är i alla fall åter vacker.

Moderna besvärjelser med blomsterhav, del 2.

Publicerat av

Mer än tjugo år sedan körde jag förbi en plats nära en liten by i Norrland. Någon hade satt ut ljus och blommor vid dikeskanten. Jag stannade bilen.  En bild av en ung man fanns bland blommorna. Det hade varit en bilolycka på den kurviga vägen vid ishalka.

Det var första gången jag såg en sådan smyckning ute vid en väg. Idag är det vanligt. Att lägga blommor vid olycksplatser har blivit en sed, oavsett dödsorsak. Ett slags markering för yttervärlden. Se, det hände något här. Vi har hedrat de döda med blommor i alla tider. Att lägga blomster på olycksplatser är dock en nyare sed. Vid Medelhavsländer har det varit vanligt att lägga blommor och ljus, även andra föremål, på platser där någon har dött i en olycka. Kanske kommer seden därifrån? Efter den sista terrorattacken mitt i Stockholm 7 april, var både gatan och polisen överösta med blommor och gosedjur.

Död och sorg är en naturlig del av livet. Men att  mista livet hastigt i en olycka eller ännu värre omständigheter som i terrorattack, rån, gängkrig eller bara för att förbrytare gör upp om någonting sinsemellan på våra gator, är en tung katastrof.

Livets gång mot livets meningslöshet.

Nuförtiden samlas människor på  platser för terrorism, platser där någon attentatsman har kört över okända med en bil, skjutit ihjäl, huggit med kniv, sprängt en bomb eller mördat folk på annat sätt. Paris, London, Bryssel, Stockholm, Åbo, Barcelona, Berlin, Nice… Oftast – men inte alltid – är dessa personer  muslimska terrorister. Hur tacklar vi detta? Vi samlas kanske i tusentals, tänder ljus, lägger blommor på platsen, skriver hälsningar till de döda, visar kärlek. Vi håller en tyst minut. Kända musiker spelar. Vi ropar tillsammans ”vi är inte rädda”. Politiker klädda i något mörkt med allvarsam min intygar att läget är under kontroll.

Under kontroll? Vilket då?

Är detta en modern besvärjelseritual?

Folkmassan liknar en maktdemonstration – som är dock helt maktlös. Vi visar enighet i uttryck, men  vad? Att vi är eniga i vår sorg tycks självklart. Är vi eniga om hur terrorism skall tacklas? Är det inte så att flertal ropar på gränslös invandring utan kontroll vem som kommer in, en hotad som söker skydd, en som vill få försörjning eller en terrorist som vill ha viloplats? Förbereder vi inte belöningar och förturer för dem som har mördat för sin övertygelse i andra länder? Vi kallar dem återvändare, inte terrorister.

Ropar inte massmedian rasist så fort man ifrågasätter något om den förda politiken?

Är det än för få döda i Sverige så vi betraktar terror som en olycka, inte som ett krig mot våra liv och värderingar? För en muslimsk terrorist är vårt västerländska sätt att leva intolerabelt. Vi är de otrogna. Det är därför vi möter döden från terroristens hand.  De bryr sig inte om våra besvärjelser.  Kanske är de till och med nöjda med folkmassorna som samlas?

Har vi gjort nog när vi lägger blommor på terrorplatser, tänder ett ljus och berättar för andra att nu har även vi varit där? Sedan? Vänder vi oss till politiker och kräver att de som har makten gör något? Kräver vi att de som inte skall vara här utvisas, bokstavligen? Som Rakhmat Akilov, utvisad som stannade kvar, planerade och utförde terrorattack fast han inte ens skulle vara i landet. Inte heller borde Abraham Ukbagabir, som mördade två personer på IKEA för att hämnas den svenska Staten för utebliven asylrätt, få gå fritt på gatorna.  Klokheten kommer alltid i efterhand.  Vi kan inte se in i människors hjärtan. Några är faktiskt onda.

Måste vi bli mer misstänksamma då?

Vi borde kräva att Samhället (läs makthavare) sätter vår säkerhet – medborgarnas säkerhet – som sin primära uppgift? Eller är vi hellre naiva och bildar hjärtan med våra händer?

