Jag blev så jävligt illamående av telefonsamtalet jag fick nyss. Kommunen ville veta vad jag skulle göra om min sambo beviljades avlastningsplats för 10 dagar. När jag blev lite grinig sa hon snabbt att det var beviljat men hon måste skriva ner vad jag ska göra. Jag medgav att det handlade om en resa med ett barnbarn.

Vad har de med mitt privatliv att göra? Det är inte ens jag som söker plats utan gubben själv. Jag får inte betalt för att ta hand om honom. Det är alltid vårdtagaren som får bidraget ifall det beviljas sådant. Det högsta beloppet i så fall är inte ens priset för en plats för två dagar.

Har kommunen ett register där de för in vad vi anhörigvårdare gör på vår lilla fritid? Resonerar äldreomsorgen om det är nödvändigt eller ej? Inga utsvävningar beviljas? Min gubbe var i ett avlastningsboende i augusti. Nu skulle jag göra något i maj. Det är inte ofta jag vågar på att lämna honom, vården har varit usel och jag vill inte drabba honom alltför många veckor per år. En dement person har svårt att bo borta. Men nu har jag avstått från en stor del av mitt liv i fyra år och det börjar tära ganska rejält. Jag vill också göra något.

Till sist blev jag så grinig att jag sa ni har två alternativ: ta helt hand om honom eller bevilja mig några veckor per år utan att undra om det vore skäligt. Hon skulle skriva att jag tog hand om barnbarnen och ville veta vart de bor. Ska de också registreras? ”Har X antal barnbarn boende i XX och önskar resa dit.” Storebror ser dig, du kommer inte undan innan mossa växer på dig.

Jag förstår att användningen av våra skattemedel skall registreras. Varför inte skriva att sambon åker bort och gubben kan inte klara sig ensam hemma? Det är ju det som är skälet inte det vad jag gör. Är jag för grinig och skall snällt redovisa mitt liv?

Finns det någon annan anhörigvårdare där ute? Hur har du det? Blir du grinig ibland du med?

Bild: inte mossa utan lavar i Padjelanta.