Den som har mest prylar…

Publicerat av

Jag var i Stan och shoppade. Jag shoppar sällan, en pensionärs behov att shoppa är små, men nu var jag ute efter en viss bok. Det slutade med några till böcker. Näthandla? Vissa saker vill jag se innan köpet.

Storstaden försökte få i gång Julen med ljus, granar, dekorationer och presenttips. Köp nu! En del julskyltning. Det är november. Den femtonde november, tror det är 40 dagar kvar till Julafton. Black Friday och Jul håller varandra i handen. Julmusiken hamnar åter i topplistorna. TV visar julfilmer varje kväll. Och, Coca Cola`s julreklam visas i TV. Någon sa att det är då som Julen börjar.

Är inte Julen tidigare än förra året och föregående och…

Jag minns skyltsöndagen i min barndom. Det var så juligt, festligt, underbart.   Söndagen den första Advent drogs skynken bort från de juldekorerade fönstren. Affärerna var dock inte öppna på söndagar på den gamla tiden.  Stadens julgran på torget tändes. Min familj och många andra hade gått till Gudstjänst innan vi tittade på julskyltningen. Kyrkan var full, så även huvudgatan efteråt.

Vi barn tittade med längtan på leksaksaffärens fönster med dockor, snöglober, dockhus, bilar, nallar, tågbanor, byggklossar, spel och sagoböcker samt de mest underbara pennlådor.

Jag ritade, alltid, överallt. Men dessa pennlådor var utanför min familjs budget.

Barnen lekte än på den tiden. Alla flickor hade en docka att ta hand om. Pojkar hade bilar och tågbanor. Nej, det ansågs inte förtryckande och ojämlikt på den tiden. Ingen av de föräldrar vi kände tyckte ombytta lekar mellan pojkar och flickor var olämpligt. Men visst var det könsbundet då med bara två kön.

På min önskelista stod böcker och ritpapper.

Jag och mina småsyskon visste att den fina affären var bara för att titta på. Våra föräldrar hade inte råd. Men vi var glada ändå. Ibland räckte det att bara se på. Hemma fick vi varm choklad, en bulle och en pepparkaka.

Någon tid efter kom far hem med arbetsplatsens julpaket. Han arbetade på en pappersfabrik. Varje familj fick årsförbrukning av brevpapper, kuvert, hyllpapper, presentpapper, skrivhäften och ritblock.  De två sista enligt antalet barn i familjen.

Förväntan, att glädjas åt det som kommer har drunknat i kommersialism och företagens försök att dra ut varenda krona från alla helgdagar, minnesdagar och hittepå dagar. Varje köpperiod skall vara lång så vi hinner handla mycket. Och det kommer en ny helg, dag, köporsak. Nyår, sportlov, Påsk…alla dagar har sina prylar.

Inte alla. De muslimska affärerna skyltar förstås inte om Julen. Kändes lite märkligt när jag såg skyltning ”Gott Nytt År” idag och Julen överhoppad.  Var och en har sin tro och tanke.

Och folk springer och shoppar. De unga köar på natten för att få en förmån, även obetydlig sådan. Allt genast generationen har förlorat förmågan att vänta, planera och även handla enligt sin plånbok. Otaliga unga börjar sitt vuxna liv med kronofogden i hälarna. Åldersgruppen 18–25 hos Kronofogden är skyldiga mer än 1,5 miljarder.

Kanske förlorar vi också förmågan att glädjas åt det möjliga när stress och måsten tar över.
Jag tror att det behövs en mental jordbävning för att klargöra vad är viktigt i livet. Den som har mest prylar när han dör vinner inte.  Det blir bara en trist uppstädning för anhöriga.

Så, hur shoppar du? Med eftertanke, förstånd och glädje eller med pengakris i januari?

Bild: Min docka i rött och min systers i blått.

Island – annorlunda land med annorlunda upplevelser.

Publicerat av

Idag påminner massmedian mig om Island. Eventuellt vulkanutbrott snart vid Grindavik. Folk har evakuerats. Men massor av folk står i närheten för att se på det förväntade utbrottet.

Islänningar är van med att Jordens innandöme bubblar, skakar och exploderar. Inte första vulkanutbrottet på Island.

