Etikettarkiv: invandring

I slutändan handlar kärlek och fiske om samma sak: det man inte fick.

Publicerat av

Det här är ett olustigt, kanske nedsättande inlägg så jag varnar dig redan nu. Är du en godhjärtad sugar mama så sluta läsa här. Orsaken till inlägget är att jag mötte ett förälskat par ute. I alla fall kvinnan var förälskad. Det var svårare att  uppfatta den andra partens känslor.

Har du varit vilt förälskad någon gång? Så där omstörtande att du inte velat släppa den andre för en stund? Helst ville ni bara gå hem och vara ensamma tillsammans.

Jag har blivit kär en gång så all förstånd var som bortblåst. Vi var dock jämngamla och likvärdiga partner. Det var underbart en stund men slutade inte så bra. Efter en stormig förälskelse fanns liksom inget att bygga på. Det var nog inte det som kallas kärlek utan bara begär. Forskare påstår att det är hormoner.

Kan förälskelse också vara brist på omdöme?

Kvinnan jag mötte var ca 25 år äldre än mannen hon gick med. Hon lutade sig mot den unge mannen, glittrade, kvittrade och log. Hennes händer berörde honom. Det var sådana blickar även jag hade gett till min förälskelse. Lätt att känna igen. Mannen log lite tveksamt. Besvärad?

Det var inte hans stora kärlek som sökte hans händer. Nej, det kunde inte vara mor och son. Jag har en son. Man bär sig inte så mot sin son om det inte är ett alldeles stört förhållande. Inte mot sonens klasskompisar och absolut inte mot en klient. Yngre manliga klienter har jag haft många av. De kan vara väldigt charmanta om de tror sig kunna få fördelar. Det gäller att hålla sig strikt saklig och ha dem på andra sidan bordet då fungerar det man skall åstadkomma.

Den unge mannen var  till synes en invandrare, troligen afghan, och den blonderade kvinnan såg pursvensk ut. Det var dock inte den första gången jag råkade möta liknande par. Under sommarkvällar i parken nära mig satt ofta ett par femtioåriga kvinnor med var sin ung invandrare och myste. Situationen gick inte att missuppfatta.

Det var inga barn man omhändertog som barn.

Det har skrivits en del om medelålders kvinnor som tar hand om och ropar ut olika krav för sina utvisningshotade (alltså utan asylskäl) afghanska killar. ”Skicka mig i stället” till exempel, som var bara trams. Ingen av dessa kvinnor ville åka till Afghanistan och byta plats med den som skulle utvisas. ”Vi står inte ut”, ropade andra. Lärare skriver om sin oro och kräver att få ha kvar männen i skolan. Jag skriver män eftersom de har visat sig att en stor del inte är barn vid närmare undersökning.

Att just afghanska unga män, oftast uppvuxna i Iran,  har blivit så viktiga för vissa kvinnor och även media känns märkligt. Är det vårdinstinkten? Är det välvilja? Det är inte afghanska barnbrudar de oroar sig för. Inte flickor som nekas skolgång. Inte afghanska kvinnor i burka vilka styrs av mannen kanske i ett polygamt äktenskap. Inte kvinnor som dör i barnsäng. Det är inte flyktingar på krigsområden som godheten gäller. Det är inte heller nyinkomna familjer man bjuder till sig.

Det är just yngre män. Vems behov fyller man på – egentligen?

Det är unga invandrarmän dessa kvinnor engagerar sig i, de så kallade ensamkommande varav flertal ljuger om sin ålder och sitt skyddsbehov. Det är dock inte förbjudet att söka lycka. Det är inte förbjudet att försöka hitta bättre omständigheter och liv. Det är inte förbjudet att ljuga, eller är det? Och det är helt OK för en svensk att sörja för någon annans liv, här eller borta.

Jag har ingenting mot att kvinnor tar hand om flyktingmän eller har en toy boy. Men jag vill inte betala för det. Förr fanns kärleksresorna till Gambia, men nu betalar Migrationsverket, vi skattebetalare, männen som kanske inte borde vara här. Jag har som sagt ingenting mot köp av kärlek oavsett formen, bara alla betalar sina val själv och ingen tvingas till förhållandet, genom att leka barn eller partner. (Prostitution på gatan/nätet kan jag ha andra åsikter om.) Många män skaffar sig en yngre fru eller älskarinna och öser på dem allt från juveler till lyxliv. Vi ser ofta bilder från extravaganta bröllop där en man i 60 års ålder äktar en ung fotomodell och hon intygar sin kärlek till honom. Inget fel i det. Hans val, hans pengar, hans kärlek. Varför kan inte kvinnor göra samma sak? Varsågod, men du betalar själv. Vi har inga moraliska gränser för det om båda är ense.

