Etikettarkiv: föräldrar

Smitande barn och fuskande föräldrar.

Publicerat av
Svara

Nu ska ofoget med olovliga ledigheter bort från den svenska skolan.

Det vill Regeringen som tillsätter en utredning för att förhindra olovlig skolledighet. Har rektorn sagt nej tar ändå några föräldrar barnen från skolan för att resa eller göra annat med dem. I dag finns ett system med vite, men det används sällan.

Fler vuxna måste ta ansvar och skärpa sig, säger utbildnings-och integrationsminister Simona Mohamsson.

Föräldrar som tar barn ur skolan utan lov ska kunna få böter.

Som exempel har vi fått läsa i pressen om hemska svenska föräldrar som arbetade en tid utomlands, i Thailand av alla länder, och hade barnen med sig och i skolan där, men det var inte ok. För det var inte av svenska skolverket godkänt skola. Jag har gjort det under några år, fast inte i Thailand, men ingen upptäckte det. Vilken tur.

Så, ta inte jobb utomlands. Skolorna där är sällan svenska. Måste du åka lämna ungarna I fosterhem då för skolbarn tycks ha reseförbud.

Varför tar vissa föräldrar ledigt för barnen fast det är skoltid? Nu struntar jag I invandrare vars helgdagar och liv kanske inte stämmer enligt svenska skoltider, utan tänker på de helsvenska föräldrar. En anledning är pengar. Vill du åka utomlands med barnen är det dyrt på skolloven men betydligt billigare på andra veckorna. Strax efter skolstarten sjunker priserna. Att åka på höst- och sportlov någonstans är bara möjligt för de välbeställda.

Ensamstående föräldrar kan ha svårt med utgiften och deras barn kommer aldrig till stränderna I söder och inte till de fina skidbackarna.

Det är för dyrt. Därför chansar man någon gång och skippar skolan när rektorn sa nej. Det är inget som sker ofta. Om skolk är mer frekvent än så, då är det annat fel.

Är det nödvändigt att resa med barnen? Jag vill svara ja på det. Idag kan uteblivna semesterresor vara just det som skiljer barn åt. Att inte ha råd med semester, någon gång, är fattigdomsmärke. Att resa vidgar ens vyer. Att se annat, kanske sevärdheter och kunna säga: jag var där, är värt mycket för ett barn. Verklighet, inte bara på mobilen.

Världen är också internationell. Folk jobbar tidvis utomlands och tar barnen med sig. Dessutom har den svenska skolan inte visat sig vara världens bästa. Så en skola utomlands kan bringa lite annat kunskap, språk och vara upplyftande. Skall vi neka föräldrar att arbeta utomlands och begära att de lämnar sina barn för den svenska skolans skull?

I stället att gnälla om olovlig frånvaro ge varje barn 5 egna lediga dagar i sträck per år att tas när deras föräldrar så begär. Inte på första och sista veckan i terminen och kanske det finns veckor med centrala prov som utesluts. Vad man gör under den veckan är inte skolans sak. Skolan äger inte barnen. De får låna dem från föräldrarna för att ge dem kunskap för livet. Ingen tappar skoltiden under fem dagar. Jag är säker att skolan kan också rensa onödiga saker från utbudet.

Bara en sådan sak som att sportlovet är under tre olika veckor beroende på vilken landsända man bor. Inga chanser att vara ledig med kusiner, kanske inte ens med syskon, halvsyskon som bor på annat område. Eller vänner man fått flytta ifrån.

Så ge fem dagar. Det är fem dagar inte en minut mer. Om det sedan uppstår behov som bröllop och begravningar får de skötas på lördag – söndag, eller per Internet och på lov. Punkt.

Idag sköter inte skolan sin uppgift. Eller snarare, skolan fungerar inte för alla elever.

Av eleverna som gick ut grundskolan våren 2024 var det 16,3 procent som saknade behörighet till alla linjer I gymnasiet.

I Gnosjö var det 42 procent av eleverna som inte lyckades ta sig vidare, till Gymnasiets yrkeslinje.. Andra kommuner låg inte långt efter. (Länk nedan)

Alla barn kan lära sig. Frågan är vad och hur långt. Vad är meningsfullt lärdom.

