Etikettarkiv: demonstration

Att fria till en skränande massa.

Publicerat av

Idag, på Nationaldagen, tänker jag på Polisen och den smala åsiktskorridoren.

Polisen har nu hamnat under illegala demonstranter i hierarkin. De är redan under klankriminalitet, barnrån och våldtäktsmän. En polis knäar för en demonstrationsmobb och pressen hurrar. Så vackert, skrev någon. Hon håller i en plakat som nedvärderar vita människor. Mig alltså.

När knäade någon polis för alla våldtagna kvinnor? Alla rånade barn? Alla som har mist livet i en terrorattack? Eller bara för en gamling som har blivit rånad i sitt hem när hon var dum nog att öppna dörren till någon hon trodde kom från hemtjänsten? La polisen genast sig på knä när de slutligen hittade Wilmas avhuggna huvud efter många dagar i hennes lägenhet?

Inte?

När jag var barn och gick i flickskolan brukade polisen passera skolan på en av sina rundor. De kunde komma in på gården och fråga om allt var väl. Vi neg och sa ja. Polisen var en av Samhällets stöttepelare, ägde makt och höll Staden trygg. Någon elev hade en far som var polis. Någons far var militär. De var yrken som värdesattes. De var skyddet och lagen. Genom polisens arbete kunde vi andra fortsätta våra liv i trygg förvissning: behövde vi hjälp, kom den.

Genom militären var landet ett fritt land. En demokrati där vi litade på dem vi valde att representera och styra landet. Det var i tiden länge sedan.

Hur är det att vara en polis idag? Under och strax efter terrorattacken på Drottninggatan åtnjöt polisen stort tilltro och respekt från allmänheten. och folket dränkte dem med kärleksbetygelser. Men sedan? När de inte ser ut att fixa jobbet? När det är svårt att rekrytera trots att kraven anpassades. Trots försök att få invandrare att söka så polisen kan förstå bättre invandrarkulturen. Förstå alltså. Trots att kvinnor fick en fördel när de inte fixade fysprov eller misslyckades att skjuta. Kriminalitet ökar oberoende av  ansträngning med fina projekt som Rimfrost. Bra namn. Resultat blev bara frost. Trots korv, kaffe och bullar, även pizza.

Vem vill vara polis idag? Hur ser polisen på sitt arbete? Vad är den till för? För folket eller de kriminella? Har kriminaliteten redan gått över deras förmåga och till sist blir vi en ny Mellanöstern land? Jämför vad du vill för land, men med klanvälde.

Polisen som dekoration, katträddare och för att jaga torskar? Knäande framför en mobb och det är så vackert.

Jag klipper från Nyheter 24: Då gjorde den kvinnliga polisen den viktiga gesten. Hon stannade upp, lade undan sin batong, gick ner på knä och höjde näven i luften. Hon höll också upp en skylt som hon får låna av en av demonstranterna med texten ”White silence is violence”.

Skall inte Polisen i tjänst vara opartisk?  Vad hon gör på fritiden är nästan oväsentligt så länge det inte är brott men på arbetet knäböjer man inte för mobb även om det tycks vara på mode och man märker inte vita med en plakat.

Att abdikera inför  en mobb, eller demonstration  är inte polisarbete.

Efter händelsen har hon både hyllats, och kritiserats för bristande objektivitet. 4-5 anmälningar kom in till polisens internutredningar som nu alla har lagts ner av åklagare.

– Jag har i dag beslutat att inte inleda någon förundersökning och kan konstatera att vederbörande inte gjort sig skyldig till något brott. Sedan får polisen internt hantera lämpligheten i att uppträda på det sättet, säger chefsåklagare Anders Jakobsson på Särskilda åklagarkammaren.

Hur  känner de andra poliserna sig? Finns det några som inte skulle knäa för en mobb? De är tysta. Kanske polisen bara flyter med strömmen? Igår var det varmkorv.  Idag knäar man. I morgon? Ska vi bara säga: sådan Regering, sådan polis?

Även yttrandefriheten har fått ytterligare begränsningar.

Mats Skogkär, ledarskribent på Sydsvenskan skrev i tweeten, som var en kommentar till de pågående protesterna i USA:

”När man ser vänsterns närmast sexuella upphetsning över upploppen i USA, över plundringarna, bränderna och våldet, blir det också lättare att förstå dess strävan att genom invandring skapa liknande förhållanden här med en stor, invandrad, etnifierad och segregerad underklass”.

Det skriver man inte hur sant det än vore. Det finns ingen yttrandefrihet på fritiden som ledarskribent. Han ska inte få skriva mer. Hans twittrande fortsätter att störa vår opinionsbildning, säger tidningen.

Yttrandefrihet gäller mobben. Inte ledarskribenter. Kanske borde vi flagga på halvstång idag på Nationaldagen, infört först 1983.

Varför känns allt som rutten kaos? Som om rötterna hade ryckts upp och allting faller? Som om nedmonteringen av Sverige pågår på alla plan tills ingenting av det vi har uppskattat, betalat och arbetat för finns kvar.

Från Katerina Magasin:

”För oss som vill leva i ett samhälle där polis främst ska försvara medborgare och oskadliggöra kriminella är gesten av en polis som kuvas av laglösa individer starkt oroväckande. Tankarna går till förnedringsrånade ungdomar som tvingas kyssa förövares fötter.”

