Etikettarkiv: äldreomsorg

Moderna ättestupor

Publicerat av
IMG_3315

När försvinner människans värde? Nu menar jag inte i krig, utan i vårt alldeles vanliga samhälle. Är värdet bestämt av ungdom, skönhet och synlighet i media? Har de äldre något värde? Hur ser det ut då, hur manifesteras det?

Inte alls, vill jag säga. När man inte är vacker, framgångsrik och ung – eller fixad till ungdomlighet – har man inte längre något värde. Man blir osynlig. Är någon en stenrik person, speciellt en man, har de alltid ett värde och råd att köpa service oavsett åldern. Men vi andra är snabbt förbrukade. Christina Kellberg säger:
–  Vi får inte ens tänka i banorna att en människa är förbrukad. Det var annorlunda förr när man levde med hela familjen och upplevde ålderdom och dess olika uttryck. I dag ser vi sällan gamla och sjuka och då är det svårare att hantera när åldern gör sig påmind hos en närstående.

Christina Kellberg inspirerades av sin svärmor och skrev en roman om en arbetarkvinna från 1900-talet. Mötet med demensvården blev en dyster upplevelse för de anhöriga, både i boken och i verkligheten. Bokens Alice var med och byggde folkhemmet. Men när hon blev dement fick hon inte mycket tillbaka av samhälle
–  Lukten av kokt potatis, slammer av rostfria kärl, en tv som står på utan att någon tittar. Väldigt lite stimulans för dem som bor där. De som kommer dit är i för dåligt skick för att kräva någonting. Jag får en ångestkänsla när jag kommer in på sådana institutioner. Det handlar nog om en rädsla för att det där ska bli mitt en dag, säger Christina Kellberg.

Som anhörig kan man också vara rädd för att ställa till det. Man tror att man är beroende av personalens välvilja. Börjar man bråka kanske det går ut över den som man värnar om. Politikerna är ointresserade. Det finns inga röster att hämta om demensvården.
Men Christina är också kritisk till sin egen generations passivitet.
–  Vi fyrtiotalister som alltid har bråkat – varför är vi så tysta när det gäller behandlingen av de äldre? Det är ju våra föräldrar det handlar om!

Jag själv klagade till sist skriftligt. De två vistelserna på ett boende var en katastrof för min gubbe. Hörde inget från Kommunen eller från boendet. Nästa tillfälle ville kommunen åter placera honom dit. Men vaddå… sa handläggaren. Är du en kverulant.
Min gubbe, som tappade minnet, bor hemma men har vistats på korttidsboenden 9 olika gånger på 4+ år. Det blev 7 olika boenden och 12 olika avdelningar. Kontinuitet är inget demensvården kan stava till.
Ett ställe var absolut toppen men dit fick han inte komma igen. Han var inte sjuk nog. Ett annat ställe som var bra hade ingen plats när handläggaren bokade tre dagar innan han skulle in. Man kan inte boka i förväg på grund av ekonomin, man får ta vad man får i sista minuten eller låta bli. Man får inte välja.

Jag önskar att du som arbetar med dementa – inte all personal förstås men en alltför stor del, speciellt cheferna – skulle få leva ett tag som dement och få samma omsorg som boenden på de allra sämsta ställen. Jag vill att de anställda får vandra i korridoren framåt tillbaka medan TV n står på och gapar. Jag vill att de inte får hjälp att duscha, att de går med samma kateterpåse i 14 dagar, kläder byts för sällan och lukten av piss och smuts får omge dem. Blir du infekterad av vanvård skall antibiotika inte skrivas ut innan du ligger i sjukhuset och all hopp är ut

Du kan inte alltid förstå vad personalen säger eftersom många pratar dålig svenska och du är i stort behov av tydligt och enkelt språk. Detta gäller förstås inte all personal, nu tar jag upp de sämsta fallen. Inom äldrevården kan även den icke utbildade och icke svensktalande få arbete. Att arbeta inom demensvården har ingen status eller god lön. Det finns änglar men även änglarna tröttnar utan uppskattning och när lönen talar.
Dina anhöriga skall behandlas nedlåtande. De ska få kommentarer om de klagar som att ”i mitt land tar vi hand om våra anhöriga själva och skuffar inte dem till boenden”. Vad svarar man då? Inget, för ingen vill bli osams med dem som har makten. Det fick jag höra när jag undrade om gubben hade fått duscha när han stank vid hämtning. Vi gick ut snabbt och tog taxi till duschen hemma.Han var så skitig att underkläderna satt fast. Jag fick sätta honom i blöt i badkaret efter fotografering hemma. Foton skickade jag till Kommunen, de svarade att jag var kverulant.

