Etikettarkiv: barn

Från dagismogen till skolomogen.

Publicerat av

Kungen tycker till och genast gapar någon. Kungen har blivit morfar för andra gången och han diskuterade barnuppfostran i lettisk tv under statsbesöket. Framför allt betonade han vikten av närvarande föräldrar.

– De flesta vuxna människor, föräldrar, arbetar. Nu för tiden, med det nya samhället så arbetar båda föräldrarna och finns inte alltid där för att ta hand om sina barn. Det tror jag är en av farorna inför framtiden.

Omedelbart ropar feministernas talesman att det var gammalmodigt. I samma tidning skriver debattörer (alla kvinnor) att daghem har blivit ett experiment.

 I en tid med ökad psykisk ohälsa hos barn och med sjunkande skolresultat bör grunden diskuteras. Var börjar det? Jo, i förskolan. Där går nästan hälften av alla 1-åringar, 9 av 10 två-åringar och 95 procent av alla 3-5 åringar.

Barnen i förskolan är idag både yngre och vistas allt längre dagar. Samtidigt ökar barngruppsstorleken, många kommuner har grupper på upp till 24 barn på tre pedagoger som inte sällan arbetar deltid. Nästan en femtedel av avdelningarna består av över 20 barn.

Utöver detta har vi ”knäckebrödsdagis” där de små barnen var satta till vatten och bröd. Inte ens fångar har det så illa. I fängelser är det bra mat. Det tycks inte vara så i äldreboenden, skolor och nu i daghem. Vinsten för ägaren betalades med usel mat till barnen. Hälsans dagis?

De magiska tre första åren är idag barnpsykologpåhitt och gammalmodigt samt avskaffat. Den ideala gruppen 7 max 11 personer (tror jag det var) finns inte heller. I mitt barns daghem fanns 5 barn i småbarnsgruppen och 10 i den större. 5 personal utöver föreståndaren och kokerskan. Där var det hemlagat ändå till äppelmoset och fredagsbullarna. Det var förr i tiden, väldigt länge sedan.

Har inte Kungen helt rätt i sak? Betraktas inte ettåringar felaktigt som avnavlade och kapabla att klara upp till 9 timmar från sina föräldrar, fast de inte ens kan uttrycka med ord hur de känner och inte har en färdig minnesfunktion heller utan tror sig vara övergivna? Vem lägger grunden till barnens liv? Vem tar hand om barnens vakna timmar? Är det inte ofta andra än föräldrarna, som Kungen säger? Har inte många föräldrar för stressiga liv, de som arbetar 8 timmar och har en arbetsresa ovanpå och barnen skall lämnas och hämtas. Det blir inte så mycket tid för barnen kvar. Under helgen sker så mycket annat, handla mat, tvätta, städa, förbereda arbetsveckan, det vuxna egna livet som också bör finnas, att utrymmet krymper för det som heter barnuppfostran och omsorgen, närhet och ledning inför livet, är självklart. Dygnet har bara 24 timmar.

Men vi måste ju arbeta, lika många arbetstimmar för män och kvinnor är idealet. I dagarna har det igen gnällts på kvinnor som tar hand om barn eller anhöriga och går för den skull ner i arbetstid. Det går inte för sig! Kommande pension, resor, platt- TV, mobiler, kläder, prylar, räntor på lånen … allt måste finansieras. Att få mer tid med barnen innebär sänkt standard eller hög lön som går att sänka. För ensamma föräldrar med normallön är det inte ens en fråga. Att arbete är en viktigt fråga hör vi  stup i kvarten. Men hur ser vi på barnen, är de lika viktiga för politiker?

Barnen är oerhört aktuella just nu när politiker försöker hitta på olika recept för att bättra på skolans katastrofala läge och rubriker om ungar som mår dåligt är daglig läsning bredvid skamfläckarna från PISA. Måste man inte börja utreda från grunden? Hur tar vi hand om de små barnen, vilka snart går i skolan och orsakar sedan så mycket skrik från alla tyckare? Har barnen kanske förändrat sig, blivit helt enkelt dummare och ovilligare för skolarbete, alltså går vi baklänges? Lärarna då, finns det brister – annat än 10 000 för lite i lön – i deras arbete? De barn som än lär sig något – oavsett fel metoder och rörig miljö – skiljer sig deras förmåga, hemförhållanden och föräldrar från dem som inte ens klarar nian?

Det kan ändå inte vara slumpen som råder?

 

 

Små resor och resan för livet.

Publicerat av

Sommaren är snart här, i alla fall vad gäller planering och in prickande av olika aktiviteter. Två barn väntar på sin tur för att få göra något extra med mig. Jag skall vandra på fjällen med den ena och den andra vill åka till staden där man åker båt i stället buss, Venedig alltså.