Idag finns elever i skolan som rent av lider. T ex de med mindre läsbegåvning, de som saknar svenska språket och de riktigt smarta. Skolan är inte för de mest intelligenta och de minst. Skillnaden mellan dessa grupper är avsevärd ändå klämmer man dem in I samma mall med samma kunskapsmål. En mall som passar det svenska medel.

Men det är svårare att omorganisera och lyfta skolan, ha nya tankar än att börja jaga få föräldrar. Och regeln finns redan, använd det men låt bli utlandsjobbare och utländska skolor. Vi är inte Världens centrum. Finns det föräldrar som låter barnen komma och gå som de vill hör det till Socialtjänsten. Böter lär vara meningslöst. En stor stark karl som elevassistent vore bättre.

Jag tror att med tiden kommer skolan att behöva en rejäl förändring. kanske backa tillbaka några årtionden. Skolan måste få våga mer utan att få jämlikhet och alla fina ord stämplad på lärarna. Realism, kunskapsförmedling och stabilitet i stället. Eller sånt.

Vi måste nog acceptera att vi inte är lika, har inte exakt samma förutsättningar men vi har samma värde som människor.

Minister Mohamsson har rivstartat. Hon skall införa rätta svenska värderingar och nu skall de smitande, kriminella föräldrarna inför skranket. Lycka till. När man inte kan förändra det som behöver förändras måste man hitta något att skrapa på.

https://www.vilarare.se/nyheter/betyg/har-saknar-fyra-av-tio-elever-behorighet-till-gymnasiet

PS. Utredningen ska redovisa sina förslag om elevers ledighet senast den 17 juni 2026. Som vanligt, vi väntar med spänning.

PS 2. Flera inlägg om skolan får du om du klickar på ordmolnet: skola.

Fostra barn? När då?

Publicerat av

I vilken ålder börjar barnuppfostran?

Jag läste en kommentar om de barn där allt går snett med misslyckad skola, knark och skjutningar. Någon skrev att fostran av barn börjar vid 1,5 års åldern så föräldrar bör skärpa sig då.

Så fel. Det är sent.

Det börjar så fort kvinnan begriper att hon är gravid. Då börjar hennes livsförändring, likaså den blivande barnets fars. Jag måste säga av min erfarenhet att polletten i regel ramlar lite senare in för män. Och, män är inte gravida i kroppen vad det än sägs i vår galna byta – fritt – kön – värld.

Det är dock inte helt ofarligt för befruktning att vara full när man gör barn. De som försöker få barn ska inte vara packade eller drogpåverkade. Så fostran kanske börjar redan där?

Eller startar barnuppfostran ännu tidigare vid val av partner vi tänker ha barn med? Överkurs?

Graviditet innebär att se fostret som viktigare än en själv. Det är noll alkohol och droger. Det är att ta hand om sig själv på ett bra sätt och genom detta ger kvinnan fostret de bästa förutsättningar hon kan. Det är ett stort ansvar. Den blivande fadern ser sin kvinna och det blivande barnet viktigare än sig själv.

Nykter alltså. Både i kroppen och i förståndet.

Men när barnet väl är fött börjar fostran mer så att säga handgripligt. På en gång. Varenda dag. Så hur lär vi barn att bete sig väl och få sin potential att blomstra? Genom vårt eget beteende. Även familjens andra viktiga personer, som andra barn och mor- farföräldrar har en stor påverkan, men föräldrar är nummer ett speciellt den första tiden. (Det kan ju hända att någon annan är i föräldrarnas ställe men det tar inte bort föräldraansvar, det ser bara annorlunda ut.) Att ta hand om en baby innebär omhändertagande och kärlek och senare vägvisning över livet genom uppmaningar, förklaringar, tillåtelse och nekande, i ord och handling.

När babyn är född lär föräldrarna barnet moral från början. Låter det konstigt? Inte alls. Barnets behov är nummer ett i föräldrarnas liv. Barnet får sina behov tillfredsställda. Babyn behöver inte vänta på mat, torra blöjor och kontakt. Den behöver inte skrika länge efter uppmärksamhet. Någon bryr sig, alltid. Världen är trygg och god.