Kostnaden för dem som är barn skiljer sig rejält från de vuxna asylsökande. Barn behöver ju mer omsorg, även låtsasbarn får detsamma. Det handlar om en del pengar, ungefär som vårt rättsväsende, så det kunde räcka till mycket. Om vi använde pengarna på flyktingläger (Unicef skriker ju efter resurser) kunde det ge  skydd, vatten och mat för många fler, kanske en skola eller sjukstuga, kanske ett liv för flickor som riskerar att giftas bort till en äldre man. Men inte, rör inte min afghan här hemma är ropet. Det finns även svenskfödda barn som skulle behöva stöd men det är inte lätt att hitta varken familjehem eller stödpersoner. För dem hörs inga stridsrop i media.

Jag vet inte hur detta Stockholmssyndrom började. Hur kom någon på att män är barn och behandlas som barn fast blott en blick eller en Facebooksökning kan avslöja lögnen? Hur någon villigt slängde ut en miljon per låtsasbarn till något vårdhem med en bemanning som äldrevården avundas. Åldringar som byggt Sverige nekas  äldreboenden av kostnadsskäl. Boenden stängs, som i min kommun, och omvandlas till bättre standard för ensamkommande, men åldringar får inga mediekampanjer. Rör inte min åldring?

Inte grupper mot varandra? Men det gör vi ju varenda dag. Det är alltid ett val hur och för vem resurserna används när de inte är oändliga.

Jag är dock säker på att Afghanistan är ett uselt land att leva i,  speciellt för kvinnor. Att Iran inte var något paradis att växa upp i är också säkert. Men att ta hand om några få måste vara missriktad användning av skattemedel. Vad kan man få för pengarna borde vara en viktig fråga. Inte hur goda vi är.

Det var riskfritt att ljuga om ålder. Vi valde att vara naiva, det är bara att betala. Vi välkomnade de unga männen, lockade hit dem, tog hand om dem och nu vill vi använda våra lagar och regler och kasta ut dem med en slant i fickan. Var det inte galet tänkt i början eller inte alls?

Vad tänker männen om de svenska kvinnorna som strider för deras sak eller till och med tar hand om dem på olika sätt? Dessa kvinnor är totalt annorlunda än deras beslöjade mödrar. De  lever på ett sätt som männens systrar skulle få möta döden för. Vad anser de om svenska kvinnor? Någon att utnyttja? Märkliga varelser utan skam? Eller trivs de med att vara barn och bli behandlade därefter?

Jag undrar, hur blir det med dessa män och deras relationer sedan? En dag vill männen lämna sin sugar mama, hitta en anständig kanske afghansk muslimsk fru, få barn, bli en man i stället omhändertagen någonting utan ålder. Kan man anpassa sig från det livet till något självständigt och produktivt? Vara tacksam för chansen till bättre liv?

Eller tänker de bara hur naiva vi svenskar var och skrattar bakom ryggen åt oss?

PS.Att vara sugar mama behöver inte betyda sex, utan även andra tjänster.

Jag vill inte lägga ut en bild där någon kan igenkännas utan det får bli en bild på vårflod. Det mesta smälter bort, förr eller senare.  Ibland med en katastrofal översvämning.

No Kids, No Problem.

Publicerat av

Detta är inte en attack mot de barnlösa även om det kan uppfattas så. Det är bara undran över varför flera av Europas ledande politiker har inga barn. Är det ett val eller en sorg? Spelar det någon roll? Har sett både artiklar och kommentarer om just barnlösa ledare under den senaste veckan.

Angela Merkel, Stefan Löfven, Mark Rutte, Nicola Surgeon, Emmanuel Macron, Theresa May och Paolo Gentiloni  har inga barn. Fler? Det är förstås inte bara de som styr utan en mängd andra politiker men en ledares röst väger tyngst. En chef anger tonen i alla verksamheter.

Vilket är de barnlösa politikers framtidsperspektiv och för vem? Ett slags Children of men scenario? (Har du inte sett filmen gör det.)  Ser de sitt land som sitt barn? Man kan ibland tänka sig det. Mamma Merkel till exempel. Löfven som leker landsfader vid krisens stund.