I rummet  där du bor finns en säng. Mer behöver du inte? Kanske en stol som är inte sittvänlig och ett litet bord.
Maten bör vara smaklös, uppvärmd och kanske får du ett kex till kaffet. Men flera boenden har nu mera en kokvrå i varje rum, så… de dementa är säkert bra på matlagning som min granne som tände eld på huset i tre gånger tills vi skrek i kör till socialtjänsten att hon måste få plats i ett hem. Hon var 96 år och dog tre månader efter flytten, korttidsdöd du vet.
Ut och gå finns inte längre i din värld. Du får trava i en korridor framåt tillbaka. Natur som är så helande för alla är ett glömt kapitel. I bästa fall ser du genom fönstret annat än ett höghus. Just höghus är svårt och märkligt för de äldre dementa. De fanns knappt i deras ungdom så de kan vara till och med skrämmande.
Skulle det börja brinna kommer ingen att klara av att hjälpa dig ut från tredje våningen med låsta dörrar och hiss med kod. ”Jag räddar mig själv, jag har barn”, sa ett vårdbiträde och jag måste nog hålla med henne. Demensboenden borde ligga på markplan men mark kostar, gamla hyreshus eller bygga på höjden är mycket billigare. OK, det finns de med trädgård men för att riktigt få uppleva usel planering bör man provbo minst på tredje våningen.

I höst tänkte jag vara ”ledig” nästa gång. Kan man förbättra vården till dess så jag slipper ha så uselt samvete? Inte? Men, det finns bra ställen också, att få en tillfällig plats i dessa är dock svårt. Som anhörig får man välja mellan dåligt samvete och en stund eget liv. Det är lite som att sitta i en rävsax.

Som Christina Kellberg säger, törs många inte klaga.

Jag har träffat mångfald inom demensvården, som anställda typ ”jag har inte hittat annat arbete”. Som extrajobbare har jag själv arbetat med en nästan färdig kemist, en nationalekonom, en doktorand i litteratur, en förskollärare, en städare, en buddhistmunk, en massör, en hudterapeut, en kanslist, en frikyrkopräst, en ridlärare, en hårfrisörska, en arbetslös ingenjör i rymdfysik, en textilkonstnär, en nyutbildad psykolog, en socialsekreterare, en kontorist, en mentalskötare och en barnsköterska samt de som i första hand borde arbeta i ett demensboende: undersköterskor och sjuksköterskor. Många är invandrare. Det är inom äldrevården som integration sker. Gamla dementa gummor och gubbar står för den viktiga delen i migrations- och arbetsmarknadspolitik.

Kellberg_Ellen_3D-286x447

Berättelsen om Ellen skildrar vad som händer när alzheimer tar över en människas liv. Det är en finstämd och livsbejakande roman som kommer att säljas till förmån för Demensförbundet. För varje sålt exemplar går fem kronor till forskning och utbildning inom sjukdomar som faller under begreppet demens. Alzheimer utgör omkring 5 0 % av alla demenssjukdomar.

De diskriminerade och diskriminerande gamlingarna

Publicerat av

Många kommuner är beredda att tillgodose önskemål från äldre att slippa vårdpersonal som bär slöja. I en rundringning till biståndshandläggare i 20 kommuner uppgav 16 av dem att de kan uppfylla ett sådant önskemål.  Jag undrar direkt: vad menar de med en slöja? Oviljan kan knappt handla om en schal?

Diskrimineringsombudsmannens presstalesperson, Claes Lundstedt, beskriver inställningen som ”problematisk”.

– Hela syftet med diskrimineringslagen är att man inte ska göra åtskillnad på människor baserat på etnisk tillhörighet eller religion, säger han.

