Om man gillar Jordan B. Peterson och hans filosofi beror nog på vem man är och på vilken planhalva, vänster eller höger. Råden som att arbeta så hårt du kan för att uppnå dina mål eller väx upp passar inte de kränkta och bidragsvurmare, inte genusgrubblare eller de som vet bäst utan grund att stå på. Eget ansvar alltså. Så omodernt. Hans nya bok Bortom Ordning 12 Nya Livsregler fortsätter på samma tema som den tidigare 12 livsregler Ett Motgift Mot Kaos.
Jag har snabbläst Bortom Ordning, så där illa som man läser vetenskapliga böcker för att hitta det viktigaste och stöd för sina egna teorier. Det är just så man inte ska läsa men flera års studier i Universitet och forskning på jobbet har förstört läsning. Ja läser det som är intressant sedan andra gången. Så jag antar att Peterson skulle ha en del att säga just till mig.
Han säger saker som människor med funderingar över livet känner igen, det vi redan vet, men inte kan sätta ord på eller analysera så snyggt som Peterson. Aha upplevelse! Som, driv inte vind för våg. Annars blir du bara bitter. Och får inga kvinnor. Jag antar att ingen får några män heller med bitterhet och om lathet tar över. Inga bra i alla fall.
Han är konservativ. Men gillas hans ”traditionalistiska” livssyn också av den stora massan? Utgångspunkten är att allt beror på dig själv, även om du skulle behöva hjälp för att komma framåt. Så, garanterat inte.
Lär dig av det förflutna, säger han också.. Tänk att det är så svårt speciellt för makthavare. De återbrukar varenda dumhet. Under Covid visar de att demokrati står alltid nederst på listan. Makt är det politiker eftersträvar. De har en speciell förmåga att återupprepa det som inte har fungerat.
Ett litet råd som passar extra nu i juletider: Planera och arbeta flitigt för att upprätthålla romantiken i ditt förhållande. Nog är det sant. Många förhållanden blir som gamla bekanta och om ens det. Kunde skriva en hel bok på temat hur du tar död på ditt äktenskap och snabbaste vägen till det. Och en kapitel om hur du behandlar din partner så väl att den stannar kvar hos dig även när du blir dement och inte ger längre något tillbaka. Har varit med båda.
Läs Peterson. Ha är en modern filosof och rockstar. Hatad och älskad. Han är läsvärd med livsvisdom. Det har vi brist på. Även om tvåan är inte lika upplyftande upplevelse som ettan.
Petersons 12 regler, börja med ettan, är en lämplig Julklapp till den som alltid klagar på andra och livets omständigheter.
I TV visas de obligatoriska amerikanska julfilmerna som tycks komma år efter år. De alla har samma tema: problem med kärlek och arbete som får sin lösning under julhelgen.
Huvudpersonen är en kvinna, så passande. Hon är inget våp utan hårt arbetande, gärna inom media. Det är press på arbetet, deadline eller något som kanske kan ge befordran eller förlust. Artiklar som stampar och har tappat inspirationen. Fabriker som riskerar nedläggning. Ens verksamhet i fara. Någonting drabbar den vanliga lunken och måste åtgärdas, gärna i en julig stad. Det orsakar en träff med en snygg man, kanske en singelpappa som förlorat sin hustru i något tragiskt. Gammal kärlek kan också glimma igen. Ibland är det en sann historia som har filmats.
Vissa ingredienser finns alltid. Varm choklad. Julkakor. Julgranar. Skridskoåkning. Snöfall även i söder. Stadens julfest. Familj. Barn, som borde ha slutat tro på tomten länge sedan. Jultomte. Julpyntat till max. Snälla människor. Den mindre stadens charm. Det ser ut som om många amerikanska småstäder har gjort sin egen julfilm. Man kan hitta de på kartan.
Kvinnorna är vackra men mer som girl next door och de ler hela tiden. Männen är så där amerikanskt stiliga, tänk på Tom Cruise som yngre. De är B kanske C skådisar vilka återkommer i liknande filmer. Inga stjärnor men vissa har blivit mer kända genom TV serier.
Det är väldigt sedesamt. Kyssar är inget man slösar med. Det hör till slutet när livet har vänt och Julens mening är så uppenbar. Kärlek. Familj. Hemstad.
Men det finns ändå något av värde även i dessa filmer: hopp och gemenskap. Hopp om att människor gör goda saker, tar hand om varandra. Att vi finner kärlek, vem vill inte det. Att familjen är grundbulten i vår stad där även de ensamma kan finna en plats. Att vi bryr oss om vårt Samhälle och de som behöver hjälp och tröst.
Julens mening liksom. Det är inte shopping.
Har du en favorit bland julfilmer? Se en och förlora dig i en värld som alldeles nyligen var även vår.
Nej, jag sitter inte i dagarna och ser på Julfilmer men under årens lopp har det blivit några. Oftast räcker det att läsa presentationen på TV tablån.
