Har även Finland tappat kontrollen över asylsökanden?

vienan-karjalan-pakolaisia_1381

Kaos eller normalläge? Jag har vissa minnen från tiden i Finland efter kriget med matbrist och otaliga flyktingar. Men de var våra landsmän som vi skulle hjälpa. Kraven var låga, flyktingarna tacksamma, viljan att klara av situationen liksom naturlig. Kanske är det skillnaden till dagens läge?
Flyktingkatastrofen skulle bara klaras av. Det var vårt eget fel och eget ansvar. Nu är det andras krig och annat folk som begär våra resurser.

Jag minns än några av de nära 500 000 flyktingar som Finland omlokaliserade omkring andra världskriget. Jag har inte glömt hur min mor delade vårt enda bröd och fläskbiten vi hade i två delar och la hälften i tidningspapper med några potatisar och gick till de två flyktingarna vilka hade fått flytta in i ett litet köks rum i huset då den kvinna som hyrde rummet gav sin bostad till dem och flyttade till grannen. Alla delade en toalett. Det var då när våra krav på standard var enkla och blygsamma. När det fanns tacksamhet över att ha sluppit ut från ett land som tog över och kallade nu den delen av Finland, Karelen, för Sovjetunionen.

Finnish_areas_ceded_in_1944

Salla och Petsamo var de andra områden avträdda till Sovjet enligt fredsavtal, varifrån de finska medborgarna flydde inåt landet.

Dagen efter ankomsten ställde sig flyktingarna vid en fabriksport i hopp att få ett arbete. På lördag gick de till bastu med någon. På söndag tog mor dem till kyrkan. De familjer som bodde i samma länga som vi bidrog på olika sätt. De kom med madrasser och kläder, en kastrull och mat. Flyktingarna blev integrerade i livet i Finland.

D2004_17_r1_r40-176_1_j3-copy

De karelska flyktingarna var kristna, de pratade finsk dialekt, en del hade släktingar i Finland. De hade ju hört till samma land. Ester hade också beröringspunkter med oss, språkligt och religiöst. Då var den religiösa tillhörigheten stark, ungefär som olika muslimska grupper i Sverige och världen har idag. Den kristna religionen predikade dock kärlek till din nästa, inte död åt otrogna.

Jag minns bara givmildheten. Jag var ju bara ett barn och kunde inte urskilja nyanser, om det fanns. Det var ju vårt eget fel att vi förlorade kriget. Vi var inte starka nog, sa far. Jag minns att någon sa nedsättande ord men det var kanske skäligt när hela huset fick saneras av löss efter nykomlingarna. I skolan kunde ingen skilja de från Karelen från oss andra, det fanns inga grupper vi och dom i min skola. Nykomlingarna klämdes in i klasser där det redan fanns 40 elever men ordningen var total på den tiden. Vi såg upp till läraren, det har inte förändrats i nutidens Finland. Om någon hade problem i skolan fick en bättre elev flytta bredvid och hjälpa till. Hjälpte inte det kallades en speciallärare in.

Jag tillbringade mina första skolår som en ”hjälplärare”. Men det gjorde inte så mycket. Jag satt med mina böcker ändå på kvällarna. Mor och far arbetade extra timmar utan lön på sina arbetsplatser för att betala krigsskadeståndet till ryssarna. Man ska göra rätt för sig hur bittert det än var.

Mina föräldrar var flitiga, sparsamma och djupt religiösa – som en stor del av finnarna. Som lågavlönade fick de statsunderstödd lån för att köpa en bostad, en modern trerummare. Bostadsbristen var skriande och Staten ingrep med lånesystem kallad Arava. Påminner lite om situationen nu i Sverige men här bygger man inte hyresrätter eller bostadsrätter för fattigt folk. Man pratar om tältstäder, containerboende och – ingenting.