2004 upplevde jag en liten jordbävning på Island. Skam att säga men det var magiskt. De jordbävningar som skedde i Turkiet, Syrien, Afghanistan, Marocko… i år har inget med magi att göra, bara elände. Inte heller de andra tillfällen då både människor dör och all infrastruktur drabbas. Kan vi verkligen inte förutspå dessa tidigare? Men det här på Island var magiskt, finns inget annat ord. Allt, mitt tält och alla saker skakade bara lite. Skeden i kastrullen klingade. Sedan var det över. Jag klev ur tältet. Strax kom en väldigt liten uppföljare. Det kändes som en svag darrning under mina fötter. Nog kände jag mig liten och även försvarslös mot Jordens makter. I ödemarken utan Internetkontakt hade jag ingen aning om vad kommer att hända och vad behövde jag att göra.

Så jag fortsatte att gå på morgonen. Jag skulle korsa Island till fots och skulle nå den utvalda södra punkten om kanske tre dagar. Senare såg jag information om den jordbävningen. En obetydlig sådan på isländska mått.

Island är ett vackert land. Naturen är som att komma till en annan värld som än är i begynnelsen av sin tid. Island är också ett av de bästa länderna i Världen att leva i.

Barn som krockkuddar.

Publicerat av

I Sandviken flyttas barn tvångsmässigt till skolor på ”sämre” områden. Det blir så lyckat för integrationen, tror vänsterpolitiker. Föräldrarna är smått förbannade. Det är dock inget nytt. Tvångsflytt förekommer i andra Kommuner.

Vart tog föräldrarnas rätt att välja skola till sina barn?

Barn, speciellt flickor används då och då som krockkuddar. I den skolan mina barnbarn gick, innan det öppnades en så kallad privatskola, var lärarens avsikt att få hjälp mot pojkar som inte var skolmogna av de snälla smarta flickorna. De sattes bredvid pojkarna. Avsikten var att flickorna skulle hjälpa pojkarna när de var klara med uppgiften. Den ena flickan tyckte inte det var hennes sak så hon arbetade så sakta med uppgiften att tiden tog slut.

Hon ville inte vara en krockkudde. Men hon hjälpte gärna sina syskon och sina vänner.

Jag är helt för att barn flyttas hit och dit för integrationens skull om också de vuxna gör det. Politikerna har sitt kontor på utsatta områdena, inte på de lugna. De föräldrar som tycker det är bra att flytta barnen skall söka arbete på samma område, går det inte kan de ju byta plats med någon. Likaså som barnen får nya skolkamrater bör också politiker skippa sina gamla och skaffa nya. Naturligtvis bör de vara från de utsatta områdena och helst de utan svenska språket.

Varför skall bara barnens liv slås sönder? Är inte barn mest i behov av trygghet och stabilitet? Det har bussats barn i USA och det slutade inte med någon framgång.

Det finns också en säkerhetsaspekt. Barn från samma område har samma skolväg. De känner varandra och en del av människorna som rör sig där.  Inte helt oväsentligt idag när barn lockas till gäng och göra tjänster. Barnens rörelseområde bör vara så smal som möjligt. I det aktuella fallet får barnen en skolväg med skolskjuts antar jag, det är för långt att gå. Alltså bussning till ett helt nytt område.

Det måste finnas bättre insatser för att höja nivån i en dålig skola än tvångsflytt. Skall alla barn gå i den dåliga skolan så det blir jämlikt? Typisk vänstervurm. Integration kan användas som ursäkt för många saker av vänsterpolitiker.

Att skylla på dålig skola och bussa elever dig för förbättring är ren misshandel. Skäms inte politikerna. Analysera vad som är fel med skolan och gör något. Skaffa hjälp.

Alternativet är förstås att politiker begriper att olika kulturer kommer inte att integrera sig av tvång, inte ens frivilligt annat än obetydligt. Kanske om tio generationer när det inte längre finns alternativ. Se på USA, England och oss. Eller på vilket som helst så kallat utvecklingsland. Olika områden för olika kulturer. En och annan flyttar ut men att komma till någon av de tre utsatta områdena i min kommun är som att komma utomlands. Där kan ungdomarna ropa försvinn jävla hora även för gamla tanter som jag. Då krävs det under för att integrationen fungerar.

Politikerna bör nog läsa till om vad integration innebär i jämförelse med assimilation.

