I TV visas de obligatoriska amerikanska julfilmerna som tycks komma år efter år. De alla har samma tema: problem med kärlek och arbete som får sin lösning under julhelgen.
Huvudpersonen är en kvinna, så passande. Hon är inget våp utan hårt arbetande, gärna inom media. Det är press på arbetet, deadline eller något som kanske kan ge befordran eller förlust. Artiklar som stampar och har tappat inspirationen. Fabriker som riskerar nedläggning. Ens verksamhet i fara. Någonting drabbar den vanliga lunken och måste åtgärdas, gärna i en julig stad. Det orsakar en träff med en snygg man, kanske en singelpappa som förlorat sin hustru i något tragiskt. Gammal kärlek kan också glimma igen. Ibland är det en sann historia som har filmats.
Vissa ingredienser finns alltid. Varm choklad. Julkakor. Julgranar. Skridskoåkning. Snöfall även i söder. Stadens julfest. Familj. Barn, som borde ha slutat tro på tomten länge sedan. Jultomte. Julpyntat till max. Snälla människor. Den mindre stadens charm. Det ser ut som om många amerikanska småstäder har gjort sin egen julfilm. Man kan hitta de på kartan.
Kvinnorna är vackra men mer som girl next door och de ler hela tiden. Männen är så där amerikanskt stiliga, tänk på Tom Cruise som yngre. De är B kanske C skådisar vilka återkommer i liknande filmer. Inga stjärnor men vissa har blivit mer kända genom TV serier.
Det är väldigt sedesamt. Kyssar är inget man slösar med. Det hör till slutet när livet har vänt och Julens mening är så uppenbar. Kärlek. Familj. Hemstad.
Men det finns ändå något av värde även i dessa filmer: hopp och gemenskap. Hopp om att människor gör goda saker, tar hand om varandra. Att vi finner kärlek, vem vill inte det. Att familjen är grundbulten i vår stad där även de ensamma kan finna en plats. Att vi bryr oss om vårt Samhälle och de som behöver hjälp och tröst.
Julens mening liksom. Det är inte shopping.
Har du en favorit bland julfilmer? Se en och förlora dig i en värld som alldeles nyligen var även vår.
Nej, jag sitter inte i dagarna och ser på Julfilmer men under årens lopp har det blivit några. Oftast räcker det att läsa presentationen på TV tablån.
Love Actually och Die Hard 1 är nog de jag skulle välja. Av de svenska Fanny och Alexander..
Min smak är mer för det dramatiska och mörka hållet.
Såg ”Wind River” (undantag att se på Statstelevision) Med Jeremy Renner, som inte ens behöver spela för att fånga in en, mest känd från ”The Hurt Locker” som fick 6 Oscar bl.a. bästa film – det finns scener man aldrig glömmer – och Renner nominerades för bästa skådespelare. Men priset gick till lysande Christoph Waltz i ”Inglourious Basterds”.
”Wind River” är inget att se för den som söker kärlek och godhet. Bara rå verklighet.
Jag såg just filmen ”Nomadland” för andra gången. Jag brukar se de bra filmerna i två gånger ganska nära i tiden för att se detaljerna jag kanske missade och liksom bekräfta att det är en film för att spara. Nu är min filmsmak väldigt annorlunda än mina barns borträknad filmer som James Bond eller typ katastrof – filmer som jag ibland ser med min son. Så, vem vill ha filmerna sedan.
Nomadland håller. Den är så välspelad, human och verklig.
Så här skrev jag i juli:
Dag 139 på PCT kom jag till Trout Lake som hade service i form av bra mataffär, restaurang och dusch. Dessutom fanns gratis busstransport från och till leden två gånger om dagen. Jag hade tältat vid Deer lake, mile 2215 (bild ovan) och hade ca 17 mile till platsen där bussen hämtade vandrare morgon och kväll. Det var lättgången skog. När jag närmade mig forest road 88 träffade jag en man med en svampkorg och ölburk.
Han var sliten, kanske 65 år. Han undrade om jag hade sett svamp vid leden. Jag berättade vart, men kunde inte namnge alla.