Är inte den grundläggande omsorgen uppfyllt och barnet är trygg med föräldrarna är det svårt att bygga på med tillåtelse och nekande. Otrygga barn är svåra att leda vidare i växandets process. Barnet behöver utforska sin lilla värld och tyvärr innehåller den många nej, mest i handling. Hemmamiljön måste barnsäkras. Att ropa nej ständigt gör världen farlig och det var inte meningen. Världen presenteras lite i taget så barnet hinner med. Föräldern beaktar så inget ont kan hända. Ja, det händer, barnet ramlar och kanske slår sig med mera men föräldern är där och tar hand om det. Världen är fortsatt trygg. (Ja, Världen är väl så otrygg idag men jag skriver om fostran av små barn i Sverige. Tids nog får föräldern även ta upp de svåra frågorna om krig och död.)

Så fortsätter utvecklingen med mer kunskap om hur vi beter oss i olika situationer. Föräldrarna lär barnet nödvändiga saker för livet. Äta själv, gå på pottan, använda leksaker, uttrycka sig som att klappa händer, förstå flera ord… så småningom också att vänta utan gnäll. Trygga barn blir självständiga och törs interagera med andra. De finner sin position i den familjära kretsen och blir uppskattade för vad de är och kan.

Den där gränsen mellan att skämma bort och att vara tillräckligt god är svår men föräldrar som känner sitt barn överskrider det inte så ofta.

Om barnet behandlas illa och betraktas som en sidoprojekt i föräldrarnas liv, om missbruk, arbete, eget mående är alltid viktigare än det lilla barnet finns inte den grundläggande tryggheten.

Visst, barnet kanske överlever utan det men jag har plockat från gatan alltför många unga vuxna som inte gjorde det. Allt är dock inte föräldrarnas fel men är början usel och ingen finns bi är det en stor riskfaktor för senare liv.

Daghem fostrar inga barn från grunden. Den lär ut viktiga färdigheter för livet i en grupp. Hur vi delar på saker, väntar på vår tur och umgås med andra barn, inser sakta att människor är olika och lika. Även en del annat som att våga ty sig till främmande vuxna och öva på talet med flera andra. Daghem ska ge det kollektiva livets fördelar och regler men ändå låta barnet vara en speciell individ. Daghem är faktiskt också barnpassning så föräldrar kan arbeta.

Skolan fostrar inga barn heller från grunden, den lär färdigheter viktiga att kunna i Samhället och i framtiden. Skolan lär barnen behövlig kunskap, att producera resultat, samarbeta, att avstå och göra som läraren – den som är chef – säger, och behandla andra snällt, alltså med respekt. Finns det ingen inlärd moral och respekt för andra i början av skolan är det svårt att lära om. Ja, allt går men skolan har inte resurser att fostra om ett barn. Skolan är en lärdomsinstitution med regler och kunskapsnivå varje barn förväntas att nå upp till om inte helt så delvis.

Stöder inte föräldrar skolan går det inte så bra för barnet.

Fritidshem skall inte heller lära det grundläggande, den skall ge en meningsfull stund, uppmuntra till läxläsning, kanske vila tills föräldrar tar över.

Att tro ungdomsgård räddar sedan det som har misslyckats och uteblivit hittills är en sprucken fantasi. Men det tycks vara standardutropet från politiker när de unga strular än in till döden.

Daghem och skola är goda tillskott för uppfostran. Men kommunala inrättningars förmåga för stora förändringar i barnens beteende och liv är överskattade. Grunden som moral – hur vi beter oss mot varandra – lärs bäst i en mot en kontakt när barnen är små. Visst, det kan bli aha upplevelser men personalsituationen är inte sådan att den hinner fostra om enskilda barn. Det är en inbillning och fantasi att daghem löser språkproblem och vanvård i hemmet, skolan personliga intelligens – och uppförandebrister, och ungdomsgård håller barn borta knarkhandel och kriminalitet.