När jag var vuxen fick jag krigsskadestånd från den finska Staten genom min far som var krigsinvalid. Ekonomin hade förbättrats och Staten hade medel att dela ut för de krigsskadades familjer. Jag hade flyttat från Finland men far skickade pengarna. Jag var nu en tvåbarnsmor och köpte oss en tvättmaskin och en vinterkappa till mig för pengarna.
Min far stoppade undan sin del som begravningskonto. Han var nöjd. Man kunde lita på Staten. Politikerna såg till folkets bästa. Men om ryssarna en gång till skulle anfalla Finland skulle han ta sina käppar och linka till kriget. När han dog ville ingen ha hans medaljer. Mina syskon var för unga för att veta om hans del i kriget, om hur livet i ett litet land kan omkullkastas av en starkare makt och allianser med en egen agenda.

Lita inte på ryssen, sa min far. Lita inte på tysken heller, tillade han.

Hur är det nu? Skall vi lita på ryssen? Hur mycket tillit finns för Merkels förmåga att balansera på knivseggen?

1305983729731

Idag är flyktingsituationen en stor fråga även i Finland. De tåg som passerar i Torneå fulla med flyktingar orsakar ilska och vänlighet. Folk är delade. När jag läser finska tidningar lyser det missnöje och anpassning vartannat angående invandring från Mellanöstern/Afrika. De skaror av yngre män som utvandrar till Finland väcker mer oro än välvilja. Vart är kvinnorna och barnen? frågar man. Pengarna räckte bara för mig, sa en man. Det väcker inte sympati i konservativa jämlika Finland. Oron för brottslighet och våldtäkter, oviljan mot muslimska män som rör sig på bostadsområden, risken att förändra städer till Malmö har fått finnarna att bli bekymrade och förbannade samtidigt som de samlar in vinterkläder för behövande asylsökande. Finland har 8-9% arbetslöshet så möjligheten att asylsökanden  kommer snabbt  i arbete är en utopi. Finska är också ett svårt språk. Det är likadant i Sverige med arbetsmöjligheter.

Finsk budget för asyl är krossad. Likaså är det slut på boendeplatser. I Åby sätter man nu upp tillfälliga tält. Samma här?

5480730
Någon politiker säger att islam är inget hot mot det kristna Finland, men de flesta skulle föredra kristna asylsökanden. Någon skola tycker att kvinnliga elever bör ha mer heltäckande klädsel för att de muslimska pojkarna inte blir förvillade. Det väckte ont blod men också välvillig anpassning hos vissa kvinnor. (Förtryck dig själv så behöver ingen man göra det.) Islamisering är inte bara ett rött skynke utan verklighet när våra kläder inte längre borde vara ett fritt val hemma hos oss. Vad mer?

Eller är det petitesser? Låter det inte bara som här hemma? Vad gnäller finnarna för? Ska de inte ta sin del av Mellanösterns krig och Afrikas överbefolkning?

Men, vem skall anpassa sig? Vad är det vi skall möta halvvägs? Vems krig och vems ansvar? Jag tror inte någon idag kan beräkna de sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenserna av dagens flyktingmottagning och situation varken i Finland, Sverige eller i hela EU.

Förr kallades folkets oro för oro. Nu kallas det för rasism. Det har låst situationen. Vi kan inte ha en diskussion och planering. Vi har inte längre tolkningsföreträde om asyl inom EU. Det är andra krafter som styr. Kanske har också Finland hamnat  där trots hårt  motstånd?

Bilder: flyktingar från Karelen och asylsökanden i Finland idag.

Ingen frihetskamp

046

Idag, denna fredag, mördades 39 personer i Tunisien, de flesta turister. I Kuwait 26 vid fredagsbön. Vem dödar folk som ber? I Frankrike var det bara en död, men halshuggen. Då har man inte räknat med  Syrien idag, som i Kobane 145 döda, avrättade av IS.  Irak, Libyen… det har varit många terrorattacker under Ramadan.

Statsminister Stefan Löfven (S) fördömer attacken i Tunisien.
Det är ett fruktansvärt dåd – fegt och rått. Det måste fördömas å det kraftigaste, säger han på en pressträff när EU-toppmötet i Bryssel just avslutats.
Vi står upp på riktigt för ett öppet, demokratiskt samhälle och kommer aldrig att låta terrorismen segra.