Han har missförstått det hela. Att inte vilja släppa in i sitt hem människor i heltäckande klädsel handlar inte om rasism, religion eller etnicitet. Det är oron att tvingas släppa in någon man inte vet riktigt vem det är. Det handlar om att tappa kontrollen över sitt hem. Det handlar om att inte kunna kommunicera som man har gjort hela livet, ansikte mot ansikte och med samma språk. Det handlar om otrygghet i en situation där man är utlämnad åt någon som inte ens vill visa sig.

Men – om det är bara en huvudduk, schal? Kan nu inte människor visa håret må det vara hänt. Det är inget arbetshinder, bara lite märkligt för gamla svenska ögon. Men om klädseln inte är deras fria vilja hör det till Polisen, inte till äldreomsorgen att ta hand om.

Schal är är inget arbetshinder även om det inte känns riktigt bra för en pursvensk.

Svarta handskar i händerna hör inte till vårdarbete. Det är inte behaglig om vårdgivaren inte ens vill ta en i hand utan handskar. Det handlar också om hygien.

I ett annat nyligen skett fall försökte man ge vårdtagarna valfrihet, men det blev galet.

– Vi ska respektera vårdtagarnas önskemål i möjligaste mån gällande manlig eller mörkhyad personal. Detta för att de bor i egna lägenheter och där har man rätt att bestämma själv vem man bjuder in, sas i ett annat fall men då blev det DO anmälan.

I princip är det rätt – jag släpper in de jag vill – men i praktiken fungerar det inte att sortera bort människor som arbetar. Det handlar knappt om rasism från den gamles sida utan oro för det ovana.  Man kan kanske dela arbetet så man undviker konflikter, men på längre tid  fungerar det inte att sortera folk på grund av kön eller utseende. Det är kränkande. Men vårdtagaren får inte heller kränkas.

Jag minns en gammal man som blankt vägrade bli duschad av en manlig person. Han såg det som ett homosexuellt beteende. Det gick inte att ändra hans 93 gamla uppfattning om det. Vårdbiträden är kvinnor, punkt. Då var det väldigt få män i hemtjänsten så det var inget problem. Jag tyckte att vi skulle låta honom välja så jag tog honom och duschen i stället den manlige kontaktpersonen. Men det fanns även andra åsikter. Vi skulle fostra honom! Så får man inte tycka!

Så får man inte tycka gäller i många frågor i dagens Sverige.

Det är inte roligt att vara naken inför vem som helst. Hur många av de gamla 85+ kvinnorna som bor i något boende har varit nakna med någon annan än sin lagvigda make, fästman kanske? Det var annan moral i deras tid. Jag skulle inte vilja bli duschad av en främmande man, inte ens om han vore jävligt snygg, ännu mindre då. Men inte klagade jag när olycksomständigheter fraktade mig till sjukhuset och en man klippte av mig kläderna och duschade av blodet. En olycka är annat än vardag. I sin vardag måste man få ha önskemål.

Hemtjänst och äldrevård är den platsen där integration sker i Sverige och det sköts mestadels av kvinnliga invandrare och gamla tanter och några gamla gubbar. Man kan få arbete inom hemtjänst/boende, utan tillräckliga språkkunskaper och även utan utbildning. De gamla dementa och sjuka gamlingarna blir extra utsatta eftersom de har svårt att bli förstådda och förstå. Det blir tungt för en dement person. Det fungerar inte.  Man måste kunna bra svenska i ett boende där det bor gamla, dementa, sjuka svensktalande personer.

Är den åsikten rasistiskt? Är det inte självklart att i boenden för mestadels svenska personer pratar personalen svenska och är inte klädda enligt någon s.k. religiös sed. Religion är en privatsak som inte skall påverka det icke religiösa arbetslivet. Det handlar inte om diskriminering utan arbetsklädsel, språk, något som kanske kan kallas kulturkompetens och att arbeta på vårdtagarnas villkor. Det finns flertal boenden för personer som inte är svenskfödda, inte har lärt sig svenska eller glömt det när de blev gamla, boenden med vårdarbetare som talar deras språk och har samma kulturella bakgrund inklusive slöja i någon form.

