Etikettarkiv: barn

Glad Påsk – är det PK?

Publicerat av

Glad Påsk!  Om påsken får vara extra glad vet jag inte. Själv blev jag igen något förvånad över PK – strävan att slopa de svenska och kristna seder vi har firat i hundratals år. På vissa förskolor har man valt att inte ens nämna ordet ”påsk”. Precis som Julen har även Påsken blivit problematisk i det multikulturella samhället. PK människorna ser ondska och olämplighet i varje form av kristen religionsyttring samtidigt som andra religioner anses ha rätt att existera – oavsett uttryck.

Påsk har firats i Sverige nog 1000 år från det landet kristnades under Medeltiden. Så varför försöka slopa en vinnande koncept?

Religionen har föga att göra med våra högtider länge. I vissa länder, som i Mellanöstern eller delar av USA är religionen stark, den bär samhället på gott och ont men här är det främst festrekvisita. I grunden är  svenskar ett kristet folk men som allt annat förändras uttrycken med åren. Vi är inte längre rädda för helvetets eld, de flesta tror inte på evigt liv och kyrkobesöken är sällsynta, knutna till speciella händelser som vigsel och begravning. Kyrkans makt över människa är liten. Men vi vill fira på något sätt de kristna helgerna ändå. Det är vår kultur och samhällen utan kultur fallerar. Kultur är det kitt som håller oss samman när allt annat krisar.

Kvar har vi sammanbindande seder under de kristna helgerna som julgran, julottan, påskägg vi ger till barnen och viss mat  att samlas kring. Många har egna seder under de förr så av kyrkan definierade helger. Bilköerna är långa omkring de kristna helgerna för vi vill vara tillsammans med våra närmaste.

Att inte ens nämna Påsken på våra institutioner som daghem och skola är kränkande för den svenska kulturen. Låt barnen pyssla påskhönor av toapappersrullar och klä ut sig till påskkärringar! Det skadar inte heller att tala om varför vi firar påsk..

Se en toppfilm: ”The beasts of the southern wild”.

Publicerat av

När Benh Zeitlin gör sin långfilmsdebut med hjälp av lilla Quvenzhané Wallis blir det en dundersuccé. Priserna har haglat över dem. Barnet – törs man säga svarta barnet – gör filmen till en bioupplevelse som man inte glömmer i första taget. Zeitlin har gjort en film utan pekpinnar och åsikter, som ger en dokumentär intryck. Det kanske delvis är det? I alla fall är filmen en historia som berör och man lämnar biosalongen skakig, som om man hade varit med i Hushpuppys liv, hjälplöst sett på och kunde inget göra. Hade de haft en insamlingsbössa i biografen för översvämningens offer hade den blivit full snabbt.

I träsklandet där människorna bor i sina skräpiga omgivningar, beredda att drunkna när som helst, där döden är ständigt närvarande, spriten flödar, stolthet gränsar till dumhet och armod är vardag, lever Hushpuppy med sin far, sin längtan efter en mor, ansvaret för fadern och naturen som jävlas. Hushpuppy, sexåringen, bär filmen tillsammans med sin sjuke far. Men det är Hushpuppy som imponerar, hon spelar inte, hon är. Hon funderar om hur tillvaron hänger ihop. Att allt omkring henne är sammankopplat på jorden har hon redan insett. Det är mer än de flesta av oss gör. Hon är en överlevare av stora mått. Jag kom på att tänka på den förbjudna figuren Lilla Hjärtat. Hushpuppy är hennes revansch.

”The beasts of the southern wild” är en tragisk berättelse med glimtar av ljus, om utanförskap och  samhället i förfall. Det har lyfts ut som poetisk, vacker, humanistisk, unikt … men det är inte unikt utan real tillvaro för många barn.  Jag ser alla de barn i Hushpuppy, som har det illa på olika sätt. Som försöker existera på de villkor de fått. Vars föräldrar har gett upp samhället och samhället i sin tur bryr sig inte.

Vissa påstod att de lämnade biosalongen lyckliga, vet inte hur de människorna fungerar. Vi kände sorg, dock inte uppgivenhet. Se filmen och få en tankeställare över livets skörhet.

Sagor från verkligheten

Publicerat av

Lina har gått i livets skola. Den började redan i magen då hon simmade i alkoholhaltigt fostervatten. Barnmorskan på MVC märkte inget eller brydde sig inte om att ställa frågan. Det fortsatte när hon föddes underviktig och gick hem med en mor som firade hemkomsten med en sup. Pappan tog flera. Lina var ett barn som lärde sig snabbt att inte vanligtvis föra väsen, men att skrika ordentligt när det gällde livet. Hon hade en storasyster som tröstade henne. Troligen var BVC och grannarna medvetna om att babyn bodde med alkoholiserade föräldrar men ingen brydde sig om det. Föräldrarna arbetade någorlunda och var ekonomiskt oberoende av dåtidens socialhjälp.

Det tidigaste barndomsminnet Lina har är en pizza. Då är hon nära fyra år. Föräldrarna har druckit några dagar. Det kanske är efter nyår. Lina minns inte, bara att det är vinter. Hon är hungrig. Det finns ingen mat i kylskåpet. Hon har inte fått mat den dagen, kanske inte dagen före heller. Vart storasystern är minns hon inte. Hon är kanske hos mormor. Lina börjar gnälla om sin hunger. Pappan fräser åt henne, men Lina ger sig inte. Då säger mamman, Lina minns det alldeles tydligt. ”Vad gnäller du för. Du är stor nog att fixa mat själv. Här har du en femtilapp. Gå och köp en pizza.”