Love Actually och Die Hard 1 är nog de jag skulle välja. Av de svenska Fanny och Alexander..
Min smak är mer för det dramatiska och mörka hållet.
Såg ”Wind River” (undantag att se på Statstelevision) Med Jeremy Renner, som inte ens behöver spela för att fånga in en, mest känd från ”The Hurt Locker” som fick 6 Oscar bl.a. bästa film – det finns scener man aldrig glömmer – och Renner nominerades för bästa skådespelare. Men priset gick till lysande Christoph Waltz i ”Inglourious Basterds”.
”Wind River” är inget att se för den som söker kärlek och godhet. Bara rå verklighet.
Ålder är bara en siffra?Jag kan direkt säga nej till det påståendet. Nej, livet ger både kroppen och sinnet stryk. Nog känns konditionen och själen som bara en skugga av sina yngre år.
De som arbetar i tyngre arbeten, som äldreomsorg eller byggen, är ganska slitna vid 60 oavsett vad pensionsmyndigheterna säger. Den som inte gillar sitt arbete slits nog fortare. Den vanlige jobbarens pension är också låg, i alla fall i min åldersgrupp, vi som tog hand om våra små barn själv. Vilket gör att underhållet av våra kroppar blir sämre. Det finns inte pengar till det helt enkelt. Speciellt om vi jämför pension med våra företrädare:¨politikerna. Löfven sa själv upp sig från jobbet. Han fick nog. Jobbet blev alldeles för jobbigt. Men det går ingen nöd på honom med 2,1 miljon som fallskärm vid 64 års ålder samtidigt som han tycker att andra skall helst jobba till 70.
I andra normala jobb får du inte fallskärm när du självmant slutar. Bara om du är en höjdare och sparkas. Då kan du kamma hem en tröstpeng.
Det finns vanligt folk och sedan speciellt folk och en del varken eller ur lön – och förmånshänsyn. Vilken grupp tillhör du? Själv är jag pensionär vilket är bidragstagare eller den som tar ut tidigare sparade pengar från Staten. Det är bara att välja hur du ser dig själv, fast det som mättes ut för kommande pension under mina arbetsår är redan förbrukade av pensionärer före mig.
Ålder är mer än en siffra. Påståendet är bara ett försök att få äldre kvinnor se sig själv som mer attraktiva.
Men vissa kvinnor är något extra även i 105 års ålder. En tröstefull nyhet ett tag sedan fick mig att börja läsa – igen – om långa leder i Världen. Kunde en 105 år gammal dam vara så fit borde jag som yngre vara det. Men springa kan jag inte tack vare knäskada. Bara gå. Det ser helt hopplöst ut också att resa nu men kanske är läget bättre nästa sommar. Värme och mindre smitta.
105 år gamla Julia ”Hurricane” Hawkins från Louisiana är den första kvinnan i sin åldersgrupp att springa ett 100 meterslopp. Världsrekord i hennes årgång.
Tiden? Strax över minuten. Hon var lite missnöjd med tiden. Hon ville komma under en minut. Så hon fortsätter att springa och träna.
Julia Hawkins påbörjade sin atletiska karriär för fem år sedan och satte då, som 100-åring, nytt världsrekord när hon sprang 100 meter på National Senior Olympics Games i Birmingham, Alabama, på 39,62 sekunder.
Inte slår jag henne. Gör du?
Jag har inte tränat i gym sedan Covid bröt ut. Men då var jag bland de allra äldsta, kanske den äldsta kvinnan eftersom de ville intervjua mig till gymmets tidning. Bland de som tränade då fanns tre kvinnor och en man över 70 år. Men kvinnorna gav snart upp och intog soffläge.
När är det tillåtet att inta soffläge och bli gammal och skruttig? Helst aldrig för då sliter man snart på sjukvårdens resurser. Det är det som Samhället (läs Regeringen) bävar över. Utgifter från sina medborgare som byggde landet. Bli inte gammal och sjuk i behov av en bädd i sjukhuset. Jobba frisk hela livet och dö kostnadseffektivt vid pensionering. Inte bli en gammal tärande person utan lämna snabbt din bostad till de nya.
Så Julia Hawkins borde inte vara idealet.
Bilder överst: min skugga på PCT vid 2250 mile då man gott var en skugga av sitt gamla jag.
Jag läser just nu två helt olika böcker som ändå har mycket gemensamt. Den ena är Thomas Nydahl: Sedan möttes vi i Paris Breven från Anne – Marie Berglund och den andra Jordan B. Petersons Bortom ordning 12 nya livsregler. Jag släppte dock Peterson nu för Nydahls bok tog över. Kanske återkommer jag om Peterson senare. Båda böckerna är närgångna, filosofiska, öppna betraktelse över livet.