Som svensk kan du inte kräva något ”svenskt boende”. Varför?

Vi skall inte fostra de gamla. Det måste finnas rimlig valfrihet för gamla,  även för de svenska gamlingarna. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta. Det är inte alla som är förtrogna med den nya multikulturella världen.

Däremot kan man använda smartare knep för att få samarbetet att fungera, inte bara skicka in någon från en främmande kultur till någons hem och tro att det genast blir ett bra möte för den gamle och vårdgivaren. För det är det som sker, en vilt främmande person ringer på dörren, säger sig komma från hemtjänsten och vill in.  Nästa gång en annan, med schal eller utan.

Jag skulle inte ens öppna dörren.

Anhörigvårdare efterlyses, speciellt om de är griniga!

Publicerat av

Jag blev så jävligt illamående av telefonsamtalet jag fick nyss. Kommunen ville veta vad jag skulle göra om min sambo beviljades avlastningsplats för 10 dagar. När jag blev lite grinig sa hon snabbt att det var beviljat men hon måste skriva ner vad jag ska göra. Jag medgav att det handlade om en resa med ett barnbarn.

Vad har de med mitt privatliv att göra? Det är inte ens jag som söker plats utan gubben själv. Jag får inte betalt för att ta hand om honom. Det är alltid vårdtagaren som får bidraget ifall det beviljas sådant. Det högsta beloppet i så fall är inte ens priset för en plats för två dagar.

Har kommunen ett register där de för in vad vi anhörigvårdare gör på vår lilla fritid? Resonerar äldreomsorgen om det är nödvändigt eller ej? Inga utsvävningar beviljas? Min gubbe var i ett avlastningsboende i augusti. Nu skulle jag göra något i maj. Det är inte ofta jag vågar på att lämna honom, vården har varit usel och jag vill inte drabba honom alltför många veckor per år. En dement person har svårt att bo borta. Men nu har jag avstått från en stor del av mitt liv i fyra år och det börjar tära ganska rejält. Jag vill också göra något.

Till sist blev jag så grinig att jag sa ni har två alternativ: ta helt hand om honom eller bevilja mig några veckor per år utan att undra om det vore skäligt. Hon skulle skriva att jag tog hand om barnbarnen och ville veta vart de bor. Ska de också registreras? ”Har X antal barnbarn boende i XX och önskar resa dit.” Storebror ser dig, du kommer inte undan innan mossa växer på dig.

Jag förstår att användningen av våra skattemedel skall registreras. Varför inte skriva att sambon åker bort och gubben kan inte klara sig ensam hemma? Det är ju det som är skälet inte det vad jag gör. Är jag för grinig och skall snällt redovisa mitt liv?

Finns det någon annan anhörigvårdare där ute? Hur har du det? Blir du grinig ibland du med?

Bild: inte mossa utan lavar i Padjelanta.

Kvotering, kvinnofällor.

Publicerat av

010Kvotering i gång igen. Men det handlar förstås inte om kvotering till vardagen utan gräddfil för några få kvinnor. Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) säger att en kvotering till bolagsstyrelser ligger nära i tid om de inte bättrar på sig snabbt. Politiker ser framför  sig ett idealsamhälle där allt är jämlikt på höga lönenivåer. De glömde resten, den stora skaran, det vi i vardagstal kallar service, skola, vård och omsorg. De lågt betalda s.k. kvinnoyrkena. Det finns många helt vanliga arbeten där män är nära 100 % men det tänkte hon inte heller kvotera. Inte kvoteras det män till typiska kvinnoyrken.

Varför hamnar kvinnor inte i bolagsstyrelser? De kanske inte vill? Kramar herrarna om varann för mycket? Utnämner kompisar? Kvinnorna som finns på toppen redan, hur kom de dit? Med egen förmåga? Pappas flicka? Det kan ju hända att det finns trots allt jämlikhetsprat skillnader på intressen som gör att kvinnor värderar andra saker högre än toppen av kedjan. Bra arbetstid? Barnen kanske? Men ett område som lätt kunde kvoteras är den kommunala vården och omsorgen. Den styrs av politiker, inga privata herrklubbar. Varför gör man inget åt det? Kommuner går inte i täten för jämlikhet eller bättre löner för kvinnoyrken. Kommunala arbeten inom vårdsektorn som socialtjänst, barnomsorg, hemtjänst, särskilda boenden är kvinnodominanta och har oftast låga löner. Där borde man kvotera in män. Tvångsarbete, om männen inte rättar sig i ledet? Och tvärtom.