Samhället minimerar ofta föräldrarnas insats och påverkan. Man ropar efter Kommun, Socialtjänst, Polis, skola, sport, ungdomsgård med mera när ungdomar strular. Det kommer ord som ekonomi, integration, social utsatthet fram. Ordet föräldraansvar hörs väldigt sällan. Alla insatser, oavsett vad, som gäller barn kräver föräldrar som både accepterar och godkänner. Tydligt. Annas fungerar det inte.

Barn med egenvärde och tilltro till föräldrar hamnar mer sällan i trubbel.

Föräldraansvar är grunden. Allt annat är påbyggnad. Finns inte grunden är det oftast svårt att få till stånd mer. Finns inte det i Samhället accepterad moral inlärd från hemmet och barnets närmaste krets blir det en tuff väg att gå.

Sedan påverkas vi av de egenskaper som inte går att byta ut endast förstärka eller förtrycka som ärvda egenskaper, intelligens och begåvning, även kultur. Våra faktiska skillnader avhjälps inte med vackra ord om allas likhet. Vi är väldigt lika och oerhört olika. Vi är individer.

Det gäller även barn.

Nedersta bilden: gammal husgrund från Sörmland.

PS. tidigare publicerad -22 11 14 men tyckte att den var aktuell. Polisen ropar ju på hjälp av Samhället ´, alltså oss alla, angående barn som hamnar i kriminalitet.

Några tankar om surrogathandel och adoption.

Publicerat av

Hur vi än låtsas att kön är enkelt utbytbar, att män kan vara kvinnor och kvinnor män när det så behagar, eller något mitt emellan, kvarstår det faktum att bara biologiska kvinnor har en livmoder och kan bli gravida. Så länge vi inte kommer på knepet att odla barn i någon typ av konstgjorda livmödrar. Det lär vara ganska komplicerat. Annars hade vi redan producerat perfekta barn så.

Alla par som vill får inte barn. Det kan bero på mycket. Sjukdom. Missbruk. Defekt. Ålder. Fel partner. Mer. Då uppstår frågan om sjukvårdens lösningar. Ett som diskuteras är att införa eller inte rätten till surrogatmoderskap i Sverige.
I vissa länder kan de män och de kvinnor som inte kan (eller ids) vara gravida låna (köpa) någon annan kvinnas kropp för graviditet. En mycket dyr historia både i pengar och mentalt. Kanske också kostsam för barnet när den tas från sin biologiska mamma. I fortsättningen uppstår en del frågor om ens ursprung. Det är oundvikligt. Det är så vi fungerar.

Surrogatmoderskapet eller inseminering kan bli en riktigt obehaglig historia. Finns män vars sperma har använts till hundratals barn, noll kontroll. Eller mannen haft en genetisk sjukdom. Det är inte bara att pricka in på en lista vad man vill ha utan det finns frågan om obekanta anlag. Det är ett risktagande. Ja det är en risk i sig att få barn. Surrogatmödrar gör det inte av snällhet utan fattiga kvinnor gör det för pengar. Rena surrogatfabriker finns i Indien och före kriget fanns en del surrogatmödrar i Ukraina, till exempel. Kändisar skyltar med sina surrogatbarn i pressen och inte ett ord om modern. Även kändisar som har fått barn kan välja att få en till genom en surrogatmor.

Det är inte bara frågan om att paret vill ha ett barn att älska. Det finns gott om behövande barn i Världen. Det ska vara just det barnet med sperma och ägg av bestämda anlag. Att använda surrogat är förstås bara för de rika, det kan kosta uppemot 1,5 miljoner.

Hu påverkas den kvinna som bär barnet i nio månader, föder fram det och tar hand om babyn tills de blivande föräldrarna kan hämta barnet? Inte alls?
Tänkte på surrogatmödrarna i Ukraina som blev stående med barnet när de tilltänkta föräldrarna inte kunde komma genast på grund av kriget. Vems barn är en surrogatbaby om de tilltänkta föräldrarna inte kommer?
I Sverige diskuteras tillåtelse för surrogatmoderskap om kvinnor av ren godhet ställer upp utan ersättning. Vilken fantasi.