Jag minns när vi fjärdeklassare fick åka på en skolresa. Eftersom jag var åksjuk till den grad att jag spydde vid bussresa redan mellan två första hållplatser beslutade läraren att jag fick åka tåg ensam och de andra med den beställda bussen. Jag tyckte att det var lyxigt och njöt av resan på två timmar till grannstaden. Sedan fick vi gröt och smörgås till lunch i en restaurang och vi alla tyckte det var flott värre när servitörerna kom med mera mjölk och bjöd smörgåsar med korv på.  Få av oss hade rest förut annat än till släkten, nöjesresor var obekanta bland arbetarfamiljer. Själv var jag lite van eftersom jag hade varit sommarbarn i en familj dit jag åkte själv med tåg, därför vågade läraren släppa iväg mig ensam.

Idag är det annat. De billiga flygpriserna gör semester i andra länder möjlig och vanlig. Världen har krympt inte bara genom Internet utan själva förflyttande med flyget. Sverige har mycket att erbjuda för en barnfamilj, natur, sevärdheter och bad, man måste inte åka utomlands för det. Men kulturen och historian, språket, folket och även maten annanstans är värt en resa från den svenska ankdammen. Erfarenhet kan man inte mäta i pengar.

Det kanske är klokt att resa nu? För när oljan börjar tryta, ekonomin gå tyngre, faller ihop av olika bubblor och kanske oron ökar i Europa så krymper resandet automatiskt. Gör din drömresa nu, skrev en känd ekonomiblogg. Nästa år kan det vara för dyrt.

Så, Venedig och fjällen i år och sedan den stora resan för livet som bara väntar. Som anhörigvårdare är det dock kommunen som beslutar om jag kan resa eftersom gubben behöver en plats under tiden och inga andra som kan ta över finns. Ingenting är längre valfritt när sjukdom drabbar närstående, utan allt beror på dagsformen hos gubben och välviljan hos kommunen.

Sjuk kropp eller sjukt liv?

Publicerat av

”Jag morgon inte komma, morgon sjukkassa”, sa våran städerska på sjukhuset. Var hon sjuk? ”Inte sjuk. Städa hemma.”

Vi funderade om vi skulle anmäla henne men bestämde att vi inte var poliser. Kanske hade vi missuppfattat henne tack vare språkbristningen? Klart var att hon inte orkade sköta barnen, hemmet, maten och maken när hon städade borta 8 timmar om dagen. Hennes man ändrade inte sitt liv när frun började arbeta. Allt skulle vara som förut.

Allt skall vara som förr i tiden. Är detta en orsak till kvinnors sjukfrånvaro?

Kvinnor är mera sjuka än män, speciellt när de har fått barn. Män och kvinnor är sjukskrivna ungefär i samma utsträckning fram till första barnet. Två år senare är kvinnans sjukfrånvaro i genomsnitt dubbelt så hög som männens. Den skillnaden består sedan i många år. Är det märkligt – egentligen? Mäns och kvinnors liv är inte detsamma hur än vi försöker prata om jämlikhet med likhet som viktigast. Vi är inte lika men vi bör vara lika värda.

Graviditet är faktiskt ansträngande och tungt, förlossning som ett maratonlopp utan träning, amning, sömnlösa nätter och att ständigt vara till hands för babyn är likaså krävande. Män kan inte dela på graviditet eller amning med kroppen, män kan enbart underlätta tillvaron. Att ha små barn är roligt och jobbigt. Men livet blir aldrig sig lik igen. Att lämna bort sitt barn hela dagarna och komma hem ganska så trött tär på orken att vara en god mor. De flestas ambition är att ta väl hand om sina barn och ge dem all den tid de behöver. Sedan talar ekonomin att den ambitionen inte går ihop så bra. Vi föder inte barn till dagis, men skaran av ettåringar långa dagar i daghem är ett faktum. Risken att halka efter i karriären oroar vissa. Andra har inga karriärer att vara oroliga för, bara anställningen och lönen.

Småbarnsåren kallas ofta korstrycksåren: barn, arbete, karriär, hem, samliv, socialt liv …allt ska ske samtidigt vilket är väl så omöjligt.

Är det ambitionen som är för hög, att både hinna arbeta och ta väl hand om de små barnen? Hur påverkas psyket av att lämna trötta barn alltför tidigt på morgonen till ett daghem där det kan finnas för många barn och för lite personal, när det vore ganska så skönt att sova ut, vara hemma med ungarna och ta hand om dem och hemmet? (Hur det känns för barnens far lämnar jag därhän. Jag är kvinna och kan inte tala för männen.)

Är orsaken för sjukskrivningar tunga, stressiga eller för krävande uppgifter? Nog var det stressigt på demensboendet där jag arbetade extra. Att få ta en paus, hinna äta eller bara göra sitt arbete tillfredställande var omöjligt. Vi som vårdade var för få och gamlingarna hade stora behov. Man gick alltid hem trött och missnöjd på sin insats. I längden knäcker det en. Det vanligaste yrket för kvinnor är just undersköterska/arbete inom vården. Hur tas de arbetarna hand om? Inte alls? Där personalen är viktig och även tas hand om och får några förmåner som friskvårdspeng, frukt eller vidareutbildning blir säkert sjukskrivningsfrekvensen lägre.

