Att arbeta genom tolk är inte enkelt – om min insats för rysk sjukvård.

Publicerat av

Ett fyrtiotal män satt i rummet när jag släpptes in. Några vakter var placerade i rummet och utanför. Nervösa svenska sjukhusvakter stod också i hallen utanför föreläsningssalen. En någon rundlagd kvinna presenterades som tolk men hon tog mig inte i hand. Inga andra kvinnor fanns i publiken.

Mitt lugn försvann i ett nafs. Jag var aldrig spänd på vid mina föreläsningar men nu kändes det som mindre bra.

En av männen steg upp och sa något, tolken översatte. De önskade mig välkommen. Mannen var om jag fattade rätt sjukvårdsminister. Han pekade ut några som Moskvas sjukvårdschef och universitets chef någonting. Jag var säker på att de kunde engelska men tolken översatte från ryska.

Jag ville prata med tolken. Hur långa stycken ville hon översätta.  Men hon vände sig bara bort så jag började och tänkte; det här blir aldrig bra.

Jag skulle börja med att visa en bild men glömde dra ner duken. En av åhörarna steg då upp och gjorde det. Lite skratt. Nu var min nervositet helt bortblåst. Jag hade ju redan gjort bort mig. Jag pratade min timme, alltså två med översättningen. Jag kunde bara nudda på ämnet missbruk, HIV och graviditet och hur vi gjorde i Sverige i detta sjukhus. Under föreläsningen antecknade alla febrilt. Folk applåderade. De ville veta mer.

De bad mig att fortsätta. Tolken blev nervös. Det fanns annat som skulle ske. Men publiken gav sig inte.

Efter föreläsningen ville gruppen se på våra lokaler. Hur såg förlossningsrum för  de smittade ut i Sverige. Jag kunde inte låta 40 personer trampa runt på förlossning och BB där utan de fick välja tre, det blev ministern och universitetshöjdaren och sjukvårdschefen. Alla kunde engelska så tolken fick stiga på sidan. Hon var inte glad. Hon och de andra fick titta på sjukhusets konstverk i hallen.

Jag minns än deras miner när de såg isoleringen på förlossningen. Nu vill vi se den riktiga isoleringen, det här är ju för de som betalar extra, sa de. Jag var så glad för våra lokaler då.

Tolken var den som styrde, det var tydligt. Det var uppenbart att tolken hade kontrollerande uppgift. Nervöst stod hon och väntade på när vi kom från BB och förlossning. Väl där på plats hade besökarna haft möjlighet att träffa personal och ställa frågor utan att tolken bestämde vad som skulle frågas och vad inte.

Jag hade kontakt med den ryska gruppen genom Moskvas Universitet några månader. Jag sände utvalt material till dem från forskning i Världen. De ändrade sitt system så några av sjukhusen tog mot Hivpositiva och missbrukare så smittor kunde undvikas och kunskapen öka. Jag var stolt över vårt inflytande. Men sedan tog en professor över. Inte kan en kurator sköta så viktiga kontakter. Om ett tag dog alltihopa.

Jag hoppades att ingen av dem ansågs för västvänlig så de försvann i något svart hål.

Det här skedde på -90 – talet. Det var ett officiellt statsbesök 1997, då president Boris Jeltsin träffade statsminister Göran Persson under former som efteråt    beskrevs som lite glada. Jeltsin hade alkoholproblem. En av deltagarna sa när vi hade sluppit tolken att Jeltsin borde ha lyssnat på din föreläsning,

Det var ett betyg som gladde mig.

Varför besökte de vår avdelning? Moskvas sjukvård hade flera gravida Hivpositiva patienter samt missbrukare. De behandlades som oönskade och skickades runt till olika sjukhus för att föda. Stil: vi tog sist nu är det er tur. På så sätt ökade smittoriskerna, ingen blev ju expert och ingenstans fanns anpassade lokaler för dem. I Stockholm koncentrerades dessa patienter till en plats och det teamet arbetade bara med den förlossningen just då. Under graviditeten var det också samma barnmorska och kurator. När det var samma personer involverade skedde också utveckling av metoderna, både de medicinska som psykologiska.  Andra kunde sedan ta del av erfarenheterna. Patienten var trygg.

Inga smittor skedde i Stockholm.

I Sverige pågår det en och annan spionhistoria, sann eller inte, just nu. I ett av dem är en tidigare tolk inblandad. En tolk har en speciell position. Den vet alla hemligheter, alla dumheter och fakta som pratas mellan de som tolkas. Lita inte helt på en tolk. Inte att de spionerar utan översättningar kan vara något vinklade. Speciellt om det är en anhörig eller kanske ett barn som tolkar. Det har hänt även för mig på socialtjänsten att klienten vägrar blankt att ha en främmande tolk. Jag vägrade med. Tolken fick sitta tyst i rummet och den anhörige tolkade. Sedan pratade jag med tolken när klienten hade gått. Så eller inte alls, sa jag.