Var och en vill hålla sig nära sin civilisation eller bevara resterna av det. Varför bygger inte min Kommun ett nytt kommunalhus på ett av de utsatta områdena? Nej, de vill vara på den än så länge lugna området och några minuter närmare Huvudstaden. Men integration talar de varmt om.

Personligen vill jag inte integrera mig en gång till. Jag har assimilerat mig till svenskt liv som jag har uppfattat det. Vara självförsörjande. Utnyttja min potential. Brottsfri. Fostra barnen till arbetsamma  hyggliga människor som försörjer sig själva och troligen några till. Inte störa andra. Dock ser jag mig inte som svensk bara som svensk medborgare. Ingen kan födas åter till ett annat ursprung. Inuti mig bor en finne.

Jag kan även gnälla om vädret vilket är en svensk paradgren. Eller om skatter och usel Regering. Dock har samtalsämnen med åren förändrats. Ett slags rädsla har smugit sig in de sista åren bland mina nu gamla bekanta . De uttrycker inte oro för sig själv utan för barnbarnen. Vad är det för Sverige när de blir vuxna? Det är ett slags sorg över landets och även Världens tillstånd.

Slå inte sönder det som fungerar bör vara politikernas måttstock. Trots att det är så jäkla orättvist.

Hanif Bali skriver också om bussningen av barn.

https://www.expressen.se/ledare/hanif-bali/sandvikens-bussning–ar-en-farlig-strategi/

Det Goda Samhället uppmärksammar också Sandvikens barnflytt:

BIRGITTA SPARF: När 10-åringar får ansvara för integrationen

Obetalt arbete del 2.

Publicerat av

Allting går igen. Länge sedan när jag var ”hemmafru” med tre barn prenumererade jag en damtidning. Jag lagade flera av recepten. Mode hade jag inte råd med men jag stickade ibland en tröja enligt deras beskrivning. Jag fick in några få artiklar också. En gång fanns det en bilaga om familjens tidsanvändning. Tidningen skulle de göra en artikel om det med statistik och se hur rättvis var arbetsfördelningen i de svenska familjerna.

Jag började fylla i den. Jag minns inte hur den var upplagd, dock inte per minut som SCBs senaste. (förra inlägg) Jag fick en del kryss på ”kvinnogörat”. Jag var ju hemma och tog hand om barnen och hushållet. Min make gjorde frukost på söndagar och kokade kaffe men han la ofta barnen på kvällarna medan jag diskade och städade undan. Skulle han göra hushållsarbete också fick han ingen tid med barnen. Han arbetade ibland även på helgerna eftersom han var anställd i ett forskningslaboratorie och proverna väntade inte till måndag.

När jag hann till blankettens slut insåg jag att den var värdelös. Det fanns inga frågor lönearbete, om vem drog in pengarna till hushållet. Inte heller om arbetsresor vilka i hans fall tog två timmar om dagen, om kollektivtrafiken fungerade. Jag hade också ett litet extraknäck samt – trots barnen – lyckades läsa på heltid i Universitet genom att byta barn med en annan mamma två gånger i veckan, en som också studerade, men det räknades inte med. Bara det som ofta kallas kvinnogöra.

Så jag deltog inte. När artikeln och statistik till det kom visade det sig att män var lata monster som knappt gjorde någonting av hemarbete i sina familjer. De stackars förtryckta kvinnorna

Tiden var ett slags brytningstid. Det var i skarven av 60 och 70 talet då kvinnor började gå ut till arbetsmarknaden i stor skala, till äldreomsorg, sjukvård, daghem, affärer. kontor… Omsorgsarbeten exploderade i Sverige. Daghem byggdes. Äldreboenden likaså. Affärsbeståndet ökade. Kvinnorna skulle ut ur hemmen. Kraven på att Samhället tog hand om mer av våra liv praktiskt och även ekonomiskt ökade.

Det var inte så att kvinnorna inte hade arbetat tidigare. Men många stannade hemma när barnen kom, även de väl utbildade. När barnen började skolan gick flera av kvinnorna tillbaka till arbete. Så även jag.

Bara en av de då småbarnsmammor jag kände då blev varaktigt hemmafru. Alla andra återgick till arbetslivet tre till åtta år efter sista barnet.  Vi var femtontal familjer som umgicks under småbarnsåren. OK, vi var alla högutbildade.