Låter bra. Och nu vill jag veta vad han och regeringen tänker göra åt det?


Skall de företa:
Bättre kontroll av asylsökanden så vi inte beviljar asyl till terrorister?
Den som inte kan bevisa vem man är utvisas?
Ålderskontroll kanske?
Vi slutar gulla med terrorister som deltar i mördandet under olika terrorgrupper som IS och lägger av med favörer a la Mona?
Utvisar dem som inte skall vara i landet?
Åtal för terrorhandlingar och planering av terrorhandlingar?
Inte så kvicka att ge svenskt medborgarskap så terrorister inte kan utlämnas för rättsprocess i ett annat land, utan de  försörjs av oss resten av livet?
Slutar bidra med pengar och förmåner  till radikala religioner, som islam, om de inte anpassar sig till svenska lagar?
Kommer han att stänga de moskéer som driver radikal propaganda och värvar krigare?
Gör en plan för invandring , för nu är det helt slumpmässigt och planlöst.
Inte? Är det igen bara ord? Gäller orden utlandet, inte oss?

Sedan undrar jag lite om demokratin i Sverige, hur man skippar folkets röster eller gör förändringar i grundlagen utan att ha förändringen som valfråga, men det är överkurs idag.

Det är Ramadan. Under Ramadan ber muslimer mer än vanligt och önskar då förlåtelse för gångna synder och vägledning för att leva rättfärdigt och rena sig själva genom avhållsamhet och goda gärningar. Alla förväntas uppträda väl, ge allmosor, högakta sin familj och undvika våld, ilska, avundsjuka, småaktighet, girighet och ryktesspridning.

Undvika våld? Så mycket för de råden idag.

Jag skulle önska att muslimer i Sverige protesterade mot terrorhandlingar. Att de kände fred och demokrati som ett bättre val.  Den som tiger samtycker. Det måste även gälla muslimer? Jag tycker synd om dem som inte vågar säga att mörda folk är kriminellt, ingen frihetskamp.  Stå upp för offren ni med.

Att sälja sitt barn till en pedofil och köpa mat för pengarna

Jag hade besök av barnbarnen under Påsken. Tre av dem är omkring 12 år. När jag tänker på deras liv nu och jämför med min i samma ålder är skillnaden stor. Om man samtidigt ser på barn i Afrika, Sydostasien eller andra s.k. utvecklingsländer är skillnaden enorm – eller ingenting, beroende på graden av fattigdom eller rikedom hos föräldrarna.

De svenska 12 åringarna är redan konsumenter. De har fickpengar, hobbyer och de lyssnar på popmusik, spelar piano, läser, shoppar kläder, går på bio, de provar smink, spelar spel och har egna saker som cyklar, sportutrustning och prylar av allehanda slag. De flesta i den åldern har mobil och tillgång till Internet. De går i skolan och får mat varje dag. Många har sommarens resor utomlands i sikte. Den svenska 12 åringen har ganska  små bekymmer i jämförelse med många andra länders barn. Ändå är flera av de svenska barnen olyckliga, stressade och mår dåligt. Trycket utifrån som många tar på sig är  kravfyllt.

Barndomen förr var kortare i fattiga familjer. Jag var självförsörjande vid 12. Jag började arbeta då men det var ett eget tvingande val. Om jag fick lön kunde jag betala avgiften och skolböckerna i flicklyceum. Jag bar tidningar på natten och gick i skolan, hämtade mina småsyskon från daghem – min hemstads första daghem avsedd för fattiga familjer – och hade maten klar när mor och far kom från arbetet. Jag är glad att tiderna har förändrats och mina barnbarn inte behöver vara vuxna vid 12 år.

Barn i flera andra länder har det värre idag än i min barndom i efterkrigstidens Finland. Utvecklingen har inte nått barnens villkor. Kamp om makten och vapenköp går alltid före allt annat i många länder.