Och sedan finns det högklassiga tolkar som gör det hela till och med bättre och mer förståelig. De som har utbildning på området de tolkar. Alla språk är inte enkla att översätta. Det är en konst och kunskap om en kultur och språkets irrvägar.

Röksvampar är en bra beskrivning av relationerna till Ryssland idag. Boff, så är det borta.

Dömd till vård?

Publicerat av

Domar med vård i ett SiS hem rasslar in nästan varje dag. Idag sitter omkring 100 unga mellan 15 och 17 år häktade och en vanlig anledning är så kallad gängkriminalitet. Det är allt mellan mord och att någon av dem sprängde ditt hem. Gängkriminella personer som dömts till sluten ungdomsvård begår i nio fall av tio brott igen. Det visar en ny rapport från Acta Publica.

Vi kan inte döma någon till att bli frisk, ordentlig, laglydig person. Det behövs egen vilja och lyckat motivationsarbete. Jag tror att det sistnämnda är svårt med så unga personer. De hänger helt enkelt inte med konsekvenser och varför. Trots dom – en tid i ett SiS hem med väl så liten kontroll – är inte avskräckande. De har bara stigit i graderna i sitt gäng och så länge de är under 18 är de populära arbetare inom kriminalitet. Med tiden kan man bli en chef om tillräckliga meriter finns.

Så, vi kan bara döma till förvaring. Men vi kan erbjuda olika saker som utbildning, terapi, läkarhjälp eller arbetsuppgifter i förvaring. Vård sker dock på den dömdes villkor. Ser du inte meningen med vård samtycker du inte. Det beror också på kvalitén i vården. Om den är ändamålsenlig till klientgruppen. Det ser inte bra ut alls idag. Hade jag haft så usla resultat i mitt arbete hade avdelningen lagts ner och vi alla fått sparken.

Flera av barnen i gänget har varit i vård innan och sedan åter dömda till vård. Ett nytt försök att få resultat med samma medel.

Det går knappt att spruta in snällhet och förstånd genom ett pappersbeslut. Tiden räcker inte heller till någon förändring. De tre – fyra år max man är dömd för mord till skall ersätta uteblivna skolbetyg, kanske medicinska/psykiska problem (unga är svårt att diagnostisera just för att de inte är vuxna), total empatilöshet, girighet och för stort ego, grupptillhörighet och kanske utebliven fostran och det jag kallar bristande förståelse till livets normala villkor. Alla de dömda är inte supersmarta. Det försvårar alltid förståelsen av framtida konsekvenser. Det kan hända att de saknar familj eller i alla fall personer som kunde stötta en förändring.

Det är att börja om från början.

De unga har få restriktioner i de hem som skall vårda. De kan fortsätta sin kriminella tillvaro per mobil och även samtycka till morduppdrag och så fritagning. Där står personalen med byxorna nere. Vi trodde de lekte kurragömma. sa någon när de som skulle vårdas smet ut över staketet.

Naivitetstävlingen har många deltagare i Sverige.

Det är också frågan om de mjuka orden. Det var stökigt i pendeln när jag åkte sist och företaget kastade in trygghetsvärdar. Hör hur det låter. Trygghets Värd. Inte ordningsvakt. En värd som om det vore en bjudning. Likaså kriminalvård. Vård alltså. Jämställt med sjukvård. Ondska och stök ska vårdas bort.

Har det fungerat någon gång? Ja, alla återfaller inte. Nog byter den kriminelle bana om straffen blir för tunga och annat liv finns i horisonten. Förr i tiden brukade vi säga Gud eller kärlek var det som ofta vände ens val av liv. Observera ordet val. Som en kille i ett motorcykelgäng sa till mig: Jag åker ut från lägenheten och får inte träffa min baby och min tjej om jag inte säljer motorcykeln, säger adjö till gänget och köper en barnvagn i stället. Nej, han var inte ens kriminell men motorcykelgängen var ju alla rädda för.

Jag uppmuntrade det, absolut. Gänget sa adjö och lämnade honom i fred. Så är det nog inte i våra nya gäng. Troligen hittas du död någonstans. Ibland är det enkelt. Men de med enklare lösningar är för äldre, 35+ så där, inte 16 år gamla med sitt första mord på sitt icke närvarande samvete.