Lina går. Det går bra trapporna ner till porten, men dörren ut är för tung. Hon får sitta länge innan någon kommer förbi och hon kan slinka ut. Varför reagerade inte den personen? Lina minns inte om det var en vuxen eller ett större barn. Hon går till pizzerian i hörnet av huset, rycker i dörren. Någon öppnar för henne. Väl inne beställer hon en pizza. Varför gör pizzabagaren ingenting? Ja, han hjälper Lina tillbaka till trappuppgången med pizzan. Kanske hade storasystern köpt pizza förut. Det kanske var ingenting ovanligt att en treåring går och köper mat själv. Duktig flicka.

Flickorna tar hand om sina föräldrar. När det är som sämst klagar grannarna till socialtjänsten och  föräldrarna gör en runda till ”torken” och flickorna bor hos mormor som också småsuper.  Fadern dör  och modern flyttar ihop med en ny man. Hon är nu förtidspensionerad. Lina avslutar nionde klass och söker inte till gymnasiet. Systern blir färdig med utbildning till mentalskötare. Hon flyttar till en annan ort och får arbete inom psykiatrin. Lina stannar, hon vill inte följa med. Systern har inte märkt att hon knarkar?

Vid arton är Lina en fullfjädrad medberoende till sin mor och dennes nye alkoholiserade man. Hon fraktar de till avgiftningen och städar upp. Hon hatar alkohol. Hon har ambulerat runt sedan systern flyttade, kommer hem då och då för att hjälpa mamman. Hon är också narkotikamissbrukare – hasch och amfetamin – och tillsammans med en äldre narkotikamissbrukare med ljusskygg tillvaro.

Var det någon av oss som undrade varför det gick illa med Lina?

PS. Historien är verklig, namn förändrad och personen har gett tillstånd att berätta hennes historia. Jag brukade ha den i mina föreläsningar. Lina fick ordning i sitt liv, allt väl med henne, partnern, barnet och hon har utbildat sig.

Offer eller fria val?

Publicerat av

Nu kvinnor är det dags att ta av offerrocken och slänga den i soporna, inte i sopsortering så ingen annan får tag på det. Vi skall gå in i det nya året med ordet eget val klistrad på våra läppar. Vi kan välja själv om vi vill ta hand om det som står vårt hjärta närmast eller arbeta på heltid oavsett vad facket och Regeringen säger. Vi är inte offer oavsett hur konsekvenserna blir i framtiden i vårt pensionskuvert. Det är vårt val.

Vi ska fullständigt skita i vad Kommunals ordförande Nordström tycker om våra arbetstider. Vi bryr oss inte vad Reinfeldt anser är rätt arbetslinje så länge vi försörjer oss själva. Om vi väljer att ta hand om våra barn längre än den svenska korrektheten säger är det vår familjs val. Så länge vi inte förväntar att ni som klagar skickar pengar till oss varje månad. Vi har valt för barnens väl, inte för er präktighet, fylla daghemmen, ge arbete för någon eller högre BNP. Regeringen och Facket har sin illusion om människan, lite som  i Sovjettiden, arbetare,  jämlik, lika,  rätt tänkande … Vi går inte längre på det.

Om vi vill ta hand om våra gamla anhöriga skall ni, Nordström och Reinfeldt, ge fan i det och högst skicka oss blommor som tack. I stället att överbelasta den illa fungerande äldrevården tar vissa av oss ansvaret att städa och tvätta, handla och laga mat, gå till vårdcentralen, sy ihop kläder, rulla upp hår, städa kattlådan, prata och dricka kaffe med gamlingen och utföra alla de små saker som finns i ett hem helt enligt frivillighetsprincipen. Vet ni inte hur hemtjänsten fungerar? Äldreboenden då? Lek dement – det är inte svårt – och lägg in er för två veckor. Då får ni känna hur det är att vara utan dusch och äta garanterat smaklös mat och irra framåt tillbaka i en lång korridor eller vara parkerad framför TVn. En del av oss kan inte lämna våra gamla till den offentliga vården modell Carema för vi älskar våra anhöriga för mycket. Vi avstår från att köpa prylar eller att resa för vi gör det som är rätt för oss. Den humana plikten mot en närstående är alltid tyngre och mer rätt än plikten mot det diffusa som kallas Stat och samhälle. Samhället består just av människor som gör – eller borde – göra kärleksfulla, humana val för sig och sina närstående och på så sätt formar vi en större mänskligt gemenskap.

Ni som gnäller på oss kan också se det som en liten revolt. Vi gillar inte hur ni slösar bort våra skattepengar och därför krymper vi vår betalning. Vi gillar inte hur ni sköter de offentliga åtaganden, därför gör vi det själv. Vi ser inte shoppandet som livets mening och deltar inte i tävlingen ”den som har flest prylar när han dör vinner”. Vi ids inte leva livet som en pensionsplanering, livet pågår nu och ingen vet något om morgondagen. Vi vill nog hellre dö med ett gott samvete än prylar och extra utlandsresor.