Kan ett av skälen vara fel arbete, låg lön, trista arbetsmiljöer och andra ganska så oinspirerade medarbetare och chefer vars mål är att hålla om budget, inte om anställda?

När livet krånglar blir man lättare sjuk. Men det är många som nästan aldrig är sjuka eller tar ut vård av barndagar. Varför inte? De är kanske friska och nöjda med livet helt enkelt. Har de bättre stöd omkring sig? Är de bättre på att planera? Har de arbeten som går att komma ifrån när det behövs? Har de arbetsuppgifter som inte bara tar utan ger tillbaka? Har de helt enkelt bättre arbetsgivare? Eller är arbetsmoralen hög?

Eller – är det för lätt att sjukskriva sig när livet krånglar och kroppen säger ifrån? Och en ännu värre tanke: kanske skulle en del kvinnor må bättre om de slapp gå till jobbet när barnen var små, under tre år, och tog i stället hand om barnen och marktjänsten ett tag? Men då måste de flesta sänka standarden. Att vara blir viktigare än att ha. Inga nya Iphone, modevaror, semester i fjärran länder eller sexrumsvillor med lån upp till taknocken. Laga mat, baka, lappa saker, roa sig med gratisgrejer som bibliotek … ungefär som pensionärer vilka var hemma när deras barn var små har det nu.

Personligen tyckte jag att det var fantastiskt roligt att få vara hemma med mina barn. De flesta kvinnorna var hemma ett bra tag med sina barn. Det var så på den tiden. Det fanns även män som tog ledigt för barnens skull fast det fanns inga pappadagar. Som komplement fanns privata lekskolor några timmar i veckan.

Jag tyckte också det var toppen att gå till ett arbete när barnen klarade sig själv hemma efter skolan. Jag hann med en viss karriär också. Pensionsbeskeden för oss forna hemmafruar sa dock att hemmaåren var ett dumt val. Men livet kan inte levas som pensionsplanering, ingen vet ens om man lever så länge och om det finns någon pension att hämta utan hela systemet har kollapsat.

Åren med barnen kommer inte åter. Det som är förlorat är förlorat.

Nature deficit disorder?

Publicerat av

När jag skrev om natur och barn på en sajt för föräldrar – de bad mig – fick jag kommentarer som att naturen var överskattad eller att skola och daghem sköter väl det.

Hur ser vår fritid ut med barnen? Handla, städa, äta och förmana? Tiden är så knapp för nutidens föräldrar. Det är fråga om prioritering, att fördela de få timmar som kvarstår efter det nödvändiga arbetet och hemarbetet. Natur får stå tillbaka. Det händer att naturen också föreställs som farlig för barn och skräckrapporter om farliga vargar dyker ständigt upp i media. Att skrämma är en verklig björntjänst utan björn.

”There is definitely an attitude out there, in some cases, that nature is not perceived as interesting or engaging. In some cases it is perceived as a dirty or unsafe thing, and that’s an attitude that won’t help a young person climb a tree.” Sue Armstrong-Brown.
 http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-24532638

Natur och barn låter så självklart. Föreställer vi inte barnen på en sommaräng plockande blommor, med en kanin i famnen på en bondgård, i skogen på picknic eller på en utflykt i det vilda med en kanot och tält? Nej, det var att ta i. Nutidens barn ser vi med en Ipad eller dator spelande det senaste dataspelet medan föräldrarna sitter med Facebook.

Lider vi till och med av ”Nature deficit disorder”? Ett engelskt projekt visar att bara 21 % av 8 – 12 åriga barn hade kontakt med naturen, flickor mer än pojkar. Som bekant rider flickor mer, har husdjur och just plockar blommor. Många barn känner empati med djuren. Hur många har inte berättat hemligheter eller fått tröst av sitt husdjur? Men husdjur är inte natur under fötterna. Djur hjälper barnen öva ansvar genom att ta hand om ett levande väsen, nog så bra övning inför framtiden.

Barn i England hade dålig kontakt med naturen. Är det likadant i Sverige? Vad gör föräldrarna och barnen på den gemensamma fritiden? Behöver barn tas till skogen eller räcker det att förse dem med en dator? Det finns ju många natursidor på Internet, garanterat utan farliga djur, skrubbade knän och fästingsbett. Är det föräldrarna som är ointresserade av naturen eller har barnen förlorat lusten att bygga kojor i skogen, klättra i träd, titta på små djur genom en lupp och plocka bär? Introducerar vi naturen till barnen så de får lust att utforska mer? Ser vi naturen som en nödvändig del av livet?

Att vara i naturen ökar förståelsen för miljön och den förmågan lär bli nödvändig för våra barn. Kanske en bra idé för oss äldre att ge naturupplevelser till barnbarnen i stället prylar barnen inte hinner att leka med. En fjällvandring med mormor eller kanottur med farfar är en present som räcker länge och skapar minnen.