Att vara en flicka, 12 år eller yngre kan vara en katastrof om familjen är medellös och maten räcker inte till att mätta alla munnar. Jag såg en artikel på CCN om barn i Kambodja. 12 åriga Kieu såldes av sin mor för prostitution. Hon blev läkarundersökt och fick ett intyg över sin jungfrudom och sedan våldtogs hon i två dagar i ett hotell. Priset för henne var 1500 dollar men hennes mor fick inte hela summan utan förmedlaren tog sin del. Modern behövde pengarna för skulder och mat.

Efter att ha sänts av sin mor till olika bordeller rymde Kieu och fick hjälp av en frivilligorganisation.  Kambodja lär vara pedofilernas paradis. Enligt UD har Kambodja ökande problem med pedofili, trafficking och narkotikahandel. Visst, en del har blivit dömda och hamnat i fängelse men pedofilerna tycks alltid hitta nya marknader. Daghem, barnhem, gator, fattiga barn som säljs eller luras och får sina liv förstörda.

Tidigare plockade sexförbrytare upp barn på gatan. Men nu har pedofilerna hittat ett organiserat sätt att möta barn i utlandet. Via volontärresor till Kambodja där det officiella målet är att ta hand om barnhemsbarn kan sexförbrytare arrangera möten med kambodjanska barn. Även om risken för upptäckt finns är risken för åtal liten eftersom den skyldige lämnar landet efter sin sexövergreppssemester. Kvar är ett barn vars barndom var åter stulen. Ett annat land med många barnprostituerade är Filippinerna. Nyligen dömdes en svensk man som köpt våldssex med småbarn genom Internet. I varje fattigt land går barnsex att köpa.

Vad är det för män som drabbar barn på detta sätt? Känner du någon? Hur skulle det kännas att diskutera barns villkor med honom vid matbordet? Att ha sällskap med en man av den kalibern? Gifta sig och ha barn med? Ja, det finns även kvinnor som utnyttjar barn, i regel lite äldre, unga pojkprostituerade. Lika avskyvärt för det.

Ett annat sätt att försörja familjen är giftermål. I många länder som Afghanistan och Jemen samt i flera afrikanska länder gifter man bort unga flickor vilka sedan drabbas av våldtäkt inom sitt påtvingade äktenskap. För vilken 6 – 9 åring har frivillig sex med en äldre man? Det sägs att barnäktenskap ökar igen som följ av krig. Fattiga familjer gifter bort sina barn för att minska barnaskaran och få en inkomst. I vissa kulturer tror man att det bringar lycka, i andra ses det som ett sätt att skydda flickorna mot sexuellt våld, en som har mist oskulden är inget värt på giftermålsmarknaden. För många fattiga familjer är det helt enkelt enda möjligheten man känner till, det finns inga inkomster att ordna.

Att bli våldtagen kan leda till tvångsmässig äktenskap med våldtäktsmannen. Så räddas familjens heder. Det är vanligt i Afghanistan, där vi satsade stora summor för utveckling – eller vad det nu var.

Tro inte att ett utnyttjat barn glömmer. En av mina patienter sa att det var som elak skavsår som kändes. Man är för alltid ett våldtaget barn även om ett plåster av terapi sitter över såret. Man glömmer inte.

Utbildning ökar möjligheten att försörja sig. Även om läskunnighet och deltagande i skolan har ökat i världen trycks samtidigt barnen tillbaka genom de många krig som pågår. Oron i världen ökar, barns behov decimeras. I många krig är islam en ingrediens, orsak eller grund. Det är den mest aktiva religionen för dagen både i krig och fred. Det innebär minskade möjligheter för flickor eftersom islams kvinnosyn minimerar kvinnors utåtriktade möjligheter. I ett krigsområde, i fattigdom, har flickor och kvinnor minst att säga till, medan männen i sin tur riskerar dö i strid. Det innebär armod för kvinnor och barn eftersom familjeförsörjaren inte längre finns. I det läget innebär priset för en ung flicka mat på bordet för resten av familjen.