Att dö i terror, oavsett formen, är ingen olycka. Det är en planerad, vald krigshandling mot vårt västerländska liv. Vi får känna ilska, vrede, rent av mordiska tankar mot terroristen. Vi behöver inte sjunga fredssånger.  Men oftast läser vi förklaringar för förövaren i våra massmedier. Trist barndom. Inte integrerad. Arbetslös. Dålig segregerat område. Mår dåligt. Fattigdom. Ingen gymnasieutbildning. Inte fått stanna i Sverige. Synd om…

Förklaringarna för utövaren av dödligt våld är många. Vart tog offren vägen?

Så, vi köper blommor för att hedra de döda och samlas i demonstration. Vi är inte rädda? Kanske borde vi vara det? Vi  sitter alla i samhällsfordonet på EU:s riksväg körd av naiva personer berusade av godhet och multikulturalism (som aldrig har fungerat någonstans), och vi har inte vett att vara rädda och försöka hoppa av.

PS. Jag skulle vilja räkna skjutningar på allmän plats som terrorattack.

Den fredliga majoriteten är irrelevant.

Publicerat av

Som född under ett krig har jag grubblat en del om hur och  varför vi valde så katastrofal utveckling. Hur gick min kristne mycket fromme far och sköt fiender han inte visste vilka de var, vad de hette, om de hade barn och fru som väntade hemma? Han belönades med medaljer. Massmord genom krig är skrämmande. Det finns alltid flera orsaker, ursäkter och förklaringar till konflikter, beroende på vilken sida man frågar, för att inte glömma vapenhandlarna. Krig och försvar är en stor ekonomi, den största i världen.

De flesta människor är fredliga. Ändå är krig och terror ständigt närvarande.

Nu blankar jag samma undran från andra som skriver bättre. Jag läste en artikel på Australienska Spectator: ”The peaceful majority are irrelevant”. Är det så att vi ”vanliga” är betydelselösa för tidens gång?

Yes, of the world’s 1.6 billion Muslims, the majority are peaceful, as we all recognise and repeat ad nauseam. But that has little relevance to or impact on the day to day reality of Muslim terrorism.

American journalist, author and anti-Islam activist Brigitte Gabriel: ‘Most Germans were peaceful; the Nazis drew up an agenda and as a result 60 million people died, 14 million in concentration camps, 6 million of them Jews.

Brigitte Gabriel is urging the West to look at Islam with open eyes. She says ‘It is assimilation versus dawa. There is a notion of “cocooning”, by which Islamists tell Muslim families to cocoon their children from Western society. This can’t be allowed to happen.’

Det sistnämnda är ju uppenbart i Sverige. Det poppar upp muslimska friskolor med separerade bönerum för muslimska elever, medan de svenska eleverna anses bli otillbörligt påverkade om de firar skolavslutning i kyrkan. Att separera män och kvinnor i moskén och andra tillställningar är tillåtet medan någon jurist genast påstod att musikfest för bara kvinnor kan vara olaglig på grund av diskriminering.

Så olika ser vi på separation.  Diskriminering är liksom väljbart?

Liberaler ropade under Almedalsveckan om stopp till religiösa friskolor. Men Liberalerna satt i Regeringen i 8 år. Varför gjorde man inget av detta då? Är det enklare ha stora planer i opposition och inte behöva ta ansvar för det?

Så, är vi fredliga bara ovidkommande personer för hela den politiska utvecklingen? Är vi i händerna på teorier som beväpnar sig med ord och vapen? Struntar vi att kritiskt granska när politiker och mediepersonligheter pådyvlar sina idéer på oss? Är vi för eftergivna?

Vem sätter sig i motvärn mot ideologier som vill kontrollera våra liv? Hur kan vi skilja det onda från det goda? För att ta det mest aktuella: varför missar politiker  kopplingen mellan islamiska fundamentalister och det fundamentala i islam?

Islam har en mission. Det har inte vi kristna längre.