Någonting mellan 0 och 16 år har gått totalt fel. Då krävs det nya år, kanske till och med 16 år. Nu menar jag inte inlåsning så länge utan olika faser i behandling. Beror också på brottet. Jag tror det handlar om två saker, i den så kallade behandlingen alltså. Först inlåsning utan möjlighet att göra brott och ha kontakt med sina kriminella kamrater. Vi måste skydda den brottslige likaså som oss. Det andra är tid. Tid att sluta skolan, få ett arbete, bli vuxen helt enkelt. Hitta andra bättre sätt att leva. Inga tre år i något SiS hem utan en långsiktig behandling inom Kriminalvården med utskrivning till det vanliga trista livet, kanske med fotboja den första tiden ute i frihet likaså under eventuell permission. Gärna en uppriktig ånger och ursäkt till de drabbade.

Det kommer inte att hända. Nej, så kan vi inte ha det. Arma barn.

Jag tror att en stor del av dessa unga kriminella har problem vi inte riktigt är hemma med. Trycket från andra, de som agerar lik arbetsgivare i kriminalitet, är vi inte vana vid i Sverige. Förr var oftast individer kriminella. Idag är det som att höra till en uthyrningsfirma.

Kriminalitet är ren Babels torn. Gränser är inhumant. Världen är öppen för allt.

PS. Eftersom jag har haft klienter/patienter djupt i skiten som ingen rådde på men allt förändrades till det vi kallar det normala – ungefär – tror jag att alla kan välja ett bättre liv. Problemet är att bättre liv är så annorlunda idag än det var nära 20 år sedan för mina klienter och patienter.

Jag hade svårt att välja bilder men döda träd är väl ok. Överst skog efter regn nära Kvikkjokk, nederst några fallna träd i skogen nära mig.

https://tt.omni.se/rekordmanga-15-aringar-atalade-i-mordfall/a/WRzm8G

PS. Storm går om livstidsstraff. Fakta:

Livstids fängelse är inte tidsbestämt, den dömde vet därför inte hur länge han eller hon kommer att sitta i fängelse. Senare kan det bli tidsbestämt.
En livstidsdömd, som har avtjänat minst tio år av livstidsstraffet kan ansöka om att livstidsstraffet skall omvandlas till ett tidsbestämt fängelsestraff.
Det innebär i praktiken l att den dömde oftast avtjänar 16 år eftersom straffet genomsnittligt tidsbestäms till 25 år och den dömde sedan blir villkorligt frigiven efter två tredjedelar.

Vår vackra Värld.

Publicerat av

Just nu är Stockholmstrakten som vackrast, enligt mig. Då menar jag naturen, parkerna, de fina höstfärgerna. I en Värld som fylls av krig, oro och lidande för människor, är naturen en helande faktor. Vi har nu följt kriget i Ukraina i 608 dagar (24/10). Kriget Israel – Gaza har bara börjat. Det mullrar lite överallt. I Sverige pågår också ett slags krig. Flera hus har sprängts på Stockholmsområdet och ibland hittar Polisen mördade ungdomar i skogen.

Kanske skogen är ingen bra plats längre att stressa av i?

Det stora geniet Stephen William Hawking, (född 8 januari 1942 i Oxford, död 14 mars 2018 i Cambridge) sa att människan bör leta efter någon annan planet att leva på. Om så där trehundra år är denna planet totalt obeboelig. Han menade inte det omhuldade klimatet. Han menade det vi gör för vår planet. Det finns drömmar om att bosätta några på Mars, inte så vänlig planet. Idag är krig igen den stora orsaken till förstörelse av vår livsmiljö. Men EU har pratat om korkar till förpackningar. Ni har väl märkt de nya korkarna? De du måste rycka loss för att lämna i återvinning. Ja, jag var spydig.

Varje bomb som detonerar i Ukraina eller annanstans har raserat all min återvinning under hela livet fler gånger om. Jag lyckades tjata glas- och pappersåtervinning till orten på den tiden Kommunerna byggde sopberg. Så, varför skriver jag ”vår vackra värld”? Bör vi inte skynda oss att se det vackra i Världen när det än existerar? De fina höstfärgerna. Någon konstutställning. Historiska lämningar. Promenad vid gamla hus, inte dagens usla lådor.

Det kanske inte finns vackra gamla hus mer nära dig? I min gamla hemstad beordrade politikerna raserande av arbetarkvarter för nya höghus skulle byggas. Grävskopearmen kom. Men en av förarna sa: inte mejar jag ner dessa hus, min farmor bodde här. Andra kände också någon och de vägrade riva kvarteren. Politikerna böjde sig. De sparade ett kvarter, rustade upp och gjorde ett arbetarmuseum av platsen. Husen finns kvar. Ibland kan folkligt förstånd vända politikernas iver att lämna inget av det gamla efter sig. Jag säger bara ett ord: Klarakvarteren.