Ville jag ha lift till Trout Lake? Han skulle dit och sälja de svampar han hade och handla mat.
Vi gick till hans bil, en sliten minibuss. När han öppnade dörren föll skräp ut. Han ursäktade sig. Han drack upp ölet och slängde skräpet i en sopsäck. Det var tydligt att han bodde i bilen.
Skulle jag verkligen sätta mig i den bilen? Ja, vi åkte. Presenterade oss. Jag frågade om hans svamp plockning.
Han bodde i bilen från vår till höst, tills vintern gav vika och återkom. Annas hade han en plats i Portland. Han hade arbetat med vägbyggen, kört de tunga vägmaskinerna. Sedan gav kroppen upp. Inte bara kroppen utan vägbyggen, man måste åka än längre bort för att få arbete. Många av hans vänner blev arbetslösa, som han. Några hade dött av olyckor eller supit livet av sig.
Han var rökare och lungorna betalade för det. Alla vägarbetare var rökare. Man satt vid vägkanten under väntan och rökte. Nu rökte han en cigarett om dagen, kanske två. Det hade ingen betydelse längre.
Han trivdes i naturen, åkte runt i Washington delstat sedan arbetslösheten, plockade bär och svamp, högg ved till gamlingarna för mat. Andra påhugg. På mörkaste vintern kunde han vara mer stabilt bosatt någonstans och hitta något arbete för några månader men sedan kom oron i kroppen och han packade sin gamla bil. Samhället hade föga bruk av honom. Han hade lika lite bruk av Samhället.
Han satt ute i solnedgången och kände sig lycklig trots att han inte ägde något mer än bilen och sig själv. Jag bekräftade att jag förstod. Jag kände det själv. Jag hade sällan varit så lycklig som under månaderna på PCT. Tältet, ryggsäcken och jag. Människor jag mötte vilka berättade om sina liv.
Utsikt mot Mt. Adams vid vägen från Trout Lake
Ja, han var Trumpanhängare men Trump skulle inte hinna rädda landet. Vad som helst kunde ske för att få den utbölingen från makten.
Han lämnade mig framför mataffären. Jag ville bjuda på honom kaffe eller mat och försökte ge honom en slant men han avböjde bestämt och sa att samtalet var lön nog.
Igår såg jag ”Nomadland”. Det var som om jag hade mannen med den skitiga bilen med mig på soffan.
Färgerna i filmen är gråa, bruna, färglösa. Musiken tränger sig inte på, den sugs in av bilden. Varje ruta är en helhet för sig, en historia. Varje person är verklig, en del spelar faktiskt sig själva. Det sker inte mycket men det som sker har djup. Det är filmat som om kameran bara hade följt några människor i deras liv, inte att det är film, bara verklighet.
Man sitter nästan andlös utan att röra sig. Få filmer har berört mig så mycket. Jag känner så igen mig. Att vara från allt och fri, även om det bara är en inbillning.
”Nomadland” är en beskrivning om de fattiga amerikaner, fattigpensionärer, de anständiga fattiga, de som inte är ”inne”, de som inte krossar affärsfönster, demonstrerar på gatorna, de som inte polisen går på knä för. De obehövliga. De som knappt någon bryr sig om. Människorna som blev liksom över när framstegen svepte över landet. De olönsamma vars arbete las ner, vars hem stängdes och förföll, vars Samhällen blev inte ens turistattraktion för de stängda platserna var för många. Överlevare från livets katastrofer.
Kanske var några av dem även sökare, de som ville ut, se landet, hitta livet. De som samlades på husvagnsparkeringar och intalade sig att de har ett självvalt liv att leva. Förnöjsamhet över det lilla, det man har och inte saknad över det man inte äger. Inte hemlösa utan bilen som självvald hem. Roadmovie? Nära. Men de fasta platserna och människorna är viktigare än vägen. Likasinnade personer möter varandra. Platser dit man återvänder, där det finns arbete en viss tid. Människor man möter åter och bryr sig om.
Det händer ingenting. Det händer hela ens livstid. Sakta byggs bilden av några huvudpersoner upp. Deras liv, misstag, hopp, förluster, försök att ha värdighet som en människa.