!975 ålades Kommunerna att ansvara för förskola till alla sexåringar.  Många kommuner hade det redan. Men de privata lekskolorna var många. Mina barn gick på Mulle, skridskoskola, musikskola, balett, målarskola och själv hade jag skidskola för barn samt pysselgrupp inför helger som Lucia, Jul och Påsk. Nog var barnen aktiverade i en grupp.

Det obetalda arbetet då, det jag kallade liv i förra inlägget? Det borde vara så att båda, mannen och kvinnan eller vilken konstellation det nu är, kan sköta det nödvändiga i hushållet, barn, räkningarna och små reparationer och sådant. Inte bilen för även flertal av männen lämnar det till service och däckbyte. Men sedan gör den som är bäst på saken oftast jobbet. Finns ingen anledning att den partnern som är usel på att laga mat står för det varje dag, men denne ska kunna göra det. Och så vidare. Om någon blir sjuk skall inte den andra stå hjälplös. Barnen gör sin del beroende på åldern. En tolv år gammalt barn ska kunna laga enkel middag till familjen. Så klart städar barnen sina rum med hjälp beroende på åldern.

Att lära barnen ta hand om sig och hemmet är ett av de viktigaste vi kan lära barnen. Få har råd med pigor som gör det.

En man kan inte föda barn eller amma. Trots alla påståenden att vem som helst kan välja vilken av de massor av kön vi har är det bara lögn. Men den ekonomiska pensionsförlusten av barnaåren för familjen finns några alternativ för.

Först Staten:

Den förälder som tjänar minst får extra pengar till sin allmänna pension under barnets fyra första år. Det gäller oavsett föräldraledighet och hur den fördelas. Det kallas pensionsrätt för barnår och beräknas automatiskt och syns i orange kuvert för aktuellt inkomstår. Det är inget du själv behöver ansöka om. Det är inga stora summor men ett tillskott.

Sedan din partner:

Om ni är gifta eller registrerade partners så kan partnern kompensera genom att föra över sina framtida premiepensionsrätter till den som förlorar på att vara föräldraledig eller som jobbar deltid en längre period.

Det maximala du kan få som föräldrapenning är 33 480 kr i månaden men då måste du ha tjänat 525 000 kronor i året vilket kvinnor inom offentlig omsorg sällan gör.

Män är också föräldralediga. Om inga barn vore i dagis före tre års ålder skulle två barn innebära max tre års bortovaro från 40 – 45 års arbetsliv jämt delat. Är det verkligen för mycket! Och – hur tror du pensionssystemet är om 40 år? Jag tror att det statliga har helt kollapsat när fler och fler aldrig arbetar sina 40 – 50 år, om alls. Det är jobbigt och svårt att leva hela livet som en pensionsplanering.

Kanske borde vi acceptera att män och kvinnor är även olika. Kvinnor föder barn. Det har vissa konsekvenser. Kvinnor söker ofta till omsorgsarbeten fast andra utbildningar och arbete finns. Män är i regel starkare och gör tyngre arbeten. Sedan finns det kvinnor och män som har brutit traditionella mönster årtionden sedan. Som min mor, en av de första kvinnliga tegelbärarna på bygget. Det känns som förakt för de av traditionen kvinnoarbete när det anses ojämlikt med kvinnor som   undersköterskor men inte som lastbilschaufförer.

I den ideala Världen är vi alla kopior av varandra med ett chip som har programmerat oss till exakt likvärdiga göranden. Barn produceras i konstgjorda livmödrar och fostras kollektivt så ingen kan glänsa över de andra. Så uppför mänskligheten men det sista stadiet var förbanne mig jämlikt!

Nej, vi blir aldrig jämlika, men vi borde vara lika värda.

PS. Det är ju beslutat av Regeringen vilken summa är den lägsta lönen för drägligt liv. Det är 27 360 kronor i månaden. Summan du måste tjäna per månad för att godkännas som arbetskraftsinvandrare. Bra. Inte ska vi ha gästarbetare med svältlöner. Dessutom finns det hundratusentals arbetslösa som kan ta de lite enklare jobben. Kommuner är usla arbetsgivare. Om jag har räknat rätt har 46 Kommuner sämre lön inom äldreomsorgen än 27 360 kronor. Jag förväntar mig att de lyfter lönen automatiskt.

Bild: Ett viktigt manligt arbete i vår familj är att öppna skumpan på födelsedags utflykt eller andra tillfällen.