Hur långt framåt tänker föräldrar? 18 år? Jag lovar, det räcker inte med 18 år. Hur långt ser en politiker? En valperiod? Funderar de på hur barnens liv utvecklas i det redan söndertrasade Europa på grund av deras egen politik? Ja, det finns många politiker som har barn, Utbildningsministern till exempel, men jag har ändå svårt att se om de tänker framåt i  långt perspektiv  eller till nästa val.

Vi väljer politiker för att de ska förvalta, utveckla och ta hand om landet så det håller även för framtida generationer. Det är inte fyra år som gäller utan kanske riktlinjer för fyrtio. Detta är i alla fall det medborgarna tror och röstar för. Bör vi tänka i fyraårsskift? Eller bara i tre år eftersom valpropagandan pågår redan för fullt?

Vem väljer att leva barnlös? De är främst välutbildade, de utan något religiöst intresse och de som värderar sin personliga frihet stort. (Väljer alltså, jag pratar inte om de ofrivilligt barnlösa.) Kvinnor är fler än män som gör det aktiva valet. Enklare för kvinnor?  Alla har ju varit barn men en stor del av sin tidigaste barndom minns man inte. Känslorna kan ju finnas kvar. Kan man som barnlös vuxen riktigt förstå barns behov och tänka sig en framtid för dem? Tänker vuxna med barn och de utan olika om framtiden? Hur blir perspektivet på sikt? No kids, no problems? Hur ser politikerna på sitt värv när inga egna barn kommer med beröm eller kritik för ens politiska resultat?

Politiker har förstås också barn. Var tycker barnen om sina föräldrars gärningar? Beundran? Många barn är kritiska till sina föräldrar. Speciellt i tonåren kan föräldrarna åka på mentalt stryk. Men sedan? När resultat av  politiska handlingar börjar ramla in?  Kommer någon att säga till sin förälder, superpolitikern: du far/mor, du fixade inte det utan samhället utvecklades till kaos och katastrof under din tid. Jag har ingen lust att städa efter dig utan jag emigrerar. Mina barn skall inte gå här i din skit-skola. Du får sitta  i dina pissiga blöjor och vänta på hemtjänsten som inte har tid med dig. Glöm äldreboenden, de har ni avskaffat. Ha det nu som du har planerat.

Kunde detta bli ett rättvist betyg för vissa? Det är aktuellt idag om man ser på till exempel äldreomsorgen och skolan i många kommuner. Ser man på världen förtjänar flertal politiker hårda ord, kanske en plats bakom galler.  Men – politikers barn brukar flyta runt på en räkmacka och tycka att världen ger dem  möjligheter. Hur många har inte gått i sina föräldrars spår utan större ansträngning eller relevanta arbetserfarenheter? I USA ropas nu om dotter Clinton till president. Ja, där är en typisk person som flyter fram på vågen av känt namn.

Att få barn är att leva in i framtiden. Man planerar framåt. Barnet är glädjen och oron i livet. Föräldrar är med i en utveckling. Man ser samhällets  brister på ett helt annat sätt. Bristen på förlossningsplats, långt till BVC, svårt att hitta en större lägenhet som man har råd med, striden mellan arbete och barnomsorg, skiten på gräsmattan där barnet vill krypa, oro för skolan, otillräcklig ekonomi… och de individuella som att hålla ihop relationen och att vara god nog förälder. En stor del av de beslut man gör är för barnens skull eller under deras påverkan.

Hur gör de barnlösa politikerna sina beslut? Vems framtid har de i tankarna? Är dessa politiker så ädla att de omfamnar alla barn? Förstår de hur framtiden kommer att se ut för landets nuvarande barn efter tio, tjugo, trettio år?

Måste man gå i den andres skor för att förstå ens en smula?

Det går att förstå hur andra har det, ungefär. De som inte har egna barn kan vara involverade i andras barn genom arbete, släktskap eller stöd i någon form. Min syster hade inga egna barn men de tre barn som hon hade stått som fadder till i kyrkan tog hon hand om på bra sätt både känslomässigt och ekonomiskt. Det finns fler som hon. Men oftast blir det några få timmar man bjuder barnen på. Den inre förståelsen, den som byggs av åratals nära erfarenhet är begränsad. Att själv ha varit med något så genomgripande som föräldraskap ökar insikten för barns liv och framtid i världen.

Att ha barn ökar också oron för världens tillstånd.