Men något paradis för barn är inte ens Sverige. Skolorna fallerar och även om jag drar hälften av från barnens berättelser om skollivet låter det för mig som en katastrof. Icke behöriga lärare, neddragen städning, stök och oro i klassen, den eleven som ligger långt före och den som har uppenbara svårigheter att klara av skolan går på samma klass med samma undervisning. Det kan ligga ljusår mellan den duktige och eftersläntraren. Att föräldrarna har för lite tid för barnen är också ett bekymmer. Internet kan inte ersätta föräldrarna. Tiden är en bristvara, speciellt för en ensam mor/far.

Pedofilerna och sexförbrytarna finns också här, kanske just i ditt barns dator. Det har gått så långt att ett utsatt barn tog livet av sig. Vi ser inte alltid skiten här hemma som drabbar svenska barn. Men vi säljer inte barn till prostitution? I Stockholm horar skolbarn för att köpa senaste modegrejen men föräldrarna har inte sålt dem, bara varit ovetande eller likgiltiga för sina barns tillvaro i Plattanträsket. Jag hade patienter vilka våldtagits vid 5, sålde sex vid 8 och var gravida narkomaner vid 15 och ingen hade reagerat trots att hela kvarteret visste och borde ha skrikigt högt. Jag misstänker att det inte är bättre nu. Barn är aktuella en stund när något händer som mord eller PISA resultat, sedan rullar allt vidare med resultatlösa undersökningar och löften från politikerhåll. Jämlikhet och arbete är dagens ism men barns behov är liksom lika med det. Bara män och kvinnor är lika länge föräldralediga blir allt rättvist.

Snart åker barnbarnen hem och det blir väldigt tyst i huset. Jag kan inte låta bli att oroa mig för dem. Vilken värld kommer de att bli vuxna till? Vad kommer att finnas och vad har krackelerat i Sverige och Världen? Kommer deras barn i sin tur ha en härlig Påsk med påskägg, aktiviteter och trygghet eller har också vi hamnat i ett läge där flickors värde krymper? Feminismen har handlat om rätt makt, gnäll på Twitter och hat mot män, inte verkliga problem vilka gott kan nå även oss eller är redan här. Att flytta hit från en totalt annan kultur innebär inte att ens inställning till livet och barnen förändras genom att man korsar gränsen.

De diskriminerade och diskriminerande gamlingarna

Många kommuner är beredda att tillgodose önskemål från äldre att slippa vårdpersonal som bär slöja. I en rundringning till biståndshandläggare i 20 kommuner uppgav 16 av dem att de kan uppfylla ett sådant önskemål.  Jag undrar direkt: vad menar de med en slöja? Oviljan kan knappt handla om en schal?

Diskrimineringsombudsmannens presstalesperson, Claes Lundstedt, beskriver inställningen som ”problematisk”.

Hela syftet med diskrimineringslagen är att man inte ska göra åtskillnad på människor baserat på etnisk tillhörighet eller religion, säger han.

Han har missförstått det hela. Att inte vilja släppa in i sitt hem människor i heltäckande klädsel handlar inte om rasism, religion eller etnicitet. Det är oron att tvingas släppa in någon man inte vet riktigt vem det är. Det handlar om att tappa kontrollen över sitt hem. Det handlar om att inte kunna kommunicera som man har gjort hela livet, ansikte mot ansikte. Det handlar om otrygghet i en situation där man är utlämnad åt någon som inte ens vill visa sig.

Men – om det är bara en huvudduk, schal? Kan nu inte människor visa håret må det vara hänt. Det är inget arbetshinder, bara lite märkligt för gamla svenska ögon. Men om klädseln inte är deras fria vilja hör det till Polisen, inte till äldreomsorgen att ta hand om.

Det är förstås frågan om vilken typ av slöja det handlar om. Vad det täcker. Är det en person med schal eller person som visar bara ögonen, om ens det blir det en stor skillnad. Det finns ganska många kvinnor på våra gator med heltäckande slöja, även de med bara nät för ögonen.  Det vore ingen arbetsklädsel. Schal är annat, det är inget arbetshinder. Svarta handskar i händerna hör inte heller till vårdarbete. Det är inte behaglig om vårdgivaren inte ens vill ta en i hand utan handskar. Det handlar också om hygien.

I ett annat nyligen skett fall försökte man ge vårdtagarna valfrihet, men det blev galet.