Jag tycker illa om tanken på surrogatindustrin. Undran över ens biologiska ursprung är större än vi tror. Jag tycker inte att vi skall införa någon sorts altruistisk surrogatmoderskap i Sverige. Det handlar alltid om en maktposition, pengar och i slutändan barns rätt och till vad. Det kan bli påtryckningar och processer, före och efter.

Frågor om vårt ursprung kommer, oavsett hur vi mår. En del barn tror de är bortbytingar och ibland visar det sig vara något liknande som Harry Potter under trappan.

25% av mina patienter var adopterade, ett rejält överskott. Jag undrade varför just de kom till mottagningen för riskgraviditeter/missbruk lättare än svenskfödda kvinnor. Var de oftare missbrukare än biologiska barn? Var deras liv mer problematiskt? Var relationerna till föräldrar mer komplicerade? Förmodligen. Var de mer villiga att söka hjälp? Undersökningar visar att adopterade från utomlands, speciellt de som var äldre vid adoption, mådde sämre än andra barn. Adopterade sökte oftare psykiatrisk hjälp och självmord kunde vara lösningen.

Var livets början ett oförlöst frågetecken?

Alla hade en undran om sina biologiska föräldrar. Hur såg de ut? Hur kommer mitt barn att vara? Var mina föräldrar sjuka, fattiga, missbrukare? Varför lämnade de bort mig? Att vara adopterad väcker frågor om ens biologiska arv.
Att få träffa sin biologiska mor/far beskrivs ofta i media med rosenskimrande lycka. Snarare uppstår det ett tomrum. Vart hör man till? Vilka är mina föräldrar? Det stora varför. Man måste vara mogen och må bra för att tackla situationen.

Det är enklare men ibland bistrare att vara en biologisk förälder. Ens fel och brister kan komma fram även i barnet. Ens mindre goda egenskaperna hör till i en biologisk familj och måste tolereras. Sådan mor sådan dotter. Sådan far sådan son. Det adopterade barnets misslyckanden kan skyllas på de osynliga föräldrarna. Deras anlag, inte vår kärleksfulla fostran. Att inte jag själv var en god dotter som passade in i familjen blev min osynliga biologiska moderns fel. Jag var tvungen att vara mer lyckad och duktig än mina föräldrars egna barn för att inte svärta ner min mor.

Jag kan säga att det var tufft. Men även jag blev äldre och fick ökad förståelse för livet och dess svårigheter. Att förlåta både sina egna och sina föräldrars brister hör till processen att bli en vuxen självständig person.
Inte konstigt att jag blev socionom men jag forskade i missbruksbehandling för familjer, inte adoptioner. Men som sagt, de adopterade kvinnorna var en stor del av mina patienter. Det är kanske enklare med barnen födda av en surrogatmamma? Jag tvivlar.

Livet är komplicerat. Men undvik att göra det mer komplicerat än nödvändigt. Vi har alldeles tillräckligt med bekymmer redan. Ha respekt för livet.

Utan läskunskap är du ute.

Publicerat av

När jag avslutade kontakten med familjerna i mitt uppföljningsprogram gav jag barnet som nu var ca tre år, en bok. (Se PS.) Jag hade sett att flera av familjerna hade en bokhylla men inga böcker. Avdelningen köpte ett lager barnböcker i bokrean, ”Pricken” om nio små kaniner. Åtta av dem var vita, men den nionde var prickig och fick heta Pricken.

Jag ville välja en annan bok men överröstades. Jag tyckte inte vi skulle ge en fostran i jämlikhet och lika värde till våra patienter vilka nu var f.d. missbrukare och alldeles garanterat utstötta själva.

Men så blev det. Ingen som fick boken reagerade negativt. Kanske hade jag fel? Kanske kände de bara igen sig?

Jag hade flera patienter som var på gränsen till analfabeter. De kunde inte läsa behandlingsplanen jag gjorde trots enkel text med större bokstäver som: Besök hos kurator två gånger i veckan, tisdag och fredag klockan 11,00 osv. Mina patienter var nästan alla svenskar med svensk skolgång.