Hur tänker de politiker som har barn? Kanske gör det inget för dem att skolan är undermålig? Att höga skatter tar de pengar föräldrarna vill spara till sina barn? Att vården har köer? Att européerna trängs sakteligen ut främst mot folk från muslimska krigförande länder och Europa genomgår  förändringar med radikala följder? Har våra barn och andras ungar blivit en omvänt definition idag? Politiska insatser och även medieintresse handlar ofta om vården av ensamkommande unga män som om bara dessa vore landets viktigaste utmaning. Kärleks ropen är många för de nya men väldigt få för våra egna bröder och söner.

Har Europa en framtid? En dum fråga, det finns alltid en framtid men frågan är för vem och hur. Vems framtid skapar vi just nu i världen med de ”religiösa” krig orsakande folkvandringar? De usla ekonomiska förhållandena i många länder som skapar lyckosökare? De skaror vilka är på väg mot Europa, mot Sverige, mot USAs gräns, andra än fungerande länder i hoppet att finna paradiset med gator av guld (som en afghansk ung man sa). Vissa pratar om 30 miljoner fler invandrare i Sverige när vi har uppenbara bekymmer att hitta liv och plats för ens de 163 000 som kom 2015.

Invandring är brännhet fråga. Hur påverkar den förda politiken våra europeiska (får man säga så?) barns framtid? Integration har redan misslyckats i stort. De flesta européer vill inte integrera sig med muslimer och de i sin tur vill inte bli assimilerade med oss. Politiker håller dörren öppen medan medborgare i Europa är speciellt negativa till muslimsk invandring.  Länder spricker i skilda enklaver med olika uppfattningar om lag och liv.

Vad är det för värld vi kommer att lämna efter oss. Vad kommer våra barn och barnbarn ärva för samhälle? Hur ser de nationer inom Europa ut om femton – tjugo år som nu formas av politiker i Sverige och i EU?

Vad innebär en framtid, hur långt ligger det, när byts nuet till en framtid? Är inte framtiden redan här och den gör mig bedrövad.

Bild överst: Den heliga familjen av Juan Simon Gutierrez – http://www.1st-art-gallery.com/Juan-Simon-Gutierrez/The-Holy-Family.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8120801

Årets vansinne.

Publicerat av

016

Det är svårt att välja årets vansinne. De är så många. Från terrorattacken i Bryssel 22 mars där 33 offer dog, bilen som kördes över folket i Nice 14 juli där 84 miste livet, varav flera barn Otaliga mord, bränder, skjutningar, död och sorg, krig… Det är ändå ett mord som stannar i mitt minne fast jag inte ens kände kvinnan. Det beror på Rikspolischefen.

25 januari i år knivhögg en asylsökande man, som låtsades vara barn, ihjäl en från personalen: Alexandra Mezher. Hon arbetade på det HVB-hemmet i Mölndal som hade tagit mot detta ”barn”. Hon var 22 år. Hon arbetade ensam på natten bland alla vårdtagare, varav mördaren var en. Hon blev knivhuggen flera gånger så illa att hon förblödde ihjäl. Förövaren skadade också en yngre boende.

Efter att utländska tidningar ifrågasatte den skyldiges ålder beroende på bilder som visade otvivelaktigt en vuxen, bedömdes han om. Han var troligen äldre  än den döde Alexandra Mezher.

Hela orten var i chock. Men inte polischefen.

Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. // Men också för den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” Rikspolischefen vid mordet av 22-åriga Alexandra Mezher. https://www.youtube.com/watch?v=oQ-X78nMhjE

Det var så polischefen markerar sitt chefskap, sin uppfattning om människor som blir offer för våld. Familjen som förlorade en dotter vars trauma var oerhörd var inte mycket värt för polischefen.

Hur kände de poliserna sig som fick ta hand om ärendet? Borde de ha skyndat sig att förstå den skyldige och låta offret ligga? Chefen är den som anger tonen, nivån på arbetet. Är det på grund av detta arbetsklimat så många poliser lämnar yrket?

Brottet bedömdes som synnerligen grov misshandel och vållande till annans död, inte mord.  Hur många knivhugg blir mord? Straffet för Youssaf Khaliif Nuur, vuxen man från Somalia i ett boende för barn, blev rättspsykiatrisk vård och tio års utvisning. Så, han kan komma tillbaka och njuta åter av vår välvilja. Varför?

Jag kan inte förstå detta. Kanske du kan?