Vad lämnar politikerna efter sig idag? Klankrig. Bostadslösa pensionärer. Dyra matpriser. Usla skolor. Köer till sjukvård. Och så mycket narkotika att det nu mera räknas in i BNP. Bidragsberoende. OK, det finns väl bra saker också. Men är det inte folkets fel också? Röstade du för det? Röstade du med din plånbok som de flesta gör? Tror du inte på mig? Studera hur röstningen ser ut i din kommuns olika bostadsområden. Mina tre ”utsatta områden” lyser rött. Villaområdena blått. Men de gula prickarna finns nu mera överallt. Oavsett hur du röstade har du ingen makt i stort, bara i smått om du inte är riktigt rik.

Jag är en pessimist och pessimister får ofta rätt. Jag tror att den halvt kaotiska situationen i Sverige kvarstår länge. Det kan till och med bli värre när maffian tränger sig in i landets ekonomi, våra skattepengar. Vi är på väg mot tipping point. Krig i Världen kommer och går. Klimatet tror jag inte vi rår på. Den varierar naturligt. Grönland var länge sedan tropisk paradis och det var långt innan vi hade satt våra fötter och bilar på den. På marknivån finns mycket att förbättra, miljön i Världen lutar mot en katastrof på flera ställen.

Naturen hittar alltid en utväg. Vi människor är dåliga på förändringar och förstånd.

Skogen är som en tavla nu. Det sägs att bara tio minuter i naturen sänker stresshormonerna.

Dags att gå ut. Solen behagade just visa sig.

Små ritualer och stora frågor.

Publicerat av

Jag har vissa små ska jag säga ritualer efter en avslutad vandring, de längre sådana. Det är att inte packa upp genast utan låta ryggsäcken stå kvar ett tag som påminnelse i hallen. Sopor ska förstås ut. Jag köper något jag gillar till middag, kanske bara pizza. Tar ett bad och ett glas vin eller skumpa. Sitter sedan vid datorn och laddar in bilderna som togs under vandringen. Jag upplever vandringen på nytt.
Jag gillar tältliv men det är skönt att sova i en säng mellan rena lakan. Jag städar alltid innan jag åker i väg.

Den 22 oktober år 2018 (precis fem år sedan, vart tar tiden vägen?) flög jag hem från Seattle efter min långa vandring på PCT. Då möttes jag av min son på flygplatsen och han hade med sig vissa nödvändiga matvaror: jordgubbar och choklad. Jag är väldigt förtjust i jordgubbar. Det finns inget tillfälle och ingen middag då jordgubbar inte passar på något sätt. Sedan var det middag i hans lilla hus med dottern och hennes make, hund att inte förglömma, närvarande. (Där finns också en förändring, två nya personer finns nu i vår familj.) Jag sov efteråt i tretton timmar, hade helt vänt på dygnet. Sonen fick väcka mig vid tolv. För mig var det natt, klockan tre.
Väl hemma gjorde jag som vanligt. Dock hade jag ingen ryggsäck kvar utan en nyinköpt bag. Ryggsäcken hade fått gå till soptunnan, den var så utsliten.

Med livet och dess längd uppstår olika vanor, ritualer. Vi gör saker och ting på samma sätt. Det kan vara oväsentliga små saker som mina vandringsavslutningar. De kan tyvärr vara olyckliga icke givande seder som borde ha kastats i soptunnan helt förbrukade. Varför spara saker och beteende som inte ger vare sig glädje eller nytta? Det kan vara saker, det vi har i förrådet eller hemma i ett hörn och planerar att kasta en dag. Som den illa fungerande lampan jag nästan hatade och till sist lyckades slänga i återvinning. Eller förhållanden som inte längre ger någonting åt någon av parter. Visst har jag haft sådana med. Varför umgås med människor som bara bringar elände, aldrig stöd? Varför acceptera en arbetsplats som är en katastrof, där man mår illa dagligen? Varför vara gift när det inte finns en gnutta kärlek och respekt kvar?

Varför lär jag mig inte att hantera livet smartare! Kan trösta er som undrar att med tiden ger livet bättre svar. Sakteligen lär vi oss.


Livet är fullt med frågor och upprepningar. Många av oss har samlat både materiell och mental skit under årens gång, inte bara goda saker. Låt inte det förflutna hindra dig att vara lycklig nu. Städa upp i ditt liv, inte bara i ditt hem.
Gör inte om det som inte fungerar men ös på mer av det som bringar nytta och glädje. Så lätt att säga, men svårt att göra. Det rådet skulle nog passa för vår arma Regering.

Nu kom jag lång från ryggsäcken i hallen. Men se det som en liten symbol för en glad ritual. Någonting bra har avklarats. Sedan packas allt upp, tas hand om och används igen – förhoppningsvis.

Har du några roliga goda ritualer som du upprepar?