Jag tyckte det var märkligt att så många hade passerat skolan utan riktiga läskunskaper. Men senare klarnade bilden. Många hade hoppat av och ingen efterlyste dem. Andra hade klarat sig i prov vilka var kryssfrågor. Alltid blev det något rätt. Flera hade fått snällbetyg, det lägsta möjliga så de passerade skolan. Vissa var bra i något ämne, sport eller teckning, sång eller slöjd, så resten av betygen ursäktade man. Flera hade börjat missbruka i lägre tonåren eller före, några hamnade i fosterhem en tid och sket i skolan när de kom hem igen. Andra vistades i något hem för ”vanartade barn” där skolgång inte ingick i programmet.

Det är så än. Skolgång ingår inte i alla behandlingsprogram för ungdomar utan man passerar ”behandling” och går ut likaså fattig på möjligheten att försörja sig. Inte ens nians betyg. Inget jobb. Inga pengar. Droger och kriminalitet väntar på farstun – i värsta fall.

Varför läser barn inte böcker? Varför har många svårt att klara skolan just på grund av svaga läskunskaper? Jag tror inte det är i första hand skolan som får barn att läsa böcker. Det är hemmet. Är barnet sex år och ingen har läst åt dem har skolan styvt arbete att visa böcker är bättre än Ipad. Lika bra i alla fall. Kan barnet inte svenska blir svenska böcker ett icke val. Logiskt.

Hur får vi barnen att läsa böcker? Genom att få föräldrar läser för dem. Stämmer det? Ja men hemmet ska ha böcker också.

Föräldrar läser till barnen från början, så fort de kan sitta ungefär. Barn förses med pekböcker. Böcker är presenter.

Föräldrar högläser till barnen och slutar inte innan barnen läser bra och har fastnat i att läsa böcker. I stället att alla stirrar på sina mobiler fortsätter familjen med högläsning ibland.

Hemmet har böcker. Det sägs att hem som har 400 eller fler böcker har de smarta barnen. Så många behövs inte för att höja studienivån, 80 böcker hemma gjorde redan stor skillnad. Det är förstås frågan om vilka böcker. En del måste vara läsvänliga för barn.

Genom att läsa till de små barnen får de ett bättre ordförråd. Även om de inte kan läsa när skolan börjar lär de sig snabbare och har flera ord att koppla bokstäverna på.

Bibliotek används regelbundet. Dåligt med böcker hemma kompenseras med låneböcker.

Föräldrarna själva läser, är god exempel, böcker är en naturlig del av livet.

Klassen läser några böcker per år från klass tre och skriver recension/kort beskrivning om de. På högre nivå skall de vara klassiker också.

Varje elev skall genomföra läsprov hos annan än sin lärare ska vi säga klass 2 eller 3 och senare klass 5. De som hänger efter får hjälp.

Hemspråk slopas. Hemspråk lär man hemma, det heter ju hemspråk. Eleven får välja det som andra främmande språk efter svenska och engelska. Eller kanske skippa engelskan?

Bästa metoden då? Det finns fler men bara en har stöd i forskning. Det var inte min metod. Oops.

Det finns många sätt att lära barn att läsa – men bara ett som har stöd i forskningen. Den metoden bygger på att barnen ska lära sig att ljuda bokstäverna och det är också den enda metod som bevisat kan hjälpa barn med läs – och skrivsvårigheter.

Läs mer om det på Forskning.se/2019/08/19

Studier om nyttan av böcker hemma:

The study by Evans and her colleagues at Nevada, UCLA and Australian National University is one of the largest and most comprehensive studies ever conducted on what influences the level of education a child will attain.

The researchers were struck by the strong effect having books in the home had on children’s educational attainment even above and beyond such factors as education level of the parents, the country’s GDP, the father’s occupation or the political system of the country.

University of Nevada, Reno 2010:

Both factors, having a 500-book library or having university-educated parents, propel a child 3.2 years further in education, on average.

Så, böcker som julklapp till barnen?

PS. Jag arbetare som kurator/terapeut i ett sjukhus för familjer med riskgraviditeter p.g.a. missbruk/HIV men har arbetat som lärare i några år på -80 talet samt svenska för invandrare efter SFI.