När man ser på nyheter eller läser media om oron i HVB hemmen med asylsökanden blir man fundersam över hur och varför vi tar mot ensamma män som säger sig vara barn för ca 2000 kronor om dagen. Flykting? Jag har svårt att se dessa personer som flyktingar. Våra grannländer är inte i krig.

Det finns miljoner flyktingar, jag ifrågasätter inte det. Hjälp på plats är det jag vill se mer av, inte lyckosökare. Jag kan förstå dem, alla vill ha det bättre, men det är inte tillräckligt skäl till mottagandet som asylsökande här.

Många ”gråter” för dessa ensamkommande unga män, men få tänker på dem som är kvar, kvinnor och barn, gamla och skadade. Vi borde nog tagit mot unga kvinnor, de som riskerar bli tvångsgifta till äldre män, nära släktingar eller bli fru nummer två, tre, fyra. Jag ser dock helst att vi tar mot kvotflyktingar från läger, en organiserad hjälp till de mest behövande. Kristna flyktingar som har lättare att integrera sig med vårt samhälle.

Dessa unga män kostar 2000+ kronor om dagen. 2000 kronor räcker för ett mål mat till 603 undernärda barn. Mat för en familj på flyktingläger en månad kostar 765 kronor, så nära tre familjer överlever på en ung mans dagpenning och vård.

Jag tror att systemet med flera unga män från många olika länder och olika kulturer boende ihop, behandlade som tonåringar oavsett ålder är helt galet. Bränder, slagsmål, i värsta fall död… Jag vill inte minska arbetsgivarens ansvar men Alexandra Mezher är offer för usel asylhantering, offer för politikers ”vara bäst och snällast” syndrom.

Någon i styrande ställning måste börja tänka till.

Detta inlägg är del 3 i årskrönikan.

Ansvar är årets ord – eller inte?

Publicerat av
map-662124

Tar du ansvar? För vem? Dig själv? Jag hoppas att du gör det. Jag har försökt. Jag förlåter mig själv idag – nästan – över mina felaktiga val. De val som inte var ansvarsfulla. Nu, när jag kan se vad mina beslut ledde till kan jag svära över några oförklarliga val.

Livet levs framlänges, förstås baklänges och ibland ser man inte konsekvenserna innan långt efteråt. Det är tillståndet idag. Inte bara många enskilda personer utan hela Sverige är i det läget nu.

Regeringen och de forna makthavarna kryper baklänges. Stefan Borg erkände nyss att invandringspolitiken inte hade varit riktigt ansvarsfullt. Andra har fått byta fot, som Löfven, som tvingades klappa till sin vän Miljöpartiet (minns ni Romsons tårar) och begränsa flödet över gränsen en smula. Invandring växte över huvudet på oss med otaliga asylsökanden, känslosamma historier, smarta smugglare och bortkastade identitetshandlingar.

Vi tog ansvar i kaoset. Men ansvaret fungerade inte som det borde. Illusionen om glada flyktingar som genast finner sig i det svenska livet, självförsörjande med arbete och eget boende i framtrollade bostäder är just en illusion.

Ansvar är ett ord som yttras när världen inte gör som Löfven vill, när Kommuner påstår att de har inga flera bostäder, när folk inte tycker som den feministiska genusmaffian har bestämt sig. Inte ens andra länder i EU lyder. De skall ta sitt ansvar. Det ordet är Löfvens mantra. Vad innebär detta svenska Regeringens rop på ansvar? Innehållet är att de andra EU länderna bör ta mot invandrare i minst samma proportioner som Sverige.

Löfven vill att någon annan tar hand om hans soppa.  Ingen lyssnar. Frankrike har nog med sin terrorbekämpning. Belgien likaså. Ungern bygger mur. Österrike har redan nog. De fattiga forna öststater bävar och ingen vill dit. Danmark tar i hårdare tag. Få vill till Finland för de är snabba att utreda och utvisa. Storbritannien slår igen drömmen om enad Europa och överhet som styr. Även Merkel börjar darra i sina åsikter. Rörelser med fosterlandsvänner ökar.

Löfven ropar sitt ansvar förgäves.

Tanken var att EU skulle fördela om invandrare från de länder som tog mot för många. Det fungerar inte. Skall vi flytta runt folk som boskap? Vad är för många när MP vill ha öppen gräns med stort ”välkommen” skylt, Centern drömmer om 30 miljoner innevånare i Sverige och många unga blivande politiker tror att andras pengar räcker för evigt? Men Europa har blivit mindre och mindre intresserad att vara ett lyckorike för världens flyttström. Vi betalar Erdoğan för att hålla gränsen stängd, men han sitter med handen på dörrvredet och pressar på.