Islam, nazismen och kommunismen har många gemensamma kännetecken. Alla vill ha ett samhälle styrt av en ”ren” lära, kontroll över vårt beteende och ideologin genomsyrar alla aspekter i livet. I slutet finns det fulländade samhället. Jag tvivlar på att ens dagens vänsterungdom vill ha så reglerat liv även om de skriker i demonstrationer. En plakat är inte levnadssätt. En Twitterrad gör ingen renlärig. Ett pappershjärta bringar inte kärlek.

De förändringar i befolkningen som sker i Europa kommer att ha stor, om inte avgörande betydelse för vår kultur, ekonomi och våra liv. EU tycker att vi har ansvar för Afrikas arbetslösa och Mellanösterns krigsdrabbade, ja alla som vill ha bättre liv. Visst, det är bra att ha medlidande och hjälpa, men inga frågor ställs om slutresultat. Aldrig hör vi om kulturella krockar. Inte om varje lands eget ansvar för sin befolkning.

Är syftet att förändra Europa till mångkulturellt stridsfält?

Vissa länder stretar mot EU överhet, de vägrar blankt. Kanske för att de har gamla minnen från en ockupation? Zoltan Balog, Ungerns minister för mänskliga resurser, säger följande:

”Islam är en stor kultur och religion, vilken vi måste respektera, men Europa har en annan identitet, och det är tydligt att dessa två kulturer inte är kapabla till att samexistera utan konflikter… Den största skillnaden är att i Europa har politik och religion blivit åtskilda från varandra, men i islams fall är det religionen som bestämmer politiken”.

Ungern vägrar gå med på EU s krav att ta mot invandrare.  Muslimska invandrare. De anser att den kulturen inte kan anpassa sig till den ungerska. Det samma sker  i Polen som har minnen från kommunismens tid.

En annan person som höll tal i Warszawa nyligen sa:

The fundamental question of our time is whether the West has the will to survive. Do we have the confidence in our values to defend them at any cost? Do we have enough respect for our citizens to protect our borders? Do we have the desire and the courage to preserve our civilization in the face of those who would subvert and destroy it? We can have the largest economies and the most lethal weapons anywhere on Earth, but if we do not have strong families and strong values, then we will be weak and we will not survive.

Vi kommer inte att överleva?

Det var USA s president Trump, den svenska medians mest älskade hatobjekt. (Senior policy adviser Stephen Miller är hans talskrivare.) Men Trump pratar gärna själv från hjärtat oavsett hur bra det blir för han är ju ingen politiker.

Vi ser redan hur illa det fungerar att flytta andra starka kulturer till rakt motsatta och tro att de kan leva ihop i harmonisk enhet. Det fungerar inte. Det har aldrig fungerat.  Det kommer aldrig att fungera. Så är livet och mänskligheten. Vi är bara olika klaner, stora och små. Vi vill ha våra liv intakt. Det är få som byter ut sin kultur. Att äta kebab, dansa salsa, ha afrofrisyr eller resa utomlands blir man inte mångkulturell av likaså blir man inte svensk om man åker tunnelbana som någon påstod. Lite mer krävs för det. Att flytta bagaget ändrar inte innehållet.

Är vi på väg mot en total förändring av vår europeiska kultur eftersom vi är den svagare parten? Vi kan inte freda våra gränser. En stark tro som omfattar hela samhällsordningen är alltid överlägsen politiker och folk med tolerant linje. Borde vi ta lärdom från andra länder som islamiserats? Kan vi kräva att  vårt lands regler och sed gäller här? Bör vi göra som Östeuropa, Visegrádländer, och stänga gränsen?

Bör vi bli mer intoleranta?

Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society… then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them… We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant. (Karl Popper)

Till sist vill jag citera en person jag inte hade en ringaste aning om vem han är utan att kolla på Wikipedia. Illa. Uffe Hansen:

De partier som inte ens erkänner att vi finns som folk, som lättvindigt avfärdar allt svenskt som barbari saknar trovärdighet, de kan inte ens försvara vår nationalstat. Hur ska dessa politiker kunna försvara den europeiska civilisationen?

Skall vi försvara vår civilisation? Det är som det heter en bra fråga. Det kanske inte är ens politikernas mening att behålla något vi har idag utan de syftar till att forma det nya gränslösa utopiska samhället med spruckna nationer,  stora arbetslösa skaror och effekter därav?

Frågan är varför?