Filmen väcker frågor som är så aktuella i Sverige, inte bara i USA. Varför skall du bry dig om Staten när Staten inte har brytt sig om dig? När dina saker finns i ett förråd och du har ingenstans att sätta de? När pengarna inte räcker? När de enda som bryr sig är som du? Vi har hemlösa i Sverige, i portgångar och under broarna, de åker inte vanligen runt med en bil här. Bara välgörenhetsorganisationer som bryr sig – kanske – för även dessa värnar idag mer om de nya, det som är PK, inte om de gamla som byggde landet. (Undantag: Vid din sida i Stockholm)
Frances McDormand spelar Fern, huvudpersonen och hon belönades med Oscar. Hon är makalös. Hon spelar också i ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”, hon fick Oscar för det. Fargo 1996 likaså. Hon är 64 år, på toppen av sin karriär och av hög klass.
”Nomadland” fick också Oscar för bästa film och regissör Chloé Zhao för bäst regi.
Så, har du inte än sett ”Nomadland” eller ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” har du någonting absolut lysande att se framemot.
Läs gärna mer om ”Nomadland”, speciell Trivia på IMDb som ger bakgrund till filmen. Leta också Empire på kartan.
Och nej, alla recensenter har inte gett filmen en hyllning. Skit i dem, du kommer att sitta andlös och se livet ur en annan vinkel. Ställ en fråga: vad är frihet för mig? Hur skulle det gå om jag förlorade min ekonomiska trygghet?
”Nomadland” bygger på en reportagebok av Jessica Bruder om amerikanska fattigpensionärer på drift ”Nomadland Surviving America in the Twenty-First Century”.
Hur handskas vi mer livets katastrofer? När personliga olyckor drabbar oss? När livets elände är mer närvarande än livets glädje? När något fasansfullt händer och det är omöjligt att acceptera, gå vidare. Vad psykologer än påstår att vi ska göra. Vända blad? Inte enkelt alls.
Jag räddade en bok från skräprummet, det som kallas återvinning. Som vanligt var det skitig kaos.. Boken låg på golvet så jag lyfte upp den. Varför slänga böcker när det finns second hand bakom krönet?
Boken klassades som en deckare. Jag har inte läst en deckare sedan ungdomen då Agatha Christie fanns i att läsa. Jag tycker nog att det är tillräckligt med mord i världen.
Boken jag tog hem och läste idag var:
Nej, det är inte en deckare i traditionell mening även om den kretsar kring ett olöst mord, utan en beskrivning av vårt samhälle. Den är helt enkelt lysande, även om slutet hade önskats annorlunda.
Har du sett filmen K-Pax? Om inte det är ett måste. Finns det människor från andra planeter bland oss? Kanske, nog känns det ibland att även jag är på fel planet. Hur handskas vi med sorg? Eller är ordet bara en blek aning om livets elände?
Gillar du film? Jag har sett flera av de filmer som har fått Oscar, eller har varit nominerade. Som till exempel The Shape of Water, The Artist, The Hurt Locker, Million Dollar Baby, A Beautiful Mind, Birdman, Dansar med vargar och The Revenant. Förstås supervinnaren Borta med Vinden som beskylls av rasism men skulle passa in i de nya Oscars reglerna. En svart kvinna, Hattie McDaniel, i en bärande roll. Ja, hon var absolut makalös och hon vann en Oscar..
Att göra film är inte bara ett sätt att roa oss utan även ett sätt att uttrycka yttrandefrihet. Även i de helt påhittade historierna. I en film kan man väva in mycket, det man vill säga, påverka och det simpla – pengar. Eller bara ge uttryck för sin konstnärliga ådra. Vissa kan det, de som har sådan begåvning att de gör makalösa filmer en efter en. Som mexikanen Alejandro González Iñárritu som vunnit 4 Oscar.
Men nu undrar jag om den konstnärliga friheten är på väg att dö? Att vinna eller bli nominerad en Oscar hägrar för många filmmakare och skådespelare. Det är inte bara en ära, det är pengar och nya möjligheter. Stjärnor föds. Publikens intresse för Oscars har dock dalat med åren. Är detta ett försök att nå ut till nya grupper? Oscars har nämligen förtydligat vad en rättvis film är, med möjlighet att vinna en Oscar. Alltså, för att kunna vinna en Oscar måste man följa jämlikhetsregler då de underprivilegierade grupperna måste ha viss andel i produktionen.