PS. Jag ställde en fråga till Polisen om lämpligheten att knäa och ha plakat med hat mot vita. Om den aktuelle polisen hade brutit mot några arbetsföreskrifter. Ja, alla anmälningar är ju nu nedlagda. Det är OK att göra så.

Moderna besvärjelser med blomsterhav, del 2.

Publicerat av

Mer än tjugo år sedan körde jag förbi en plats nära en liten by i Norrland. Någon hade satt ut ljus och blommor vid dikeskanten. Jag stannade bilen.  En bild av en ung man fanns bland blommorna. Det hade varit en bilolycka på den kurviga vägen vid ishalka.

Det var första gången jag såg en sådan smyckning ute vid en väg. Idag är det vanligt. Att lägga blommor vid olycksplatser har blivit en sed, oavsett dödsorsak. Ett slags markering för yttervärlden. Se, det hände något här. Vi har hedrat de döda med blommor i alla tider. Att lägga blomster på olycksplatser är dock en nyare sed. Vid Medelhavsländer har det varit vanligt att lägga blommor och ljus, även andra föremål, på platser där någon har dött i en olycka. Kanske kommer seden därifrån? Efter den sista terrorattacken mitt i Stockholm 7 april, var både gatan och polisen överösta med blommor och gosedjur.

Död och sorg är en naturlig del av livet. Men att  mista livet hastigt i en olycka eller ännu värre omständigheter som i terrorattack, rån, gängkrig eller bara för att förbrytare gör upp om någonting sinsemellan på våra gator, är en tung katastrof.

Livets gång mot livets meningslöshet.

Nuförtiden samlas människor på  platser för terrorism, platser där någon attentatsman har kört över okända med en bil, skjutit ihjäl, huggit med kniv, sprängt en bomb eller mördat folk på annat sätt. Paris, London, Bryssel, Stockholm, Åbo, Barcelona, Berlin, Nice… Oftast – men inte alltid – är dessa personer  muslimska terrorister. Hur tacklar vi detta? Vi samlas kanske i tusentals, tänder ljus, lägger blommor på platsen, skriver hälsningar till de döda, visar kärlek. Vi håller en tyst minut. Kända musiker spelar. Vi ropar tillsammans ”vi är inte rädda”. Politiker klädda i något mörkt med allvarsam min intygar att läget är under kontroll.

Under kontroll? Vilket då?

Är detta en modern besvärjelseritual?

Folkmassan liknar en maktdemonstration – som är dock helt maktlös. Vi visar enighet i uttryck, men  vad? Att vi är eniga i vår sorg tycks självklart. Är vi eniga om hur terrorism skall tacklas? Är det inte så att flertal ropar på gränslös invandring utan kontroll vem som kommer in, en hotad som söker skydd, en som vill få försörjning eller en terrorist som vill ha viloplats? Förbereder vi inte belöningar och förturer för dem som har mördat för sin övertygelse i andra länder? Vi kallar dem återvändare, inte terrorister.

Ropar inte massmedian rasist så fort man ifrågasätter något om den förda politiken?

Är det än för få döda i Sverige så vi betraktar terror som en olycka, inte som ett krig mot våra liv och värderingar? För en muslimsk terrorist är vårt västerländska sätt att leva intolerabelt. Vi är de otrogna. Det är därför vi möter döden från terroristens hand.  De bryr sig inte om våra besvärjelser.  Kanske är de till och med nöjda med folkmassorna som samlas?

Har vi gjort nog när vi lägger blommor på terrorplatser, tänder ett ljus och berättar för andra att nu har även vi varit där? Sedan? Vänder vi oss till politiker och kräver att de som har makten gör något? Kräver vi att de som inte skall vara här utvisas, bokstavligen? Som Rakhmat Akilov, utvisad som stannade kvar, planerade och utförde terrorattack fast han inte ens skulle vara i landet. Inte heller borde Abraham Ukbagabir, som mördade två personer på IKEA för att hämnas den svenska Staten för utebliven asylrätt, få gå fritt på gatorna.  Klokheten kommer alltid i efterhand.  Vi kan inte se in i människors hjärtan. Några är faktiskt onda.

Måste vi bli mer misstänksamma då?

Vi borde kräva att Samhället (läs makthavare) sätter vår säkerhet – medborgarnas säkerhet – som sin primära uppgift? Eller är vi hellre naiva och bildar hjärtan med våra händer?

Att dö i terror, oavsett formen, är ingen olycka. Det är en planerad, vald krigshandling mot vårt västerländska liv. Vi får känna ilska, vrede, rent av mordiska tankar mot terroristen. Vi behöver inte sjunga fredssånger.  Men oftast läser vi förklaringar för förövaren i våra massmedier. Trist barndom. Inte integrerad. Arbetslös. Dålig segregerat område. Mår dåligt. Fattigdom. Ingen gymnasieutbildning. Inte fått stanna i Sverige. Synd om…

Förklaringarna för utövaren av dödligt våld är många. Vart tog offren vägen?

Så, vi köper blommor för att hedra de döda och samlas i demonstration. Vi är inte rädda? Kanske borde vi vara det? Vi  sitter alla i samhällsfordonet på EU:s riksväg körd av naiva personer berusade av godhet och multikulturalism (som aldrig har fungerat någonstans), och vi har inte vett att vara rädda och försöka hoppa av.

PS. Jag skulle vilja räkna skjutningar på allmän plats som terrorattack.