Vi betalar en muslimsk envåldshärskare som styr med skumma metoder för att hålla folk på plats. Politik?

Europa blir mindre och mindre villig att släppa in muslimer vilka ses som kommande från annan kultur svåra att assimilera. Kanske finns det terrorister bland dem?  I Europa finns redan områden liknande Mellanöstern, som i Malmö eller Molenbeek. De multikulturella idealstäderna? Fast vi kan inte ens prata om det för då kommer rasistsläggan farande. Med kineser, engelsmän, polacker, de från Litauen eller Singapore har vi mindre funderingar över. Just nu är vårt centrum fullt med polacker som bygger nya hus för oss. Inga krav, inga bidrag, bara bygg. Sedan åker de hem och till nästa bygge någonstans.

Dröminvandrare som inte invandrar?

De flesta tar ansvar för sina närmaste. Men, hur långt räcker ditt ansvar i världen? Uppehåller du kanske tiggeriet med en femma? Slänger lite pengar till en organisation? Är ansvar bara ord eller går du ut och söker de bostadslösa och tar de till ditt hem? Kanske bjuder du in de yngre invandrarmännen som fått plats i Sverige, ger en sängplats och bekantar dig med deras kultur? En hel familj? Inte om du inte får redigt betalt.

Vad har du då ropat för?

När man frågar folk i någon undersökning om de vill bjuda husrum till en invandrare som nyss fått asyl ropar väldigt många ja. Men när det gäller finns nästan inga som öppnar sin dörr. Munnen tar ansvar men viljan gör inte det. Det är bara behovet att säga rätt åsikt, inte tillämpa det.

De som syns och hörs har bankat ansvar i våra huvuden. Oss, nu mera med stämpeln bruna råttor. Jag är en brun råtta, jag medger det direkt så ni behöver inte undra. Den oförglömlige Anne Ramberg sa i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september, detta uttalande som går till historien av modern Marie Antoinette, som vill rycka gröten och sjukvården från gamlingar:

“Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.

Vad avstod hon från? Det förtäljer inte sagan.

Vi har mest fattigpensionärer om man jämför Norden.  De skall avstå. Det är ansvar.

Vi ska ha ansvar för hela världen och deras usla regeringar, religiösa krig, terrorister, ovilliga politiker i andra länder, folk som ger sig ut på Medelhavet i en gummiflotte, ja, rubbet. Men när ansvarsområdet sträcktes för att omfatta hela världen, alla de som på något sätt kan ta sig hit krymper utrymmet och medel för vissa som redan är bosatta i landet, som föddes och arbetade här, vars föräldrar var kanske också födda här. De gamla som faktiskt byggde landet. De onödiga, kostsamma pensionärerna. Man larmar ständigt om de gamlas tillvaro, men ingen bryr sig. Om bristen på äldreboenden. Om ren svält. Om vård som får anstå.

Låt de gamla dela med sig! Ryck gröten från dem! Droga ner dem så de håller tyst! Och så höjer vi skatten, det finns säkert något utrymme kvar!

Nu river vi. Vi river folkhemmet. Det stundar nya tider.

Personligen är jag inte mot invandring i sig, men mot folkutbyte och rasering av Europas framgångsrika kultur. Jag tror att människan har behov av kulturell förankring. Mot sanslösa kostnader här när folk svälter på ett läger någonstans. Mot usel planering, lyckosökare, lögnare när gamla, kvinnor och barn sitter kvar på någon plats som Gud glömde. Mot att inte vilja höra till vårt land utan bara ha en fördel med vårt system som snällt skickar pengar även till terrorister. Mot islamisering på våra förorter.

Men – är Sverige värt att bevara när folk inte ens kan precisera vad är svenskt? Vi är ett multikulturellt land. Det är bestämt så.

”Ett land utan gränser är inget land.” Idag instämmer sig flera länder i Donald Trumps uttalande. Om vi inte har gränser, vart börjar och slutar vårt land? Vilka hör dit? Vem skall betala och ta ansvar för det vi behöver, som sjukvård, skola, vägar, vatten… och de som är i behov av hjälp i någon form?

Om vi inte kan försvara våra gränser, vem äger oss då?

Är vi på väg mot det gränslösa samhället där den starke knuffar de svaga ur boet?

Detta inlägg är del 1 i årskrönikan