Några exempel av de nya reglerna som börjar gälla 2024.
At least one of the lead actors or significant supporting actors is from an underrepresented racial or ethnic group.
• Asian • Hispanic/Latinx • Black/African American • Indigenous/Native American/Alaskan Native • Middle Eastern/North African • Native Hawaiian or other Pacific Islander • Other underrepresented race or ethnicity
At least 30% of all actors in secondary and more minor roles are from at least two of the following underrepresented groups:
• Women • Racial or ethnic group • LGBTQ+ • People with cognitive or physical disabilities, or who are deaf or hard of hearing
(Läs mer, länk nedan)
Och så blev kvinnor och de med annan hudfärg än vit igen de förtryckta, de sköra, de på något sätt handikappade i att komma fram på egen maskin. De underprivilegierade går före andra, kanske även före de utbildade som kämpar om rollerna i den hårda filmvärlden. Så krångligt det blev.
Om filmens roller innehas enbart av de nu underrepresenterade kan man kvotera in en vit man? Troligen inte.
Är det döden för historiska filmer som försöker berätta en sann historia? En svart man som ska spela min finska bleka far i finska vinterkriget i eventuell ny filmatisering av ”Okänd soldat”? Eller kanske en kvinna? Jag skulle vara modernt sagt kränkt. Hur skulle man klämma in allt som krävs för att vinna, för att ens kunna göra en film och på ett adekvat sätt?(De gav upp att modernisera ” Den okände soldaten”. Finnarna blev för sura.)
Kvoteringsregler finns redan i England. Det ser vi i olika serier. Enligt Brittiska filminstitutet, BFI, skall filmprojekt som söker ekonomiskt stöd fylla minst två av tre nya kriterier.
De krav som ställs är att själva filmen representerar mångfald i fråga om etnicitet, handikapp, kön, sexuella identiteter och socioekonomisk ställning, att det finns mångfald i produktionsteamet, eller att projektet skapar social rörlighet exempelvis genom att personer från underrepresenterade grupper anställs.
Det blir lite som den nya delen av Morden i Midsomer där folk med olika hudfärger och etniciteter har roller för rättvisan skull, vilket blir helt malplacerad på den engelska landsbygden? En svart man i en avkrok som har bedrivit något väldigt engelskt i flera generationer… Det går inte att se den röran. De är inte de enda som försöker få tiden bakåt se ut som tiden nu i en förort.
Jag hoppas att filmindustrin börjar se en Oscar som andra klassens pris och fortsätter producera filmer de vill själv göra, vad vi vill se, glädjas åt, gråta, bli omskakade av. Utan att ha någon sorts sorteringsmaskin som gör allt så rättvist. Oavsett rättvisa ansträngningar, blir det alltid kvar några inte insorterade med speciell ”handikapp stämpel” vilka kan klaga och känna sig kränkta. Att definiera de som förtrycks lyfter fram mer grupper som också anser sig bli förfördelade.
Vilken regissör och producent blir modig nog att stå utanför rättvisesorteringen och bara arbeta med dem han/hon anser som de bästa? Publiken avgör i slutändan. De ser inte och köper inte en film som förolämpar dem på något sätt.
Kul att vara inkvoterad. Att vara den som fick rollen – inte för att denne var bäst och mest passande – utan enligt rättvisesortering. Frikort på utseende och ursprung. Dock finns det inget regel som hindrar folk med annan hudfärg än vit och kvinnor att göra film. Det kan vara marigt i Hollywood – pengar – men alla har fått kämpa i början. Därmed inte sagt att diskriminering inte finns. Det finns säkert regissörer som väljer en vit känd stjärna framför en mindre känd svart. Det finns alltid behov att se utanför sin egen fyrkant.
Jag är säker på att Sverige har också regler för film men ids inte leta rätt på dem nu. Rättvisan är på gång. Folk uppfostras.