Hur skulle exakt lika liv mellan könen se ut? Millimeterrättvisa?

Jag är mot kvotering. Meriter och lämplighet skall avgöra anställningen. Men de som anställer borde ta bort sina kostymglasögon och se vem som kan blåsa nytt liv och nya idéer till företaget. Det är ofta de som saknas.  Men Staten skall inte ständigt uppfostra oss. Jag har alltid haft högre lön än motsvarande manliga socionomer. Jag jobbade hårdare än många andra, försökte utveckla jobbet. Jag bad om högre lön. Varje kvinna, och varje man också för den delen, borde sluta  inbilla sig att facket fixar arbetslivet och att jämlikhet i hemmet fixar sig med trollspö – sedan någon gång. Man måste prata själv om lönen. Man måste prata ihop sig innan barnen kommer. ”Hur ska vi dela barn och hemmets skötsel? Ingen bör ha hela ansvaret både hemma och i arbete. Annat än ensamstående mödrar förstås.(Obs ironi men verklighet.)

Jag helt för kvoterad föräldraförsäkring den dagen då även män är gravida och föder barn. I nuläge vill jag att 9 månader är öronmärkta för mamman och Staten skall pytsa in de pengar hon förlorar i pension under de tre första åren, dock bara för två barn. Vi bör sluta med föraktet mot mammor. Trots att politiker påstår att föda barn är inget hinder för samtidigt heltidsjobb är det inte så för barnet.  Barns behov borde vara överordnade de vuxnas. Barn har behov av närvarande mor/far inte barnpassning. Vart tog de tre magiska åren vägen? Har någon forskare bevisat att det var helt fel? Skälet till kvotering sägs ofta vara att kvinnor får sämre pension genom föräldraledigheten och att jämlikhet, eller millimeterrättvisa, är så viktigt just under barnets första år.

Varför har kvinnor sämre pension? Svaret är så självklart: låga löner och att kvinnor föder barn, arbetar mindre och tar mer ansvar för barnen och närstående som gamla föräldrar. Del av ”orättvisan” kommer att kvarstå tills barnafödandet delas jämt av män och kvinnor, vilket inte lär ske alltför snabbt. Att ta hand om barnen och sina vårdbehövande anhöriga är enklare att dela bättre, det kräver bara vilja. Att betala bra för de kvinnodominerade yrken tycks vara lika svårt som att män föder barn. När Politikerna har många hål att fylla med våra skattepengar, då väger kvinnorna, barnen och vården lätt, även här, i världens mest jämlika land.

Jag har passerat åren med barn länge sedan, på den tiden då nästan alla kvinnor var hemma en längre tid med sina barn och trakasserades inte för det. Nu har jag hamnat i en annan ”kvinnofälla”: anhörigvårdare. Hur ser det ut på denna växande oavlönad vårdbransch? Drygt 1,3 miljoner personer, närmare var femte person i vuxen ålder, vårdar, hjälper eller stödjer en närstående. Minst 900 000 av dessa är i förvärvsaktiv ålder enligt Socialstyrelsen 2012. De flesta är kvinnor. Kvinnor och vård = sant.

Jag tycker det är humant att vi tar hand om varandra. Det är dock inte humant om vårdtagarna är i beroendeställning mot sin vilja och vårdgivarna förlorar både lön och sitt privata liv. Stöd och avlastning måste även fungera på vårdgivarens villkor. Det måste finnas alternativ innan anhörigvårdaren kollapsar. Att vara snäll och inte kräva något för egen del slutar med två platser på den överbelastade äldrevården. Eller snarare två virriga personer hemma med en hemtjänst som ibland springer förbi för platser är det ont om.

Jag avskyr ordet jämlik. Men jag gillar orden lika värd.