Vi ska respektera vårdtagarnas önskemål i möjligaste mån gällande manlig eller mörkhyad personal. Detta för att de bor i egna lägenheter och där har man rätt att bestämma själv vem man bjuder in, sas i ett annat fall men då blev det DO anmälan.

I princip är det rätt – jag släpper in de jag vill – men i praktiken fungerar det inte att sortera bort människor som arbetar. Det handlar knappt om rasism från den gamles sida utan oro för det ovana.  Man kan kanske dela arbetet så man undviker konflikter, men på längre tid  fungerar det inte att sortera folk på grund av kön eller utseende. Det är kränkande. Men vårdtagaren får inte heller kränkas.

Jag minns en gammal man som blankt vägrade bli duschad av en manlig person. Han såg det som ett homosexuellt beteende. Det gick inte att ändra hans 93 gamla uppfattning om det. Vårdbiträden är kvinnor, punkt. Nu är det väldigt få män i hemtjänsten så det var inget problem. Jag tyckte att vi skulle låta honom välja så jag tog honom och duschen i stället den manlige kontaktpersonen. Men det fanns även andra åsikter. Vi skulle fostra honom! Så får man inte tycka!

Så får man inte tycka gäller i många frågor i dagens Sverige.

Det är inte roligt att vara naken inför vem som helst. Hur många av de gamla 85+ kvinnorna som bor i något boende har varit nakna med någon annan än sin lagvigda make, fästman kanske? Det var annan moral i deras tid. Jag skulle inte vilja bli duschad av en främmande man, inte ens om han vore jävligt snygg, ännu mindre då. Men inte klagade jag när olycksomständigheter fraktade mig till sjukhuset och en man klippte av mig kläderna och duschade av blodet. En olycka är annat än vardag. I sin vardag måste man få ha önskemål. Petnoga krav är annat.

Hemtjänst och äldrevård är den platsen där integration sker i Sverige och det sköts mestadels av kvinnliga invandrare och gamla tanter och några gamla gubbar. Man kan få arbete inom hemtjänst/boende, utan tillräckliga språkkunskaper och även utan utbildning. De gamla dementa och sjuka gamlingarna (det finns få pigga friska alerta i ett boende, de får ingen plats) blir extra utsatta eftersom de har svårt att bli förstådda och förstå. Det blir tungt för en dement person. Det fungerar inte.  Man måste kunna bra svenska i ett boende där det bor gamla, dementa, sjuka svensktalande personer.

Är den åsikten rasistiskt? Är det inte självklart att i boenden för mestadels svenska personer pratar personalen svenska och är inte klädda enligt någon s.k. religiös sed. Vi har inget religionstvång i Sverige, religion är en privatsak som inte skall påverka det icke religiösa arbetslivet. Det handlar inte om diskriminering utan arbetsklädsel, språk, något som kanske kan kallas kulturkompetens och att arbeta på vårdtagarnas villkor. Det finns flertal boenden för personer som inte är svenskfödda, inte har lärt sig svenska eller glömt det när de blev gamla, boenden med vårdarbetare som talar deras språk och har samma kulturella bakgrund inklusive slöja i någon form.

Som svensk kan du inte kräva något ”svenskt boende”. Varför?

Vi skall inte fostra de gamla. Det måste finnas rimlig valfrihet för gamla,  även för de svenska gamlingarna. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Det är inte alla som är förtrogna med den nya multikulturella världen. Dagens händelser genom media lär knappt öka vänligheten och förståelsen för muslimer. De gamla kan ha svårt att skilja vem vän är, vem fiende om man markerar sin tillhörighet med kläder på arbetsplatsen.

Däremot kan man använda smartare knep för att få samarbetet att fungera, inte bara skicka in någon från en främmande kultur till någons hem och tro att det genast blir ett bra möte för den gamle och vårdgivaren. För det är det som sker, en vilt främmande person ringer på dörren, säger sig komma från hemtjänsten och vill in.  Nästa gång en annan, med schal eller utan.

Jag skulle inte ens öppna dörren.