Breven från Anne – Marie Berglund är en modern monologisk brevroman. Det är en del av hennes omfattande brevväxling med författare Thomas Nydahl mellan åren 1996 – 2020. Anne – Marie dog 6 mars 2020. Att samarbeta med en person efter dennes död är alltid riskabelt. Men Nydahl har gett henne åter en röst. Hon finns och är sig själv.
Jag börjar med en citat om Julen, lämplig efter Black Week och allt shoppande. Hur känner den personen som inte vill eller kan vara med?
2006 18/12 skriver Anne Marie: Bäst vore om man fick en sömnspruta över jul så kan man sen börja om på nytt. Men i landet Sverige får ju ingen vara förtvivlad, bara att gömma sig under stenen när paniken kommer. Instängd i en adventskalender.
Vi ska vara glada eller i alla fall låtsas. Hon vägrar föreställa sig.
Boken är endast brev från Anne Marie, inte svar till dem. Jag saknar i början Thomas svar på breven men han finns bakom hennes text. Den kontakt de har lyser genom. Anne – Marie anförtror sig, sina tankar, sorger, glädje, liv, ibland i väldigt närgångna nakna brev. Det är behov att reflektera över sig själv med någon som förstår och kanske har samma skörhet inom sig.
Det är en kärlekshistoria av mental, mänsklig art. Det sällsynta att våga vara öppen inför någon, vara sig själv med sina skavanker utan att lägga en mask över. Den närhet som finns mellan brevskrivaren och mottagaren känns på varje sida, trots det fysiska avståndet. Anne – Marie inordnar sig inte i det konventionella livet med trånga ramar. Hon uttrycker längtan till naturen. Ett av hennes verk heter ”Jag vill stå träd nu”. Hon känns ibland desperat som om hon hade tappat fotfästet eller det hade aldrig funnits. Hon sätter ord i det.
Människan Anne – Marie kommer nära läsaren. Hennes brev berör. Just detta, känsloläget, fångar Nydahl lysande. Han hittar i brevhögarna det som är kärnan i Anne – Marie som person och den som lever av ord. Det är också en bok som ger läsaren kontakt med yrket: författare. Hur tänker en författare som ibland inte ens vill bli publicerad? (En otänkbar tanke hos nutida mediekändisar.) Inte bara det utan vi får kontakt med en av oss, vi som grubblar över meningen i vad vi uträttar.
9/9 -2006 skriver hon: Känner mig väldigt hemlös, det är för att jag inte kan nå pappa längre. Och för att jag inte har en enda bok i sikte. Det är ändå konstigt hur man liksom har sitt hem i de böcker man planerar att ge ut”. (Fadern är sjuk. Min kommentar.)
Hur känner sig de personer vars liv består av att skriva när det inte finns något att skriva om eller det skrivna känns meningslöst? Slutet på ens författarliv? Den där tomheten var och en kan känna när arbetslivet är slut och man blir nästan ingen. Fråga mig bara.
2019 27/8 skriver hon: Det är så ensamt när jag inte skriver. På morgonen stiger jag upp till ett ingenting.
Det är i få böcker vi kommer i sådan närkontakt med en person, oavsett yrke, än i Anne – Maries brev. Av den stora brevsamlingen under 24 år har Nydahl valt, utelämnat, redigerat så människan hon var kommer fram. Anne Marie önskar vara sig själv, Nydahl lyckas ge henne det. Allt blir också en historia över sällsynt långt vänskap.
Bokens svartvita bilder av Hide Matsumoto känns närgångna och samtidigt med avstånd. Bilderna förstärker texten.
Söndag satt vi som läser Nydahls blogg framför TV n men vi väntade förgäves.
Agneta Pleijel hade filmat en presentation av Nydahls bok till programmet Babel i SVT 28/11, men det censurerades. De klippte bort det helt enkelt. Det kan omöjligen vara Anne – Marie som är ”fel”. Hon är kvinna. Hon pekade ut riktning åt andra kvinnliga författare. Jag misstänker – vi är flera – att Thomas Nydahl inte hör till PK folket. Är inte du rätt PK finns det inte plats för dig i Sveriges ”oberoende” media vi betalar genom obligatorisk skatteavdrag. Ytterligare ett till skäl att aldrig slå på Statstelevisionen mer.
PK ismen omfattar allt större delar av våra liv, hur vi ska tycka, tänka och bete oss. Det börjar bli något som bidrar till raset av vårt samhälle. Då det inte finns möjlighet att påverka utan att tillhöra i en smal åsiktskorridor av ”rätt tänkande” ger det ett fattigt samhälle med kvävande likriktning där yttrandefrihet är bara en etikett utan innehåll.
Anne – Marie Berglund anpassade sig inte till en fåra. Det tilltalar mitt sinne. Anne Maries brev är en bok jag kommer att läsa om. För mig blev det årets bästa bok. Jag är ingen recensent men ordet mästerverk ligger nära till.
